Sheryl Sandberg: Varför vi har för få kvinnliga ledare

Så, alla vi som är här idag kan väl börja med att erkänna att vi är lyckligt lottade. Vi lever inte i den värld våra mödrar eller mormödrar levde i, där kvinnors karriärmöjligheter var så begränsade. Och sitter du i det här rummet idag, så har de flesta av oss vuxit upp i en värld där vi har grundläggande rättigheter. Och märkligt nog lever vi fortfarande i en värld där vissa kvinnor inte har dem. Men bortsett från det så har vi fortfarande ett problem, ett verkligt problem. Och problemet är detta: Kvinnor tar sig inte till toppskiktet i något yrke någonstans i världen. Statistiken talar sitt tydliga språk. 190 statsöverhuvuden -- nio är kvinnor. Av alla parlamentsledamöter i världen, är tretton procent kvinnor. Inom företagsvärlden är kvinnor som når toppen, höga chefsjobb, styrelseuppdrag -- max 15, 16 procent. Dessa siffror har inte förändrats sedan 2002 och de går åt fel håll. Även i den icke vinstdrivande sfären, som vi ofta ser som mer styrd av kvinnor, är det tjugo procent kvinnor i toppen.

Vi har också ett annat problem, och det är att kvinnor tvingas till svårare val mellan yrkesframgång och personligt välbefinnande. En nylig amerikansk studie visade att bland gifta högre chefer hade två tredjedelar av de gifta männen barn medan bara en tredjedel av de gifta kvinnorna hade barn. Jag var i New York för ett par år sedan, och sålde in en affär, och jag var i ett sånt där elegant kontor, ni kan föreställa er. Så på detta möte -- det var ett tretimmarsmöte ungefär -- efter två timmar behöver man liksom ta den där toapausen, så alla ställer sig upp och delägaren som håller i mötet börjar se riktigt generad ut och jag inser att han inte vet var damrummet finns i hans kontor. Så jag börjar se mig om efter flyttlådor, för jag tänker att de just flyttat in, men jag ser inga. Så jag säger, "Flyttade ni just in här?" Och han svarar, "Nej, vi har varit här i ungefär ett år" Och jag säger, "Menar du att jag är den enda kvinna som har försökt sälja in en affär på detta kontor under ett års tid?" Han tittar på mig och säger "Ja. Eller du kanske är den enda som behövt gå på toa"

(Skratt)

Så frågan är hur fixar vi detta? Hur ska vi göra för att förändra de här siffrorna? Hur förändrar vi detta? Jag vill börja med att säga att jag talar om detta -- om att hålla kvar kvinnor i arbetslivet -- för att jag verkligen tror att det är lösningen. I höginkomstdelen av vår totala arbetskraft, bland de som når toppen -- Fortune 500-chefsjobb, eller motsvarande i andra industrier -- är jag övertygad om att problemet är att kvinnor hoppar av. Det pratas mycket om detta, om saker som flextid och mentorskap och program företag borde ha för att utbilda kvinnor. Jag ska inte prata om det idag -- fastän det absolut är viktigt. Idag vill jag fokusera på vad vi kan göra som individer. Vad är det vi bör säga till oss själva? Vad bör vi säga till kvinnor som arbetar med oss och för oss? Vad bör vi säga till våra döttrar?

Till att börja med vill jag vara väldigt tydlig med att detta tal inte är dömande på något vis. Jag har inte det rätta svaret; jag har det inte ens för mig själv. Jag åkte från San Francisco, där jag bor, i måndags, och satte mig på ett plan för att komma hit. När jag lämnade av min dotter på förskolan, hon är tre år, kramade hon mitt ben, grät och sa "Mamma, åk inte iväg med flygplanet". Det är jobbigt. Jag får skuldkänslor ibland. Jag känner inga kvinnor, vare sig de är hemma eller i arbetslivet, som inte känner så ibland. Så jag säger inte att arbetslivet är rätt grej för alla.

Mitt föredrag idag handlar om vad signalerna bör vara om du vill stanna i arbetslivet. Jag tror det finns tre stycken. Ett, sitt vid bordet Två, gör din partner till en riktig partner Och tre -- gå inte förrän du går. Nummer ett: sitt vid bordet. På Facebook för ett par veckor sedan, hade vi en regeringstjänsteman på besök, han kom in för att träffa höga chefer från olika företag i Silicon Valley. Alla satt vid bordet. Han hade med sig två kvinnor, på hyfsat höga positioner i hans departement. Jag sa till dem, "Sätt er vid bordet. Kom igen, sätt er vid bordet" Och de satte sig i ena änden av rummet. När jag gick sista året på college, tog jag en kurs i europeisk intellektuell historia. Älskar ni inte de grejerna med college? Jag önskar jag kunde göra sånt nu. Jag gick den där kursen med min rumskamrat Carrie, som var en lysande litteraturstudent -- som sedan blev en lysande litteraturvetare -- och med min bror -- en smart kille, läste medicin och spelade vattenpolo, och gick andra året.

Så vi tre går den här kursen tillsammans. Carrie läser alla böckerna på originalspråken grekiska och latin -- går på alla föreläsningarna -- jag läser alla böckerna på engelska och går på de flesta föreläsningarna. Min bror är rätt upptagen, så han läser en av tolv böcker, går på ett par av föreläsningarna, knallar upp till vårt rum ett par dagar före tentan för att få undervisning. Vi går till tentan tillsammans alla tre, och sätter oss ner. Vi sitter där i tre timmar -- med våra små blå anteckningsblock -- ja, jag är så gammal. Vi går därifrån, tittar på varandra och frågar "Hur gick det för dig?" Carrie säger "Alltså jag känner att jag inte riktigt fick fram huvuddragen i den Hegelianska dialektiken" Jag säger "Gud, jag önskar verkligen att jag hade kopplat ihop John Locke's teori om äganderätt med de efterföljande filosoferna" Och min bror säger "Jag fick bästa betyget i klassen" "Fick du bästa betyget i klassen? Du kan ju ingenting"

Bekymret med dessa berättelser är att de visar det statistiken också visar: att kvinnor systematiskt underskattar sina egna förmågor. Testar man män och kvinnor, och ställer frågor utifrån helt objektiva kriterier, så kommer män att ha lite mer fel och kvinnor lite mindre fel. Kvinnor förhandlar inte för sig själva i arbetslivet. En studie gjord de senaste två åren, på folk som går ut i arbetslivet från college visade att 57 procent av pojkarna -- eller männen, antar jag -- förhandlar om sin första lön, medan endast sju procent av kvinnorna gör det. Viktigast av allt är att män ger sig själva äran för framgången, medan kvinnor hänför den till externa faktorer. Om du frågar män varför de gjort ett bra jobb, säger de "För att jag är bra. Uppenbarligen. Varför frågar du ens?" Frågar du kvinnor varför de gjort ett bra jobb, säger de att någon hjälpt dem, att de hade tur eller jobbade riktigt hårt. Varför spelar detta någon roll? Jösses, det spelar stor roll för man får inte hörnkontoret genom att sitta vid sidan, inte vid bordet. Och man blir inte befordrad om man inte tror att man förtjänar framgången eller ens förstår sin egen framgång.

Jag önskar att det fanns en enkel lösning. Jag önskar att jag kunde säga till alla de unga kvinnor jag arbetar med, alla dessa fantastiska kvinnor, "Tro på er själva och förhandla för er själv. Äg er egen framgång" Jag önskar att jag kunde säga det till min dotter. Men det är inte så enkelt. För det statistiken visar, framför allt, är en sak -- och det är att framgång och omtyckthet har en positiv korrelation för män och en negativ korrelation för kvinnor. Och alla nickar, för vi vet alla att detta är sant.

Det finns en riktigt bra studie som visar detta på ett bra sätt. Det är en studie från Harvard Business School, om en kvinna som heter Heidi Roizen. Hon arbetar som operatör på ett företag i Silicon Valley, och använder sina kontakter för att bli en väldigt framgångsrik riskkapitalist. 2002 -- inte så länge sedan -- tog en professor vid Columbia University det fallet och gjorde det till Howard Roizen. Sedan gav han ut båda fallen till två studentgrupper. Han ändrade på exakt ett ord: Heidi till Howard. Men det ordet gjorde en enorm skillnad. Han undersökte sedan studenterna. Den goda nyheten var att studenterna, både män och kvinnor, ansåg att Heidi och Howard var lika kompetenta, det är bra. Den dåliga nyheten var att alla gillade Howard. Han är en bra kille, man vill jobba för honom, man vill åka ut och fiska med honom. Men Heidi? Inte lika mycket. Hon har en egen agenda. Hon är lite politisk. Det är inte säkert att man vill jobba för henne. Detta är problemet. Vi måste säga till våra döttrar och våra kollegor, säga till oss själva att tro att vi får MVG, att sträva efter befordran att sitta vid bordet. Och vi måste göra det i en värld där det finns uppoffringar som måste göras även om våra bröder inte behöver göra dem.

Det sorgligaste med detta är att det är svårt att komma ihåg det. Jag ska berätta något som är väldigt pinsamt för mig, men jag tycker det är viktigt. Jag pratade om detta på Facebook för ett tag sedan, inför ungefär hundra anställda. Ett par timmar senare satt en ung kvinna som arbetar där utanför mitt lilla kontor, och ville prata med mig. Jag sa okej, hon satte sig och vi pratade. Hon sa "Jag lärde mig något idag. Jag lärde mig att jag måste behålla handen uppe" Jag sa "Vad menar du?" Hon svarade "Okej, du höll ditt föredrag, och sa att du skulle svara på två frågor till. Jag räckte upp handen som många andra, och du svarade på två frågor till. Så jag tog ner handen, och noterade att alla kvinnor tog ner sina händer, och sedan svarade du på ännu fler frågor, bara från män". Jag tänkte för mig själv wow, om det är jag -- som uppenbarligen bryr mig om detta -- som håller detta föredrag -- och under föredraget lägger jag inte ens märke till att männens händer fortfarande är uppe, och att kvinnornas händer fortfarande är uppe, hur bra är vi som chefer i våra företag och organisationer på att se att män sträcker sig efter möjligheterna mer än kvinnor gör? Vi måste få kvinnorna att sitta vid bordet.

(Applåder)

Nummer två: gör din partner till en riktig partner. Jag har blivit övertygad om att vi gjort större framsteg i arbetslivet än på hemmaplan. Statistiken visar detta väldigt tydligt. Om en kvinna och en man arbetar heltid och har ett barn, så gör kvinnan dubbelt så mycket hushållsarbete som mannen, och hon tar hand om barnet tre gånger så mycket som han gör. Så hon har tre jobb eller två jobb, och han har ett. Vem tror ni kliver av jobbet när någon behöver vara hemma mer? Orsakerna till detta är jättekomplicerade, och jag har inte tid att gå in på det nu. Jag tror inte att fotboll på TV på söndag eller allmän slöhet är anledningen.

Jag tror att det är mer komplicerat än så. Jag tror att vi som samhälle ställer större krav på pojkar att lyckas än på flickor. Jag vet män som stannar hemma och arbetar i hemmet för att stötta fruar med karriär. Och det är svårt. När jag går till öppna förskolan och ser en pappa där, noterar jag att de andra mammorna inte leker med honom. Det är ett problem, för vi måste göra det till ett precis lika viktigt jobb -- för det är det svåraste jobbet i världen -- att vara hemarbetare för personer av båda könen om vi ska jämna ut saker och låta kvinnor vara kvar i arbetslivet. (Applåder) Studier visar att hushåll med lika inkomst och lika ansvar också har en halverad skilsmässofrekvens. Om det inte är tillräcklig motivation för alla där ute, så har de också -- hur ska jag säga detta på scen? -- de känner varandra bättre på det bibliska viset också.

(Jubel)

Nummer tre: gå inte förrän du går. Jag tycker det finns en djup ironi i det faktum att saker kvinnor gör -- och jag ser detta hela tiden -- i syfte att stanna i arbetslivet, i slutändan leder till att de kliver av. Så här går det till: Vi är alla upptagna; kvinnan är upptagen. Hon börjar fundera på att skaffa barn. Från den stund hon börjar fundera på att skaffa barn, börjar hon fundera på att göra plats för det barnet. "Hur ska jag passa in detta i allt annat som jag gör?" Och från den stunden, räcker hon bokstavligen inte upp handen längre, hon strävar inte efter befordran, hon tar sig inte an det nya projektet, hon säger inte "Jag. Jag vill göra det där" Hon börjar luta sig tillbaka. Problemet är att -- låt oss säga att hon blir gravid den dagen -- nio månaders graviditet, tre månaders mammaledighet, sex månader för att hämta andan -- snabbspola framåt två år, men oftare -- enligt min erfarenhet -- börjar kvinnor tänka på detta långt tidigare -- när de förlovar sig, gifter sig, när de börjar tänka på att försöka skaffa barn, vilket kan ta lång tid. En kvinna kom för att prata med mig om detta, jag tittade på henne -- hon såg rätt ung ut, och jag sa "Så funderar du och din man på att skaffa barn?" Hon svarade "Å nej, jag är inte gift" Hon hade inte ens en pojkvän. jag sa "Du tänker på detta alldeles för tidigt"

Men poängen är vad som händer när du liksom lite tyst börjar luta dig tillbaka? Alla som gått genom detta -- och jag säger er, när ni har ett barn hemma så får jobbet allt vara väldigt bra att gå tillbaka till, för det är jobbigt att lämna barnet hemma -- jobbet behöver vara utmanande. Det behöver vara givande. Du behöver känna att du gör skillnad. Och om du inte tog den där befordran för två år sedan och kontorsgrannen gjorde det, om du för tre år sedan slutade leta efter nya möjligheter, kommer du att bli uttråkad för du skulle ha behållt foten på gaspedalen. Gå inte förrän du går. Häng kvar. Håll foten på gaspedalen, till den dag då du verkligen behöver lämna jobbet för att ta barnledigt -- och gör dina val sedan. Ta inte beslut för långt i förväg, särskilt inte beslut som du inte ens är medveten om att du tar.

Min generation kommer inte, sorgligt nog, att ändra siffrorna på toppen. De rör sig helt enkelt inte. Vi kommer inte att komma till läget där 50 procent av befolkningen -- i min generation alltså, kommer det inte vara 50 procent i toppen på någon industri. Men jag har hopp om att framtida generationer kan. Jag tror att en värld där hälften av våra länder och företag styrs av kvinnor, skulle vara en bättre värld. Och det är inte bara för att folk skulle veta var damrummet är, trots att det skulle underlätta en hel del. Jag tror det skulle vara en bättre värld. Jag har två barn. Jag har en femårig son och en treårig dotter. Jag vill att min son ska ha valet att bidra helt och fullt i arbetslivet eller hemma. Och jag vill att min dotter ska ha valet att inte bara lyckas, utan också bli omtyckt för sina bedrifter.

Tack.

(Applåder)