Tom Wujec: Bygg ett torn, bygg ett team

För flera år sedan, här på TED, presenterade Peter Skillman en övning i design som kallades marshmallow-utmaningen. Upplägget är rätt så enkelt. Grupper om fyra måste bygga den högsta fristående strukturen av 20 spaghettistrån... en knapp meter tejp... ... en knapp meter snöre och en marshmallow. Marshmallowen måste vara högst upp. Det verkar enkelt, men det är faktiskt ganska så svårt, för människor tvingas att samarbeta mycket snabbt. Jag tyckte idén var intressant, så jag tog med den i en designworkshop. Den gjorde stor succé. Sedan dess har jag genomfört cirka 70 workshops runt om i världen med studenter, designers och arkitekter, till och med utvecklingscheferna i Fortune 50, det är något särskilt med denna övning som avslöjar mycket djupa lärdomar om samarbetets natur, och jag skulle vilja dela med mig av några av dem.

Oftast börjar folk med att fundera över uppgiften. De pratar om den, tänker ut hur det ska se ut, de tävlar om att bestämma, och så lägger de lite tid på att planera och organisera. De skissar och lägger ut spaghetti, de lägger den mesta tiden på att sätta ihop pinnarna i allt högre konstruktioner och till slut, just när tiden börjar rinna ut, tar någon fram marshmallowen och sätter den försiktigt högst upp. De tar ett steg tillbaks, och ta-da! De beundrar sitt verk. Men det som oftast händer är att "ta-da" blir till "åh nej" när marshmallowens vikt får hela konstruktionen att vika sig och kollapsa.

Det finns ett antal människor som får mycket fler "åh nej" än andra, och bland de värsta är nyutexaminerade ekonomer. (skratt) De ljuger, de fuskar, de blir distraherade och de skapar riktigt lama konstruktioner. Självklart finns även lag som gör mycket fler "ta-da"-konstruktioner, och bland de bästa är nyutexaminerade dagisbarn. (skratt) Och det är rätt så fantastiskt! Som Peter påpekar så bygger de inte bara de högsta konstruktionerna, utan även de mest intressanta.

Så frågan man ställer sig är: Varför? Vad är det för speciellt med dem? Peter brukar säga att "Inga av barnen lägger tid på att försöka vara VD över Spaghetti AB." De lägger ingen tid på att käbblas om makt, men det finns en till anledning. Det är att ekonomistudenter har tränats i att hitta den rätta, enklaste planen, okej. Sedan genomför de den. Och när de sätter marshmallowen högst upp så får de slut på tid, och vad händer? En kris inträffar. Låter det bekant? Okej. Vad dagisbarn gör annorlunda är att de börjar med marshmallowen, de bygger prototyper, fler prototyper, och behåller alltid marshmallowen på toppen, så de har flera gånger på sig att förbättra sina prototyper. Designers känner igen denna typ av samarbete som kärnan i en iterativ process. Med varje ny version får barnen omedelbar återkoppling om vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Så förmågan att leka med prototyper är oumbärlig, men låt oss nu titta på hur olika grupper presterar. Genomsnittet för de flesta är runt 50 cm. Ekonomistudenter: runt hälften av detta, Advokater: lite bättre, men inte mycket bättre... Dagisbarn: bättre än de flesta vuxna. Vem klarar sig allra bäst? Arkitekter och ingenjörer, tack och lov. (skratt) 99 centimeter är det högsta jag sett. Varför då? För att de förstår att trianglar och självförstärkande geometriska mönster är nyckeln till att bygga stabila konstruktioner. VD:ar presterar lite bättre än genomsnittet. Men nu blir det intressant: Tar man med en administratör i laget så presterar de betydligt bättre. (skratt) Man ser sig omkring och säger "åh, det där laget kommer vinna." Det syns på förhand. Och varför då? För att de har speciella färdigheter som underlättar. De handhar processen, de förstår processen. Ett lag som handhar och ägnar arbetet uppmärksamhet kommer signifikant förbättra lagets prestation. Specialfärdigheter och underlättande färdigheter, den kombinationen leder till framgång. Utav tio lag som typiskt presterar får man ungefär sex som har upprätta konstruktioner.

Jag försökte mig på något intressant. Jag tänkte: låt oss höja oddsen. Så jag erbjöd 10,000 dollar i mjukvara till vinnarlaget. Vad tror du hände med designstudenterna? Vad var resultatet? Detta är vad som hände: Inte ett enda lag hade en upprätt konstruktion. Om någon byggt en centimeterhög byggnad hade de kammat hem priset. Är det inte intressant att höga odds har en stark inverkan? Vi upprepade övningen med samma studenter. Vad tror du hände då? Nu förstod de värdet av prototyper. Så samma lag gick från att vara sämst till att vara bland de bästa. De skapade de högsta konstruktionerna på kortast tid. Så vi kan dra djupa lärdomar om motivation och framgång.

Ni kanske undrar: varför skulle någon lägga tid på att skapa en marshmallow-utmaning? För att jag jobbar med att skapa digitala redskap och processer för att bygga bilar och tevespel, och specialeffekter. Och marshmallow-utmaningen hjälper folk att lägga märka till omärkta antaganden. För ärligt talat, varje projekt har sin egen marshmallow, inte sant? Utmaningen ger en gemensam upplevelse, ett gemensamt språk, en gemensam utgångspunkt för att bygga rätt prototyp. Detta är alltså värdet av erfarenhet, av denna enkla övning.

Och de av er som är intresserade kan besöka marshmallowchallenge.com. Det är en blogg som visar hur man bygger marshmallow-tornen. Det finns stegvisa instruktioner för detta. Det finns galna exempel från hela världen på hur folk mixtrar med och justerar systemet. Det finns även världsrekord.

Jag tror att den djupa insikten är att design sannerligen är en kontaktsport. Det kräver att vi deltar med alla sinnen, och att vi helhjärtat tänker, känner och genomför den uppgift vi har framför oss. Och ibland är en liten prototyp av den upplevelsen det enda som krävs för att ta oss från ett "åh nej" till ett "ta-da". Och det kan göra stor skillnad.

Tack så mycket.

(applåder)