Maryn McKenna
1,744,711 views • 16:59

Detta är min gammelfarbror, min farfars lillebror. Han hette Joe McKenna. Han var en ung make och halvprofessionell basketspelare och brandman i New York. Enligt historien älskade han att vara brandman, och så år 1938, på en ledig dag, valde han att vara på brandstationen. För att göra nytta den dagen, började han polera mässing, Räckena på brandbilen, beslagen på väggarna, och ett munstycke till en av brandslangarna, en stor tung metallbit, välte ner från hyllan och träffade honom. Några dagar senare började hans axel värka. Två dagar senare fick han feber. Febern steg och steg. Hans fru tog hand om honom, men inget hon gjorde hade verkan, och när läkaren kom, verkade ingenting han gjorde heller.

De tillkallade en taxi och tog honom till sjukhuset. Sjuksköterskorna såg på en gång att han hade en infektion, som man på den tiden kallade "blodförgiftning," och även om de troligtvis inte sa det, så borde de vetat på en gång att det inte fanns någonting att göra.

Det fanns inget de kunde göra eftersom det som vi använder idag att bota infektioner med inte existerade än. Det första försöket med penicillin, den första antibiotikan, låg tre år framåt i tiden. Människor som fick infektioner blev antingen bra, om de hade tur, eller så dog de. Min gammelfarbror hade inte tur. Han låg på sjukhuset i en vecka, skakande av frossa, uttorkad och yrande, han sjönk in i en koma när hans organ sviktade. Hans tillstånd blev så desperat att människorna från brandstationen stod i kö för att ge honom transfusioner i hopp om att kunna späda ut infektioner som härjade i hans blod.

Inget fungerade. Han dog. Han var 30 år gammal.

Om ni ser tillbaka genom historien, så dog de flesta på samma sätt som min gammelfarbror dog. De flesta dog inte av cancer eller hjärtsjukdomar, de livsstilssjukdomar som drabbar oss i västvärlden idag. De dog inte av dessa sjukdomar eftersom de inte levde länge nog att utveckla dem. De dog av skador - blev stångad av en tjur, skjuten på slagfältet, krossad i en av den industriella revolutionens nya fabriker - och i de flesta fall av infektioner, som slutförde vad dessa skador påbörjat.

Allt detta ändrades när antibiotikan kom. Plötsligt blev infektioner som hade varit dödsdomar något som man återhämtade sig från på bara några dagar. Det var som ett mirakel, och sedan dess har vi levt i mirakelmedicinernas gyllene epok.

Och nu har vi kommit till slutet av den. Min gammelfarbror dog under de sista dagarna i den förantibiotiska eran. Vi står idag på tröskeln inför den postantibiotiska eran, i de första dagarna av en tid då enkla infektioner likt den Joe hade kommer att döda människor igen.

Faktum är, att de redan gör det. Människor dör av infektioner igen på grund av ett fenomen som kallas antibiotikaresistens. I korthet fungerar det så här. Bakterier konkurrerar med varandra om resurser, om mat, genom att tillverka dödliga ämnen som de riktar mot varandra. Andra bakterier skyddar sig själva, utvecklar försvar mot den kemiska attacken. När vi först tillverkade antibiotika, tog vi dessa föreningar till labbet och gjorde våra egna versioner av dem, och bakterierna svarade på vår attack på det sättet de alltid gjort.

Detta är vad som sedan händer: Penicillin distribuerades 1943, och utbredd penicillinresistans anlände 1945. Vancomycin kom 1972, vancomycinresistans 1988. Imipenem år 1985, och resistensen för det 1998. Daptomycin, en av de senaste läkemedlen, år 2003, och resistensen mot det endast ett år senare, år 2004.

I 70 år har vi lekt hoppa bock - våra läkemedel och deras resistens, och sedan ett nytt läkemedel och sedan resistens igen - och nu börjar leken ta slut. Bakterier utvecklar resistens så snabbt att läkemedelsindustrin har beslutat att tillverkning av antibiotika inte är lönsamt, så det finns infektioner som förflyttar sig över världen där det av våra över 100 antibiotikasorter som finns tillgängliga på marknaden finns två som kan fungera, med biverkningar, eller ett läkemedel, eller inget.

Det är så här det ser ut. Center for Disease Control and Prevention, CDC, kunde år 2000, identifiera ett enda fall på ett sjukhus i North Carolina av en infektion som var resistent mot alla förutom två läkemedel. Idag, är den infektionen, känd som KPC, spridd i alla stater förutom tre, och till Sydamerika, Europa och till Mellanöstern. År 2008 kunde svenska läkare diagnostisera en man från Indien med en annan infektion som då var resistent mot alla läkemedel förutom ett. Genen som ger den resistensen, känd som NDM, har nu spritt sig från Indien till Kina, Asien, Afrika, Europa och Kanada och USA.

Det skulle vara naturligt att hoppas att dessa infektioner är unika fall, men faktum är att i USA och Europa finns det 50 000 människor varje år som dör av infektioner som inga läkemedel kan klara. Ett projekt auktoriserat av den brittiska regeringen som kallas Review on Antimicrobial Resistance beräknar att just nu är världens förluster 700 000 dödsfall om året.

Det är en massa dödsfall, men ändå är chansen stor att ni inte känner er utsatta, att ni tänker er att dessa människor var sjukhuspatienter på intensivvårdsavdelningar eller på vårdhem i slutskedet av livet, människor vars infektioner är långt borta från oss, i situationer som vi inte identifierar oss med.

Det ni inte tänker på, ingen av oss gör det, är att antibiotika används i nästan alla delar av det moderna livet.

Om vi förlorar antibiotikan, skulle vi också förlora det här: För det första, allt skydd för människor med nedsatt immunförsvar - cancerpatienter, AIDS-patienter, transplantationsmottagare, prematura barn.

Därefter, all behandling där man sätter in främmande objekt i kroppen: stentar för stroke, pumpar för diabetes, dialys, ledproteser. Hur många vältränade 50- och 60-åringar behöver nya höfter och knän? I en studie beräknades det nyligen att utan antibiotika, så skulle en av sex dö.

Därefter skulle vi troligtvis förlora kirurgin. Många operationer föregås av profylaktiska doser av antibiotika. Utan det skyddet skulle vi förlora förmågan att öppna de dolda vrårna i kroppen. Så inga hjärtoperationer, inga prostatabiopsier, inga kejsarsnitt. Vi måste lära oss att vara rädda för infektioner som nu verkar små. Halsfluss kunde orsaka hjärtsvikt. Hudinfektioner ledde till amputationer. Att föda barn dödade, på de renaste sjukhusen, nästan en kvinna av hundra. Lunginflammation tog tre barn av tio.

Framför allt, vi skulle förlora den trygghet vi har i våra vardagliga liv. Om du visste att vilken skada som helst skulle kunna döda dig, skulle du köra motorcykel, kasta dig utför en skidbacke, klättra i stegen för att hänga upp din julbelysning, låta ditt barn kasta sig i glidningar i baseboll? Trots allt var den första personen som fick penicillin, en brittisk polisman som hette Albert Alexander, som var så härjad av infektionen att det sipprade ut var ur hårbottnen och läkarna var tvungna att ta ut ett öga, blev infekterad av att göra något väldigt simpelt. Han gick i sin trädgård och rispade sitt ansikte på en tagg. Det brittiska projektet som beräknar att världens förluster just nu är 700 000 dödsfall per år förutspår också att om vi inte får detta under kontroll före 2050, kommer inom kort världens förluster bli 10 miljoner dödsfall per år.

Hur hamnade vi i den här situationen där det vi måste förvänta oss är dessa skrämmande antal? Det jobbiga svaret är att vi själva har försatt oss i den situationen. Resistens är en oundviklig biologisk process, men vi är ansvariga för att ha accelererat den. Vi har gjort detta genom att slösa med antibiotika med en tanklöshet som nu känns chockerande. Penicillin såldes över disk fram till 50-talet. I många utvecklingsländer säljs merparten av antibiotikan så fortfarande. I USA är 50 procent av den antibiotika som ges ut på sjukhus onödig. 45 procent av recepten som skrivs ut på läkarmottagningar är för åkommor där antibiotika inte kan hjälpa. Och detta är endast inom sjukvården. I stora delar av världen får köttdjuren antibiotika varje dag hela livet, inte för att bota sjukdomar, utan för att göra dem tjockare och för att skydda dem mot miljön i de köttfabriker som de föds upp i. I USA går upp till 80 procent av antibiotikan som säljs varje år till lantbrukets djur, inte till människor, vilket skapar resistenta bakterier som sprider sig från gårdarna med vatten, med damm, i köttet som djuren blir till. Vattenbruk är också beroende av antibiotika, speciellt i Asien, och fruktodling förlitar sig på antibiotika för att skydda äpplen, päron, och citrusfrukter mot sjukdomar. Och eftersom bakterier kan föra över sitt DNA till varandra på samma sätt som en resande lämnar av sin resväska på en flygplats, så har vi väl fått resistensen att uppstå kan vi inte veta vart den kommer att spridas.

Detta var förutsägbart. Faktum är att det förutspåddes av Alexander Fleming, mannen som upptäckte penicillin. Han fick Nobelpriset år 1945 som ett erkännande, och i en intervju kort därefter, sa han så här:

"Den tanklöse personen som leker med penicillinbehandling är moraliskt ansvarig för en persons död som dukar under av infektion med en penicillinresistent organism." Han tillade, "Jag hoppas att denna ondska kan förhindras."

Kan vi förhindra det? Det finns företag som arbetar med nya antibiotika, saker som superbakterierna aldrig har stött på förut. Vi behöver verkligen de nya läkemedlen, och vi behöver stimulansåtgärder: forskningspremier, utökade patent, priser, för att locka företagen till att göra antibiotika igen.

Men det kommer troligtvis inte att räcka. Det beror på följande: Evolutionen vinner alltid. Bakterier föder en ny generation var 20:e minut. Det tar läkemedelskemisterna 10 år att framställa ett nytt läkemedel. Varje gång vi använder antibiotika vi ger bakterierna miljarder chanser att knäcka koderna till de försvarsmetoder som vi har konstruerat. Det har hittills aldrig funnits ett läkemedel som de inte har kunnat besegra.

Detta är en ojämn krigsföring, men vi kan förändra utgången. Vi kan skapa system som samlar data som automatiskt och specifikt avslöjar hur antibiotika används. Vi kan bygga in kontroller i medicinska datasystem så att varje recept får en andra bedömning. Vi skulle kunna kräva att jordbruket slutar med antibiotika. Vi skulle kunna bygga övervakningssystem för att informera oss om var resistansen kommer att framträda nästa gång.

Detta är de tekniska lösningarna. De räcker troligtvis inte heller, om vi inte hjälper till. Antibiotikaresistens är en vana. Vi vet alla hur svårt det är förändra en vana. Men vi har förändrat samhället tidigare. Människor brukade kasta skräp på gatorna, brukade inte använda säkerhetsbälte, bruka röka i offentliga byggnader. Vi gör inte dessa saker längre. Vi förstör inte miljön eller orsakar ödesdigra olyckor eller utsätter andra för möjligheten att utveckla cancer, eftersom vi bestämde oss för att det var dyrt, destruktivt, inte till vår fördel. Vi ändrade de sociala normerna. Vi skulle kunna ändra normerna kring användandet av antibiotika också.

Jag vet att graden av antibiotikaresistens kan verka övermäktig, men om du någon gång köpt en lågenergilampa på grund av att du är oroad över klimatförändringar, eller läst innehållsförteckningen på ett kexpaket eftersom du tänker på skogsskövling på grund av palmoljan, då vet du redan hur det känns att ta ett litet steg för att ta itu med ett överväldigande problem. Vi skulle kunna ta denna sortens steg för användandet av antibiotika också. Vi kan avstå att ge antibiotika om vi inte är säkra på att det är rätt sort. Vi kan sluta insistera på ett recept för våra barns öroninflammation före vi säkert vet vad som orsakar den. Vi skulle kunna fråga varje restaurang, varje stormarknad, var deras kött kommer ifrån. Vi skulle kunna lova varandra att aldrig mer köpa kyckling eller skaldjur eller frukt som framställts med rutinmässigt användande av antibiotika, och om vi gjorde dessa saker, skulle vi sakta ner ankomsten av den postantibiotiska världen.

Men vi måste göra det snart. Penicillin startade den antibiotiska eran 1943. På endast 70 år har vi tagit oss till katastrofens brant. Vi kommer inte att få 70 år att finna en väg tillbaka.

Tack så mycket.

(Applåder)