Sylvia Earles TED Prize-önskan att skydda våra hav

För femtio år sedan, när jag började utforska haven kunde ingen - inte ens Jacques Perrin, Jacques Cousteau eller Rachel Carson föreställa sig att vi skulle kunna göra något för att skada våra oceaner genom det vi tillförde - eller tog ur dem. På den tiden framstod de som en Edens lustgård men nu vet vi att vi står inför ett förlorat paradis.

Jag vill dela med mig av mina personliga erfarenheter av de förändringar i haven som påverkar oss alla och få dig att begrunda varför det har betydelse att vi på 50 år förlorat eller snarare - tagit, ätit mer är 90 procent av de stora fiskarna i haven, varför du ska bry dig om att nästan hälften av korallreven har försvunnit, varför syret som på ett mysteriskt sätt försvunnit i stora delar av Stilla Havet inte bara borde påverka varelserna som dör - utan även dig. Det rör dig med.

Jag jagas av tanken om vad Ray Anderson kallar morgondagens barn som frågar varför vi inte gjorde något under vårt vaktpass för att rädda hajar, blåfenad tonfisk och tioarmad bläckfisk och korallreven och de levande haven medan det fortfarande fanns tid. Nå, nu är denna tid. Jag hoppas få er hjälp att utforska och skydda de vilda oceanerna på så sätt att de kan återfå hälsan och på så sätt rädda hoppet för mänskligheten. Att haven mår bra betyder att vi kan må bra.

Och jag hoppas att Jill Tarters önskan att engagera "Jordlingar" även omfattar delfiner och valar och andra varelser i haven i sin strävan att finna intelligent liv på andra platser i universum. Och jag hopps Jill att vi en dag kommer finna tecken på att det finns intelligent liv bland oss människor här på jorden.

Skratt.

Sa jag det där? Jag antar det.

För mig som vetenskapsman började allt 1953 när jag för första gången provade på att dyka med tuber. Det var då jag för första gången såg fiskar simma bland något annat än citronskivor och smör. Jag älskar verkligen att dyka om natten. Då ser man en hel massa fiskar som man inte ser på dagen. Att dyka så väl dag som natt var lätt för mig 1970 när jag ledde ett dykarlag som bodde under vattnet veckor i sträck vid samma tid som astronauter satte sina fotspår på månen. 1979 hade jag möjlighet att lämna mina fotspår på oceanens botten när jag manövrerade runt i den här lilla undervattensfarkosten som hette Jim. Det var en mil från land och 375 meter under havsytan. Det är en av mina favoritbaddräkter.

Sedan dess har jag använt omkring 30 olika undervattensfarkoster och jag har startat tre förtag och en stiftelse som heter Deep Search för att utveckla och bygga system som tillåter oss att nå de stora havsdjupen. Jag har lett en fem år lång forskningsresa för National Geographic, "Expedition Hållbara Hav" där vi använde de här små ubåtarna. De är så lätta att manövrera att till och med en vetenskapsman klarar av det. Och det är jag ett levande bevis för. Såväl astronauter som dykare förstår verkligen att uppskatta luft, mat, vatten, och temperatur, allt som behövs för att överleva i rymden eller under havsytan. Jag hörde astronauten Joel Allen förklara hur han var tvungen att lära sig allt han kunde om sitt livsuppehållande system och sedan göra allt han kunde för att ta hand om systemet. Och sedan pekade han på det här och sa: "Livsuppehållande system". Vi måste lära oss allt vi kan om det och göra allt vi kan för att ta hand om det.

Poeten Auden sa: "Tusentals har levt utan kärlek. Ingen utan vatten." 97 procent av jordens vatten utgörs av oceanerna. Inget blått - inget grönt. Om du inte tror att haven är viktiga försök föreställa dig jorden utan dem. Tanken på Mars dyker upp. Inga hav - inga livsuppehållande system. Jag höll ett föredrag för inte så länge sedan för Världsbanken och jag visade den här fantastiska bilden av jorden och jag sa, "Där är den! Världsbanken!" Det är där alla tillgångar finns! Och vi har trålat bort dem mycket snabbare än vad våra naturliga system kan fylla på dem.

Tim Worth säger att ekonomin är ett helägt dotterbolag till miljön. Med varje droppe vatten du dricker, varje andetag du tar, hör du ihop med haven. Det spelar ingen roll var på jorden du lever. Den största delen av syret i atmosfären skapas av haven. Genom alla tider har största delen av vår planets organiska kol tagits upp och lagrats där, huvudsakligen av mikroorganismerna. Oceanerna bildar klimat och väder, stabiliserar temperatur, skapar jordens kemi. Vatten från haven bildar molnen som återvänder till land och haven som regn, slask och snö och utgör hem för omkring 97 procent av allt liv här i världen, kanske i universum. Inget vatten - inget liv. Inget blått - inget grönt.

Trots det har vi den här uppfattningen vi människor att jorden - hela jorden; haven, himlen - är så stor och så lätt återhämtar sig att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det må ha varit sant för 10.000 år sedan och kanske till om med för 1.000 år sedan men under de senaste 100, och framförallt de senaste 50 har vi förbrukat tillgångarna, luften, vattnet, de vilda djuren som gör våra liv möjliga. Ny teknologi hjälper oss att förstå naturens beskaffenhet, och vad som håller på att hända. Den visar oss effekten av våra handlingar för planeten jorden. Jag menar, först måste man känna till att vi har ett problem. Och som tur är, i vår tid har vi lärt oss mer om problemen än någonsin tidigare. Och med kunskapen kommer omsorgen. Om med omsorg finns hopp att vi kan hitta en bestående plats för oss själva inom det naturliga system som tar hand om oss. Men först måste vi ha kunskapen.

För tre år sedan mötte jag John Hanke, som är huvudansvarig för Google Earth, och jag berättade hur mycket jag älskar att hålla jorden i mina händer och ge mig ut på expeditioner i fantasin. Men jag frågade honom: "När ska ni göra klart det? Ni har gjort ett strålande arbete med landmassorna, jorden. Men hur går det med vattnet?" Sedan dess har jag haft det stora nöjet att arbeta med dem på Googel, med DOER Marine, med National Geographic, med dussintals av de bästa institutionerna och vetenskapsmännen från hela världen, de vi kunde anlita för att få till världshaven på Google Earth. Och så sent som denna vecka, i måndags, blev Google Earth komplett.

Titta här: Om vi börjar här på mässan, kan vi hitta akvariet här i närheten, vi kan se var vi håller till och sedan kan vi ta oss upp utmed kusten till det stora akvariet, havet, och till Kaliforniens fyra nationella marina naturskyddsområden och det nya nätverket av delstatens marina skyddsområden som har börjat skydda och återställa en del tillgångar. Vi kan skutta över till Hawaii och se de riktiga Hawaiiöarna... Inte bara den lilla del som sticker upp genom vattenytan, utan också det som finns under. För att se - vänta nu, vi kan PLASK, där ja, Ha - under ytan, se vad valarna ser. Vi kan utforska den andra sidan av Hawaiiöarna. Med Google Earth kan vi faktiskt simma runt och besöka knölvalar. De är stillsamma jättar som jag har haft glädjen att få möta öga mot öga många gånger under vattnet. Inget går nog upp mot att bli personligen inspekterad av en val.

Vi kan ta oss vidare till det största djupet: 11 kilometer ner, Marianergraven, där bara två personer någonsin varit. Tänk! Det är bara 11 kilometer, men bara två personer har varit där, för 49 år sedan. Enkel resa - det är lätt. Vi behöver nya djupgående ubåtar. Varför inte några X Prize-kategorier för oceanforskning? Vi behöver se djuphavsgravar, bergen under vattnet och förstå oss på livet i djupen.

Vi kan nu ta oss till Arktis. För bara tio år sedan stod jag på isen vid Nordpolen. Ett isfritt Arktis kan bli verklighet inom detta sekel. Det är dåliga nyheter för isbjörnar. Det är dåliga nyheter för oss med. Överskott av koldioxid leder inte bara till global uppvärmning, det förändrar också havens kemi, det gör dem surare. Det är dåliga nyheter för korallrev och syreproducerande plankton. Dåliga nyheter för oss med. Vi kastar hundratals miljoner ton plast och annat skräp i haven. Miljontals ton uttjänta fiskenät, utrustning som fortsätter att döda. Vi håller på att täppa till oceanerna, förgifta planetens cirkulationssystem, och vi tar kål på hundratals miljoner ton djur, alla kolbaserade. Barbariskt dödar vi hajar för hajfenssoppa, undergräver näringskedjor som skapar planetens kemi och driver kolets kretslopp, kvävets kretslopp, syrets kretslopp, vattnets kretslopp, vårt livsuppehållande system. Vi dödar fortfarande blåfenad tonfisk, i sanningens namn utrotningshotad. Och mycket mer värd levande än död. Alla dessa delar är komponenter i vårt livsuppehållande system. Vi dödar med långrevar, med agnade krokar med bara någon meters mellanrum som kan sträcka sig åtta mil eller mer. Industriella trålare skrapar havsbotten likt bulldozers och tar allt i sin väg.

På Google Earth kan du bevittna trålare i Kina, Nordsjön och Mexikanska Golfen och hur de rubbar själva fundamentet till vårt livsuppehållande system. med plymer av död i sina spår. Nästa gång du äter sushi eller sashimi eller en svärdfiskstek eller en räkcocktail vilket djur du råkar njuta av från haven tänk på den verkliga kostnaden. För varje kilo som kommer ut på marknaden kan mer än 10 kilo, eller till och med 100 kilo, ha kastats bort som oönskad bifångst. Detta är konsekvensen av att inte veta att det finns gränser för vad vi kan ta ur haven. Den här bilden visar minskningen av djurlivet i haven från år 1900 till 2000. De största koncentrationen visas i rött. Under min livstid, tänk dig, har 90 procent av de stora fiskarna blivit dödade. De flesta sköldpaddor, hajar, tonfiskar och valar har sjunkit dramatiskt i antal.

Men det finns goda nyheter. 10 procent av de stora fiskarna lever fortfarande. Det finns fortfarande en del blåvalar. Det finns fortfarande en del krill i Antarktis. Det finns fortfarande några ostron i Chesapeake Bay. Hälften av korallreven är fortfarande i hyfsat skick, ett juvelbälte kring vår planets mitt. Det finns fortfarande tid, men inte mycket, att vända utvecklingen. Men om vi inte ändrar oss kommer det om 50 år inte finnas några korallrev och inget kommersiellt fiske, för fisken kommer helt enkelt vara borta. Tänk dig haven utan fisk. Tänk dig vad det skulle betyda för vårt livsuppehållande system. Naturliga system på land är i blåsväder de med, men där är problemen mer uppenbara och en del görs för att skydda träd, vattendelare och de vilda djuren.

Och 1872, med Yellowstone National Park, började USA etablera ett system av parker som vissa kallar den bästa idé USA någonsin haft. Omkring 12 procent av landytan över hela jorden är nu skyddad, för att säkra biologisk mångfald, låsa och förvara koldioxid, skapa syre och skydda vattendelare. Och 1972 började det här landet skapa en motsvarighet i haven, nationella marina naturskyddsområden. Det är en annan storartad idé. Den goda nyheten är att det i dag finns mer än 4.000 platser i haven, runt om i världen, som har någon form av skydd. Och du kan hitta dem på Google Earth. Den dåliga nyheten är att du måste leta noga för att finna dem. Under de tre senaste åren till exempel skyddade USA drygt 880.000 kvadratkilometer hav som nationalmonument. Men det ökade bara skyddet från 0,6 procent till 0,8 procent av den totala globala havsytan. Skyddade områden återhämtar sig, men det tar lång tid. 50 år gammal stenfisk eller marulk, haj eller havsabborre eller 200-årig atlantisk soldatfisk. Vi äter inte 200 år gamla kor eller kycklingar. Skyddade områden utgör hopp att varelserna i Ed Wilsons dröm om en livets encyklopedi, eller en "folkräkning" av marint liv kommer leva vidare inte bara som en lista, ett fotografi eller en notis.

Tillsammans med vetenskapsmän från hela världen har jag studerat de 99 procent av världshaven som är öppna för fiske, gruvdrift, borrning, dumpning och vad det nu må vara för att leta reda på hoppfulla platser och försöka hitta sätt att ge dem - och oss - en trygg framtid. Så som Arktis, vi har en chans, och det är nu, att ställa saker till rätta. Eller Antarktis, där själva kontinenten är skyddad men de omgivande haven länsas på krill, val och fisk. Sargassohavets närmare åtta miljoner kvadratkilometer flytande skog samlas ihop som föda till kor. 97 procent av landytan på Galapagosöarna är skyddad men havet runtomkring skövlas på fisk. Det samma gäller i Argentina där kontinentalsockeln utanför Patagonien är i allvarlig fara. Ute på internationellt vatten, där valar, tonfisk och delfiner förflyttar sig - de största, minst skyddade ekosystemen på jorden, fyllda med självlysande varelser, som lever i kolsvarta vatten på i genomsnitt tre kilometers djup. De blixtrar, glittrar och strålar med sitt eget levande ljus.

Det finns fortfarande platser i haven lika orörda som dem jag kände som barn. De kommande 10 åren kan bli de viktigaste, och de kommande 10.000 åren den bästa chansen vår art får för att skydda vad som återstår av naturens egna system som ger oss liv. För att klara av klimatförändring behöver vi nya sätt att skapa kraft. Vi behöver nya sätt, bättre sätt, att hantera fattigdom, krig och sjukdomar. Vi behöver många saker för att bevara och upprätthålla världen som en bättre plats. Men inget betyder något om vi inte klarar av att skydda våra hav. Vårt öde och oceanerna är förenade. Vi måste göra för våra hav vad Al Gore gjorde för himmeln ovan oss.

En global handlingsplan med ett internationellt organ för naturskydd, IUCN, håller på att utvecklas för att skydda biologisk mångfald, att mildra och återhämta sig från effekten av klimatförändringen. Ute på världshaven och utmed kusterna, var än vi kan identifiera kritiska platser, behövs ny teknologi för att kartlägga, fotografera och undersöka de 95 procent av haven som vi fortfarande inte sett. Målet är att skydda den biologiska mångfalden, att erbjuda stabilitet och motståndskraft. Vi behöver djupdykande ubåtar, ny teknologi för att utforska oceanerna. Vi behöver kanske en expedition - ett TED till havs - som skulle kunna hjälpa till att lista ut nästa steg.

Och så förmodar jag att ni vill veta vilken min önskan är. Jag önskar att ni med alla tillgängliga medel - film, expeditioner, webben, nya ubåtar - en kampanj för att väcka allmänhetens stöd för ett globalt nätverk av marina skyddsområden, marina platser för återhämtning tillräckligt omfattande för att rädda våra oceaner, vår planets blåa hjärta. Hur mycket krävs? Vissa säger 10 procent, andra 30 procent. Bestäm själv hur mycket av ditt hjärta du vill rädda. Hur mycket det är är så räcker inte en bråkdel av en procent. Min önskan är en stor önskan, men om vi kan genomföra den så kan det verkligen förändra världen och hjälpa till att rädda livet på vad som - när det kommer till kritan - är min favoritart. Det är vi. För barnen av i dag, för morgondagens barn som aldrig igen, det är nu det gäller!

Tack.

Applåder