Eleanor Longden
4,360,516 views • 14:17

Dagen då jag flyttade hemifrån för att börja på universitetet var en ljus dag fullmatad med hopp och optimism. Jag hade gjort bra ifrån mig i skolan. Förväntningarna på mig var höga, och jag kastade mig glatt in i studentlivet bestående av föreläsningar, fester och trafikkonsstölder.

Naturligtvis kan skenet bedra, och i viss utsträckning var den här lättretliga, energiska imagen där jag gick på föreläsningar och stal trafikkoner bara en yta, om än övertygande och mycket väl utformad. Under ytan var jag faktiskt djupt olycklig, osäker och i grund och botten rädd — rädd för andra människor, för framtiden, för att misslyckas och för tomheten som jag kände fanns inom mig. Men jag var skicklig på att dölja det, och på ytan verkade jag vara någon som hade allt att hoppas på och att sträva efter. Denna fantasi av osårbarhet var så fullständig att jag till och med lurade mig själv, och när den första terminen slutade och den andra började, fanns det inte en chans att någon hade kunnat förutse vad som just var på väg att hända.

Jag var på väg ut från ett seminarium när det började, jag nynnade för mig själv och fumlade med min väska precis som jag hade gjort hundra gånger tidigare, när jag plötsligt hörde en röst lugnt observera, "Hon lämnar rummet."

Jag såg mig omkring, och det fanns ingen där, men kommentarens tydlighet och beslutsamhet var omisskännlig. Skakad lämnade jag mina böcker på trappan och skyndade hem, och där var det igen. "Hon öppnar dörren."

Detta var början. Rösten hade anlänt. Och rösten var kvar, i dagar och veckor fortsatte den, om och om igen, att berätta allt jag gjorde i tredje person.

"Hon går till biblioteket."

"Hon går till en föreläsning." Den var neutral, känslolös och till och med, efter ett tag, konstigt kamratlig och betryggande, även om jag faktiskt märkte att dess lugna yttre ibland halkade till och att den ibland speglade mina egna outtalade känslor. Så, till exempel, om jag var arg och var tvungen att dölja det, vilket jag ofta gjorde, eftersom jag var mycket skicklig på att dölja hur jag verkligen kände, då lät rösten frustrerad. Annars var den varken olycksbådande eller störande, även om det till och med vid den tidpunkten var tydligt att den hade någonting att kommunicera till mig om mina känslor, särskilt känslor som var avlägsna och otillgängliga.

Det var då jag gjorde ett ödesdigert misstag. Jag berättade för en vän om rösten, och hon blev förskräckt. En raffinerad inlärningsprocess hade påbörjats, med innebörden att normala människor inte hör röster, och det faktum att jag gjorde det innebar att något var väldigt allvarligt fel. Sådan rädsla och misstro var smittsam. Plötsligt verkade rösten inte lika välvillig längre, och när hon insisterade på att jag skulle söka läkarvård, gick jag med på det, vilket visade sig vara misstag nummer två.

Jag berättade för allmänläkaren på skolan om vad jag uppfattade vara det verkliga problemet: ångest, låg självkänsla, samt oro för framtiden, och möttes med uttråkad likgiltighet tills jag nämnde rösten, varpå han tappade sin penna, snurrade runt och började fråga ut mig med genuint intresse. För att vara rättvis, sökte jag desperat efter intresse och hjälp, och jag började berätta för honom om min konstiga kommentator. Och jag önskar alltid att rösten vid det här laget hade sagt, "Hon gräver sin egen grav."

Jag hänvisades till en psykiater, som även han hade en bister syn på röstens närvaro, och därför tolkade allt jag sa genom en lins av underliggande sinnessjukdom. Till exempel: Jag hjälpte till på en TV-station för studenter som sänder nyheter runt skolområdet, och under ett möte som pågick längre än planerat sa jag, "Jag är ledsen, doktorn, men jag måste gå. Jag ska läsa nyheterna klockan sex." Det står i min journal att Eleanor har vanföreställningar om att hon är en nyhetsuppläsare.

Det var ungefär vid den tiden som händelserna snabbt började komma ikapp mig. En inläggning på sjukhuset följde, den första av många, sedan kom diagnosen schizofreni, och sedan, värst av allt, en giftig, plågande känsla av hopplöshet, förnedring och förtvivlan över mig själv och mina framtidsutsikter.

Men eftersom jag uppmuntrats att se rösten inte som en upplevelse utan som ett symptom, intensifierades min rädsla och mitt motstånd mot den. I grund och botten representerar det här ett aggressivt ställningstagande mot mitt eget sinne, ett slags psykiskt inbördeskrig, vilket i sin tur fick antalet röster att öka och successivt bli ännu mer fientliga och hotfulla. Hjälplös och hopplös började jag retirera in i denna mardrömslika inre värld där rösterna var ämnade att bli både mina förföljare och som jag uppfattade det, mina enda kamrater. De berättade till exempel för mig att om jag visade mig värdig deras hjälp, kunde de förändra mitt liv tillbaka till hur det hade varit, och en rad allt mer bisarra uppgifter fastställdes, ett slags Hercules-arbete. Det började av ganska smått, till exempel, dra ut tre hårstrån men det växte gradvis och blev mer extremt, och kulminerade i kommandon att skada mig själv, och en särskilt dramatisk instruktion:

"Ser du din lärare där borta? Ser du det vattenglaset? Du måste hälla vattnet över honom framför de andra eleverna."

Vilket jag faktiskt gjorde, och det gjorde självfallet inte mig populär på fakulteten.

I själva verket hade det nu etablerats en ond cirkel av rädsla, undvikande, misstro och missförstånd, och det var en kamp där jag kände mig maktlös och oförmögen att upprätta någon form av fred och försoning.

Två år senare var försämringen dramatisk. Vid det laget hade jag hela den vansinniga repertoaren: skrämmande röster, groteska syner, bisarra, svårbemästrade vanföreställningar. Statusen på min mentala hälsa hade varit en katalysator för diskriminering, verbal misshandel, samt fysiska och sexuella övergrepp, och jag hade fått höra av min psykiater, "Eleanor, du skulle haft det bättre om du hade cancer, eftersom cancer är lättare att bota än schizofreni." Jag hade blivit diagnosticerad, drogad och kasserad, och var vid det här laget så plågad av rösterna att jag försökte borra hål i mitt huvud för att få ut dem.

När jag nu ser tillbaka på ödeläggelsen och förtvivlan under de där åren, verkar det nu som om någon dog på den platsen, och ändå, som om någon annan räddades. En nedbruten och hemsökt person påbörjade den resan, men den person som reste sig upp var en överlevare och skulle slutligen växa till den person jag var ämnad att vara.

Många människor har skadat mig i mitt liv, och jag minns dem alla, men minnena bleknar och blir svaga i jämförelse med de människor som har hjälpt mig. De andra överlevarna, mina rösthörarkollegor, kamraterna och medarbetarna; mamman som aldrig gav upp vad gällde mig, som visste att jag en dag skulle komma tillbaka till henne och var villig att vänta på mig så lång tid som det tog; läkaren som bara arbetade med mig under en kort period men som förstärkte sin tro på att återhämtning inte bara var möjlig utan oundviklig, och under en förödande återfallsperiod sa till min livrädda familj, "Ge inte upp hoppet. Jag tror att Eleanor kan komma igenom detta. Ibland, som ni vet, snöar det så sent som i maj, men sommaren kommer alltid så småningom."

Fjorton minuter är inte tillräckligt för att till fullo ge heder åt de goda och generösa människorna som kämpade med mig och för mig och som väntade på att välkomna mig tillbaka från denna ångestfulla, ensamma plats. Men tillsammans smidde de en blandning av mod, kreativitet, integritet och en orubblig tro på att att mitt krossade jag kunde bli läkt och hel. Förut sa jag att de här människorna räddade mig, men de gjorde något ännu viktigare genom att de gjorde det möjligt för mig att rädda mig själv, och avgörande, de hjälpte mig att förstå något som jag alltid hade misstänkt: att min röster var ett meningsfullt svar på traumatiska livshändelser, särskilt barndomshändelser, och som sådana var de inte mina fiender utan en källa till insikt i känslomässiga problem som gick att lösa.

Först var detta mycket svårt att tro, inte minst eftersom rösterna verkade så fientliga och hotfulla, så i detta avseende var ett viktigt första steg att lära sig skilja ut en bildlig betydelse från vad jag tidigare hade tolkat som en bokstavlig sanning. Så till exempel de röster som hotade att anfalla mitt hem lärde jag mig att tolka som min egen rädsla och osäkerhet i världen, snarare än en faktisk, objektiv fara.

Från början skulle jag ha trott på dem. Jag minns till exempel hur jag en natt satt uppe på vakt utanför mina föräldrars rum för att skydda dem från vad jag trodde var ett verkligt hot från rösterna. Eftersom jag hade haft ett så stort problem med självskadebeteende att de flesta av besticken i huset hade gömts undan, hade jag till slut beväpnat mig själv med en plastgaffel, typ som ett picknickbestick, och satt där utanför rummet och kramade den och väntade på att skrida till verket om något hände. Det var som, "Bråka inte med mig. Jag har en plastgaffel, fattar ni inte det?" Strategiskt.

Men ett senare gensvar, och mycket mer användbart, kunde vara att försöka plocka isär budskapet bakom orden, så när rösterna varnade mig för att lämna huset, tackade jag dem för att de drog min uppmärksamhet till hur otrygg jag kände mig. Eftersom om jag var medveten om det, kunde jag göra något positivt åt det, men fortsätta med att lugna både dem och mig själv med att vi var säkra och inte behövde känna oss rädda längre. Jag satt gränser för rösterna, och försökte att samspela med dem på ett sätt som var bestämt men ändå respektfullt, och inrättade en långsam process av kommunikation och samarbete, där vi kunde lära oss att arbeta tillsammans och stötta varandra.

Vad jag till slut insåg genom allt detta, var att varje röst var nära relaterad med olika sidor hos mig själv, och att var och en av dem bar på överväldigande känslor som jag aldrig haft någon möjlighet att bearbeta eller lösa, minnen av sexuella trauman och övergrepp, av ilska, skam, skuld, låg självkänsla. Rösterna tog smärtans plats och satte ord på den, och kanske var ett av de största avslöjandena när jag insåg att de mest fientliga och aggressiva rösterna faktiskt representerade de delar av mig som hade blivit djupast sårade, och som sådana, var det dessa röster som behövde visas störst medkänsla och omsorg.

Beväpnad med denna kunskap kunde jag i slutändan samla ihop mitt splittrade jag, där varje fragment representerades av olika röster, och gradvis avsluta all min medicinering, och återvända till psykiatrin, men den här gången från andra sidan. Tio år efter att rösten dök upp tog jag slutligen examen, denna gång med det högsta betyg i psykologi universitetet någonsin hade givit, och ett år senare, de högsta betyget på en master-utbildning, vilket vi väl kan säga inte är så dåligt för en galning. I själva verket dikterade en av rösterna faktiskt svaren under tentamen, vilket rent tekniskt möjligen skulle räknas som fusk.

(Skratt)

Och för att vara ärlig, ibland tyckte jag om deras uppmärksamhet också. Som Oscar Wilde sa, det enda som är värre än att folk talar om en är att de inte talar om en. Det får dig också att bli mycket bra på att tjuvlyssna, eftersom du kan lyssna på två samtal samtidigt. Så det inte är bara dåligt.

Jag arbetade inom psykiatrin. Jag talade på konferenser. Jag publicerade bokkapitel och akademiska artiklar, och jag hävdade, och fortsätter att hävda, betydelsen av följande koncept: att en viktig fråga inom psykiatrin inte borde vara vad som är fel med dig utan snarare vad som hänt dig. Och allt eftersom tiden gick lyssnade jag på mina röster, med vilka jag äntligen lärt mig att leva tillsammans i fred och respekt och vilka i sin tur avspeglade en växande känsla av medkänsla, acceptans och respekt för mig själv. Och jag minns det mest rörande och extraordinära ögonblicket när jag stöttade en annan ung kvinna som terroriserades av sina röster, och jag blev fullt medveten om, för allra första gången, att jag inte längre kände på det sättet själv utan att jag slutligen kunde hjälpa någon annan som gjorde det.

Jag är nu mycket stolt över att vara en del av Intervoice, den samordnande delen av den internationella Rösthörarrörelsen, ett initiativ som inspirerats av Professor Marius Rommes arbete och Dr. Sandra Escher, som benämner rösthörande som en överlevnadsstrategi, en frisk reaktion på vansinniga omständigheter, inte som ett avvikande symptom på schizofreni som bara ska uthärdas, utan en komplex, viktig och meningsfull erfarenhet att utforska. Tillsammans planerar och bygger vi ett samhälle som förstår och respekterar rösthörande, som stöttar behoven hos personer som hör röster, och som värderar dem som fullvärdiga medborgare. Denna typ av samhälle är inte bara möjligt, det är redan på väg. För att parafrasera Chavez, när sociala förändringar väl påbörjas, kan de inte vändas. Du kan inte förödmjuka den person som känner stolthet. Du kan inte förtrycka de människor som inte längre är rädda.

För mig är prestationerna av Rösthörarrörelsen en påminnelse om att empati, kamratskap, rättvisa och respekt är mer än ord; de är övertygelse och tro, och att tro kan förändra världen. Under de senaste 20 åren har Rösthörarrörelsen etablerat rösthörarnätverk i 26 länder på fem kontinenter, och de arbetar tillsammans för att främja värdighet, solidaritet och egenmakt för personer i psykisk nöd, för att skapa ett nytt språk och för att inge ett hopp, i vars centrum det ligger en orubblig tro på individens kraft.

Som Peter Levine har sagt, det mänskliga djuret är en unik varelse begåvad med en instinktiv förmåga att läka och den intellektuella anda som kan tämja denna medfödda kapacitet. För samhällets medlemmar finns det i detta avseende ingen större ära eller privilegium än att underlätta denna läkande process för någon, att bevittna, att räcka ut en hand, att dela bördan av någons lidande, och för att hålla uppe hoppet för deras återhämtning. Och likaså, för överlevare av nöd och motgång, att vi kommer ihåg att vi inte måste leva våra liv för evigt definierade av de skadande saker som har hänt oss. Vi är unika. Vi är oersättliga. Det som ligger inom oss kan aldrig bli helt koloniserat, förvridet, eller tas bort. Ljuset släcks aldrig.

Som en mycket underbar läkare en gång sa till mig, "Berätta inte vad andra människor har berättat för dig om dig själv. Berätta om dig."

Tack.

(Applåder)