Greta Thunberg
2,892,222 views • 11:11

När jag var ungefär åtta år gammal hörde jag talas om något som kallas klimatförändringar, eller global uppvärmning. Det var tydligen något som människor skapat genom sitt levnadssätt. Jag blev tillsagd att släcka lamporna för att spara på energi och återvinna papper för att spara på resurser. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var väldigt konstigt att människor som är en djurart bland andra kunde vara kapabla att förändra jordens klimat. För att om vi var och det verkligen händer, skulle vi inte prata om något annat. Så fort man slår på tv:n, skulle allt vara om det. Rubriker, radio, tidningar, man skulle aldrig läsa eller höra om något annat, precis som om det pågick ett världskrig. Men ingen pratade någonsin om det. Om förbränning av fossila bränslen var så dåligt att det hotade vår existens, hur kunde vi fortsätta som innan? Varför fanns det inga begränsningar? Varför blev det inte olagligt? För mig gick det inte ihop. Det var för overkligt. När jag var elva år blev jag sjuk. Jag fick en depression, jag slutade prata och jag slutade äta. På två månader hade jag tappat ungefär 10 kilo i vikt. Senare blev jag diagnosticerad med Aspergers syndrom, tvångssyndrom och selektiv mutism. Det betyder att jag bara pratar när jag tycker det är nödvändigt - nu är ett av de tillfällena. (Applåder) För oss som är på spektrumet, är nästan allt svart eller vitt. Vi är inte så bra på att ljuga och vi tycker oftast inte om att delta i det sociala spelet som alla ni andra verkar så förtjusta i. (Skratt) Jag tror att på många sätt att vi autistiska är de normala och resten av folket är ganska konstiga, (Skratt) speciellt när det kommer till hållbarhetskrisen, där alla säger att klimatförändringar är ett existentiellt hot och den viktigaste frågan av alla och ändå fortsätter alla precis som innan. Jag förstår inte detta för att om utsläppen måste upphöra, då måste vi stoppa utsläppen. För mig är det svart eller vitt. Det finns inga gråzoner när det kommer till överlevnad. Antigen fortsätter vi som civilisation eller inte. Vi måste ändra på oss. Rika länder som Sverige måste börja att minska utsläppen med åtminstone 15 procent varje år. Och det är så att vi kan stanna under ett tvågradigt uppvärmningsmål. Ändå, som IPCC nyligen visat, att sikta på 1,5 grader Celsius istället skulle markant minska påverkan på klimatet. Men vi kan bara föreställa oss vad det betyder för att minska utsläppen. Man skulle tro att medierna och alla våra ledare skulle prata om det och inget annat, men de nämner inte det ens. Inte heller nämner någon växthusgaserna som redan är instängda i systemet. Inte heller att luftföroreningarna gömmer uppvärmning så när vi slutar bränna fossila bränslen har vi redan en extra nivå av uppvärmning kanske så hög som 0,5 till 1,1 grader Celsius. Dessutom pratar någon knappt om det faktum att vi är mitt i den sjätte massutrotningen, med uppåt 200 arter som utrotas varje dag, utrotningsgraden idag är mellan 1 000 och 10 000 gånger högre än vad som anses normalt. Inte heller pratar någon om aspekten av rättvisa eller klimaträtt, som står tydligt överallt i Parisavtalet, som är absolut nödvändigt för att få det att fungera på en global nivå. Det betyder att rika länder måste gå ner till nollutsläpp inom 6 till 12 år med dagens utsläppshastighet. Och det är för att folk i fattigare länder ska få en chans att öka sin levnadsstandard genom att bygga infrastruktur som vi redan har byggt, som vägar, skolor och sjukhus rent dricksvatten, elektricitet och så vidare. För hur kan vi förvänta oss att länder som Indien eller Nigeria att bry sig om klimatkrisen när vi som redan har allt inte bryr oss för en sekund om det eller våra faktiska åtaganden i Parisavtalet? Varför minskar vi inte våra utsläpp? Varför stiger de i själva verket? Orsakar vi medvetet en massutrotning? Är vi onda? Nej, självklart inte. Folk fortsätter göra vad de gör för att majoriteten inte har en aning om de faktiska konsekvenserna av vårt vardagliga liv och de vet inte att snabba förändringar krävs. Vi tror att vi vet, och att vi tror att alla vet men det gör vi inte. För hur skulle vi kunna det? Om det verkligen var en kris, och denna kris var orsakad av våra utsläpp skulle man se några tecken. Inte bara översvämmade städer, tiotusentals döda människor hela länder jämnade i högar av förstörda byggnader. Man skulle se begränsningar. Men nej. Och ingen pratar om det. Det finns inga krismöten, inga rubriker, inga toppnyheter. Ingen agerar som om vi vore i kris. Även de flesta klimatforskare och gröna politiker fortsätter att flyger runt jorden och äter kött och mjölkprodukter. Om jag lever tills jag är 100 så kommer jag leva år 2103. När man tänker på framtiden idag, så tänker man inte längre än år 2050. Vid det laget har jag i bästa fall inte ens levt halva mitt liv. Vad händer sedan? År 2078 kommer jag att fira min 75:e födelsedag. Om jag har barn eller barnbarn kanske de tillbringar dagen med mig. Kanske kommer de fråga mig om er, folket som levde 2018. Kanske frågar de varför ni inte gjorde något när det fortfarande fanns tid att agera. Vad vi gör eller inte gör just nu kommer påverka hela mitt liv och mina barns och barnbarns liv. Vad vi gör eller inte gör just nu kan jag och min generation inte göra ogjort i framtiden. Så när skolan började i augusti i år bestämde jag mig att för detta var nog. Jag satte mig på marken utanför den svenska riksdagen. Jag skolstrejkade för klimatet. En del personer säger att jag borde vara i skolan istället. En del säger att jag borde plugga till klimatforskare så att jag kan "lösa klimatkrisen". Men klimatkrisen har redan blivit löst. Vi har redan all fakta och lösningar. Allt vi måste göra är att vakna och förändra oss. Varför ska jag plugga för en framtid som snart inte finns längre när ingen gör något alls för att rädda framtiden? Och vad är poängen med att lära oss fakta i skolsystemet när de viktigaste faktakunsskaperna som ges av den bästa vetenskapen från samma skolsystem tydligen inte betyder något för politikerna eller samhället. En del människor säger att Sverige bara är ett litet land och att det inte spelar någon roll vad vi gör, men jag tror att om några barn kan få rubriker över hela världen bara genom att inte gå i skolan i några veckor tänk då vad vi kan göra tillsammans om ni bara ville. (Applåder) Nu går vi mot slutet av mitt tal och det är oftast där folk brukar börja prata om hopp, solpaneler, vindkraft, cirkulär ekonomi och så vidare, men det ska jag inte göra. Vi har haft 30 år av peptalk och att sälja in positiva idéer. Jag är ledsen, men det fungerar inte. För att om det hade så skulle utsläppen vara nere nu. Det har de inte. Och ja, vi behöver hopp självklart gör vi det. Men en sak vi behöver mer än hopp är agerande. När vi börjar agera, så finns det hopp överallt. Så istället för att leta efter hopp leta efter agerande. Då, och bara då, kommer hopp. Idag används 100 miljoner tunnor olja varje dag. Det finns ingen politik för att ändra det. Det finns inga regler för att hålla kvar oljan i marken. Så vi kan inte rädda världen genom att följa reglerna, för reglerna måste förändras. Allt måste förändras, och det måste börja idag. Tack. (Applåder)