Emilie Wapnick
7,412,248 views • 12:26

Räck upp handen om du någonsin har fått frågan "Vad vill du bli när du blir stor?"

Om du skulle gissa, hur gammal tror du att du var när du fick frågan första gången? Håll bara upp fingrar. Tre. Fem. Tre. Fem. Fem. OK. Räck upp handen om frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" någonsin har känts jobbig.

(Skratt)

På något sätt jobbig.

Jag är en som aldrig har kunnat svara på frågan "Vad vill du bli när du blir stor?"

Problemet var inte att jag inte hade några intressen - det var att jag hade för många. I gymnasiet gillade jag engelska och matte och konst och jag byggde webbplatser och jag spelade gitarr i ett punkband som hette Frustrated Telephone Operator. Du kanske har hört om oss.

(Skratt)

Det här fortsatte efter gymnasiet, och efter ett tag började jag märka ett mönster hos mig själv. Jag blev intresserad av ett område och kastade mig in i det, blev uppslukad och ganska bra på vad det nu var, och sen kom jag till en punkt där jag började bli uttråkad. Oftast brukade jag försöka hålla mig kvar ändå, för jag att redan hade lagt ner så mycket tid och energi och ibland pengar i det här. Men efter hand blev känslan av tristess, känslan av, jaha, nu kan jag det här, det ger mig ingen utmaning längre - det blev för mycket. Och jag blev tvungen att ge upp det.

Men sen blev jag intresserad av något annat, något helt orelaterat, och jag kastade mig in i det, och bli uppslukad, och jag sa, "Ja! Jag har hittat min grej", och sen kom jag till samma ställe igen där jag började bli uttråkad. Och tids nog gav jag upp det. Men då upptäckte jag något nytt och helt annorlunda, och kastade mig in i det.

Det här mönstret kändes väldigt jobbigt, av två anledningar. Det första var att jag inte var säker på hur jag skulle göra något av det här till en karriär. Jag trodde att jag till slut skulle behöva välja en sak, förneka alla mina andra passioner, och bara acceptera att vara uttråkad. Den andra anledningen till att det kändes så jobbigt var lite mer personlig. Jag var orolig över att det var något fel på det, och att det var fel på mig som inte kunde hålla fast vid något. Jag oroade mig över att vara rädd att engagera mig, att jag var splittrad, eller att jag förstörde för mig själv, att jag var rädd för min egen framgång.

Om du kan relatera till min historia och till de här känslorna vill jag att du frågar dig själv som jag önskar att jag hade gjort då. Fråga dig själv var du lärde dig att koppla ihop fel och abnormitet med att göra många saker. Jag kan berätta var du lärde dig det: Du lärde dig det från kulturen.

Vi får höra frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" första gången när vi är ungefär fem. Egentligen är det ingen som bryr sig om vad man säger i den åldern.

(Skratt)

Det anses vara en harmlös fråga som man ställer till små barn för att få gulliga svar, som "Jag vill bli astronaut" eller "Jag vill bli ballerina", eller "Jag vill bli pirat". Lägg till valfri Halloween-kostym.

(Skratt)

Men samma fråga ställs till oss om och om igen medan vi växer upp, i olika former. Gymnasieelever kanske får frågan om vad de ska läsa på högskolan. Och vid någon tidpunkt går "Vad vill du bli när du blir stor?" från att vara den gulliga övning som det en gång var till något som håller oss vakna på natten. Varför?

Även om frågan inspirerar barn att drömma om vad de kan bli så får den dem inte att drömma om allt de kan bli. Den gör faktiskt motsatsen, för när man frågar någon om vad de vill bli så kan man inte svara 20 olika saker, för då skulle välmenande vuxna skrocka och säga, "Åh vad gulligt, men du kan inte bli både violinmakare och psykolog. Du måste välja."

Det här är doktor Bob Childs -

(Skratt)

och han är fiolbyggare och psykoterapeut. Och det här är Amy Ng, en chefredaktör som blivit illustratör, entreprenör, lärare och creative director. Men de flesta barn får aldrig höra talas om sådana människor. Allt de hör är att de kommer att behöva välja. Och inte bara det. Det här att vara väldigt specialiserad romantiseras verkligen i vår kultur. Det är den här idén om ett öde, eller den givna livsuppgiften, idén om att vi alla har en underbar sak som vi är menade att göra under vår tid här på jorden, och man behöver ta reda på vad det är och ägna sitt liv åt det.

Men vad händer om du inte är skapt på det här sättet? Om det finns många olika ämnen som du är nyfiken på, och det finns många saker du vill göra? Det finns ingen plats för någon som du i det här upplägget. Så du kanske känner dig utanför. Du kanske känner dig som att du inte fyller någon funktion. Och det kanske känns som att det är något fel på dig. Det är inget fel på dig. Du är multipotentiell.

(Skratt)

(Applåder)

Om man är multipotentiell har man många intressen och kreativa sysselsättningar. Det är svårt att uttala. Det kanske hjälper om du delar upp det i tre delar: multi, potent och iell. Man kan också använda en av de andra termerna som handlar om samma sak, som universalgeni, en renässansmänniska. Under renässansen ansågs det faktiskt idealt att vara välinsatt i flera discipliner. Barbara Sher talar om oss som "scannare". Använd vilken term du vill, eller uppfinn din egen. Jag måste säga att det är ganska passande att vi som grupp inte har kunnat enas om en gemensam identitet.

(Skratt)

Det är enkelt att se sin multipotential som en begränsning eller en svårighet som man måste komma över. Men vad jag har lärt mig genom att prata med människor och skriva om de här idéerna på min webbplats är att det finns några oerhörda styrkor med att vara på det här sättet. Här är tre multipotentiella superkrafter.

Ett: idésyntes. Det vill säga att kombinera två eller fler fält och skapa något nytt där de möts. Sha Hwang och Rachel Binx drog nytta av sina delade intressen av kartografi, datavisualisering, resor, matematik och design när de grundade Meshu. Meshu är ett företag som skapar smycken som är inspirerade av geografi. Sha och Rachel kom på den här unika idén inte trots, utan på grund av sin mångskiftande mix av kunskaper och erfarenheter. Innovation sker i överlappande områden. Det är där nya idéerna föds. Och multipotentiella, med alla sina bakgrunder, har tillgång till många av de överlappande områdena.

Den andra superkraften som multipotentiella har är snabb inlärning. När vi multipotentiella blir intresserade av något, går vi verkligen in för det. Vi observerar allt vi kan få tag i. Vi är också vana vid att vara nybörjare, för vi har varit nybörjare så många gånger förr, och det betyder att vi är mindre rädda för att prova nya saker och kliva ut ur våra komfortzoner. Dessutom är många färdigheter överförbara mellan discipliner, och vi tar med oss allt vi har lärt oss till varje nytt område vi tar oss an, så vi börjar sällan på noll.

Nora Dunn är en frilansande författare som reser på heltid. Efter att ha varit konsertpianist som barn finslipade hon ett otroligt muskelminne. Nu är hon snabbast vid tangentbordet av de hon känner till.

(Skratt)

Innan hon blev författare var Nora ekonomiplanerare. Hon blev tvungen att lära sig säljteknik när hon startade sin firma, och den färdigheten hjälper henne nu att skriva övertygande följebrev till förläggare. Det är sällan bortkastad tid att ägna sig åt något som du dras till, även om du slutar efter ett tag. Du kan använda den kunskapen inom ett helt annat område, på ett sätt som du inte hade kunnat förutse.

Den tredje multipotentiella superkraften är anpassningsbarhet; det vill säga förmågan att förvandlas till vad du än behöver vara i en given situation. Abe Cajudo är ibland videoregissör, ibland webbdesigner, ibland konsult åt Kickstarter, ibland lärare, och ibland, tydligen, James Bond.

(Skratt)

Han är värdefull för att han gör ett bra jobb. Han är ännu mer värdefull därför att han kan ta på sig olika roller, beroende på vilka behov hans kunder har. Månadstidningen Fast Company identifierade anpassningsbarhet som den viktigaste färdigheten att utveckla för att lyckas på 2000-talet. Den ekonomiska världen ändras så snabbt och oförutsägbart att det är de människor och organisationer som kan svänga om för att möta marknadens krav som det kommer att gå bra för.

Idésyntes, snabb inlärning och anpassning: tre färdigheter som multipotentiella behärskar väl, och tre färdigheter som de kan förlora om de tvingas snäva in sitt fokus. Som samhälle ligger det i vårt intresse att uppmuntra multipotentiella att vara sig själva. Vi har många komplexa, multidimensionella problem i världen just nu, och vi behöver kreativa personer som tänker utanför boxen för att hantera dem.

Vi säger att du är en sann specialist. Du kom ut ur din mammas mage och visste direkt att du ville bli hjärnkirurg, specialiserad på barn. Oroa dig inte - det är inget fel på dig heller.

(Skratt)

De bästa teamen bildas faktiskt av en specialist och en multipotentiell som parats ihop. Specialisten kan djupdyka och implementera idéer, medan den multipotentiella tar med sig sin kunskapsbredd in i projektet. Det är ett vackert partnerskap. Men vi borde alla utveckla våra liv och karriärer efter hur vi är skapta. Tyvärr blir multipotentiella oftast uppmuntrade att helt enkelt vara mer som sina specialiserade vänner.

Med det sagt, om det finns en sak som du tar med dig från det här talet, hoppas jag att det är det här: Stå för den du är, vad det än innebär. Om du är specialist i hjärtat, specialisera dig. Det är där du kommer att göra din största insats. Men till alla multipotentiella i rummet, även dem av er som kanske har insett att ni är det under de senaste 12 minuterna —

(Skratt)

till er säger jag: Ta tillvara på dina många passioner. Följ nyfikenheten dit den leder dig. Utforska dina överlappande områden. Att stå för hur vi fungerar inuti leder till ett lyckligare, mer autentiskt liv. Och kanske ännu viktigare - ni multipotentiella: världen behöver oss.

Tack. (Applåder)