Linda Liukas
1,816,059 views • 11:03

Kod är vårt nästa universella språk. På sjuttiotalet var punken den kraft som drev en hel generation. På åttiotalet var det förmodligen pengar. Men för min generation är mjukvara gränssnittet för vår föreställning av världen omkring oss. Det betyder att vi behöver en mycket mer blandad grupp människor som utvecklar dessa produkter, och som inte ser datorer som tekniska, tråkiga, konstiga och magiska, utan som något de kan mixtra med och vrida och vända på och så vidare.

Min egen resa in i programmeringens och teknikens värld började vid den späda åldern fjorton år. Jag var galet förälskad i en äldre man, och mannen i fråga råkade vara USA:s dåvarande vicepresident, Al Gore. Jag gjorde vad varenda tonårsflicka skulle velat göra. På något sätt ville jag visa min kärlek, så jag byggde den här webbplatsen till honom. 2001 fanns inget Tumblr, inget Facebook och inget Pinterest. Jag behövde alltså lära mig koda för att kunna uttrycka all min längtan och kärlek.

Så kom programmeringen in i mitt liv. Den startade som ett uttryck för mina känslor. Ungefär som när jag var liten, och använde kritor och lego. När jag blev lite äldre, blev det genom gitarrlektioner och teater. Men sedan fanns det annat att bli uppfylld av, som poesi och strumpstickning, böjning av franska oregelbundna verb, att skapa låtsasvärldar, och Bertrand Russell och hans filosofi. Jag började bli en av dessa som tyckte att datorer var tråkiga och tekniska.

Idag tycker jag annorlunda. Småflickor vet inte att de förväntas ogilla datorer. Småflickor är fantastiska. De är väldigt bra på att fokusera på saker, de är konkreta och de ställer fantastiska frågor som, "Vad?" och "Varför?" och "Hur?" och "Men om?" Och de vet inte att de bör tycka illa om datorer. Det är föräldrarna som gör det. Vi föräldrar tycker att datorvetenskap är en mystisk, knepig disciplin som bara nördar kan hålla på med. Att det nästan är lika världsfrånvänt som, säg, kärnfysik.

De har ju delvis rätt. Det finns en hel del syntax, kontroller och datastrukturer algoritmer och metoder, protokoll och paradigm i programmering. Och vi bygger mindre och mindre datorer. Vi har byggt abstrakta lager på lager mellan människa och maskin till den grad att vi inte längre vet hur datorer fungerar eller hur man kommunicerar med dem. Vi lär våra barn hur människokroppen fungerar, vi lär dem hur förbränningsmotorer fungerar och vi säger till och med att om du verkligen vill bli astronaut så kan du bli det. Men när barnet frågar oss, "Vad är en bubbelsorteringsalgoritm?" Eller, "Hur vet datorn vad den ska göra när jag trycker på "Start", eller vilken video den ska spela upp? " "Linda, är Internet en plats? " Då blir vi vuxna märkligt tysta. "Det är magi," svarar en del av oss. "Det är alldeles för komplicerat," säger andra.

Tja, det är ingetdera. Det är inte magi och det är inte komplicerat. Allt bara hände väldigt, väldigt snabbt. Ingenjörerna byggde dessa fantastiska maskiner, men de gjorde dem främmande för oss, liksom det språk vi talar till datorer så att vi inte längre vet hur vi talar till datorer utan att ha häftiga användargränssnitt.

Det är därför ingen märkte att då jag konjugerade franska verb, övade jag egentligen min förmåga att se mönster. När jag var exalterad över stickning, följde jag egentligen en sekvens av symboliska kommandon vilka innefattade loopar. Och att Bertrand Russells livslånga sökande efter ett språk mellan engelska och matematik, fann sin hemvist i en dator. Jag var programmerare men ingen förstod det.

Dagens ungar, de klickar, swipar och trycker sig genom världen. Men om vi inte ger dem verktygen att skapa med datorer kommer vi bara att uppfostra konsumenter istället för skapare.

Frågeställningen ledde mig till denna lilla flicka. Hon heter Ruby och är sex år. Hon är totalt orädd, fantasifull och lite bossig. Varje gång jag sprang på ett problem - när jag försökte programmera - som, "Vad är objekt-orienterad design eller vad är minneshanteringsmetoder?", försökte jag föreställa mig hur en sexårig flicka skulle beskrivit problemet.

Jag skrev en bok om henne som jag illustrerade och det Ruby lärde mig var följande: Man behöver inte vara rädd för småkrypen under sängen. Även det största problem består av en mängd mindre problem. Ruby presenterade mig också för sina vänner, den färgstarka sidan av Internet-kulturen. Hon har vänner som Snöleoparden, som är vacker men inte vill leka med de andra barnen. Hon har vänner som de gröna robotarna som är vänliga men röriga. Och hon har vänner som Linux-pingvinen som är otroligt effektiv, men ibland svår att förstå sig på Och de idealistiska rävarna, med flera.

I Rubys värld lär man sig teknik genom lek. Till exempel, att datorer är bra på att repetera saker, så Ruby skulle lära sig loopar är så här, det här är Rubys favoritdanssteg: "Klapp, klapp, stamp, stamp, klapp, klapp och hopp." Du lär dig "räkne"-loopar genom att repetera det fyra gånger. Du lär dig "while"-loopar genom att repetera sekvensen medan jag står på ett ben. Du lär dig "until"-loopar genom att repetera sekvensen om och om igen tills mamma blir riktigt arg. (Skratt) Men framförallt lär du dig att det inte finns några färdiga svar.

För att ta fram en läroplan för Rubys värld, behövde jag fråga barnen hur de ser på världen, och vilken typ av frågor de har och jag anordnade speltester. Jag började med att visa barnen fyra bilder. Jag visade en bild på en bil, en livsmedelsbutik, en hund och en toalett. Jag frågade, "Vilken av dessa tror ni är en dator?" Barnen var konservativa och svarade, "Inget av det där är en dator. Jag vet vad en dator är: Det är en skimrande låda som mamma och pappa sitter framför alldeles för länge." Sedan diskuterade vi och upptäckte att till exempel en bil är en dator, för den har ett navigationssystem inbyggt. En hund - en hund är kanske inte en dator, men den har ett halsband och det har kanske en inbyggd dator. Livsmedelsbutiker, har många olika datorsystem, som kassasystem och inbrottslarm. Barn, vet ni vad? I Japan är toaletterna datorer och det finns personer som hackar dem. (Skratt)

Och vi fortsätter barnen får de här små klisterlapparna med en av- och på-knapp. Jag säger, "Idag har ni den fantastiska möjligheten att göra om allt i det här rummet till en dator." Återigen, säger barnen, "Det låter jättesvårt, jag kan inte." Jag svarar, "Var inte oroliga, era föräldrar kan inte heller. De har precis börjat höra talas om Sakernas Internet. Men ni barn, ni är de som kommer att leva i den här världen där allting är en dator."

En liten flicka kom till mig tog en cykellampa och sade, "Om den här cykellampan var en dator, skulle den kunna byta färg". Jag svarade, "Bra idé! Vad skulle den mer kunna?" Hon tänkte och tänkte, och sade, "Om den här lampan var en dator, skulle vi kunna göra en cykelutflykt med min pappa, vi skulle sova i tält och cykellampan skulle också vara en videoprojektor." Det är såna ögonblick jag letar efter, tillfällena då barnen förstår att världen långt ifrån är färdig, att ett riktigt häftigt sätt att göra den mer färdig är genom att bygga teknik och att vi alla kan vara en del av detta.

Slutligen byggde vi också en dator. Vi lärde känna den bussiga CPU:n och de hjälpsamma RAM och ROM som minns saker. När vi tillsammans monterat ihop datorn, byggde vi också en applikation till den. Min favorithistoria rör den lille killen, som är sex år gammal och som drömmer om att bli en astronaut. Pojken har enorma hörlurar på sig och han är helt absorberad av sin lilla pappersdator för ni förstår, han har byggt sitt eget intergalaktiska planetnavigationssystem. Hans pappa, den ensamma astronauten i omloppsbana runt Mars, finns på andra sidan av rummet och pojkens viktiga uppdrag är att få ner pappan till jorden igen. De här barnen kommer att ha en väsensskild bild av världen och hur vi bygger den med teknik.

Slutligen, ju mer tillgänglig och ju mer inkluderande, och varierande vi utvecklar tekniken, desto mer färgrik och bra kommer världen att bli. Föreställ er för en stund följande, en värld där de historier vi berättar om hur saker och ting skapas inte bara innefattar killar-runt-tjugo-nånting i Silicon Valley, utan också kenyanska skolflickor och norska bibliotekarier. Föreställ er en värld där morgondagens unga Ada Lovelaces, som lever i en värld av ettor och nollor, kommer att växa upp till modiga och optimistiska teknikkramare. De tar tillvara både styrkan och möjligheterna samt också begränsningarna. En värld av teknik som är fantastisk, nyckfull, och en smula galen.

När jag var liten flicka, ville jag bli historieberättare. Jag älskade fantasivärldar och min favoritsysselsättning var att vakna i Mumindalen. På eftermiddagarna strövade jag omkring på planeten Tatooine. På kvällarna somnade jag i Narnia. Programmering visade sig vara det perfekta yrket för mig. Jag skapar fortfarande världar. Men istället för att skriva, skapar jag dem med kod.

Programmering ger mig den fantastiska möjligheten att bygga små universum med sina egna regler, paradigm och sätt att fungera. Att skapa något av ingenting med enbart logikens kraft.

Tack.

(Applåder)