William Kamkwamba: Hur jag tämjde vinden

Tack. För två år sedan stod jag på TED's scen i Arusha, Tanzania. Jag talade kort om en av mina skapelser jag är mest stolt över. Det var en enkel maskin som förändrade mitt liv.

Innan dess hade jag aldrig varit borta från mitt hem i Malawi. Jag hade aldrig använt en dator. Jag hade aldrig sett Internet. På scen den dagen var jag så nervös. Jag glömde min engelska. Jag ville kräkas. (skratt) Jag hade aldrig varit omringad av så många azungu, vita människor. (skratt)

Det var en sak som jag inte ville berätta då. Men, just nu mår jag bra. Jag vill berätta det idag. Vi är sju syskon i min familj. Alla systrar förutom jag. Detta är jag med min pappa när jag var en liten pojke. Innan jag upptäckte vetenskapens underverk, var jag bara en enkel bonde i ett land av fattiga bönder. Som alla andra odlade vi majs.

Ett år vände sig vår lycka till det sämre. Under 2001 upplevde vi en fruktansvärd svält. Inom fem månader började alla Malawier att svälta till döds. Min familj åt en gång om dagen, på natten. Endast tre munnar nsima för var och en av oss. Maten passerade rakt genom våra kroppar och vi magrade till ingenting.

I Malawi, för högstadiet måste du betala skolavgifter. På grund av svälten tvingades jag sluta skolan. Jag tittade på min pappa, och tittade på de torra åkrarna. Det var en framtid jag inte kunde acceptera.

jag trivdes mycket bra med att gå i skolan. Så jag var bestämd på att göra vad som helst för att få utbildning. Så jag gick till biblioteket. Jag läste böcker, vetenskapliga böcker, särskilt fysik. Jag var inte så bra på att läsa engelska. Så därför använde jag diagram och bilder för att lära mig orden runt dem.

En annan bok som gav mig kunskap talade om att en vindsnurra kunde pumpa vatten och skapa elektricitet. Att pumpa vatten betydde bevattning. Ett försvar mot hunger, vilket var vad vi upplevde vid denna tid. Så jag bestämde mig för att själv bygga ett vindkraftverk. Men jag hade inget material att använda. Så jag gick till en soptipp där jag hittade mitt material. Många människor, inklusive min mamma, sa att jag var galen. (Skratt)

Jag hittade en traktorfläkt, stötdämpare, PVC-rör. Med en cykelram och en gammal cykeldynamo, byggde jag min maskin. Först var det en glödlampa. Och sedan fyra glödlampor, med brytare, och även en huvudbrytare, utformad efter en mätartavla. En annan maskin pumpar vatten till bevattning.

Köer av folk började rada upp sig utanför mitt hus (Skratt) för att ladda sin mobiltelefon. (Applåder) Jag kunde inte bli av med dem. (Skratt) Och journalister kom också, vilket ledde till bloggare, vilket ledde till ett samtal från något kallat TED. Jag hade aldrig sett ett flygplan tidigare. Jag hade aldrig sovit på hotell. Så på scenen i Arusha den dagen, glömde jag min engelska. Jag sa någonting liknande "Jag försökte. Och jag gjorde det."

Så jag skulle vilja säga någonting till alla människor där ute, som mig, till afrikanerna, och till de fattiga som kämpar med era drömmar, Gud välsigne er. Kanske ser ni detta på Internet nån gång. Jag säger till er att tro på er själva. Ge aldrig upp vad som än händer. Tack. (Applåder)