Drew Dudley
3,648,867 views • 6:14

Jag vill börja med att ställa en fråga till er allihop: Hur många av er är helt bekväma med att kalla er ledare? Jag har ställt den här frågan runtom i landet och var jag än frågar, oavsett plats, är det en stor del av publiken som inte räcker upp handen. Jag har insett att vi har gjort ledarskap till något större än oss; något ouppnåeligt. Om att förändra världen. Vi har tagit titeln "ledare" och ser det som något vi en dag kommer förtjäna. Men att ge den till oss själva nu innebär en grad av arrogans eller kaxighet vi inte är bekväma med. Och jag oroar mig ibland över att vi ägnar sådan tid åt att fira fantastiska saker som knappt någon klarar av, att vi övertygat oss själva att de är de enda värda att fira. Vi börjar nervärdera saker vi kan göra varje dag, och vi börjar ta tillfällen när vi verkligen är ledare och vi tillåter oss inte ta cred för det, eller må bra över det. Jag har haft turen de senaste 10 åren att jobba med fantastiska människor som hjälpt mig se ledarskap på ett sätt som gjort mig lyckligare.

På den tid jag har idag vill jag dela med mig av den berättelse som förmodligen är den största anledningen till den omvärderingen.

Jag gick på en liten skola; Mount Allison University i Sackville, New Brunswick. Och på min sista dag där, kom en flicka fram och sade, "Jag kommer ihåg första gången vi sågs". Hon berättade en historia som hänt fyra år tidigare. Hon sade, "Dagen innan jag började på universitet, satt jag på hotellet med mamma och pappa, och var rädd, och säker på att jag inte skulle klara det, att jag inte var redo för detta, att jag började gråta. Mina föräldrar var toppen. De sade, "Vi vet att du är rädd, men se till att gå imorgon, gå första dagen, och om du då känner att du inte klarar det, så är det ok; säg till, så åker vi hem. Vi älskar dig oavsett."

Hon säger, "Så jag gick dit. Jag stod i kö för inskrivning, såg mig omkring och visste att det inte gick; jag var inte redo. Jag måste sluta. Jag fattade beslutet och när jag gjort det, kände jag en rogivande känsla. Jag vände mig mot mamma och pappa för att säga att vi skulle åka, och i det ögonblicket kom du ut från studentföreningslokalen med den töntigaste hatt jag sett i hela mitt liv."

(Skratt)

"Den var underbar. Och du hade en skylt med reklam för Shinerama," Studenter mot Cystisk Fibros, som jag jobbat med i åratal. "Du hade näven full med klubbor. Du delade ut klubborna till folk i kön, och pratade om Shinerama. Plötsligt kom du till mig, och du stannade. Och du stirrade. Det var läskigt."

(Skratt)

Den här tjejen vet vad jag pratar om.

(Skratt)

"Sen tittade du på killen bredvid mig, log, sträckte ner handen i hinken, tog fram en klubba, gav den till honom och sade, "Du måste ge en klubba till den vackra kvinnan närmast dig." Hon sade, "Jag har aldrig sett någon skämmas så mycket, så snabbt, tidigare. Han blev helt röd, och ville inte titta på mig. Han räckte bara fram klubban så här."

(Skratt)

"Jag tyckte så synd om killen att jag tog emot klubban. När jag gjorde det, fick du ett mycket allvarligt ansiktsuttryck, tittade på mina föräldrar och sade, 'Titta! Titta! Första dagen hemifrån, och hon tar redan emot godis från en främling?'"

(Skratt)

Hon sade, "Alla blev som galna. Tio meter i varje riktning, började alla tjuta av skratt. Det är löjligt, och jag vet inte varför jag berättar det, men där och då, med allt skratt, visste jag att jag inte skulle sluta. Jag var där jag borde vara; jag hade hittat hem. Och jag har inte pratat med dig en enda gång på fyra år efter det. Men jag hörde att du skulle åka, och var tvungen att berätta att du varit en otroligt viktig person i mitt liv. Jag kommer sakna dig. Lycka till."

Hon går iväg, och jag är alldeles häpen. Hon går fem meter, vänder sig om, ler och säger, "Du ska nog höra det här också: Jag dejtar fortfarande killen fyra år senare."

(Skratt)

1,5 år senare när jag flyttat till Toronto, kom en inbjudan till deras bröllop.

(Skratt)

Här är grejen: Jag kommer inte ihåg det. Jag har inget minne av tillfället. Jag har letat i minnesbanken, för det där är kul och jag borde minnas det, men det gör jag inte. Det var ett tillfälle som fick mig att öppna ögonen, och inse att det kanske största inflytande jag haft i någons liv, ett tillfälle som fick en kvinna att fyra år senare säga till en främling "Du har varit en viktig person i mitt liv" var ett tillfälle som jag inte ens kom ihåg.

Hur många av er har ett tillfälle som detta, en händelse när någon sagt eller gjort något som du känner förändrade ditt liv till det bättre? OK. Hur många av er har sagt till personen att de gjort det? Nå, varför inte? Vi firar födelsedagar, där allt du behöver göra är att inte dö på 365 dagar.

(Skratt)

Ändå låter vi dem som har gjort våra liv bättre gå runt utan att veta om det. Var och en av er har varit katalysatorn till ett sådant ögonblick. Du har gjort någons liv bättre genom något du sagt eller gjort. Om du inte tror det, tänk på alla händer som inte höjdes när jag frågade. Du är bara en av dem som ingen sagt det till.

Det är skrämmande att tänka på sig som så viktig, skrämmande att inse vad vi kan betyda för andra människor. Så länge vi gör ledarskap till något större än oss, så länge vi gör ledarskap ouppnåeligt, låter det handla om världsförändring, ger vi oss en ursäkt att inte förvänta det i vardagen, från oss själva och från varandra.

Marianne Williamson sade, "Största rädslan är inte att vi är otillräckliga. Det är att vi är mäktigare än vi kan mäta. Det är vårt ljus och inte mörkret som skrämmer oss."

Mitt budskap idag är att vi behöver komma över vår rädsla för hur otroligt inflytelserika vi kan vara i varandras liv. Vi måste komma över det och ta oss vidare, och våra yngre systrar och bröder, och en dag våra barn – eller våra barn idag – kan se och börja värdesätta det inflytande vi kan ha på varandras liv, mer än pengar och makt och titlar och inflytande. Vi måste inse att ledarskap handlar om dessa viktiga ögonblick hur många av dem vi skapar, hur många vi lyfter fram, hur många av dem vi vidarebefordrar och hur många vi tackar för.

Vi har fått ledarskap att handla om världsförändring, men världen finns inte. Det finns bara sex miljarder bilder av den. Om du förändrar en persons uppfattning av den, förståelse för vad de är kapabla till, förståelse för hur mycket andra bryr sig om dem, förståelse för hur viktiga de kan vara för förändring i denna värld, har du förändrat allt.

Och om vi kan förstå att detta är ledarskap, tror jag att vi kan omvärdera ledarskap, ja, jag tror att vi kan förändra allt. Det är en enkel idé, men jag tror inte att den är liten. Jag vill tacka er alla för att ni lät mig dela med mig av detta idag.