Tyler DeWitt: Hallå NO-lärare -- gör det kul

Jag ska berätta en historia.

Det är mitt första år som NO-lärare på gymnasiet och jag är så ivrig. Jag är så entusiastisk, lägger ner min själ i lektionsplaneringen. Men jag kommer sakteligen fram till den skrämmande insikten, att mina studenter kanske inte lär sig någonting.

Så händer detta en dag: Jag hade gett min klass i läxa att läsa ett kapitel ur läroboken, som handlade om mitt absoluta favoritämne inom biologi: virus och hur de attackerar. Och jag ser fram emot att diskutera detta med dem, så jag kommer in och säger, "Kan någon förklara grundbegreppen och varför det här är så häftigt?"

Det blir tyst. Slutligen tittar min favoritelev mig rakt i ögonen, och hon säger: "Pluggandet sög." Så förtydligade hon vad hon sagt. Hon sa, "Vet du, jag menar inte att det sög. Jag menar att jag inte fattade ett ord. Det är trist. Liksom, vem bryr sig, och det suger."

Igenkännande leenden sprider sig genom rummet, och jag inser att alla mina elever sitter i samma båt, att de kanske förde anteckningar eller memoriserade begreppen från kursboken men ingen av dem förstod egentligen grundkoncepten. Inte en enda av dem kunde förklara för mig varför de här sakerna är så häftiga, varför de är så viktiga.

Jag är helt ställd. Jag har ingen aning om vad jag ska göra härnäst. Så det enda jag kan komma på är att säga, "Ok. Jag ska berätta en historia. Huvudpersonerna i berättelsen är bakterier och virus. De här grabbarna är förstorade ett par miljoner gånger. De verkliga bakterierna och virusen är så små att vi inte kan se dem utan mikroskop, och ni kanske känner till bakterier och virus eftersom de gör oss sjuka. Men vad många inte vet är att virus också kan göra bakterier sjuka."

Historien som jag börjar berätta för mina ungar, den börjar som en skräckhistoria. Det var en gång en lycklig liten bakterie. Men bli inte alltför fästa vid honom. Kanske flyter han runt i din mage eller i skämd mat någonstans, och utan förvarning början han må lite dåligt. Kanske åt han något dåligt till lunch, och så börjar situationen bli riktigt hemsk, hans skinn går sönder och han ser ett virus komma ut från sin kropp. Och sen blir det fruktansvärt när han spricker upp och en armé av virus forsar ut från hans kropp. Om -- Ja, aj! --- Om du ser det här och du är en bakterie, så är det här din värsta mardröm. Men är du ett virus och ser det här korsar du dina små ben och tänker, "Vi äger." För det krävdes en hel del finurlighet för att infektera den här bakterien. Det här är vad som behövda hända. Ett virus sätter sig fast på en bakterie och för in sitt DNA i det. Nästa grej är att virus-DNA:t tillverkar saker som klyver sönder bakteriens DNA. Nu när vi gjort oss av med bakteriens DNA kan virusets DNA ta kontroll över cellen och säga åt cellen att börja producera fler virus. För DNA är som en slags ritning som berättar för levande ting vad de ska tillverka. Så det här är lite som att gå till en bilfabrik och ersätta ritningarna med ritningar för mördar-robotar. Arbetarna kommer till jobbet nästa dag, de gör sitt jobb men de följer andra instruktioner. Så att ersätta bakteriellt DNA med viralt DNA förvandlar bakterien till en fabrik som tillverkar virus -- det vill säga, tills den är så full av virus att den spricker. Men det här är inte det enda sättet som virus infekterar bakterier. Vissa är mycket listigare. När ett virus, som en hemlig agent, infekterar en bakterie, bedriver de först lite spionage. Här för den hemliga agenten in sitt DNA i den bakteriella cellen, och här är det luriga: Det är inte skadligt -- åtminstone inte till en början. Istället blandar det sig med bakteriets egna DNA och gömmer sig där, i väntan på instruktioner. Och det som är intressant är att varje gång den här bakterien får bebisar, så får bebisarna också virus-DNA i sig. Så vi får alltså en hel familj av bakterier fyllda med vilande virus. De lever sina lyckliga dagar ända tills en signal kommer och -- PANG! -- hoppar allt DNA ut. Det tar kontroll över cellerna och förvandlar dem till virus-tillverkande fabriker, och alla spricker, en enorm bakterie-familj som alla dör av att virus forsar ut ur deras magar, och virusen tar över bakterierna. Så nu förstår ni hur virus kan attackera celler. Det finns två sätt: Till vänster ser vi vad som kallas lytisk infektion där virus går rätt in och tar över cellerna. Till höger har vi lysogen infektion som använder virus som agerar som hemliga agenter.

Det här är inte så svårt, eller hur? Och nu förstår ni alla. Men om ni gått ut grundskolan kan jag nästan garantera att ni sett det här förut. Men jag slår vad om att det presenterades på ett sätt som inte direkt gjorde att det fastnade.

När mina elever först började lära sig det här, vad gjorde att de hatade det så mycket? Det finns ett par anledningar.

För det första kan jag garantera att deras läroböcker inte innehöll hemliga agenter, eller skräckhistorier. Ni vet, när det kommer till förmedling av vetenskap så finns det en besatthet av allvar. Det plågar mig. Jag skämtar inte. Jag har arbetat för en förläggare av kurslitteratur och som författare fick jag aldrig använda mig av berättelser, eller roligt, engagerande språk, eftersom mitt arbete då riskerade att ses som icke "seriöst" eller "vetenskapligt." Eller hur? För gud förbjude att någon skulle ha roligt samtidigt som de lär sig naturvetenskap. Så vi har det här vetenskapliga fältet, som handlar om slem och färgskiftningar. Kolla på det här. Och så har vi, självklart måste alla bra vetenskapsmän ha, explosioner! Men om en lärobok framstår som alltför kul så är det på något vis inte vetenskapligt.

Ett annat problem var att språket i deras lärobok var totalt obegripligt. Om vi skulle sammanfatta historien jag berättade lite tidigare skulle vi kunna säga någonting i stil med, "Dessa virus gör kopior av sig själva genom att föra in sitt DNA i en bakterie." Så som det såg ut i läroboken var följande: "Bakteriofag replikation initieras genom introduktion av viral nukleinsyra i en bakterie." Det är toppen, perfekt för trettonåringar.

Här är kruxet. Det finns gott om folk inom utbildningsväsendet som skulle titta på det här och säga att det inte finns en chans att vi skulle kunna ge det till eleverna, för det innehåller ett språkbruk som inte är helt korrekt. Exempelvis sa jag till er att virus har DNA. Saken är att en väldigt liten andel inte har det. De har istället något som heter RNA. Så en professionell vetenskapsförfattare skulle ringa in det och säga: "Det måste bort. Vi måste ändra det till något mycket mer fackmässigt." När ett team av professionella redigerare gått igenom den här ganska enkla förklaringen skulle de finna fel i nästan varje ord jag använt, och de skulle ändra allt som inte var tillräckligt allvarligt, och de skulle behöva ändra allting som inte var 100 procent perfekt. Då skulle det bli korrekt, men fullständigt omöjligt att förstå. Det är skrämmande.

Jag återkommer till den här idén om att berätta en historia men det är som att vetenskaplig kommunikation har blivit till en idé som jag kallar stringensen tyranni där du inte får berätta en historia. Det är som att naturvetenskapen blivit den där dåliga historieberättaren som vi alla känner, som ger oss alla detaljer som ingen bryr sig om, som liksom, " Jag lunchade med min kompis häromdagen, och hon hade på sig så fula jeans. Eller, de var inte riktigt jeans, de var mer som leggings, eller, jag antar att de var mer som jeggings, eller, jag tror"-- Och du tänker: "Herregud. Vad är poängen?" Eller, ännu värre, naturvetenskaplig undervisning håller på att bli som den där typen som alltid säger, "Faktum är." Eller hur? Man vill liksom säga, "Du, vi var tvungna att gå upp mitt i natten och köra hundra kilometer i totalt mörker." Och den här snubben säger, "Faktum är att det bara var 87.3 kilometer." Och du säger, "Faktum är, håll käften! Jag försöker bara berätta en historia."

För bra historieberättande handlar om emotionell kontakt. Vi måste övertyga vår publik om att det vi talar om har betydelse. Men precis lika viktigt är att veta vilka detaljer vi ska utelämna så att grundprinciperna fortforande når fram. Jag påminns om vad arkitekten Mies van der Rohe sa, och jag parafraserar, när han sa att ibland måste man ljuga för att kunna berätta sanningen. Jag tror att det här budskapet är i synnerhet relevant när det gäller naturvetenskaplig undervisning.

Och slutligen, jag blir ofta besviken när folk tror att jag förespåkar ett fördummande av vetenskap. Det är inte sant på något vis. Jag doktorerar för närvarade vid MIT, och jag förstår till fullo vikten av detaljerad, specifik vetenskaplig kommunikation mellan experter, men inte när vi försöker undervisa trettonåringar. Om en ung elev tror att alla virus har DNA, så kommer inte det förstöra elevens framtida framgångar inom naturvetenskap. Men om en ung elev inte kan begripa någonting alls inom naturvetenskap och lär sig att hata det eftersom allt bara låter som det här, då kommer det att förstöra deras framtida chanser.

Detta måste få ett slut, och jag skulle önska att förändringen kom från instanserna på toppen som återskapar dessa problem, och jag ber, jag bönfaller dem, att sluta. Men jag tror inte att det är troligt. Så vi har tur som har resurser som Internet, där vi kan kringgå dessa instanser från botten och uppåt. Det finns ett växande antal resurser online som är dedikerade till att förklara naturvetenskap på enkla, lättförståeliga sätt. Jag drömmer om en Wikipedia-lik hemsida som skulle förklara vilket vetenskapligt begrepp som du kan föreställa dig på enkelt språk som vilken grundskoleelev som helst skulle kunna förstå. Själv spenderar jag större delen av min fritid på att göra vetenskapliga videoklipp som jag lägger upp på YouTube. Jag förklarar kemisk jämvikt genom att använda jämförelser med tafatta grundskolediscon, och jag pratar om bränsleceller genom att berätta om pojkar och flickor på kollo. Den feedback jag får är ibland felstavad och är ofta skriven i LOLcats men ändå, det är så uppskattande, så tacksamt att jag vet att det här är det rätta sättet att förmedla vetenskap.

Det finns fortfarande mycket som behöver göras, och om du på något vis är involverad i naturvetenskap så uppmanar jag dig att ansluta dig till mig. Plocka upp en kamera, börja en blogg, vad som helst så länge du utelämnar det allvarliga, utelämnar jargongen. Få mig att skratta. Få mig att bry mig. Utelämna alla de där irriterande detaljerna som ingen bryr sig om och kom bara till poängen. Hur ska du börja? Varför inte säga, "Ok. Jag ska berätta en historia."

Tack.

(Applåder)