Tim Harford: Försök, misslyckande och Gudskomplexet

Det är under Andra världskriget, i ett tyskt fångläger, och denna man, Archie Cochrane, är krigsfånge och läkare, och han har ett problem. Problemet är att hans patienter lider av en smärtsam och försvagande sjukdom som Archie inte riktigt förstår. Symptomen är ett fruktansvärda svullnader och vätskeansamlingar under huden. Men han vet inte om det är en infektion, om det beror på näringsbrist. Han vet inte hur han ska bota det. Och han agerar i en fientlig omgivning. Och människor gör fruktansvärda saker i krig. De tyska lägervakterna har blivit uttråkade. De har börjat skjuta slumpmässigt in i lägret på skoj. Vid ett speciellt tillfälle, kastade en av vakterna en granat på fångarnas toalett medan byggnaden var full av fångar. Han sade att han hörde misstänkta skratt. Och Archie Cochrane, som lägerdoktor, var en av de första att gå in för att städa upp. Och en sak till: Archie led själv av den här sjukdomen.

Så situationen verkade ganska desperat. Men Archie Cochrane var en resursrik person. Han hade redan smugglat in vitamin C i lägret, och nu lyckades han få tag på ett lager marmite på svarta marknaden. Några av er undrar säkert vad marmite är. Marmite är ett av britter älskat frukostpålägg. Det ser ut som råolja. Det smakar... kryddigt. Och, och det här är viktigt, det är en rik källa av vitamin B12. Så Archie delar männen under sin vård så gott han kan i två lika stora grupper. Han ger hälften av dem vitamin C. Han ger hälften av dem vitamin B12. Han skriver noggrant ner sina resultat i en övningsbok. Och efter bara ett par dagar blir det tydligt att oavsett vad orsakar den här sjukdomen, så är marmite botemedlet.

Så Cochrane går till tyskarna som styr lägret. Nu måste ni föreställa er tillfället -- glöm det här fotot, föreställ er den här killen med ett stort, rött skägg och ett långt rött hår. Han har inte kunnat raka sig -- en figur lite lik Billy Connolly. Cochrane börjar gorma åt tyskarna med sin skotska brytning -- på flytande tyska, men med skotsk brytning -- och förklarar för dem hur det var den tyska kulturen som gav världen Schiller och Goethe. Och han kan inte förstå hur man kan tolerera detta barbari. Och han ventilerar sin frustration. Och sen går han tillbaks hem, bryter ihop och gråter för att han är övertygad om att situationen är hopplös. Men en ung tysk doktor plockar upp Archie Cochranes övningsbok och säger till sina kollegor, "Dessa bevis är obestridliga. Om vi inte ger fångarna vitaminer, så begår vi ett krigsbrott." Nästa morgon levererades vitamin B12 till lägret, och fångarna börjar återhämta sig.

Jag berättar inte den här berättelsen för att jag tycker att Archie Cochrane är en snubbe, trots att Archie Cochrane är en snubbe. Jag berättar inte ens den här berättelsen för att jag tycker att vi ska göra fler försiktigt kontrollerade slumpundersökningar i alla delar av offentligheten, även om jag tycker att det också hade varit fullständigt urfräckt. Jag berättar den här berättelsen för att Archie Cochrane kämpade mot en fruktansvärd sjuka hela livet. Och han insåg att den var försvagande för individer och nedbrytande för samhällen. Och han hade ett namn för det. Han kallade det Gudskomplexet. Jag kan beskriva symptomen för Gudskomplexet väldigt lätt. Symptomen för det här komplexet är att, oavsett hur komplicerat ett problem är, så har man en stenhård övertygelse om att din lösning är den enda rätta.

Archie var doktor. Så han umgicks mycket med doktorer. Och doktorer lider ofta av Gudskomplexet. Jag är ekonom, ingen doktor, Men jag ser Gudskomplexet omkring mig hela tiden hos mina kollegor. Jag ser det hos våra företagsledare. Jag ser det i politikerna vi röstar på -- människor som, när de möter en extremt komplicerad värld, ändå är fullständigt övertygade om att de förstår hur världen fungerar. Och du vet, med de framtida miljarderna som vi har hört talas om, är världen helt enkelt alldeles för komplicerad för att förstå på det sättet.

Låt mig ge er ett exempel. Föreställ er för ett ögonblik att, istället för Tim Harford framför er, stod Hans Rosling med sina grafer. Ni känner till Hans: TEDs Mick Jagger. (Skratt) Och han skulle ha visat er denna fantastiska statistik, dessa fantastiska animationer. Och de är lysande; de är väldigt välgjorda. Men en typisk Hans Rosling-graf: fundera ett ögonblick, inte på vad den visar, utan på vad den utelämnar. Den visar er BNP per capita, befolkning, livslängd, och det är allt. Tre bitar data för varje land -- tre bitar data. Tre bitar data är ingenting. Jag menar, titta på den här grafen.

Den är producerad av fysikern Cesar Hidalgo. Han läser på MIT. Ni kommer inte förstå ett ord av det, men så här ser det ut. Cesar har använt en databas med över 5000 olika produkter, och han har använt tekniker från nätverksanalys för att förhöra denna databas och rita ut förhållanden mellan de olika produkterna. Och det är fantastiskt, fantastiskt välgjort. Ni ser alla dessa kopplingar, alla dessa samband. Och jag tror att det kommer visa sig väldigt användbart för att förstå hur ekonomier växer. Lysande arbete. Cesar och jag försökte skriva en artikel för New York Times för att förklara hur det här fungerar. Och vi insåg att Cesars arbete är alldeles för bra för att förklaras i New York Times.

5000 produkter-- det är fortfarande ingenting. 5000 produkter -- föreställ er att räkna varenda produktkategori i Cesar Hidalgo's data. Föreställ er att ni hade en sekund per produktkategori. Under den här föreläsningen hade ni hunnit räkna alla 5000. Föreställ er att ni gör samma sak för varje produkt som säljs på Walmart. Det finns 100 000 där. Det skulle ta hela dagen. Föreställ er nu att ni försöker räkna varje specifik produkt och tjänst till salu i en stor ekonomi som Tokyo, London eller New York. Det är ännu svårare i Edingburgh för då måste man räkna all whisky och allt skotskrutigt tyg. Om du ville räkna varje produkt och tjänst till salu i New York -- där finns 10 miljarder -- skulle det ta 317 år. Så komplicerad är ekonomin vi har skapat. Och jag räknar bara brödrostar. Jag försöker inte lösa situationen i Mellanöstern. Det här är otroligt komplicerat. Och bara ett stycke sammanhang -- Samhällena i vilka våra hjärnor utvecklades hade ungefär 300 produkter och tjänster. Man kunde räkna dem på fem minuter.

Så komplicerad är världen som omger oss. Det är kanske därför vi finner Gudskomplexet så frestande. Vi tycks dra oss tillbaka och säga "Vi kan rita en bild, publicera lite grafer, vi fattar, vi förstår hur det här fungerar." Det gör vi inte. Det gör vi aldrig. Jag försöker inte leverera ett nihilistiskt meddelande här. Jag försöker inte säga att vi inte kan lösa komplicerade problem i en komplicerad värld. Det kan vi uppenbarligen. Men sättet att lösa dem är med ödmjukhet -- att överge Gudskomplexet och faktiskt använda en problemlösningsteknik som fungerar. Och vi har en problemlösningsteknik som fungerar. Om ni visar mig ett lyckat komplicerat system så ska jag visa er ett system som har utvecklats genom trial and error.

Här är ett exempel. Den här bebisen producerades genom trial and error. Jag inser att det är ett tvetydigt uttalande. Jag borde kanske förtydliga det. Den här bebisen är en mänsklig kropp: den evolverade. Vad är evolution? Variation och selektion över tusentals år, variation och selektion -- försök och misstag, trial and error. Och det är inte bara biologiska system som producerar mirakel genom trial and error. Man kan använda det i ett industriellt sammanhang.

Låt oss säga att man vill tillverka tvättmedel. Låt oss säga att vi är Unilever och vi vill tillverka tvättmedel i en fabrik nära Liverpool. Hur gör man det? Tja, man har en stor tank med flytande tvättmedel. Man pumpar det genom ett munstycke vid högt tryck. Tillverkar en stråle av tvättmedel. Sen torkar strålen, och blir ett pulver. Pulvret faller till golvet. Man samlar upp det, lägger det i kartonger, och säljer det i en livsmedelsaffär. Man tjänar massor av pengar. Men hur designar man munstycket? Det visar sig vara väldigt viktigt. Om du lider av Gudskomplexet, så försöker du hitta en liten gud. Du hittar en matematiker; du hittar en fysiker -- någon som förstår dynamiken hos den här vätskan. Och han, eller hon, räknar ut den optimala utformningen hos munstycket. Unilever gjorde det här, och det fungerade inte -- för komplicerat. Till och med det här problemet var för komplicerat.

Men genetikprofessor Steve Jones beskriver hur Unilever faktiskt löste det här problemet -- trial and error, variation och selektion. Man tar ett munstycke och man tillverkar 10 slumpmässiga variationer av munstycket. Man prövar alla 10, och sparar den som fungerade bäst. Man tillverkar 10 variationer på den. Man prövar alla 10. Du sparar den som fungerar bäst. Man prövar 10 variationer av den. Ni förstår hur det här fungerar, eller hur? Och efter 45 generationer, har man ett otroligt munstycke. Det ser lite ut som en schackpjäs -- fungerar fullständigt lysande. Vi har ingen aning varför det fungerar, ingen som helst. Och ögonblicket du går iväg från Gudskomplexet -- vi försöker bara med en massa grejer; vi har ett systematiskt sätt att avgöra vad som fungerar och vad som inte gör det -- då kan du lösa ditt problem.

Den här processen med trial and error är faktiskt mycket vanligare i lyckade institutioner än vi vill erkänna. Och vi har hört massor om hur ekonomier fungerar. USAs ekonomi är fortfarande världens största. Hur blev den världens största ekonomi? Jag kan ge er alla möjliga sorters fakta om USAs ekonomi, men jag tror att den mest talande är den här: 10 procent av amerikanska företag försvinner varje år. Det är en enorm andel misslyckanden. Det är en mycket större andel misslyckanden än hos amerikaner. 10 procent av amerikanerna försvinner inte varje år. Vilket leder oss till att dra slutsatsen amerikanska företag misslyckas oftare än amerikaner, och därför utvecklas amerikanska företag snabbare än amerikaner. Och förr eller senare, kommer de ha evolverat till en sådan perfektion att de kommer att göra oss alla till sina husdjur -- (Skratt) om, så klart, det inte redan har skett. Jag undrar ibland. Men det är denna process av trial and error som förklarar denna stora mångsidighet, denna otroliga handlingskraft hos västerländska ekonomier. Det blev inte så för att vi satte någon otroligt intelligent människa till att styra. Det blev så genom trial and error.

Jag har mer eller mindre babblat om det här de senaste månaderna, och människor säger ibland "Tim, det är ganska uppenbart. Uppenbarligen är trial and error väldigt viktigt. Uppenbarligen är det väldigt viktigt att experimentera. Varför springer du omkring och säger detta uppenbara?"

Då säger jag okej, visst. Tycker du att det är uppenbart? Jag tänker gå med på att det är uppenbart när skolor börjar lära barn att det finns vissa problem som inte har ett korrekt svar. Slutar ge dem listor med frågor varav varenda en har ett svar. Och det finns en auktoritär figur i hörnet bakom katedern som vet alla svaren. Och om du inte hittar svaren, så är du korkad eller lat. När skolor slutar göra så hela tiden, Då kommer jag gå med på att, ja, det är uppenbart att trial and error är en bra sak. När en politiker ställer sig upp under en valkampanj och säger "Jag vill fixa vårat sjukvårdssystem. Jag vill fixa vårat utbildningssystem. Jag har ingen aning hur. Men jag har en handfull idéer. Vi prövar dem. De kommer förmodligen misslyckas. Då prövar vi några andra idéer. Vi hittar några som fungerar. Vi bygger på dem. Och gör oss av med dem som inte fungerar." När en politiker går till val från den plattformen, och, ännu viktigare, när väljare som du och jag vill rösta på den sortens politiker, då går jag med på att det är uppenbart att trial and error fungerar, och att -- tack.

(Applåder)

Tills dess, tills dess Tänker jag fortsätta babbla på om trial and error och varför vi borde överge Gudskomplexet. För det är så svårt att medge våra egna brister. Det är så obekvämt. Och Archie Cochrane förstod det här lika väl som någon. Det var ett test han gjorde många år efter Andra världskriget. Han ville undersöka frågan om var patienter borde återhämta sig från hjärtattacker. Borde de återhämta sig i en specialiserad hjärtenhet på ett sjukhus, eller borde de återhämta sig hemma? Alla hjärtläkarna försökte tysta honom. De led allihop av Gudskomplexet. De visste att deras sjukhus var rätt plats för patienter. Och de visste att det var väldigt oetiskt att göra något slags försök eller experiment.

Trots allt lyckades Archie få tillåtelse att göra det. Han gjorde sitt test. Och efter att testet hade kört ett litet tag, samlade han alla sina kollegor runt sitt bord, och han sade, "Mina herrar, Vi har några preliminära resultat. De är inte statistiskt signifikanta. Men vi har någonting. Och det visar sig att ni har rätt och jag har fel. Det är farligt för patienter att återhämta sig från hjärtattacker hemma. De borde vara på sjukhus." Det blev uppror, och alla doktorerna dunkade nävarna i bordet och sade "Vi har alltid sagt att du var oetisk, Archie. Du dödar folk med dina undersökningar. Du måste avsluta det nu. Avsluta det omedelbart." Och det blev en jättediskussion. Archie lät det dö ut. Sen sade han, "Det är väldigt intressant, mina herrar, för att när jag gav er resultattabellen, hade jag bytt på kolumnerna. Det visar sig att era sjukhus dödar människor, och att de borde vara hemma. Vill ni avsluta testerna nu, eller vänta tills vi har robusta resultat?" En stäpplöpare rullar genom mötesrummet.

Men Cochrane skulle kunna göra sånt. Och anledningen till att han skulle kunna göra sånt är för att han förstod att det känns så mycket bättre att stå där och säga "Här i min egen lilla värld, är jag en gud, och jag förstår allt. Jag vill inte få min åsikt utmanad. Jag vill inte få mina slutsatser prövade." Det känns så mycket bekvämare att bara lägga ner lagen. Cochrane förstod att osäkerhet, brist och utmaning gör ont. Och att ibland måste man bli chockad ut ur det. Jag tänker inte låtsas att det är lätt. Det är det inte. Det är otroligt smärtsamt.

Och sen jag började prata om det här ämnet och undersöka det, har jag verkligen blivit hemsökt av någonting en japansk matematiker sa om detta. Strax efter kriget utvecklade denna unga man, Yutaka Taniyama, en fantastisk förmodan som kallas Taniyama-Shimuras sats. Den visade sig vara fullständigt nödvändig många årtionden senare för att bevisa Fermats sista teorem. Faktum är att den visade sig vara ekvivalent med att bevisa Fermats sista teorem. Bevisar du den ena bevisar du den andra. Men den var bara ett antagande. Taniyama försökte och försökte och försökte och han kunde aldrig bevisa att det var sant. Och strax före sin 30de födelsedag 1958, tog Yutaka Taniyama sitt liv. Hans vän, Goro Shimura -- som arbetade på matematiken med honom -- reflekterade många år senare över Taniyamas liv. Han sade "Han var inte en särskilt försiktig person som matematiker. Han gjorde massor av fel. Men han gjorde fel åt rätt håll. Jag försökte imitera honom, men jag insåg att det är väldigt svårt att göra bra misstag."

Tack.

(Applåder)