Wael Ghonim: Inifrån den egyptiska revolutionen.

Det här är revolution 2.0 Det fanns inte en hjälte. Det fanns inte en hjälte. För alla var hjältar. Alla gjorde någonting. Vi använder alla Wikipedia. Föreställ dig konceptet bakom Wikipedia där alla samarbetar om innehållet. Till slut har du byggt världens största encyklopedi. Från en idé som lät galen, kommer världens största encyklopedi.

Och i den egyptiska revolutionen, revolutionen 2.0, har alla bidragit med någonting - litet eller stort, de bidrog med någonting - för att ge oss en av de mest inspirerande berättelserna i mänsklighetens historia när det gäller revolutioner. Det var verkligen inspirerande att se dessa egyptier förändras totalt. Om du ser på det hade det under 30 år gått utför för Egypten. Allt gick dåligt. Allting gick fel. Vi rankades bara högt när det gällde fattigdom, korruption, avsaknaden av yttrandefrihet, avsaknaden av politisk aktivism. Det var vad vår regim hade uppnått. Ändå hände ingenting. Och det var inte för att folk var lyckliga eller att folk inte var frustrerade. Faktum är att folk var extremt frustrerade. Men anledningen till att alla var tysta är vad jag kallar rädslans psykologiska barriär. Alla var rädda. Inte alla. Det fanns faktiskt några få modiga egyptier som jag måste tacka för deras mod - de började protestera med några hundra, blev misshandlade och arresterade. Men majoriteten var rädda. Ingen ville riskera att råka illa ut.

En diktator klarar sig inte utan styrka. De vill få människor att leva i fruktan. Och rädslans psykologiska barriär hade fungerat under så många år, och här kommer Internet, teknologi, BlackBerry, SMS. Det hjälper oss alla att komma i kontakt. Plattformar som YouTube, Twitter, Facebook hjälpte oss mycket, helt enkelt för att det gav oss intrycket av att "Wow, jag är inte ensam. Det finns många människor som är frustrerade." Det finns många människor som är frustrerade. Det finns många människor som faktiskt delar samma dröm. Det finns många människor som bryr sig om sin frihet. De har antagligen de bästa liven i världen. De lever i lycka. De lever i sina villor. De är lyckliga; de har inga problem. Men de känner ändå egyptierns smärta.

Många av oss kan inte vara lyckliga när vi ser en video på en egyptisk man som äter sopor medan andra stjäl flera miljarder egyptiska pund från landets rikedomar. Internet har spelat en stor roll, i att hjälpa dessa människor komma till tals, att arbeta tillsammans, att börja tänka tillsammans. Det var en utbildande kampanj.

Khaled Saeed dödades i juni 2010. Jag kommer fortfarande ihåg fotot. Jag kommer fortfarande ihåg varje liten detalj av det fotot. Fotot var fruktansvärt. Han blev torterad, brutalt torterad till döds. Men vad var sedan regimens förklaring? "Han kvävdes på en stor bit hasch." Det var deras svar: "Han är kriminell. Han är någon som flydde från allt detta dåliga." Men folk kunde inte relatera till det. Folk trodde inte på det. På grund av Internet segrade sanningen och alla kände till sanningen. Alla började tänka att "den här killen skulle kunna vara min bror." Han var en medelklasskille. Alla kom ihåg fotot på honom.

En sida skapades. En anonym administratör bjöd helt enkelt in folk till sidan, och det fanns ingen plan. "Vad ska vi göra?" "Jag vet inte." Inom ett par dagar fanns tiotusentals människor där - arga egyptier som begärde av inrikesministeriet, "Nog, Grip dem som dödade den här killen och ställ dem inför rätta." Men de lyssnade förstås inte. Det var fantastiskt - hur alla började känna ägarskap. Alla var ägare av den här sidan. Folk började bidra med idéer. En av de löjligaste idéerna var, "hej, låt oss stå och vara tysta. Låt oss få folk att gå ut på gatan, med ansiktet mot havet, och ryggen mot gatan, klädda i svart och stå i tystnad en timme, utan att göra någonting och sedan bara gå återvända hem." För vissa var det som "Wow, stå tysta. Och nästa gång står vi och vibrerar". Folk gjorde sig lustiga över idén. Men när folk faktiskt tog till gatan - första gången var det tusentals människor i Alexandria - det kändes som - det var helt otroligt. Det var stort. För det förde samman folk från den virtuella världen, förde dem till den verkliga världen, delande samma dröm, samma frustration, samma ilska, samma längtan efter frihet. Och de gjorde det här. Men lärde sig regimen något? Egentligen inte. De attackerade dem faktiskt. De begick faktiskt övergrepp på dem, trots det faktum att de var fredliga - de protesterade inte ens. Och det hade skett en utveckling fram till den Tunisiska revolutionen.

Hela den här sidan sköttes alltså av folket. Det anonyma administratörsjobbet var att samla idéer, hjälpa folk att rösta på dem och att faktiskt tala om för dem vad de gör. Folk tog foton, folk rapporterade brott mot de mänskliga rättigheterna i Egypten, folk föreslog idéer, sedan röstade de faktiskt på idéerna och sedan genomförde de dem, folk gjorde videor. Allt gjordes av folket för folket, och det är Internets styrka. Det fanns ingen ledare. Ledaren var varje person på den sidan. Det tunisiska experimentet, som Amir sa, inspirerade oss alla, visade oss att det är möjligt. Ja vi kan. Vi kan göra det. Vi har samma problem, vi kan helt enkelt ta till gatan.

Och när jag såg gatan den 25:e, gick jag tillbaka och sa, "Egypten före den 25:e kommer aldrig vara Egypten efter den 25:e. Revolutionen har börjat. Detta är inte slutet, detta är början på slutet." Jag arresterades natten den 27:e. Tacka Gud att jag tillkännagav plats och allt. Men sedan arresterade de mig. Jag ska inte tala om mina upplevelser för det här handlar inte om mig. Jag kvarhölls i 12 dagar, med förbundna ögon och handbojor. Och jag hörde ingenting. Jag visste ingenting. Jag tilläts inte tala med någon. Och jag släpptes. Nästa dag var jag på Tahrirtorget. Helt ärligt, med den förändring jag såg på torget trodde jag det gått 12 år. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att se den här egyptiern, den här fantastiska egyptiern. Rädslan är inte längre rädsla. Den är faktiskt styrka - den är kraft. Folk var så fulla av kraft. Det var otroligt hur alla var så fulla av kraft och krävde sina rättigheter. Totalt motsatt. Extremism blev tolerans.

Vem kunde föreställa sig före den 25:e, om jag hade berättat att hundratusentals kristna skulle be och tiotusentals muslimer skulle skydda dem, och att sedan hundratusentals muslimer skulle be och tiotusentals kristna skulle skydda dem - det här är otroligt. Alla de stereotyper som regimen försökte lägga på oss genom sin s.k. propaganda, eller mainstream media, bevisas vara fel. Hela den här revolutionen visade oss hur ful en sådan här regim var och hur storslagen och fantastisk den egyptiske mannen, den egyptiska kvinnan, hur enkla och fantastiska dessa människor är när de har en dröm.

När jag såg det, gick jag tillbaka och skrev på Facebook. Och det var en personlig åsikt, oberoende av vad som pågick, oberoende av detaljerna- Jag sa att, "Vi kommer att vinna. Vi kommer att vinna för vi förstår inte politiken. Vi kommer att vinna för vi spelar inte deras smutsiga spel. Vi kommer att vinna för vi har ingen agenda. Vi kommer att vinna, för tårarna som kommer från våra ögon kommer egentligen från våra hjärtan. Vi kommer att vinna för vi har drömmar. Vi kommer att vinna för vi är beredda att kämpa för våra drömmar." Och det är faktiskt vad som hände. Vi vann. Och inte på grund av något annat än att vi trodde på vår dröm. Vinsten här är inte alla detaljer av vad som kommer att hända på den politiska scenen. Vinsten är värdighet i varje egyptier.

En taxichaufför sa till mig, "Hör här, jag andas frihet. Jag känner att jag har värdighet som varit förlorad under så många år." För mig är det att vinna, oberoende av detaljerna.

Mina sista ord till er är ett påstående jag tror på, ett som egyptierna har bevisat vara sant, att folkets makt är mycket starkare än maktens folk.

Tack så mycket.

(Applåder)