Kimberlé Crenshaw
1,100,904 views • 18:49

Jag skulle vilja prova något nytt. Alla ni som kan, kan ni ställa er upp. Jag kommer nämna några namn. När ni hör ett namn ni inte känner igen, någon ni inte vet något om, då kan ni sätta er ner och förbli sittande. Den sista som står upp får en fråga. OK?

(Skratt)

Då kör vi. Eric Garner. Mike Brown. Tamir Rice. Freddie Gray.

Ni som fortfarande står upp, jag vill att ni vänder er om och tittar. Jag skulle säga att hälften eller fler fortfarande står upp. Då fortsätter vi.

Michelle Cusseaux. Tanisha Anderson. Aura Rosser. Meagan Hockaday.

Om vi tittar oss omkring igen så är det fyra personer som fortfarande står upp, och jag tänkte faktiskt inte testa er. Jag säger bara så för att få sanningsenliga svar, så nu kan ni sätta er.

(Skratt)

De av er som kände igen den första gruppen vet att de var afroamerikaner som har dödats av polisen under de senaste två och ett halvt åren. Det ni kanske inte vet är att den andra listan också är afroamerikaner som har blivit dödade under de senaste två åren. Bara en sak skiljer de namn ni känner igen från de ni inte känner igen: Kön.

Ni ska veta att det är inte något unikt med just den här publiken som förklarar vilka man känner igen. Jag har genomfört den här övningen dussintals gånger runt om i landet. Jag har gjort den med kvinnorättsorganisationer. Jag har gjort den i människorättsgrupper. Jag har gjort den med professorer och med studenter. Jag har gjort den med psykologer. Jag har gjort den med socionomer. Jag har till och med gjort den med progressiva medlemmar i Kongressen. Och överallt är medvetenheten om graden av polisvåld som svarta kvinnor upplever synnerligen låg.

Visst är det förvånande att det är så. Det är två saker som händer samtidigt här. Det är polisvåld mot afroamerikaner och det är våld mot kvinnor; två saker som varit på tapeten den senaste tiden. Men när vi tänker på vilka som drabbas av dessa problem, när vi tänker på vilka offren är för dessa problem, så kommer vi inte ihåg namnen på dessa svarta kvinnor.

Kommunikationsexperter kan berätta att när fakta inte passar in i gängse ramar så har folk svårt att ta till sig ny fakta till sitt resonemang kring ett problem. Dessa kvinnors namn har passerat oss förbi obemärkt eftersom det inte finns några ramar att se dem i, inga ramar för oss att minnas dem i, inga ramar för oss att stoppa dem i. Konsekvensen blir att de inte blir rubriker i tidningar, beslutsfattare tänker inte på dem, politiker uppmanas inte eller avkrävs inte att tala till dem.

Nu kan man fråga sig, vad spelar en ram för roll? När allt kommer omkring, en fråga som rör svarta människor och en fråga som rör kvinnor, borde det inte innefatta svarta människor som är kvinnor och kvinnor som är svarta? Det enkla svaret är att vi saknar en heltäckande process för att uppnå rättvisa, och ganska ofta går det helt enkelt fel. Om vi inte har ramar till vår hjälp för att se hur sociala problem slår mot alla i en utsatt grupp så kommer många inte fångas upp av våra rörelser och därför lämnas ensamma med sitt lidande. Men det måste inte vara så här.

För många år sedan började jag använda begreppet "intersektionalitet" för att kunna beskriva att många av våra sociala rättviseproblem, som rasism och könsdiskriminering, ofta överlappar varandra och därmed skapar flera nivåer av social orättvisa.

Den händelse som blev upprinnelsen till intersektionalitet var att jag råkade träffade en kvinna som hette Emma DeGraffenreid. Emma DeGraffenreid var en afroamerikansk kvinna, en yrkeskvinna med man och barn. Jag läste faktiskt om hennes historia i ett rättsligt utlåtande skiven av en domare som hade avfärdat Emmas fall angående ras- och könsdiskriminering på en lokal bilfabrik. Emma, i likhet med så många afroamerikanska kvinnor, letade efter ett bättre jobb åt familjen och andra. Hon ville skapa ett bättre liv för sina barn och sin familj. Hon sökte ett jobb men hon fick det inte. Hon ansåg att hon inte fick det för att hon var en svart kvinna.

Domaren i fråga avfärdade Emmas anmälan, och argumentet för detta var att arbetsgivaren visst anställde afroamerikaner och att arbetsgivaren anställde kvinnor. Problemet, som domaren inte ville erkänna, var det som Emma försökte säga, att de afroamerikaner som anställdes, vanligtvis för verkstadsjobb, underhållsjobb, alla var män, och att de kvinnor som anställdes, vanligtvis för sekreterar- eller receptionsjobb, alla var vita. Bara om domstolen kunde se hur detta hängde ihop skulle han kunna se den dubbla diskrimineringen som Emma DeGraffenreid drabbades av. Men domstolen tillät inte Emma att kombinera två anledningar när hon berättade sin historia eftersom han ansåg att om han tillät henne det så skulle hon specialbehandlas. Hon skulle ha en fördel av att få slå två gånger med basebollträet då afroamerikanska män och vita kvinnor bara fick slå en gång. Men varken afroamerikanska män eller vita kvinnor behövde kombinera ras- och könsdiskriminering för att kunna berätta om den diskriminering de utsattes för. Den verkliga orättvisan låg här i rättvisans vägran att skydda afroamerikanska kvinnor bara för att deras upplevelser inte var exakt likadana som vita kvinnors och afroamerikanska mäns. Istället för att vidga ramen så att afroamerikanska kvinnor täcktes så slängdes deras fall helt sonika ut från domstolen.

Som studerande av antidiskrimineringsrätt, som feminist, som antirasist, slogs jag av detta fall. Det kändes som orättvisa i kubik. För det första: svarta kvinnor tilläts inte arbeta på fabriken. För det andra: domstolen orsakade dubbel skada när fallet ströks, genom att det då blev något man aldrig kan straffas för. Till råga på allt så fanns det inget namn på den här typen av problem. Och vi vet alla att när ett problem inte har ett namn så syns det inte, och syns det inte så är det mycket svårt att lösa.

Många år senare, hade jag kommit fram till att problemet Emma hade berodde på något som kallas framing. Referensramen som domstolen använde för att kunna se könsdiskriminering eller för att kunna se rasism, räckte inte till och gav upphov till konstigheter. Jag tog mig an utmaningen att försöka hitta en alternativ vinkel, ett prisma som skulle göra det möjligt att se Emmas dilemma, ett prisma som skulle kunna rädda henne från luckorna i lagen, som skulle göra hennes historia synlig för domare.

Då slog det mig att kanske en enkel analogi med en korsning skulle kunna få domare att förstå Emmas dilemma. Om man tänker på den här korsningen så skulle vägarna till korsningen vara sättet som de anställda var strukturerade; efter ras och kön. Trafiken på dessa vägar skulle motsvara hur man väljer vem man anställer och andra oskrivna regler som rullar på dessa vägar. Eftersom Emma var både svart och kvinna befann hon sig precis där dessa vägar överlappade varandra och blev påkörd samtidigt av både företagets köns- och rastrafik. Rättsväsendet är som ambulansen som dyker upp för att ta hand om Emma, men bara om det kan bevisas att hon skadades på vägen för ras eller på vägen för kön, men inte om det hände i korsningen.

Vad kan man kalla det när man drabbas av flera krafter för att sedan bli övergiven och få klara sig själv? Intersektionalitet fungerade för mig.

Jag kom att förstå att afroamerikanska kvinnor, som andra färgade kvinnor, som andra socialt marginaliserade runt om i världen, stötte på alla möjliga dilemman och utmaningar som en följd av Intersektionalitet; överlapp mellan ras och kön, mellan heterosexualitet, transfobi, främlingsfientlighet, diskriminering mot funktionsnedsatta. Alla dessa sociala fördomar samverkar och skapar utmaningar som ibland blir väldigt speciella. Men på samma sätt som intersektionalitet fick oss att förstå hur svarta kvinnor lever sina liv så visar det också på de tragiska förhållanden som afroamerikanska kvinnor dör under.

Polisvåld mot svarta kvinnor är ett verkligt problem. Nivån av våld som svarta kvinnor får utstå ligger på en sådan nivå att det inte är förvånande att en del av dem inte överlever mötet med polisen. Svarta flickor så unga som sju år, gammelmormödrar så gamla som 95, har dödats av polisen. De har dödats i sina vardagsrum, i sina sovrum. De har dödats i sina bilar. De har dödats på gatan. De har dödats framför sina föräldrar och de har dödats framför sina barn. De har skjutits till döds. De har blivit ihjältrampade. De har kvävts till döds. De har misshandlats till döds. De har skjutits ihjäl med elpistol. De har blivit dödade när de ropat på hjälp. De har dödats när de varit ensamma och de har dödats när de varit med andra. De har dödats när de handlat som svart, kört bil som svart, haft en mental funktionnedsättning som svart, haft ett bråk i hemmet som svart. De har till och med blivit dödade som hemlös och svart. De har blivit dödade när de talat i mobiltelefon, skrattat med vänner, suttit i en bil som rapporterats stulen när de gjort en u-sväng framför Vita Huset med ett spädbarn i baksätet i bilen. Varför känner vi inte till dessa historier? Varför är det så att deras förlorade liv inte skapar lika stor mediestorm och ramaskri som liv som förloras av deras fallna bröder? Det är dags för en förändring.

Vad kan vi göra? 2014 började African-American Policy Forum kräva att vi "säger hennes namn" på politiska möten, under protester, på konferenser, på möten; var som helst och överallt där samhällsvåld mot svarta människor diskuteras. Men att säga hennes namn räcker inte. Vi måste vara villiga att göra mer. Vi måste vara villiga att vittna, att vittna om ofta plågsamma sanningar som vi helst inte skulle vilja ta i, det vardagliga våldet och förödmjukelsen många svarta kvinnor har fått stå ut med; svarta kvinnor av alla nyanser, åldrar, sexuell läggning, sexualitet och grad av funktionsnedsättning.

Vi har möjligheten just nu - några av bilderna jag tänker dela med er kan vara mycket upprivande - att gemensamt vittna om en del av våldet. Vi kommer höra rösten från den fenomenala Abby Dobson. Och när vi sitter tillsammans med dessa kvinnor - en del som upplevt våld och en del som inte överlevt det - så har vi möjligheten att ställa tillrätta det som hände i början av mitt föredrag, när vi inte kunde stå upp för dessa kvinnor eftersom vi inte kände till deras namn.

Så i slutet av detta filmklipp kommer ett upprop ske. Flera svarta kvinnors namn kommer ropas upp. Jag önskar att de av er som har möjlighet, att ni säger deras namn så högt som ni kan, slumpmässigt, i oordning. Låt oss skapa en kakafoni av ljud för att representera vår önskan att lyfta fram dessa kvinnor, att sitta med dem, att vittna om dem, att föra fram dem i ljuset.

(Sång) Abby Dobson: Säg, säg hennes namn.

Säg, säg hennes namn.

(Publiken) Shelly!

(Publiken) Kayla!

AD: Oh, säg hennes namn.

(Publiken skriker namn)

Säg, säg, säg hennes namn.

Säg hennes namn.

För alla dem jag aldrig kommer känna,

säg hennes namn.

KC: Aiyanna Stanley Jones, Janisha Fonville, Kathryn Johnston, Kayla Moore, Michelle Cusseaux, Rekia Boyd, Shelly Frey, Tarika, Yvette Smith.

AD: Säg hennes namn.

KC: Som jag sade i början, om vi inte kan se ett problem så kan vi inte fixa problemet. Vi har kommit samman för att vittna om dessa kvinnors förlorade liv. Men nu är det dags att gå från sorg och bedrövelse till handling och förändring. Detta är något vi kan göra. Det ligger på oss.

Tack för att ni deltog. Tack!

(Applåder)