Wanda Diaz Merced
837,216 views • 11:15

Det fanns en gång en stjärna. Som allt annat, föddes hon; växte till ungefär 30 gånger solens massa och levde en väldigt lång tid. Exakt hur länge, är det ingen som vet. Precis som allt i livet, nådde hon slutet på sina vanliga stjärndagar när hennes hjärta, kärnan i hennes liv, uttömt sitt bränsle. Men det var inget slut.

Hon transformerades till en supernova och under den tiden frigjorde hon en enorm mängd energi, överglänste resten av galaxen och utsöndrade, på en sekund, samma mängd energi som vår sol avger på 10 dagar. Och hon utvecklades till en annan roll i vår galax.

Supernovaexplosioner är mycket extrema. Men de som avger gammastrålning är ännu mer extrema. I processen att bli en supernova, kollapsar det inre av stjärnan under sin egen vikt och börjar rotera allt snabbare, som en skridskoåkare när de drar in armarna nära kroppen. På så sätt börjar det rotera mycket snabbt och det ökar, kraftfullt, dess magnetiska fält. Materian kring stjärnan släpas runt, och en del energi från den rotationen överförs till den materian och magnetfältet ökas ytterligare. På så sätt hade vår stjärna extra energi för att överglänsa resten av galaxen i ljusstyrka och utsöndring av gammastrålning.

Min stjärna, den i min historia, blev vad som kallas en magnetar. Och för er information, är magnetarens magnetiska fält 1000 biljoner gånger jordens magnetiska fält. De mest energiska händelser som någonsin uppmätts av astronomer bär namnet gammablixtar eftersom vi oftast ser dem som blixtar eller explosioner, starkast mätt som gammastrålningsljus. Vår stjärna, som den i vår historia som blev en magnetar, syns som en gammablixt under den mest energiska delen av explosionen. Men även om gammablixtar är de starkaste händelserna någonsin uppmätta av astronomer, kan vi inte se dem med blotta ögat. Vi beror, vi förlitar oss på andra metoder för att studera detta gammastrålningsljus. Vi kan inte se dem med blotta ögat. Vi kan bara se en liten, liten del av det elektromagnetiska spektrat som vi kallar synligt ljus. Och utöver det, förlitar vi oss på andra metoder.

Men ändå, som astronomer, studerar vi ett bredare spektrum av ljus och vi är beroende av andra metoder för att göra det. På skärmen kan det se ut så här. Du ser ett diagram. Det är en ljuskurva. Det är ett diagram över ljusintensitet över tiden. Det är en gammastrålningsljuskurva. Seende astronomer är beroende av denna typ av kurva för att kunna tolka hur ljusintensiteten förändras över tiden. Till vänster kommer du att få se ljusintensiteten utan en blixt, och till höger, kommer du att få se ljusintensiteten med blixten.

Tidigt under min karriär, kunde också jag se den här typen av kurva. Men sedan förlorade jag min syn. Jag förlorade helt min syn på grund av en utdragen sjukdom, och med det, förlorade jag möjligheten att se denna kurva och möjligheten att syssla med min fysik. Det var en mycket stark övergång för mig på många sätt. Och professionellt, lämnade det mig utan ett sätt att göra min vetenskap. Jag längtade efter att få tillgång till och granska detta energiska ljus och räkna ut den astrofysiska orsaken. Jag ville uppleva den stora förundran, spänning, den glädje som produceras av detektionen av en sådan enorm himmelsk händelse.

Jag tänkte länge och hårt på det, när jag plötsligt insåg att allt en ljuskurva är, är en tabell med tal omvandlade till ett visuellt diagram. Så tillsammans med mina medarbetare, arbetade vi verkligen hårt och översatte siffrorna till ljud. Jag fick tillgång till uppgifterna, och idag kan jag göra fysik på samma nivå som den bästa astronomen, med hjälp av ljud. Och vad folk har kunnat göra, i huvudsak visuellt, i hundratals år, gör jag nu med ljud.

(Applåd) När jag lyssnade på denna gammablixt som ni ser på... (Applåder fortsätter)

Tack.

...när jag lyssnade på blixten som ni ser på skärmen fördes något till öronen bortom den uppenbara blixten. Nu ska jag spela upp blixten för er. Det är inte musik, det är ljud.

(Digitala pipande ljud)

Detta är vetenskapliga data omvandlade till ljud, och det är kartlagt i tonhöjd. Processen kallas sonifiering.

Så när jag lyssnade på detta hörde jag något utöver den uppenbara blixten. När jag undersöker mycket starka lågfrekventa regioner, eller baslinjen - jag zoomar in i baslinjen nu - noterade vi resonanser karakteristiska för elektriskt laddade gaser som solvinden. Och jag vill att ni ska höra vad jag hörde. Ni kommer att höra det som en mycket snabb minskning i volym. Och eftersom ni är seende, ger jag er en röd linje som indikerar vilken ljusintensitet som omvandlas till ljud.

(Digitalt hum och visslande ljud)

De (Visslar) är grodorna hemma, uppmärksamma inte det.

(Skratt)

(Digitalt hum och visslande ljud)

Jag tror ni hörde det eller hur?

Så vad vi fann är att blixtar som varar tillräckligt länge för att kunna stödja vågresonanser vilket är saker som orsakas av utbyten av energi mellan partiklar som kan ha exciterats, som beror på volymen. Ni kanske minns att jag sa att materien runt stjärnan släpas runt? Den överför kraft med frekvens- och fältfördelning som bestäms av dimensionerna. Ni kanske minns att vi pratade om en supermassiv stjärna som blev en mycket stark magnetfältsmagnetar. Om så är fallet, kan utflöden från den exploderande stjärnan associeras med denna gammablixt.

Vad betyder det? Att stjärnbildning kan vara en mycket viktig del av dessa supernovaexplosioner. Att höra just denna gammablixt gav oss idén att användningen av ljud som en kompletterande visuell display också kan stödja seende astronomer i sökandet efter mer information i uppgifterna. Samtidigt arbetade jag på att analysera mätningar från andra teleskop, och mina experiment visade att när man använder ljud som en kompletterande visuell display, kan astronomer hitta mer information i denna nu mer tillgängliga datauppsättning. Denna förmåga att omvandla data till ljud ger astronomi en enorm förvandlingskraft. Och det faktum att ett fält som är så visuellt kan förbättras för att inkludera alla med intresse av att förstå vad som finns i himlen är en energihöjare.

När jag förlorade min syn, märkte jag att jag inte hade tillgång till samma mängd och kvalitet på informationen som en seende astronom hade. Det var inte förrän vi förnyade med sonifieringsprocessen som jag återfick hoppet om att vara en produktiv medlem på området som jag hade arbetat så hårt för att vara en del av.

Men ändå är tillgång till information inte det enda området i astronomi där detta är viktigt. Situationen är systematisk och vetenskapliga fält hänger inte med. Kroppen är något föränderligt... ...vem som helst kan utveckla en funktionsnedsättning när som helst. Om vi tänker på, till exempel, forskare som redan är på toppen av sin karriär. Vad händer med dem om de utvecklar ett funktionshinder? Kommer de att känna sig bannlysta som jag gjorde? Informationstillgång tillåter oss att blomstra. Det ger oss lika möjligheter att visa våra talanger och välja vad vi vill att göra med våra liv, baserat på intresse och inte baserat på potentiella hinder. När vi ger människor möjlighet att lyckas utan gränser, leder det till personlig tillfredställelse och framgång. Och jag tror att användningen av ljud i astronomi hjälper oss att uppnå detta och att bidra till vetenskapen.

Medan andra länder berättade att studien av perceptionstekniker för att studera astronomiuppgifter inte är relevant för astronomi eftersom det inte finns några blinda astronomer på området, sade Sydafrika, "Vi vill att personer med funktionsnedsättningar bidrar till området." Just nu jobbar jag på South African Astronomical Observatory, på Office of Astronomy for Development. Där arbetar vi med sonifieringstekniker och analysmetoder för att påverka eleverna vid Athlone School för blinda. Dessa elever lär sig radioastronomi, och de lär sig sonifieringsmetoder för att studera astronomiska händelser som stora utstötningar av energi från solen, kända som koronamassutkastningar. Vad vi lär oss med dessa elever... ...dessa elever har flerfunktionshinder och copingstrategier som kommer att tillgodoses... ...vad vi lär oss med dessa elever kommer direkt att påverka hur saker görs på professionell nivå. Ödmjukt kallar jag detta utveckling. Och detta sker just nu.

Jag tror att vetenskap är för alla. Det tillhör folket, och det måste vara tillgängligt för alla, eftersom vi alla är naturliga upptäcktsresande. Jag tror att om vi begränsar människor med funktionshinder från att delta i vetenskap, kommer vi att kapa våra förbindelser med historien och med samhället. Jag drömmer om en jämn vetenskaplig spelplan, där människor uppmuntrar respekt och respekterar varandra, där människor utbyter strategier och upptäcker tillsammans. Om personer med funktionshinder tillåts i det vetenskapliga området, kommer en explosion, en enorm kunskapsblixt att äga rum, det är jag säker på.

(Digitala pipande ljud)

Det är den gigantiska blixten.

Tack.

Tack.

(Applåder)