Tony Porter: Upprop till män

Jag växte upp i staden New York, i stadsdelarna Harlem och Bronx. Under uppväxten fick jag lära mig att män skulle vara tuffa, starka, modiga, dominerande, inte bry sig om smärta eller känslor, med undantag för ilska. Och definitivt inte rädsla. Att män bestämmer, vilket betyder att kvinnor inte bestämmer. Att män leder vägen, och du ska följa efter och göra som vi säger. Att män är bättre, kvinnor sämre; att män är starka, kvinnor svaga; att kvinnor är mindre värda. Mäns ägodelar. Och objekt. Mest av allt sexuella objekt. Jag har senare fått lära att det heter den kollektiva socialiseringen av män. Mer känd som mansbilden. Mansbilden innehåller alla ingredienser som definierar vad det är att vara man. Jag vill också poängtera, utan tvekan, att där finns en del underbara, underbara, alldeles underbara saker i det att vara man. Men samtidigt finns där en del saker som helt enkelt är sjuka. Och vi måste börja ifrågasätta, granska och komma igång med processen att demontera, omdefiniera vad som är "manligt".

Det här är mina två där hemma, Kendall och Jay. Dom är 11 och 12. Kendall är 15 månader äldre än Jay. Det var en period när min fru, hon heter Tammie, och jag stod i ordentligt och whip, bam, boom -- Kendall och Jay. (skratt) Och när dom var runt fem och sex eller fyra och fem, kunde Jay komma till mig, komma gråtande till mig. Och det spelade ingen roll varför hon grät, hon kunde komma och sätta sig i mitt knä, snora ned min skjorta och bara gråta ut. "Pappa är här. Det går bra nu."

Kendall, å andra sidan, som jag sa, han är bara 15 månader äldre än henne, han kunde komma gråtande, och så fort jag hörde honom gråta, satte en klocka igång i mitt huvud. Jag gav honom ca 30 sekunder, så redan innan han hunnit fram till mig, började jag säga saker som "Varför gråter du?" "Upp med huvudet nu. Titta på mig. Förklara vad som är fel. Förklara vad som är fel, jag förstår inte dig när du gråter." "Varför gråter du?" Och från min egen frustration över min roll och mitt ansvar att bygga upp honom som en man enligt mallen och de strukturer som definierar mansbilden, hörde jag mig själv säga saker som, "Bara gå till ditt rum! Kom igen, gå till ditt rum! Sätt dig på ditt rum och lugna ned dig och kom och prata med mig när du kan prata med mig som en ..." Vad? (Publiken: "Man") "Som en man." Och han var fem år gammal. Och när jag började fundera lite frågade jag mig själv; "Vad i hela friden är fel på mig? Vad håller jag på med? Varför gör jag så här?" Och jag tänker tillbaka. jag tänker tillbaka till min egen far.

Det fanns en tid då vi hade en svår händelse i familjen. Min bror, Henry, dog tragiskt när vi var tonåringar. Vi bodde som sagt i New York City. Vi bodde i Bronx då. Och begravningen hölls ett ställe som heter Long Island, ungefär två timmars resa ut från staden. Och medan vi förberedde oss på att åka tillbaka från begravningen, bilarna hade stoppat vid toaletterna för att låta människor fräscha upp sig inför den långa turen tillbaka till staden. Och limousinen hade tömts. Min mor, min syster, min faster, alla hade gått ut, men min far och jag stannade kvar i limousinen. Och så fort kvinnorna hade lämnat bilen, brast han ut i gråt. Han ville inte gråta inför mig, men han visste att han inte skulle klara sig in till staden och han ville heller gråta inför mig än att tillåta sig att visa känslor inför kvinnorna. Och det här är en man som för 10 minuter sedan begravde sin tonårsson. Något som jag inte ens kan fantisera om hur det känns. Och det som fastnat hos mig allra mest är att han bad om ursäkt till mig för att han grät inför mig. Och att han samtidigt berömde mig rosade mig, för att jag inte grät.

Det här är en symptom på den skräck vi killar känner, en skräck som paralyserar oss, håller kvar oss i mansbilden. Jag kommer ihåg en gång jag pratade med en 12 år gammal "football"-spelare, jag frågade honom; "Hur skulle du känna om tränaren, inför alla de andra spelarna, säger att du spelar som en tjej?" Jag förväntade att han skulle svara något sådant som att han skulle bli ledsen eller arg eller något liknande. Istället säger han pojken säger till mig; "Det skulle vara förgöra mig." Och då frågar jag mig, "Om det skulle förgöra honom att bli kallad en flicka, vad är det då vi lär honom om flickor?"

(Applåder)

Det påminde mig om en gång när jag själv var 12 år gammal. Jag växte upp i lägenhetshus i innerstaden. Det här var i Bronx. Och i grannbyggnaden bodde en kille som hette Johnny. Han var väl runt 16, och vi var runt 12; småpojkar. Och han umgicks med oss yngre killar. Och den här killen hade alltid något på gång. Han var typen som fick föräldrar att fundera, "Varför umgås den här 16-åringen med 12-åriga pojkar?" Och han var ständigt i trubbel. Han hade svårigheter hemma. Hans mamma hade dött från heroinöverdos. Han bodde med sin mormor. Pappan var ute ur bilden. Hans mormor jobbade dubbla jobb. Och han var oftast ensam hemma. Men för oss småpojkar så var han ett idol. Han var cool. Han var juste. Det var vad tjejerna sa; "Han är juste." Han hade sex. Och vi såg alla upp till honom.

Så en dag, medan jag är ute i gatan, håller på med något -- leker eller pysslar eller något -- jag kommer inte ihåg vad -- så sticker han ut huvudet genom fönstret och ropar mig upp; "Hey Anthony!" Dom kallade mig Anthony när jag var liten. "Hey Anthony, kom upp hit!" Och när Johnny ropade så kom du. Så jag sprang upp trapporna. Och när han öppnade dörren frågar han, "Vill du ha lite?" Och jag fattade direkt vad han menade. För när man växte upp den gången, och hur vi alla såg på mansbilden, så betyder "Vill du ha lite" en av två saker: sex eller droger. Och vi pysslade inte med droger. Nu var min mansbild, mitt medlemskort, mitt medlemskort i killklubben var plötsligen i fara. Två saker: För det första hade jag aldrig haft sex. Det pratar vi inte om, vi killar. Det berättar du endast för din närmsta kompis om första gången du hade sex. För alla andra låtsas vi som om vi haft sex sedan vi var två år gamla. Det finns ingen "första gång". (Skratt) Det andra jag inte kunde erkänna var att jag inte var redo. Det är ännu värre; män ska alltid vara på jakt. Kvinnor är objekt, alltid sexuella objekt.

Så det kunde jag inte berätta för honom. Så, som min mor brukade säga: för att göra en lång historia kort, sa jag bara "Ja" till Johnnys fråga. Han sa åt mig att gå in på hans rum. Jag går in på rummet och på sängen ligger en granntjej som heter Sheila. Hon är 16 år. Hon ligger där naken. Idag vet jag att hon är förståndshandikappad, ibland högfungerande, ibland inte. Vi hade en uppsjö med öknamn för henne. Johnny hade precis haft sex med henne. Egentligen hade han våldtagit henne, men han kallade det sex. För det är så att Sheila, även om hon aldrig sa "nej", så sa hon inte heller "ja".

Så nu erbjöd han mig att ta för mig. Så jag går in på rummet, stänger dörren. Jag var skräckslagen! Jag står med ryggen mot dörren så att inte Johnny kan komma inrusande och se att jag inte gör något med henne. Och där står jag tillräckligt länge för att jag skulle kunna ha gjort något. Och nu funderar jag inte längre på vad jag ska göra, nu funderar jag på hur jag ska komma mig ut igen. Så med en 12-årings klokhet drar jag ned gylfen och går ut ur sovrummet. Och där, till min förvåning, medan jag var inne med Sheila, har Johnny ropat upp flera killar. Så nu är vardagsrummet fullt av grabbar. Det såg ut som väntrummet på vårdcentralen. Och dom frågade "Hur var det". och jag svarade "Det var skönt". Och inför allihopa drar jag upp gylfen och skyndar mig till dörren.

Jag berättar det här med skuldkänslor, och jag hade fruktansvärda skuldkänslor redan då, men det var en konflikt mellan mina skuldkänslor och en upprymdhet, över att inte blivit avslöjad. Men jag visste att jag tyckte det var fel det som skedde. Skräcken för att inte leva upp till mansbilden överskuggade allting. Det var mycket viktigare för mig att passa in i mansbilden, än Sheila och det hon blev utsatt för.

Ni förstår att vi killar lär oss att kvinnor inte är lika mycket värda, vi lär oss att se dem som ägodelar och mäns objekt. Och det är en ekvation som resulterar i våld mot kvinnor. Vi killar, bra killar, majoriteten av killar, fungerar utifrån denna värdegrund som den kollektiva socialiseringen har skapat. Vi identifierar oss inte med värdegrunden men vi är en del av den. Det vi ser idag är att lägre människovärde och objektifiering skapar könsroller som är grogrund för våld. Så vi killar är verkligen en del av lösningen precis som vi är en del av problemet. Amerikanska "Center for Disease Control" säger: "mäns våld mot kvinnor är som en epidemi och är den allvarligaste hälsorisken för kvinnor i USA och i andra länder."

Till slut vill jag bara säga det här är min älskling, min dotter Jay. I den värld som jag vill att hon ska leva i, hur vill jag att killar ska bete sig? Jag behöver din hjälp, jag behöver att du är med. Jag behöver ditt stöd och du behöver mitt. Det sätt som vi uppdrar våra söner och lär dem att bete sig; att det är ok att inte dominera, att det är ok att ha känslor, att jämställdhet är ok, att det är ok att ha tjejer som bara är kompisar, att det är ok att var hel, att min frigöring som man är knuten till din frigöring som kvinna.

Jag minns att jag frågade en 9 år gammal pojke; jag frågade en 9 år gammal pojke; "Hur skulle det vara för dig om du inte hade en mansbild att leva upp till?" Han sa "Jag skulle vara fri".

Tack så mycket!

(Applåder)