Justin Davidson
1,448,636 views • 12:39

Föreställ er, att när ni klev in här i kväll, så upptäckte ni att alla här ser nästan exakt likadana ut: utan ålder, utan ras, generiskt tilltalande. Personen bredvid dig kan ha ett djupt och komplext inre liv, men det vet du inte därför att vi alla har samma intetsägande ansiktsuttryck hela tiden. Den här sortens obehagliga förvandling håller på att ta över i städerna, men det gäller byggnader, inte människor.

Städer är fulla av ojämnheter och skuggor, texturer och färger. Det går fortfarande att hitta byggnader med personlighet och karaktär i höghus i Riga och Yemen, hyreshus i Wien, Hopibyar i Arizona, sandstenshus i New York, trähus i San Fransisco. De är inte palats eller katedraler. De är bara vanliga bostäder som visar på den vardagliga storslagenheten i städer. Och anledningen till deras utformning är att människors behov av skydd är så intimt kopplad till behovet av skönhet. Deras ojämna ytor ger oss en stad som man kan känna på. Eller hur? Gator som man kan läsa genom att stryka med händerna över stenarna.

Men det blir allt svårare att göra, därför att städerna blir slätare. I de nya stadskärnorna reser sig torn som nästan alltid är gjorda av betong och stål och täckta av glas. Man kan titta på stadssiluetter över hela världen — Houston, Guangzhou, Frankfurt — och man ser samma armé av glänsande robotar marschera över horisonten. Tänk på allt vi går miste om när arkitekter slutar använda den fulla vidden av tillgängliga material. När vi ratar granit och kalksten och sandsten och trä och koppar och terrakotta och tegel och flätverk och gips, så blir arkitekturen enklare och städerna blir fattigare. Det är som att reducera all världens matkulturer till flygplansmat.

(Skratt)

Kyckling eller pasta?

Men ännu värre, tornkonstruktioner av glas som den här i Moskva tyder på ett förakt för de medborgerliga och samhälleliga aspekterna av urbant liv. Eller hur? Dylika byggnader är gjorda för att gynna husets ägare och invånare men inte nödvändigtvis oss andra, de av oss som rör oss i området mellan byggnaderna. Och vi förväntar oss att göra det gratis. Glänsande torn är en inkräktande art och de kväver våra städer och dödar offentliga rum. Vi tenderar att tänka på fasader som smink, ett dekorativt lager som läggs på när en byggnad är färdigbyggd. Men fastän fasaden är ytlig så kan den ändå vara djup.

Låt mig ge er ett exempel på hur en stads ytor påverkar sättet som vi lever där. När jag besökte Salamanca i Spanien, så drogs jag till Plaza Mayor alla tider på dagen. Tidigt på morgonen träffade solljuset fasaden och gjorde skuggorna skarpare, på kvällen delar lampornas ljus in byggnaderna i hundratals olika delar, balkonger och fönster och arkader, varenda en av dem en ficka av visuell aktivitet. Detaljerna och djupet, glamouren ger torget teatraliska egenskaper. Det blir en scen där generationer kan mötas. Tonåringar som breder ut sig på gatstenarna, seniorer som lägger beslag på bänkarna, och verkligheten börjar se ut som scenografin till en opera. Ridån går upp över Salamanca. Så fast jag bara talar om byggnadernas utsida, inte form, inte funktion, inte struktur, trots detta så ger dessa ytor textur till våra liv, för de här byggnaderna skapar utrymmena runt dem och de mellanrummen kan locka till sig eller avskräcka folk. Och skillnaden har ofta att göra med utsidans material.

En samtida motsvarighet till Plaza Mayor i Salamanca är Place de la Défense i Paris, ett blåsigt, öppet område omringat av glasväggar som kontorsarbetare skyndar genom på väg från tunnelbanan till kontorsbåset men annars undviker. I början av 1980-talet försökte arkitekten Philip Johnson återskapa ett charmigt europeiskt torg i Pittsburgh. Det här är PPG Place, en öppen yta på 2 000 kvadratmeter omringad av kommersiella byggnader gjorda av spegelglas. Och han dekorerade byggnaderna med metallister och valv och gotiska torn som verkligen syns i stadssiluetten. Men på marknivå känns torget som en svart glasbur. Visst, på sommaren springer barnen i fontänen och på vintern kan man åka skridskor, men det känns för formellt för att vara en avslappnad mötesplats. Det är inte den sortens plats där man vill vistas och småprata.

Offentliga platser funkar eller misslyckas av många olika orsaker. Arkitektur är bara en orsak, men det är en viktig orsak. Några nybyggda torg som Federation Square i Melbourne eller Superkilen i Köpenhamn funkar för att de kombinerar gammalt och nytt, ojämnt och slätt, neutrala och starka färger och för att de inte förlitar sig på glas.

Jag är inte emot glas. Det är ett urgammalt och mångsidigt material. Det är enkelt att tillverka och transportera och installera och ersätta och rengöra. Det finns i allt från enorma, klara skivor till genomskinliga glasblock. Nya ytbeläggningar skapar varierande stämningar i olika ljus. I dyra städer som New York, har glas den magiska kraften att kunna öka fastighetspriser flerfaldigt genom utsikten den erbjuder, vilket är det enda skälet som byggnadsentreprenörer kan ge till de absurda priserna.

I mitten av 1800-talet, när Kristallpalatset i London byggdes, hamnade glas högst upp på listan över de viktigaste moderna materialen. I mitten av 1900-talet var glas dominerande i vissa amerikanska stadskärnor, till stor del på grund av vissa spektakulära kontorsbyggnader såsom Lever House på Manhattan, designat av Skidmore, Owings och Merrill. Småningom utvecklades teknologin så pass att arkitekter kunde designa byggnader som är så genomskinliga att de nästan inte syns. Och under tiden blev glas standardmaterialet för städernas höghus och det finns en tydlig anledning. Allt fler människor runtom i världen flyttar in till städerna och de som har det sämre ställt flyttar till dåligt byggda kåkstäder. Men hundratals miljoner människor behöver bostäder och ställen att jobba på i allt större byggnader, så det är ekonomiskt sett vettigt att bygga torn och täcka dem med billiga och praktiska glasväggar.

Men glas har en begränsad förmåga att vara uttrycksfullt. Det här är en bit av en vägg runt ett torg i den förkoloniala staden Mitla, i södra Mexiko. Dessa 2 000 år gamla ristningar visar att det här var en viktig rituell plats. Idag tittar vi på dem och ser en kontinuitet mellan ristningarna, bergen runt omkring och kyrkan som är byggd på ruinerna av stenar som plundrats från platsen. I den närbelägna staden Oaxaca kan även vanliga gipsbyggnader ståta med starka färger, politiska väggmålningar och sofistikerad grafisk konst. Det är ett intrikat, kommunikativt språk som en glasepidemi skulle utplåna.

De goda nyheterna är att arkitekter och entreprenörer har börjat hitta tillbaka till texturens fröjder utan att tappa kontakten med det moderna. Vissa hittar uppfinningsrika lösningar med gamla material såsom tegel och terrakotta. Andra uppfinner nya produkter, som Snøhettas gjutna paneler som ger San Fransisco Museum of Modern Art dess rynkiga, skulpturala utseende. Arkitekten Stefano Boeri har skapat levande fasader. Det här är hans Vertical Forest, två höghus i Milano, där grönskan är iögonfallande. Boeri håller nu på att designa en version av detta för Nanjing i Kina. Föreställ er att gröna fasader skulle vara lika allmänt förekommande som glasfasader, hur mycket renare luften i kinesiska städer skulle vara.

Men dessa projekt är nästan alltid engångsföreteelser, specialbeställningar, svåra att återskapa i större skala. Och det är hela poängen. När man använder material med lokal anknytning, så hindrar man städer från se likadana ut. Koppar har en lång historia i New York - Frihetsgudinnan, Woolworth Buildings krona - men det var länge omodernt, tills SHoP Architects använde koppar till utsidan på American Copper Building, två vridna torn på East River. Det är inte ens färdigt och man kan se hur solnedgången lyser upp den metalliska fasaden som kommer att ärgas grön med tiden.

Byggnader kan vara som människor. Deras utsida berättar om deras erfarenheter. Och det är en viktig poäng, för när glas åldras, så ersätts det bara och byggnaden ser ut som den gjorde innan tills den slutligen blir nedriven. Nästan alla andra material har förmågan att absorbera intryck av historien och av minnen, och göra det synligt i nuet. Företaget Ennead täckte Utah Natural History Museum i Salt Lake City i koppar och zink, malmer som har utvunnits i området i mer än 150 år och även kamouflerar byggnaden mot de ockrafärgade kullarna så att det naturhistoriska muséet reflekterar regionens naturhistoria. Och när den kinesiska Pritzker Prize-vinnaren Wang Shu byggde ett historiskt museum i Ningbo, skapade han inte bara en förpackning för det förflutna, han byggde in minnen i väggarna genom att använda tegel och stenar som hade räddats från de förstörda byarna.

Arkitekter kan använda glas på samma lyriska och uppfinningsrika sätt. Här i New York finns det två byggnader en av Jean Nouvel och den här av Frank Gehry som står mittemot varandra och speglingarna som studsar fram och tillbaka är som en ljussymfoni. Men när en stad väljer glas som standardmaterial så blir den med tiden en spegelhall, obehaglig och kall. Städer är trots allt platser för koncentrerad variation, där världens kulturer och språk och livsstilar möts och interagerar. Så i stället för att packa in den variationen och mångfalden i byggnader som ser exakt likadana ut, så borde arkitekturen sätta värde på den urbana upplevelsens hela räckvidd.

Tack.

(Applåder)