Tristram Stuart: Skandalen med det globala matslöseriet

Arbetet med att avslöja skandalen med det globala matslöseriet började för mig när jag var 15 år gammal. Jag köpte några grisar, jag bodde i Sussex, och jag började mata dem på det mest traditionella och miljövänliga sättet Jag gick till min skolmatsal och sa: "Ge mig matresterna som mina skolkamrater har lämnat." Jag gick till det lokala bageriet och tog gammalt bröd Jag gick till den lokala grönsakshandlaren, och jag gick till en bonde som slängde potatis för att den hade fel form eller storlek i mataffärernas ögon Det var jättebra. Mina grisar omvandlade matavfallet till utsökt fläskkött. Jag sålde köttet till mina skolkamraters föräldrar, och jag tjänade bra med pengar utöver min veckopeng

Men jag lade märke till att den mesta av maten som jag gav till grisarna var fullt ätbar även för människor och att jag bara skrapade på ytan och att hela vägen upp i matens distributionskedja från mataffärer, grönsakshandlare, bagerier, våra hem, fabriker och gårdar, så forsade det ut mat Mataffärerna ville inte ens prata med mig om hur mycket mat de slängde Jag hade varit på baksidan och sett soptunnor fulla med mat som låstes och kördes med lastbil till soptippar och jag tänkte, det måste gå att göra något bättre med maten än att kasta den.

En morgon när jag matade grisarna såg jag en limpa med soltorkade tomater som såg väldigt god ut och som brukade dyka upp då och då. Jag tog den satte mig ner och åt frukost tillsammans med grisarna. Det var första gången jag ägnade mig åt vad jag senare lärde mig hette "friganism" en uppvisning av orättvisan i slöseriet med mat och tillhandahållandet av en lösning på problemet som är att helt enkelt sätta sig ner och äta mat snarare än att slänga den Det blev även ett sätt att konfrontera storföretagen som tjänar pengar på att kasta mat och avslöja för allmänheten att när vi pratar om mat som kastas i soporna så pratar vi inte om ruttna saker, vi pratar inte om mat som blivit dålig Vi pratar om bra, fräsch mat som slängs på en gigantisk skala.

Till slut började jag skriva min bok för att visa på omfattningen av det här problemet på en global skala. Vad detta visar är hur mycket mat som troligen slösas bort nation för nation, i varje land i världen. Tyvärr finns inga hårda fakta, ingen empiriskt framställd data, så för att belägga min teori, var jag först tvungen att hitta något annat sätt att ta reda på hur mycket mat som slängdes. Så jag tog tillförseln av mat i varenda land och jämförde det med vad som troligen faktiskt konsumerades i varje land. Det är baserat på undersökningar av kostvanor, andelen överviktiga och en rad andra faktorer som ger oss en ungefärlig gissning på hur mycket mat som faktiskt passerar in i människors munnar. Den svarta linjen i mitten av tabellen är den förväntade nivån av konsumtion inräknat en viss nivå av ofrånkomligt matavfall. Det kommer alltid finnas avfall, jag är inte så orealistisk att jag tror att vi kan leva i en avfallsfri värld. Men den svarta linjen visar var matkonsumtionen bör ligga i ett land som ger en bra, stabil, säker, hälsosam diet till varje person i landet. Alla prickar ovanför den linjen, och ni ser snabbt att det innefattar de flesta av världens länder, representerar ett onödigt överskott, och visar troligtvis på nivån av avfall i det landet.

Ju rikare ett land blir, desto mer investerar det i att få mer och mer överskott, till affärer och restauranger, och som ni kan se, de flesta europeeiska och nordamerikanska länderna hamnar mellan 150 och 200 procent av deras befolknings näringsmässiga behov. Så ett land som USA har dubbelt så mycket mat på hyllorna i affärerna och i restaurangerna, som faktiskt behövs för att föda det amerikanska folket.

Men det som verkligen slog mig, när jag ritade upp all den här datan – och det var mycket siffor – var hur kurvan mattas av. Länder skjuter snabbt upp mot 150-procentsmarkeringen och sedan mattas kurvan av, och de fortsätter inte att öka som vi kan förvänta oss. Så jag bestämde mig för att packa upp informationen ännu mer, för att se om det var sant eller falskt. Och det här är vad jag upptäckte Om vi inte bara räknar med maten som hamnar i affärer och restauranger, utan även den mat som går till djurfoder majs, soja och vete, som människor kan äta men väljer att ge till boskap istället för att producera en ökande mängd kött och mejeriprodukter då upptäcker vi att de flesta rika länderna har omkring tre och fyra gånger så mycket mat som deras befolkning behöver. Ett land som USA har fyra gånger så mycket mat som det behöver.

När människor pratar om behovet att öka den globala matproduktionen för att föde de nio miljarderna som förväntas befolka planeten år 2050 så tänker jag alltid på de här diagrammen. Faktum är att vi har en enorm buffert i rika länder, mellan oss själva och hunger Vi har aldrig förut haft så gigantiska överskott förut På många sätt är det en framgångssaga för mänsklig civilisation, för det överskott i jorbruket som vi bestämde oss för att åstadkomma för 12 000 år sedan. Det är en framgångssaga. Det har varit en framgångssaga. Men vad vi måste se nu är att vi håller på att nå de ekologiska gränserna för vad vår planet klarar av, och när vi hugger ner skogar, som vi gör varenda dag, för att odla mer och mer mat, när vi pumpar upp vatten från sinande reserver, när vi släpper ut växthusgaser från fossila bränslen i en jakt efter att odla mer och mer mat, och när vi slänger så mycket av den så måste vi tänka på vad vi kan börja göra.

Igår gick jag till den lokala livsmedelsbutiken som jag ofta besöker för att "inspektera", om du så vill, vad de kastar. Jag hittade en hel del paket kakor bland alla frukt och grönsaker och allt annat som var där. Och jag tänkte, det här kan fungera som symbol idag.

Jag vill att ni tänker er att dessa nio kakor som jag hittade i soptunnan igår, representerar den globala produktions- och distributionskedjan Okej? Vi börjar med nio kakor. Det är vad som växter på världens åkrar varje år. Den första kakan förlorar vi innan vi lämnar gården. Det är ett problem som beror främst på utvecklingsländernas jordbruk, det kan vara brist på infrastruktur, kylning, pastörisering, lagring, till och med en brist på fruktlådor, vilket betyder att mat går till spillo innan det lämnar odlingarna. Nästa tre kakor är mat som vi ger till djur. Majs, vete och soja. Tyvärr är djur ineffektiva och de omvandlar två tredjedelar av det till avföring och värme så vi har förlorat de där två, och vi har bara behållit den här i kött och mejeriprodukter. Två kakor till slänger vi direkt i soporna. Det här är vad de flesta av oss tänker när vi tänker på matavfall, det som hamnar i soporna, det som hamnar i mataffärernas containrar, det som hamnar i restaurangernas sopor. Vi har förlorat ytterligare två och vi har kvar endast fyra kakor att äta. Det är inte ett särskilt effektivt sätt att använda globala resurser på, särskilt med tanke på den hungriga miljarden människor som finns i världen.

När jag hade gått igenom all data, behövde jag visa var maten hamnar. Var hamnar den? Vi är vana att se den på våra tallrikar, men vad händer med allt som går förlorat däremellan?

Livsmedelsbutiker är det enkla stället att börja. Det här är resultatet av min hobby, som är "inofficiella soptunnekontroller" Konstigt kanske du tycker, men om vi kunde lita på att företagen talade om för oss vad de gjorde på baksidan av affärerna, så skulle vi inte behöva smyga omkring där, och öppna containrar för att titta vad som är inuti. Men det här är vad du kan se på mer eller mindre varje gatuhörn i Storbritannien, Europa och Nordamerika. Det representerar ett kolossalt slöseri med mat, men vad jag upptäckte när jag skrev min bok var att det här uppenbara överflödet av afvall bara var toppan av ett isberg. När du rör dig uppåt i distributions- och produktionskedjan upptäcker du var det verkliga slöseriet finns, på en gigantisk skala.

Handuppräckning: Om du har en brödlimpa hemma, vem bor i ett hushåll där brödets kant, – den där första och sista skivan på limpan – vem bor i ett hushåll där den inte äts upp? Okej, de flesta, inte alla, men de flesta, och jag är glad att meddela att det är samma sak i hela världen. Och trots detta, har någon sett en livsmedelsaffär eller restaurang någonstans i hela världen, som serverar smörgåsar med brödkanter på? Jag har det definitivt inte. Så jag fortsatte fundera, vart tar kanterna vägen? Det här är svaret, tyvärr. 13 000 skivor färskt bröd kommer ut ur den här fabriken varenda dag, dagsfärskt bröd. Samma år som jag besökte den här fabriken åkte jag till Pakistan, där människor 2008 hungrade till följd av en åtstramning i den globala tillgången på mat. Vi bidrar till den åtstramningen genom att slänga mat här i Storbritannien och i andra delar av världen. Vi tar mat från hyllorna som hungriga människor behöver.

Gå ytterligare ett steg upp, så kommer du till bönderna, som slänger ibland en tredjedel eller mer av skörden pga kosmetiska standarder. Den här bonden, t ex, har investerat 16 000 pund för att odla spenat, men inte ett enda blad blev skördat eftersom det var lite ogräs bland bladen. Potatis som inte är estetiskt perfekta ges till grisar. Palsternackor som är för små för livsmedelsbutikernas specifikationer, tomater på Teneriffa, apelsiner i Florida, bananer i Ecuador, som jag besökte förra året, allt detta sorteras bort. Det här är en dags avfall från ett bananplantage i Ecuador. Allt ratas, fullt ätbart, för att de har fel form eller storlek.

Vi gör så med frukt och grönsaker, och vi gör det med djur också. Lever, lungor, huvuden, svansar, njurar, testiklar, alla dessa saker är traditionella, utsökta och näringsrika delar av vår gastronomi som slösas bort. Konsumtion av djurs inre organ har halverats i Storbritannien och USA de senaste 30 åren. Som ett resultat ges det i bästa fall till hundar, eller så bränns det. Den här personen, i Kashgar i Xinjiang-provinen i västra Kina, serverar deras nationalrätt den kallas "fårorgan" Det är utsökt, näringsrikt, och jag lärde mig på min resa till Kashgar att rätten symoliserar ett tabu mot att slänga mat. Jag satt på ett kafé bredvid vägen. En kock kom och pratade med mig, jag åt upp maten på tallriken och halvvägs genom samtalet slutade han prata och rynkade på näsan åt min tallrik. Jag tänkte: "Herregud, vilket tabu har jag brutit? Hur har jag förolämpat min värd?" Han pekade på tre riskorn på botten av tallriken och sa: "Ät upp." Jag tänkte: "Herregud, här reser jag jorden runt och säger åt folk att sluta slösa mat. Den här personen har krossat mig på hemmaplan."

Men det gav mig hopp. Det gav mig hopp om att vi, folket, faktiskt har makten att stoppa detta tragiska slöseri med resurser Om vi betraktar det som socialt oacceptabelt att slänga mat på en gigantisk skala, om vi protesterar, berättar för företag, berättar för regeringar att vi vill stoppa slöseriet, vi har makten att göra den förändringen.

Fisk, mellan 40 och 60 procent av all europeisk fisk kastas tillbaka i havet, den når inte ens land. I våra hem har vi förlorat känslan för maten. Det här är ett experiment med tre salladshuvuden. Vem har sallad i kylskåpet? De flesta. Den till vänster hade jag i kylskåpet i 10 dagar. Den i mitten hade jag på köksbordet. Inte så stor skillnad. Den till höger behandlade jag precis som snittblommor. Det är en levande organism, skär av och sätt ner den i en vas med vatten. Den var okej i ytterligare två veckor efter detta.

Lite matavfall, som jag sa i inledningen, kommer ofrånkomligen uppstå, så frågan är, vad är bäst att göra med det? Jag besvarade den frågan när jag var 15 år. Faktum är att vi besvarade den frågan för 6 000 år sedan: Vi domesticerade grisar för att omvandla matavfall till mat. Och ändå så har det blivit olagligt i Europa sedan 2001 som ett resultat av utbrottet av mul- och klövsjukan. Det är ovetenskapligt. Det är onödigt. Om du tillagar grisarnas mat, precis som du lagar mat till människor, blir den säker. Det är också en massiv besparing av resurser. För tillfället är Europa beroende av att importera miljoner ton soja från Sydamerika, där produktionen bidrar till den globala uppvärmningen, avskogning, förlust av biologisk mångfald, för att mata boskap här i Europa. Samtidigt slänger vi miljoner ton mat som vi skulle kunna mata dem med istället. Om vi gjorde det, matade grisar med det, skulle vi spara så här mycket koldioxid. Om vi istället gör biogas av matavfallet som är den nuvarande favoritmetoden för att bli av med det och gör om matavfallet till elektricitet, sparar vi ynka 448 kilogram koldioxid per ton matavfall. Det är mycket bättre att ge det till grisar. Vi visste det under kriget.

Något hoppfullt: Det har tagit fart globalt, denna strävan att hantera slöseriet med mat. "Feeding the 5,000" är ett evenemang som jag organiserade för första gången 2009 Vi gav 5 000 personer mat som annars skulle ha slängts. Efter det, nu händer det igen i London, det händer internationellt och i hela landet. Det är ett sätt för organisationer att samarbeta för att fira maten, att säga att det bästa vi kan göra med mat är att äta och uppskatta den, och att sluta slösa bort den. För planetens skull, för våra barns skull, för alla andra organismers skull som delar planeten med oss, vi är ett landlevande djur, och vi är beroende av land för att få mat. För tillfället förstör vi jord för att odla mat som ingen äter. Sluta slösa bort mat. Tack så mycket. (applåder)