Marwa Al-Sabouni
944,501 views • 10:25

Hej. Jag heter Marwa, och jag är arkitekt. Jag föddes och växte upp i Homs, en stad i västra delen av Syrien, och jag har alltid bott här. Efter sex år av krig är Homs nu en till hälften förintad stad. Min familj och jag hade tur; vårt hus finns fortfarande kvar. Men i två år har vi varit som fångar i vårt hem. Utanför fanns demonstrationer och strider, bombningar och krypskyttar. Min man och jag brukade driva ett arkitektkontor vid det stora torget i Gamla stan. Det är borta, som det mesta av hela Gamla stan. Hälften av stadens andra områden ligger nu i ruiner. Sedan eldupphöret i slutet av 2015 har stora delar av Homs varit mer eller mindre tysta. Ekonomin är fullständigt krossad och människor kämpar fortfarande. Handelsmännen som förut hade stånd på marknaden i Gamla stan gör nu affärer från bodar på gatorna. Under vår lägenhet finns en snickare, godisaffärer, en slaktare, ett tryckeri, verkstäder och mycket mer. Jag har börjat jobba deltid som lärare, och tillsammans med min man, som har flera olika jobb, har jag öppnat en liten bokhandel. Andra jobbar med allt möjligt för att hålla sig flytande.

När jag ser på min förstörda stad frågar jag mig förstås: Vad har lett till detta vettlösa krig? Syrien var i mångt och mycket en tolerant plats, historiskt van vid mångfald, och hyste en stor bredd av trosuppfattningar, ursprung, seder, varor, maträtter. Hur kunde mitt land – med olika grupper som levde tillsammans i harmoni och som på ett avspänt sätt kunde diskutera sina skillnader – hur kunde det urarta till inbördeskrig, våld, tvångsförflyttning och ett sekteristiskt, oöverträffat hat? Det fanns många anledningar till att kriget uppstod – sociala, politiska och ekonomiska. De har alla spelat en roll. Men jag tror att det finns en stor anledning som har missats och som det är viktigt att analysera, för det kommer att påverka om vi kan säkerställa att det här inte händer igen. Och den anledningen är arkitektur.

Arkitektur i mitt land har spelat en viktig roll för att skapa, regissera och förstärka konflikten mellan stridande falanger, och det här gäller förmodligen också för andra länder. Det finns en klar koppling mellan arkitekturen hos en plats och typen av samhälle som har uppstått där. Arkitektur spelar en nyckelroll i om ett samhälle splittras eller sluter sig samman. Det syriska samhället har länge låtit olika traditioner och bakgrunder leva tillsammans sida vid sida. Syrianer har sett framgång för fri handel och hållbara samhällen. De har känt av vad det betyder att höra till en plats, och det reflekterades i deras byggda omgivning, i moskéerna och kyrkorna som byggdes jämte varandra, i de sammanvävda soukerna och allmänna platserna med proportioner och storlekar baserade på mänskliga och harmoniska principer.

Den här mixade arkitekturen kan fortfarande utläsas i ruinerna. Den gamla muslimska staden i Syrien byggdes över ett förflutet med många lager, och integrerades med det i en anda av samförstånd. De gjorde också grupperna där. Människor levde och arbetade med varandra på en plats som gav dem en känsla av att höra dit och av att känna sig hemma. De delade en tillvaro som var förunderligt gemensam.

Men under det senaste århundradet har den känsliga balansen hos de här platserna manipulerats; först av stadsplanerare från den koloniala perioden, då fransmännen entusiastiskt for fram och förvandlade vad de såg som omoderna syriska städer. De sprängde stadens gator och flyttade på monument. De kallade det förbättringar, och de var början på ett långt, långsamt förfall. Den tradionella stadsbilden och arkitekturen i våra städer säkerställde identitet och samhörighet inte genom separation, utan genom sammanflätning. Men med tiden blev det förgångna värdelöst och det nya eftertraktat. Harmonin hos den byggda och sociala miljön trampades ner och moderna påfund – brutala, ofärdiga betongblock, förfall, estetisk förstörelse, uppdelande urbanism som delade in samhällen efter klass, tro eller välstånd.

Och samma sak hände med samhället. När formen förändrades hos den byggda miljön började livsstilen och känslan av samhörighet i grupperna också att göra det. Från att ha gett en känsla av gemenskap, av samhörighet, blev arkitektur ett sätt att dela upp, och grupper började driva bort från det som brukade hålla dem samman, och från själen hos den plats som brukade hålla dem samman.

Även om många saker har lett fram till kriget i Syrien, ska vi inte underskatta sättet som, genom att bidra till förlusten av identitet och självrespekt, indelningen av staden i zoner, och missriktad, omänsklig arkitektur har stött hat och sekteristisk uppdelning. Med tiden har den enade staden förändrats till en stadskärna med ghetton längs sina utkanter. Och dessutom har grupper som förut hängde samman blivit distinkta sociala grupper, åtskilda från varandra och från platsen. Som jag ser det har en förlorad känsla av samhörighet med en plats och av att dela den med någon annan gjort att den är mycket enklare att förstöra.

Ett tydligt exempel finns i de inofficiella bostäderna, som innan kriget var hemvist för över 40 procent av befolkningen. Ja, innan kriget bodde nästan hälften av den syriska befolkningen i slumområden, ytterområden utan egentlig infrastruktur, gjord av ändlösa rader av avskalade lådor som innehöll människor, oftast människor som tillhörde samma grupp, antingen baserat på religion, klass, ursprung eller allt detta samtidigt.

Denna ghettobaserade urbanism visade sig vara ett påtagligt tecken på krig. Konflikt uppstår mycket enklare mellan förkategoriserade områden - där "de andra" bor. Banden som brukade hålla staden samman – de var antingen sociala, genom en sammanhängande byggnad, eller ekonomiska, genom handel på souken, eller religiösa, genom att man fanns bland varandra – försvann allihop i den missriktade och visionslösa moderniseringen av den byggda miljön.

Låt mig göra en utvikning. När jag läser om heterogen urbanism i andra delar av världen, till exempel etniska områden i brittiska städer eller runt Paris eller Bryssel, känner jag igen början på den slags instabilitet som vi sett så fruktansvärda exempel på här i Syrien.

Vi har svårt förstörda städer som Homs, Aleppo, Daraa och många andra, och nästan hälften av landets befolkning har nu blivit förflyttad.

Förhoppningsvis kommer kriget att ta slut, och frågan som jag som arkitekt måste ställa mig, är: Hur ska vi bygga upp staden igen? Vilka principer ska vi följa för att slippa upprepa samma misstag? Enligt mig behöver vi fokusera på att skapa platser som gör att människor känner tillhörighet. Arkitektur och stadsplanering behöver återskapa några av de traditionella värderingar som gjorde just det, skapade förutsättningar för samexistens och fred, skönhetvärden som inte uttrycker prålighet utan snarare tillgänglighet och enkelhet, moralvärden som premierar generositet och acceptans, arkitektur som är till för att alla ska njuta av den, inte bara eliten, som det brukade vara i de gamla muslimska städernas skuggiga alléer, blandade mönster som uppmuntrar en känsla av samhörighet.

Det finns ett område här i Homs som heter Baba Amr som har blivit helt förstört. För nästan två år sen föreslog jag den här skissen i en FN-byggnadstävling för att bygga upp området. Tanken var att skapa en stadsmiljö inspirerad av ett träd som kan växa och sprida ut sig på ett naturligt sätt, likt en traditionell bro som hänger över de gamla gränderna, och inkluderar lägenheter, privata gårdsplaner, affärer, verkstäder, ställen för att parkera, leka och tillbringa sin fritid, träd och skuggade områden. Det är långt ifrån perfekt. Jag ritade det under de få timmar som vi har elektriskt ljus. Och det finns många sätt man kan uttrycka samhörighet på genom arkitektur. Men jämför det med de fristående, avskärmade kvarter som föreslogs av det officiella projektet för att bygga upp Baba Amr.

Arkitektur är inte axeln som allt mänskligt liv rör sig kring, men den har makten att guida och till och med styra mänsklig aktivitet. På så sätt är boende, identitet och social integration både producenter och produkter av effektiv urbanism. Den sammanhängande urbanism som finns i den gamla muslimska staden och som man ser i Gamla stan i många europeiska städer, stödjer integration, medan rader av själlösa bostäder eller höghus även om de är lyxiga, tenderar att leda till isolering och "vi-och-dem-tänkande". Även enkla saker som skuggiga platser eller fruktträd eller dricksvatten i staden kan göra en skillnad för hur människor känner för platsen, och om de anser att det är en generös plats som ger något, en plats som är värd att bevara och bidra till, eller om de ser den som en främmande plats som sprider ilska. För att en plats ska kunna ge måste arkitekturen också ge.

Vår byggda miljö spelar roll. Stadens struktur återspeglas i vår inre struktur. Och oavsett om det är i formen av informella slumområden av betong, eller bristfälliga statliga bostäder eller nedmejade gamla städer eller skogar av skyskrapor eller moderna stadsarketyper som har dykt upp överallt i Mellanöstern så är den en av orsakerna till främlingskapet och fragmenteringen av våra samhällen.

Vi kan lära oss av det här. Vi kan lära oss att bygga upp saker på ett annat sätt, att skapa en arkitektur som inte bara bidrar till de praktiska och ekonomiska aspekterna av människors liv, utan också deras sociala, andliga och psykologiska behov. Dessa behov ignorerades helt i syriska städer innan kriget. Vi behöver bygga upp städer som delas av de grupper som bor i dem. Om vi gör det kommer inte människor att känna behov av att söka en identitet för att utmana de andra identiteter som finns omkring, för de kommer att känna sig hemma.

Tack för att ni har lyssnat.