Steven Johnson
5,401,147 views • 17:38

För bara några minuter sen tog jag den här bilden runt tio kvarter härifrån. Detta är the Grand Café här i Oxford. Jag tog bilden för att detta visade sig vara det första café som öppnades i England 1650. Det är dess stora anspråk på berömmelse. Och jag ville visa det för er, inte för att Starbucksguida er genom 1600-talets England, utan snarare för att de engelska caféerna var avgörande för utvecklingen och spridningen av en av de största intellektuella blomstringarna under de senaste 500 åren, det vi nu kallar Upplysningstiden.

Och caféerna spelade en mycket stor roll för Upplysningstidens tillkomst, delvis på grund av vad folk drack där. För innan kaffe och te började sprida sig i brittisk kultur, var det som dracks av borgare och bönder, dag ut och dag in, från morgon till kväll, alkohol. Alkohol var dryckesvalet även under dagtid. Man drack lite öl till frukost och tog ett glas vin till lunch, lite gin kanske — särskilt runt 1650 — och avrundade med lite mer öl och vin framåt slutet på dagen. Det var ju hälsosammast så, för vattnet var inte säkert att dricka. Så innan caféerna började dyka upp hade man konsekvent en befolkning som var berusad hela dagen. Ni kan ju tänka er hur det hade varit för er — och somliga av er vet nog redan — om ni drack dagarna i ända, och sen bytte från en lugnande till en stimulerande drog, ni skulle få bättre idéer. Ni skulle bli piggare och vaknare. Det var alltså ingen slump att all denna innovation uppstod när England bytte till te och kaffe.

En annan faktor som gjorde caféerna så framstående är hur platserna var utformade. Detta var platser där folk kunde träffas, folk från olika bakgrunder, med olika kunskaper, och dela med sig av dem. Platser där, som Matt Ridley uttryckte sig, idéer kunde ligga med varandra. Detta var deras bröllopsbädd, så att säga. Idéer möttes där. Och otroligt mycket nytänkande från den här tiden har ett café med i bilden någonstans.

Jag har tänkt väldigt mycket på caféer de senaste fem åren, för jag har tagit mig an en sorts uppgift att försöka få reda på var bra idéer kommer ifrån. Vad för sorts miljöer som leder till ovanliga nivåer av nyskapande, av kreativitet? Vad är det som påverkar — var hittar man ett kreativt utrymme? Så det jag har gjort är att titta både på miljöer som caféer; på mediamiljöer, till exempel internet, som visat otrolig framåtanda; jag har undersökt de första städernas historia; jag har till och med utforskat biologiska miljöer, som korallrev och regnskogar, där den biologiska innovationen är ovanligt hög; och jag har då letat efter gemensamma mönster, något slags signaturbeteende som upprepat dyker upp i alla dessa miljöer. Finns det några återkommande mönster som vi kan lära oss av, som vi kan ta och på nåt sätt anpassa för våra liv, våra organisationer, våra miljöer, för att göra dem mer kreativa och innovativa? Jag tror jag har hittat några stycken.

Men för att få bukt med och verkligen förstå de här principerna måste man göra sig av med sättet vårt dagliga språk och bildspråk styr oss mot vissa koncept angående hur idéer skapas. Det finns en massa olika sätt att beskriva inspirationsmoment på. Man talar om snilleblixtar, plötsliga ingivelser, man får en uppenbarelse, ett ögonblick av "heureka!", man talar om glödlampor, eller hur? De här koncepten är ju väldigt retoriskt bildsköna, men de delar alla ett grundläggande antagande, nämligen att en idé är en enskild sak, något som ofta sker under ett underbart upplysande ögonblick.

Men jag skulle vilja hävda att man egentligen måste utgå ifrån konceptet att en idé är ett slags nätverk på den mest grundläggande nivån. Det är ju det som händer i ens hjärna. En idé, en ny idé, är ett nytt nätverk av neuroner som samtidigt fyrar av signaler inuti hjärnan. Det är en ny gestalt som aldrig bildats förut. Och frågan är: hur får man hjärnan att uppnå ett tillstånd när det är mer sannolikt att de här nya kopplingarna äger rum? Och faktiskt visar det sig att de mönster vi finner ute i världen påminner mycket om de mönster som finns i den inre världen som är den mänskliga hjärnan.

Så jag skulle vilja använda en metafor som jag har tagit från en histora om en riktigt bra och ganska ny idé — nyare än 1650-talet i alla fall... Det finns en fantastisk man som heter Timothy Prestero, som äger ett företag... en organisation som heter Design that Matters (design som räknas). De bestämde sig för att ta tag i det otroligt tryckande problemet, ett förskräckligt problem, med spädbarnsdöd i utvecklingsländer. En väldigt frustrerande del av problemet är att vi vet att om man skaffar moderna kuvöser, oavsett vart, om man kan hålla för tidigt födda barn varma, mer eller mindre — det är väldigt enkelt — så kan man halvera spädbarnsdödligeten i de områdena. Teknologin är alltså tillgänglig. De här maskinerna är standard i alla industrialiserade länder. Problemet är att om man köper en kuvös för nästan 280 000 kr, och skickar den till en medelstor afrikansk by, så funkar den felfritt i ett år eller två, och sen går något snett och den går sönder, och då kommer den för alltid att förbli sönder, för det finns inget system av reservdelar, och det finns ingen där med sakkunskaperna som krävs för att laga den här dyra utrustningen. Så i slutändan har man problemet att man lägger en massa pengar på att skicka hjälp och avancerad teknologi till utvecklingsländer, och sen kan den inte användas.

Så Prestero och hans kollegor bestämde sig för att se sig om efter andra resurser som är vanliga i utvecklingsvärlden. Och de la märke till att det finns inte en massa videoinspelare, eller mikrovågsugnar, men de verkar ganska bra på att hålla sina bilar rullande. Det finns alltid en Toyota-pickup på vägen i de här områdena. De verkar ha den kunskap som krävs för att bilarna ska fortsätta fungera. Så de började fundera, "Skulle vi kunna bygga en kuvös helt bestående av bildelar?" Och det här är vad de till slut skapade. En "neonurture device" (anordning för vård av nyfödda). På utsidan ser den ut som en vanlig apparat som man kan hitta på moderna sjukhus i västvärlden. På insidan är det helt och hållet bildelar. Den har en fläkt, värmande strålkastare, varningsljud tagna från bilen. Den drivs av ett bilbatteri. Så det enda du behöver är reservdelar från en Toyota och att kunna fixa en strålkastare, så kan du laga den här maskinen. Och det är ju en fantastisk idé, men det är ju faktiskt också en riktigt bra metafor för att beskriva hur idéer blir till. Vi intalar oss gärna att våra fantastiska genombrott är av samma typ som den där splitternya, dyra kuvösen, höjden av modern teknologi, men oftast är de bara ihopsatta av vilka delar som helst som råkade finnas i närheten.

Vi stjäl idéer från andra människor, folk som vi lärt oss av, folk som vi sprungit in i på caféer, och häftar ihop dem till nya former, och skapar något nytt. Det är så innovation äger rum. Och det innebär ju att vi måste tänka om vad gäller hur vi tror innovation och djuptänkande fungerar. Det här är ju ett sätt att se det på. Ett annat är Newton och äpplet, när Newton gick på Cambridge. Det här är en staty från Oxford. Ni vet, man sitter där och tänker djupa tankar, äpplet faller från trädet, och plötsligt har man teorin om tyngdlagen. Men de förhållanden som genom historien lett till innovatoin brukar se ut ungefär så här. Detta är en känd målning av Hogarth av någon politisk middag på ett värdshus, men det var så här caféerna såg ut på den tiden. Det var i en sån här kaotisk miljo som det var sannolikt för idéer att skapas, för folk att uppleva nya, intressanta, oväntade sammandrabbningar — folk från blandade bakgrunder. Så om vi vill försöka skapa organisationer som är mer nytänkande, bör vi alltså skapa omgivningar som, konstigt nog, liknar den här målningen. Så här borde ditt kontor se ut, är vad jag vill ha sagt.

Och ett stort problem med detta är att folk — när man börjar undersöka området — är beryktat opålitliga när det kommer till att själva beskriva var deras goda idéer kommer ifrån, eller hur deras bästa idéer kom till. Så för några år sen bestämde sig en strålande forskare vid namn Kevin Dunbar för att resa runt och gå tillväga enligt Big Brother-metoden för att få reda på var bra idéer kommer ifrån. Han åkte till en massa laboratorier världen över och filmade alla där när de höll på med varenda liten del av sitt jobb. När de satt vid sina mikroskop, när de pratade med sina kollegor vid fikabordet, vadsomhelst. Och han spelade in alla dessa konversationer och försökte räkna ut var de viktigaste idéerna uppstod. Och när man föreställer sig den klassiska forskaren i labbet, så har man ju en bild av någon som sitter fastklistrad vid mikroskopet, och så ser de något i vävnadsprovet. Och så, "heureka!" liksom, har de fått en idé.

Men det Dunbar märkte när han kollade på inspelningarna var att nästan inga av de viktigaste, banbrytande idéerna skapades i labbet, i ensamhet, framför ett mikroskop. De skapades i konferensrummet under labbmötet en gång i veckan, när folk fick träffas och diskutera sina senaste fynd och upptäckter, och framförallt ofta när folk diskuterade problem som de hade, något felslag, någon störning i det de höll på att undersöka. Och det är något med den miljön — jag har börjat kalla det för ett "flytande nätverk", där man har en massa olika idéer som samlas, olika bakgrunder, olika intressen, som knuffas med varandra, studsar emot varandra — faktiskt är det den miljön som leder till nytänkande.

Ett annat vanligt problem är att folk gillar att förkorta berättelser om sina upptäckter så de passar inom kortare tidsramar. De vill alltså berätta om detta ögonblick av "heureka!". De vill säga, "Jag stod där, och helt plötsligt var alltihop glasklart i mitt sinne." Men faktum är att om man tittar historiskt sett, visar det sig att en massa viktiga idéer hade väldigt lång kläckningstid. Jag kallar dem "långsamma föraningar". Det talas mycket om aningar och instinkter numera, och insikter som infinner sig under halvsekunder, men egentligen kurar många bra idéer, ibland i tiotals år, i folks undermedvetna. De kan känna på sig att det finns ett intressant problem, men de har ännu inte rätt verktyg för att upptäcka det. De spenderar en massa tid arbetandes på vissa projekt, men det ligger något annat i bakgrunden som de är intresserade av, men inte riktigt kommer åt.

Darwin är ett utmärkt exempel på detta. Darwin berättar i sin självbiografi att han kom på konceptet med genetiskt urval i ett klassiskt "heureka!"-ögonblick. Han sitter på sitt kontor, en oktoberdag 1838, och läser Thomas Malthus teorier om befolkningar. Och plötsligt dyker de grundläggande principerna för genetiskt urval upp i hans huvud, och han utbrister, "Ah! Äntligen har jag en teori jag kan bygga på." Så står det i hans självbiografi. För en tio, tjugo år sedan, gick en beundransvärd forskare vid namn Howard Gruber tillbaka och undersökte Darwin's anteckningar från den perioden. Darwin höll sig med ofantliga mängder anteckningsböcker där han skrev ner varenda liten idé han hade, varenda föraning. Och Gruber fann att Darwin hade hela teorin om genetiskt urval många, många månader innan han fick den där så kallade uppenbarelsen, försjunken i Malthus i oktober 1838. Det finns stycken där man kan läsa om det, när det känns som att läsa från en av hans läroböcker, från en period innan han fick den där insikten. Så man får klart för sig att Darwin så att säga hade idén, hade konceptet, men inte riktigt kunde sätta fingret på det än. Och det är så stora idéer ofta uppkommer, de blir gradvis tydligare under en lång tid.

Vår utmaning är nu hur skapar man miljöer som låter de här halvexisterande idéerna leva och växa? Det är inte lätt att gå till chefen och säga, "Jag har en fantastisk idé för det här företaget. Den kommer vara användbar 2020. Kan jag få lite tid att tänka på saken tills dess?" Det finns ett par företag, som Google, som ger anställda betald innovationstid på tjugo procent, så att de kan, så att säga, kultivera de här föraningarna inom organisationen. Det är något otroligt viktigt. En annan sak är att tillåta de där föraningarna att fogas ihop med andras föraningar; det är så det oftast blir. Man har en halv idé, någon annan har den andra halvan, och befinner man sig i rätt miljö så slås de ihop till något större än bara summan av två delar. Så, å ena sidan, talar vi ofta om värdet av att beskydda våran intellektuella egendom, ni vet, bygga höga staket, hemliga labb för forskning och utveckling, patentera allt man har, så att idéerna förblir värdefulla och folk blir uppmuntrade att komma på ännu fler, så ens kultur blir mer innovativ. Men jag tror att någon måste hävda att minst lika mycket tid, om inte mer, borde spenderas på att uppskatta villkoren för idéers sammansättning, och inte bara hur de ska beskyddas.

Så jag tänker lämna er med en berättelse, som jag anser tar vara på de här värderingarna, helt enkelt den sortens fantastiska berättelse om nytänkande och hur det kan dyka upp på oväntade sätt. Det är oktober 1957, och Sputnik har precis skickats upp, vi befinner oss i Laurel, Maryland, i labbet för tillämpad fysik som tillhör John Hopkins University. Det är måndag förmiddag, och man har just fått nyheten om satelliten som nu ligger i omloppsbana runt jorden. För nördarna är ju detta paradiset, eller hur? Fysiknördarna som står där och tänker, "Herregud! Det här är fantastiskt. Jag fattar inte att det är på riktigt." Och två av dem, två forskare i tjugoårsåldern, sitter vid matsalsbordet och har en vardaglig konversation med ett gäng kollegor. De två killarna heter Guier och Weiffenbach. De pratar lite grann, och sen frågar en av dem, "Har nån provat att lyssna efter den här manicken? Ute i världsrymden har vi nu en människotillverkad sattelit, som uppenbarligen sänder ut någon slags signal. Om vi hittar rätt våglängd kan vi nog höra den." Så de frågar runt lite bland sina kollegor, och alla säger att, "Nej, det har jag inte tänkt på. Vilken intressant idé."

Och det visar sig att Weiffenbach är lite av en expert på mikrovågsmottagning, och han har en liten antenn som står på hans kontor med en förstärkare. Så Guier och Weiffenbach går till Weiffenbachs kontor, och börjar ratta — eller hacka, som man kanske kan kalla det nuförtiden. Och efter ett par timmar börjar de faktiskt få in en signal, för sovjeterna gjorde Sputnik väldigt lättspårad. Den låg direkt på 20 MHz, så det var riktigt lätt att få in den, för de var rädda att folk skulle tro att det var en bluff, i princip. Så de gjorde den lätt att upptäcka.

Och de här två killarna sitter och lyssnar på signalen, och folk börjar komma in på kontoret och fråga, "Wow, det där är rätt häftigt. Får jag lyssna? Det är ju fantastiskt." Och det dröjer inte länge innan de inser att, "Jösses, det här är rätt stort. Vi kanske är de första i hela USA som hört det här. Vi borde spela in det." Så de går och hämtar en stor, otymplig, analog bandspelare, Och börjar spela in de små pipen, pip, pip. Och sen börjar de föra datum- och tidsprotokoll för varje litet pip de får in. Och sen börjar de fundera, "Nämen, vi börjar märka av små förändringar i frekvenserna. Vi skulle förmodligen kunna räkna ut hur fort satelliten färdas, med lite enkel matematik om vi använder oss av Dopplereffekten." Så de pysslade vidare med detta, och pratade med några av sina kollegor som hade andra specialiteter. Och kommer fram till att, "Jamen, vi kan nog förmodligen använda lutningen från Dopplereffekten för att räkna ut när satelliten är som närmast våran antenn och när den är som längst bort. Det är ju lite fräckt."

Och tillslut får de tillstånd — allt detta är bara ett sidoprojekt som inte direkt stod med på arbetsbeskrivningen. De får tillstånd att använda den nya fantastiska UNIVAC-datorn, som tar upp ett helt rum, som de precis fått in på fysiklabbet. De matar in lite mer av sin information, och efter tre, fyra veckor, visar det sig att de har kartlagt den exakta omloppsbanan som den här satelliten har runt jorden, bara genom att lyssna på en liten signal, genom att sväva ut i ett sidoprojekt, efter en inspirerande föraning de fick vid lunchbordet en förmiddag.

Några veckor senare hör deras chef, Frank McClure, av sig och säger, "Killar, jag undrar en sak om det där projektet ni höll på med. Ni lyckades räkna ut en okänd position för en satellit i omloppsbana från en känd position någonstans på jorden. Tror ni man kan göra tvärtom? Skulle man kunna lokalisera en okänd position på jorden, om man visste var satelliten befann sig?" Och de tänkte på saken och sa sedan, "Jo, jag antar det. Vi matar in siffrorna." Så de gick och satte sig och övervägde. Och till slut kom de tillbaka och sa att, "Det är faktiskt lättare." Och chefen sa, "Men vad bra. Ni förstår, jag håller på att bygga en massa u-båtar med kärnvapenmissiler. Och det är väldigt svårt att räkna ut hur man får missilerna att landa rätt på Moskva, om man inte vet riktigt var i Stilla Havet u-båtarna är. Så vi tänkte att man skulle kunna skjuta upp en massa satelliter och använda dem för att spåra u-båtarna och räkna ut var i hela havet de befinner sig. Kan ni jobba på det tror ni?"

Och så föddes GPS:en. Trettio år senare, öppnade Ronald Reagan upp formatet och gjorde det till en öppen teknisk plattform som vem som helst fick bygga på och vem som helst kunde då skapa ny teknik som kunde omskapa och nyskapa den här öppna plattformen, och gjorde den tillgänglig för vem som helst att göra vad de ville med den. Och jag kan garantera att just nu har hälften av er härinne, om inte mer, definitivt en maskin i fickan som kommunicerar med en av de här satelliterna. Och jag slår vad om att en av er, om inte fler, har använt sagda maskin och sagda satellitsystem för att lokalisera ett café i närheten, någon gång... (skratt) någon gång under de senaste dagarna, den senaste veckan, eller hur?

(applåder)

Och det, tycker jag, är en fantastisk fallstudie, en lärdom, i potentialen, den förbluffande, oplanerade framträdande, oförutsägbara potentialen, som ligger bakom öppna innovationssystem. Om man bygger dem på rätt sätt, leder de i helt nya riktningar som skaparna inte ens kunnat föreställa sig. Jag menar, här har du två killar som i stort sett trodde de bara följde en slags föraning, en liten hänförelse som slagit rot och de trodde de utkämpade Kalla Kriget, och så visar det sig att de egentligen bara hjälper främlingar att lokalisera en kopp sojalatte.

(skratt)

Det är så innovation äger rum. Slumpen gynnar ett förbundet sinne.

Tack så mycket.

(applåder)