Yasheng Huang: Hämmar demokrati ekonomisk utveckling?

Mitt ämne idag är ekonomisk tillväxt i Kina och Indien. Och frågan jag kommer att ställa tillsammans med er är huruvida demokrati hjälper eller stjälper ekonomisk tillväxt. Du kanske inte tycker att det är rättvist, att jag väljer två länder som får demokratin att framstå i dålig dager. Tvärtom, faktiskt. Vad jag kommer att göra är att använda dessa två länder för att lägga fram ett ekonomiskt argument för demokrati, inte emot.

Den första frågan här är varför Kinas ekonomi har växt så mycket fortare än Indiens. Under de senaste 30 åren, om man ser till tillväxt i BNP, har Kina växt dubbelt så fort som Indien. under de senaste fem åren har länderna börjat närma sig varandra i ekonomisk tillväxt. Men under de senaste 30 åren har Kina utan tvekan gjort mycket bättre ifrån sig än Indien. Ett enkelt svar är att Kina har Shanghai och Indien har Mumbai. Titta på Shanghais stadssilhuett. Det här är Pudong-området. bilden från Indien föreställer Dharavi-slummen i Mumbai i Indien. Poängen med de här bilderna är att den Kinesiska regeringen kan sätta sig över lagen. Den kan planera för för landets långsiktiga intressen och som ett led i processen vräka miljoner människor -- det är bara en teknikalitet. Medan man i Indien inte kan göra så eftersom regeringen måste bry sig om folket. Man är bunden av den allmänna opinionen. Till och med premiärminister Manmohan Singh håller med om det. I en intervju i finanspressen i Indien sa han att han ville göra Mumbai till ett nytt Shanghai. Det här är en ekonom utbildad vid Oxford, fast rotad i humanistiska värderingar, som trots detta är positivt inställd till den de drastiska metoder som tillämpas i Shanghai.

Jag kallar detta för Shanghaimodellen för ekonomisk tillväxt, en modell som framhåller följande saker som viktiga för ekonomisk tillväxt: infrastruktur, flygplatser, motorvägar, broar, såna saker. Det krävs en stark stat för att kunna genomföra det eftersom man inte kan respektera privat egendom. Man kan inte vara begränsad av den allmänna opinionen. Man behöver också statligt ägande, speciellt av mark, för att bygga och sprida infrastruktur väldigt fort. Implikationerna av denna modell är att demokrati är ett hinder för ekonomisk tillväxt snarare än något som främjar ekonomisk tillväxt. Här är den springande punkten: Hur viktig är infrastruktur för ekonomisk tillväxt? Det här är en nyckelfråga. Om man tror att infrastruktur är avgörande för ekonomisk tillväxt så skulle man anta att en stark stat är nödvändig för att främja tillväxt. Om man tror att infrastruktur inte är så viktig som många förutsätter att den är så kommer man att fästa mindre uppmärksamhet vid en stark stat.

För att belysa detta ska jag använda mig av två länder. För att göra det enkelt kommer jag att kalla det ena landet Land 1 och det andra Land 2. Land 1 har ett systematiskt överläge över Land 2 när det gäller infrastruktur. Land 1 har fler telefoner och Land 1 har ett större järnvägsnät. Så om jag skulle fråga er, "Vilket är Kina och vilket är Indien, och vilket av dem har växt fortast?" Om du tror att infrastruktur är avgörande så kommer du att svara "Land 1 måste vara Kina. De måste ha haft en större tillväxt. Land 2 kan vara Indien."

Landet med fler telefoner är faktiskt Sovjetunionen, och uppgifterna är från 1989. Strax efter att landet presenterade sina mycket imponerande data om telefoner så föll det samman. Det är inte så bra. Det här är en bild på Chrusjtjov. Jag vet att han inte längre styrde Sovjetunionen 1989 men det var den bästa bild jag kunde hitta. (skratt) Telefoner, infrastruktur, garanterar inte ekonomisk tillväxt. Land 2, med färre telefoner, är Kina. Sen 1989 har landet haft en tvåsiffrig tillväxt varje år under 20 år. Om du inte kände till någonting alls om Kina och Sovjetunionen annat än hur många telefoner det fanns skulle du ha gjort en dålig förutsägelse om deras ekonomiska tillväxt under de följande två decennierna.

Land 1, som har ett större järnvägsnät, är faktiskt Indien. Land 2 är Kina. Det här är ett ganska okända fakta om de två länderna. Ja, idag har Kina ett stort övertag i infrastruktur över Indien. Men under många år, ända till slutet av 1990-talet så var Kina i infrastrukturellt underläge visavi Indien. I utvecklingsländer är det vanligaste färdsättet järnväg, och britterna byggde mycket järnväg i Indien. Indien är det mindre av de två länderna men hade det största järnvägsnätet tills slutet av 1990-talet. Så helt uppenbart förklarar infrastruktur inte varför Kina hade bättre tillväxt innan slutet av 1990-talet jämfört med Indien.

Faktum är, att om man ser till hela världen så är stödet större för att infrastruktur faktiskt är resultatet av ekonomisk tillväxt. Ekonomin växer, staten får tillgång till mer resurser som kan investeras i infrastruktur -- snarare än att infrastrukturen skulle orsaka ekonomisk tillväxt. Detta är helt klart fallet när det gäller Kinas ekonomiska tillväxt. Låt mig undersöka frågan mer uttryckligen. Är demokrati dåligt för ekonomisk tillväxt? Låt oss undersöka två länder, Land A och Land B. Land A hade 1990 en BNP per capita på ungefär 300$ jämfört med land B som hade en BNP per capita på 460$. 2008 hade Land A gått om Land B med en BNP per capita på 700$ jämfört med 650$. Båda länderna ligger i Asien.

Om jag skulle fråga er "Vilka är dess två länder i Asien? Och vilket av dem är en demokrati?" skulle ni kunna svara "Land A kan vara Kina och Land B skulle kunna vara Indien." Land A är faktiskt det demokratiska Indien och Land B är Pakistan -- ett land med en lång historia av militärt styre. Det är väldigt vanligt att jämföra Kina och Indien. Det beror på att länderna har ungefär lika stora befolkningar. Men en mer relevant jämförelse är faktiskt mellan Indien och Pakistan. Länderna har stora geografiska likheter. De har en invecklad, men gemensam, historia. I det ljuset framstår demokrati som väldigt, väldigt bra för ekonomisk tillväxt.

Så varför blir ekonomer så förälskade i auktoritära stater? En anledning är berättelsen om tigerekonomierna. I Ostasien har vi sett framgångsrika historier om ekonomisk tillväxt som Korea, Taiwan, Hongkong och Singapore. Vissa av dessa ekonomier styrdes av auktoritära regimer under 60- och 70- och 80-talen. Problemet med det perspektivet är detsamma som att fråga alla som någon gång vunnit på lotto "Har du vunnit på lotto?" Alla kommer att svar "Ja, jag har vunnit på lotto." av detta kan man dra slutsatsen att chansen att vinna på lotto är 100 procent. Anledningen är att man aldrig bryr sig om att fråga de som inte vann, de som också köpte lotter men inte kammade hem något pris.

För varje framgångshistoria om en auktoritär regim i Ostasien finns det ett motsvarande misslyckande. Sydkorea lyckades, Nordkorea gjorde det inte. Taiwan lyckades, Kina under Mao Zedong gjorde det inte. Burma misslyckades. Filipinerna misslyckades. Om man ser till statistik från hela världen finns det inget stöd för tanken att auktoritära regimer skulle ha några fördelar jämfört med demokratier för att skapa tillväxt. Så att bara titta på tigerekonomierna i Ostasien ger ett enormt urvalsfel eftersom man väljer utifrån en beroende variabel -- något vi alltid säger åt våra studenter att undvika.

Så varför har Kina växt så mycket fortare? Så jag kommer ta er med till kulturrevolutionen, när Kina förlorade förståndet, och jämföra det landets utveckling med Indien under Indira Gandhi. Frågan är: Vilket land klarade sig bäst, Kina eller Indien? Kina under kulturrevolutionen. Det visar sig att även under kulturrevolutionen så klarade sig Kina bättre än Indien i fråga om växande BNP med ett snitt på ungefär 2,2 procent per år i BNP per capita. Det var alltså när Kina hade förlorat förståndet. Hela landet hade blivit galet. Det måste betyda att landet hade något som främjade ekonomisk tillväxt så mycket att det vägde upp de negativa effekterna av kulturrevolutionen. Den fördel landet hade var humankapital -- endast humankapital.

Det här är data från World development indicators från tidigt 1990-tal. Det är de äldsta data jag kunnat hitta. Andelen läskunniga bland vuxna i Kina var 77 procent jämfört med 48 procent i Indien. Den markanta skillnaden i andelen läskunniga är störst mellan kinesiska kvinnor och indiska kvinnor. Jag har inte berättat för er hur man definierar läskunnighet. I Kina är definitionen av läskunnighet att kunna läsa och skriva 1500 kinesiska skrivtecken. I Indien är definitionen av läskunnighet, den definition man använder, förmågan, prestationen, att kunna skriva sitt eget namn på vilket språk du nu råkar tala. Klyftan i läskunnighet mellan de två länderna är ännu mer avsevärd än vad dessa råa data ger vid handen. om man går till andra datakällor, så som Human Development Index, som har data från tidigt 1970-tal så ser man samma skillnad. Kina har ett enormt övertag i fråga om humankapital visavi Indien.

Förväntad livslängd: så tidigt som 1965 hade Kina ett enormt övertag i förväntad livslängt. En genomsnittlig kines kunde 1965 förvänta sig at leva 10 år längre än en genomsnittlig indier. Så om du hade ett val mellan att vara kines eller indier skulle du välja att vara kines för att leva 10 år längre. Hade du gjort det valet 1965 skulle du ha råkat ut för kulturrevolutionen året efter. Så tänk alltid över sådana beslut noggrant.

Om du inte kan välja din nationalitet så vill du vara en indisk man. Indiska män har nämligen en två år högre förväntad livslängd än indiska kvinnor. Detta är ett extremt märkligt faktum. Det är högst ovanligt att se detta mönster. Det visar på ett systematiskt förtryck och diskriminering av kvinnor i det indiska samhället. De goda nyheterna är att 2006 så hade gapet försvunnit mellan män och kvinnors förväntade livslängder. Idag har indiska kvinnor markant högre förväntad livslängd än indiska män. Så Indien håller på att närma sig det normala. Men det finns fortfarande mycket att göra för jämställdheten i Indien.

Det här är två bilder av klädfabriker i Guandongprovinsen och i Indien. I Kina är det kvinnor som arbetar i fabriken. 60 till 80 procent av arbetskraften i Kina är kvinnor i landets kustområden, medan det i Indien bara är män. Financial Times tryckte den här bilden från en Indisk textilfabrik med titeln "Indien håller på att gå om Kina inom textilindustrin." När jag ser på dessa två bilder säger jag: Nej, Indien kommer inte gå om Kina än på ett tag. Om vi ser till andra Ostasiatiska länder så spelar kvinnor en väldigt viktig roll för ekonomiska lyft -- genom att skapa tillverkningsboomen i Ostasien. Indien har fortfarande en lång väg kvar innan det hinner ikapp Kina.

Frågan är, vilken roll spelar Kinas politiska system? När man talar om humankapital talar man om utbildning och folkhälsa. Men det politiska systemet? Stämmer det inte att enpartisystemet har underlättat för ekonomisk tillväxt i Kina? Svaret är mer nyanserat och komplicerat än så. Det beror på om man har ett statiskt perspektiv på det politiska systemet eller ett dynamiskt perspektiv. Statiskt har Kina ett enpartisystem, auktoritärt -- ingen tvekan om saken. Dynamiskt så har det förändrats över tiden och blivit mindre auktoritärt och mer demokratiskt. När man förklarar förändring -- till exempel ekonomisk tillväxt; ekonomisk tillväxt handlar om förändring -- när man förklarar förändring använder man andra saker som har förändrats för att förklara förändringen, snarare än att använda det som är konstant för att förklara förändring. Ibland kan en konstant förklara förändring men en konstant förklarar bara förändring i samband med det som förändras.

I fråga om politiska förändringar har de infört lokala byval. De har ökat säkerheten för privat ägande. Och de har ökat säkerheten för långsiktiga markhyror. Man har också genomfört ekonomiska reformer på den kinesiska landsbygden. På landsbygden pågår en revolution för entreprenörer. För mig är takten på de politiska förändringarna för långsam och försiktig Min övertygelse är att landet kommer att ställas inför stora utmaningar eftersom det inte har gått längre och snabbare fram med politiska refomer. Men hur som helst, systemet har liberaliserats och blivit mer demokratiskt.

Man kan använda exakt samma dynamiska perspektiv på Indien. Faktum är att när Indien växte i Hinduisk takt -- en till två procent per år -- var när Indien var som minst demokratiskt. Indira Gandhi utlyste undantagstillstånd 1975. Indiska staten ägde och drev alla TV-kanaler. Det är föga känt att Indien under 1990-talet inte bara har genomfört ekonomiska reformer, landet har också genomfört politiska reformer genom att införa självstyre för byarna, privatisera media och introducera lagstiftning för informationsfrihet. Så det dynamiska perspektivet fungerar för att förklara både Kinas och Indiens förändring.

Varför tror så många fortfarande att Indiens tillväxt är katastrofal? En anledning är att de envisas med att jämföra Indien med Kina. Men Kina är en superstjärna i tillväxtsammanhang. Om du spelar i NBA och hela tiden blir jämförd med Michael Jordan kommer du inte att verka så duktig. Det betyder inte att du är en dålig basketspelare. Att jämföra med en superstjärna är inte rättvist. faktum är att om man jämför Indien med ett genomsnittligt utvecklingsland, även innan den senaste periodens ökande indiska tillväxt -- nu har Indien en årlig tillväxt på mellan åtta och nio procent -- även före denna period, låg Indien på fjärde plats i tillväxt bland ekonomier på frammarsch. Det är i sanning imponerande.

Låt oss se till framtiden: Draken mot elefanten. Vilket land har bäst ekonomisk fart? Kina, tror jag, har fortfarande några fantastiska förutsättningar -- framför allt socialt kapital, folkhälsan, känslan av jämlikhet som inte finns i Indien. Men jag tror att Indien har farten. Förutsättningarna har förbättrats. Staten har investerat i grundläggande utbildning och folkhälsa. Jag tycker att staten borde göra mer, men detta förutan så är man på väg i rätt riktning. Indien har de rätta institutionella förutsättningarna för ekonomisk tillväxt, medan Kina fortfarande kämpar med politiska reformer.

Jag tror att politiska reformer är nödvändiga om Kina ska kunna bibehålla sin tillväxt. Och det är väldigt viktigt med politiska reformer för att frukterna av den ekonomiska tillväxten ska komma så många som möjligt till del. Jag vet inte om det kommer att hända eller inte, men jag är optimistisk. Förhoppningsvis kommer jag om fem år kunna rapportera till TEDGlobal att politiska reformer är på väg i Kina.

Tack så mycket.

(Applåder)