Scott Fraser: Varför ögonvittnen minns fel

Mordet skedde för lite mer än 21 år sedan, Den 18 januari 1991, i det lilla sovstaden i Lynwood, Kalifornien, bara några kilometer sydost om Los Angeles. En pappa kom ut från sitt hus för att tala om för sin tonårsson och hans fem vänner att det var dags för dem att sluta spexa på gräsmattan på framsidan och på trottoaren, dags att gå hem och göra klart läxan, och förbereda sig för att sova. Och när pappan gav de här instruktionerna, körde en bil långsamt förbi, och precis efter det att den hade passerat fadern och tonåringarna, sträcktes en hand ut från fönstret på främre passagerarsidan och -- "Pang, pang!" -- sköt ihjäl fadern. Och bilen körde snabbt iväg.

Polisen, utredarna, var otroligt effektiva. De kollade alla de vanliga gärningsmännen, och på mindre än 24 timmar, hade de valt ut en misstänkt: Francisco Carrillo, en 17-årig kille som bodde två eller tre kvarter bort från där skottlossningen inträffade. De hittade bilder på honom. De förberedde en fotokonfrontation, och dagen efter skjutningen, visade de dem för en av tonåringarna, och han sade "Det är den bilden. Där är skytten jag såg som dödade pappan."

Det var allt häktningsdomaren behövde höra för att Carrillo skulle ställas inför rätta för mord. I polisens undersökning innan rättegången, visades fotografier för var och en av de andra fem tonåringarna, samma uppsättning foton. Den bild som troligtvis var den som de fick titta på var förmodligen den du ser i nedre vänstra hörnet av dessa bilder. Anledningen till attt vi inte är helt säkra beror på hur bevismaterial sparas i vårt rättssystem, men det är en helt annan TEDx-föreläsning vid ett senare tillfälle. (Skratt)

Under själva rättegången, vittnade alla sex tonåringarna och bekräftade de utpekanden som de hade gjort vid fotokonfrontationen. Han dömdes. Domen blev livstids fängelse, och han transporterades till Folsom Prison.

Så vad är fel? Enkel, rättvis rättegång, grundlig utredning. Visst, ingen pistol hittades någonsin. Inget fordon identifierades någonsin som det vilket skytten hade sträckt ut sin arm från, och ingen blev någonsin åtalad för att ha kört skyttens fordon. Och Carrillos alibi? Vem av föräldrarna här i rummet skulle inte ljuga om var din son eller dotter befunnit sig i en mordutredning?

Så han skickades i fängelse, ihärdigt insisterande att han var oskyldig, och det har han fortsatt att göra i 21 år.

Så vad är problemet? Problemen, faktiskt, för denna typ av fall har mångdubblats efter decennier av vetenskaplig forskning som gäller människors minne. Först och främst har vi alla statistiska analyser från arbetet med the Innocence Project, [Oskyldighetsprojektet] där vi vet att vi nu har runt 250, 280 dokumenterade fall där människor har blivit felaktigt dömda och därefter bevisats oskyldiga, varav vissa dödsdömda, baserat på senare DNA-analys, och mer än tre fjärdedelar av alla dessa fall av frikännande består av fångar som dömts endast baserat på utpekanden av ögonvittnen. Vi vet att utpekanden gjorda av ögonvittnen är bristfälliga.

Det andra problemet kommer från en intressant aspekt av människors minne som är kopplad till olika hjärnfunktioner men för korthets skull kan jag sammanfatta här med en enkel rad: Hjärnan avskyr tomrum. Under de allra bästa förhållanden för att observera, de absoluta bästa, kan vi i våra hjärnor bara identifiera, koda och lagra fragment av hela upplevelsen framför oss, och de lagras i olika delar av hjärnan. Så nu när det är viktigt för oss att kunna erinra oss vad det var vi upplevde, så har vi ett ofullständigt lagrat minne, och vad händer? Undermedvetet, utan några krav på någon form av medveten bearbetning, så fyller hjärnan i information som aldrig fanns där, som inte lagrades från första början, genom yttre störningar, genom spekulation, från informationskällor som du fick, som observatör, efter observationen. Men det händer omedvetetet så att du inte ens vet om att det inträffar. Det kallas rekonstruerade minnen. Det händer oss i alla faser av våra liv, hela tiden. Det var dom två faktorerna, bland annat -- rekonstruerade minnen, faktumet att ögonvittnen kan ha fel -- det var startpunkten för en grupp av advokater specialiserade på överklaganden ledda av en fantastisk advokat, Ellen Eggers som samlade sina erfarenheter och sina talanger och skickade en resningsansökan till en högre domstol om en förnyad prövning för Francisco Carrillo. De anställde mig, som en kriminalteknisk neurofysiolog eftersom jag hade expertis inom området ögonvittnens identifiering baserat på minne, vilket låter vettigt för det här fallet, eller hur? Men också eftersom jag har sakkunskap om och vittnar om hur mänskligt mörkerseende fungerar.

Tja, vad har det med detta att göra? Jo, när du läser igenom förundersökningen i fallet Carrillo är en av de saker som plötsligt slår dig att utredarna påstod att belysningen var bra vid brottsplatsen, vid beskjutningen. Alla tonåringar vittnade under rättegången om att de kunde se mycket tydligt. Men detta inträffade i mitten av januari, på norra halvklotet klockan 19.00. Så när jag gjorde beräkningarna för månens och solens uppgifter på den platsen på jorden vid tidpunkten för beskjutningen var det en bra stund efter mörkrets inbrott och det var inget månsken den kvällen. Så allt ljus på platsen som kom från solen och månen är det du ser på skärmen här. Det enda ljuset i området måste vara från artificiella ljuskällor, och det är nu jag går ut och gör den faktiska rekonstruktionen av scenen med spektralfotometrar, med olika mätvärden på belysning och olika andra mätvärden på färguppfattning, tillsammans med speciella kameror och höghastighetsfilm, okej? Tar alla mätvärden och sparar dem. Och tar sedan fotografier, och detta är hur brottsplatsen såg ut vid tiden för skotten från tonåringarnas position när de såg bilen åka förbi och skotten. Så här såg det ut från tvärs över gatan från där de stod. Kom ihåg att utredana hävdade i förundersökningen att belysningen var bra. Tonåringarna sade att de kunde se mycket tydligt. Detta är vyn åt öster, dit fordonet med skytten snabbt körde och detta är belysningen direkt bakom pappan och tonåringarna. Som du ser, är det på sin höjd dåligt ljus. Ingen kommer att kalla det välupplyst, bra belysning. och faktum är, att hur fina dessa bilder än är, och skälet att vi tar dem är för att jag skulle vara tvungen att vittna i domstol, och att en bild säger mer än tusen ord när du försöker förmedla siffror, abstrakta begrepp som lux, det internationella måttet på belysning, värdena för Ishiharas färguppfattningstest. När du presenterar dem för människor som inte är väl bevandrade i de aspekterna av vetenskap, blir de som salamandrar i middagssolen. Det är som att prata om tangensen för den visuella vinkeln, eller hur? Deras ögon blir glasartade. En bra kriminalteknisk expert måste också vara en god pedagog, en god kommunikatör, och det är en del av orsaken till att vi tar bilder, att visa inte bara var ljuskällorna finns och det vi kallar spillet, fördelningen, men också så att det är lättare för den som ska döma att förstå omständigheterna. Så detta är några av bilderna som jag faktiskt använde när jag vittnade men ännu viktigare var, för mig som vetenskapsman, dessa avläsningar, fotometervärdena, som jag sedan kan omvandla till förutsägelser om det mänskliga ögats synförmåga under dessa omständigheter, och från mina mätningar som jag sparade på brottsplatsen under samma sol- och månbelysning på samma klockslag, och så vidare, kunde jag förutse att det inte skulle finnas någon tillförlitlig färguppfattning, vilket är avgörande för att känna igen ett ansikte, och att det bara skulle vara skotopisk syn, vilket innebär att det skulle vara väldigt dålig upplösning, vilket innebär att det är svårt att identifiera gränser eller kanter, och att dessutom, eftersom pupillerna skulle ha varit helt vidgade i detta ljus, skulle skärpedjupet, avståndet på vilket du kan fokusera och se detaljer, ha varit mindre än 45 cm bort .

Jag vittnade om detta i rättegången, och även om domaren var mycket uppmärksam så hade det varit en mycket, mycket lång förhandling om denna resningsansökan, och som ett resultat, märkte jag i ögonvrån att domaren kanske skulle behöva en lite starkare knuff än bara fler siffror.

Och här blev jag lite fräck, och jag vände mig om och jag frågade domaren, Jag sade, "Herr Domare, jag tycker att du bör gå ut och själv titta på brottsplatsen."

Kanske använde jag en ton som var mer som en utmaning än en begäran – (Skratt) -- men ändå, jag måste ge denna man beröm för att han var modig nog att säga, "Ja, det ska jag göra." Chockerande i amerikansk rättspraxis.

Så under exakt samma förhållanden, Rekonstruerade vi alltihop igen, han kom ut med en hel brigad av poliser för att skydda honom i förorten (Skratt) Vi ställde honom stå en liten bit ut i gatan, lite närmare det misstänkta fordonet, skyttens fordon än tonåringarna faktiskt gjorde, så han stod någon meter från trottoarkanten mot mitten av gatan. Vi körde förbi med en bil, identisk med den bil som beskrevs av tonåringarna. Den hade en förare och en passagerare, och efter att bilen hade passerat domaren sträckte passageraren ut sin hand, och pekade bakåt mot domaren medan bilen fortsatte köra, precis som tonåringarna hade beskrivit det. Han höll inte en riktig pistol i handen, utan han hade ett svart objekt i sin hand som liknade pistolen som beskrevs. Han pekade med den, och detta är vad domaren såg.

Detta är bilen 10 meter från domaren. En arm sticker ut på passagerarsidan och pekar bakåt mot dig. Det är 10 meter bort. Några av ungdomar sa att bilen faktiskt var 5 meter bort när skottet avlossades. Okej. Där har ni 5 meter.

Vid det här laget blev jag lite oroad. Den här domaren är någon du aldrig skulle vilja spela poker med. Han var helt stoisk. Jag såg inte ens en ryckning i hans ögonbryn. Jag kunde inte se den minsta böjning på nacken Jag hade ingen känsla för hur han reagerade på detta, och efter att han tittat på denna återuppbyggda scen vände han sig mot mig och sa, "Finns det något annat du vill att jag skall titta på?"

Jag sade, "Herr Domare," och jag vet inte om jag kände mig modig på grund av de vetenskapliga mätningar som jag hade i min ficka och min vetskap att de var korrekta, eller om det var bara ren dumhet, vilket är vad försvarsadvokaterna trodde – (Skratt) — när de hörde mig säga "Ja, Herr Domare, jag vill att du står kvar där och jag vill att bilen ska köra runt kvarteret igen och jag vill att den ska stanna precis framför dig, på en meters avstånd, och jag vill att passageraren ska sträcka ut sin hand med ett svart objekt och rikta det mot dig, och du kan titta på det så länge du vill. Och det här är vad han såg. (Skratt)

Ni kommer att se, vilket också fanns med i min rapport, att all den dominerande belysningen kommer från norra sidan, vilket innebär att skyttens ansikte skulle ha blivit dolt. Det skulle ha varit bakljus. Dessutom orsakar biltaket vad vi kallar ett skuggmoln i bilen vilket gör det mörkare. Och detta är på ungefär en meters avstånd.

Varför tog jag risken? Jag visste att skärpedjupet var en halvmeter eller mindre. ungefär en meter, det kunde lika gärna ha varit en fotbollsplan bort. Detta är vad han såg. Han åkte tillbaka. Sedan följde ytterligare några dagar med förhandling. På slutet av den, dömde han att han skulle bevilja resningsansökan. Och dessutom släppte han Carrillo så att han kunde hjälpa till med att förbereda sitt eget försvar om åklagaren beslutade att åtala honom igen.

Vilket de bestämde sig för att inte göra. Han är nu en frikänd man. (Applåder)

(Applåder)

Här ser ni honom omfamna sin frus mormor. Han--Hans flickvän var gravid när han dömdes, Och hon fick en liten pojke. Nu går både han och hans son på samma universitet och studerar. (Applåder)

Och vad säger detta exempel-- vad är viktigt för oss att komma ihåg?

Först av allt, det är en lång historia av antipati mellan vetenskapen och lagen i amerikansk rättspraxis. Jag kan traktera er med skräckhistorier om okunskap under årtionden av erfarenhet som rättsmedicinsk expert när jag bara alls försökt få in vetenskap i rättssalen. Motståndarsidan vill alltid kämpa emot och motsätter sig vetenskapen.

Ett förslag är att vi alla anpassar oss till nödvändigheten, genom en ny policy, genom förfaranden, att få in mer vetenskap i rättssalen, och jag tror att ett stort steg mot det är högre krav, med all respekt för juridikutbildningar, på vetenskap, teknik, ingenjörskonst, matematik för dem som studerar juridik, eftersom det är de som blir domare. Fundera över hur vi väljer våra domare i det här landet. Det är väldigt annorlunda än de flesta andra kulturer.

Det andra som jag vill föreslå, är den försiktighet vi alla måste ha, Jag måste hela tiden påminna mig själv om, exakt hur tillförlitliga är minnena som vi vet är sanna, som vi tror på? Det finns flera decennier av forskning, exempel på fall som detta, där individer verkligen tror. Ingen av dessa tonåringar som identifierade honom trodde att de valde fel person. Ingen av dem trodde att de inte kunde se personens ansikte. Vi måste alla vara mycket försiktiga. Alla våra minnen är rekonstruerade minnen. De är en produkt av vad vi ursprungligen upplevde och allt som hänt efteråt. De är dynamiska. De är formbara. De är flyktiga, och som ett resultat av det måste vi alla komma ihåg att vara försiktiga, att noggrannheten i våra minnen inte mäts i hur tydliga och färgrika de är inte heller hur säker du är på att de är korrekta.

Tack. (Applåder)