Sam Richards: Ett radikalt experiment i empati

Mina studenter frågar ofta mig, "Vad är sociologi"? Och jag säger, "Det är studerandet av hur människor påverkas av saker de inte ser". Och då säger de, "Så hur kan jag bli sociolog? Hur kan jag förstå dessa osynliga krafter?" Och jag säger, "Empati. Börja med empati. Allt börjar med empati. Försök föreställa dig i någon annans kläder".

Jag skall ge er ett exempel. Jag föreställer mig mitt liv om Kina för hundra år sedan hade varit den mäktigaste nationen i världen och de kom till USA på jakt efter kol och de hittade det, och, de faktiskt hittade riktigt mycket. Och ganska snart började de skeppa det kolet ton för ton tågvagn för tågvagn, båtlast för båtlast tillbaks till Kina och andra ställen runt jorden. Och de blev fantastiskt rika på det viset. Och de byggde vackra städer som alla drevs av kolet. Och här hemma i USA var det ekonomisk utarmning, nedgång. Det här är vad jag såg. Jag såg folk kämpa för att klara sig utan att veta vad som var vad och vad som skulle komma härnäst. Och sen ställde jag mig frågan. "Hur är det möjligt att vi kunde vara så fattiga här i USA, när kolet är en så värdefull resurs, är så mycket pengar?" Och jag insåg att det var för att kineserna nästlade sig in med en liten styrande klass här i USA som stal alla pengarna och all den där rikedomen. Och resten av oss, den stora majoriteten av oss, kämpade för att klara sig. Och kineserna gav den här lilla styrande eliten massor av militära vapen och sofistikerad teknologi för att se till att folk som jag inte skulle säga sin mening om förhållandena. Låter detta bekant?

Och de gjorde saker som att träna upp amerikaner för att hjälpa till och skydda kolet. Och överallt var det tecken på kinesernas närvaro - överallt en ständig påminnelse. Och därborta i Kina vad säger de i Kina? Ingenting. De talar inte om oss. De talar inte om kolet. Om du frågar dem kommer de säga, "Ja, du förstår kolet, vi behöver kolet. Jag menar, kom igen, jag tänker inte vrida ner min termostat. Det kan du inte förvänta dig." Så jag blir arg och jag blir förbannad och det blir en massa vanligt folk. Och vi kämpar emot och det blir riktigt otäckt. Och kineserna ger igen på ett riktigt smutsigt vis. Och innan vi vet ordet av skickar de in pansarvagnar och sen skickar de in trupper och massor av människor dör och det är en väldigt, väldigt svår situation.

Kan ni föreställa er vad ni skulle känna om ni var i mina kläder? Kan ni föreställa er hur det skulle vara att gå ut ur denna byggnad och se en pansarvagn därute eller en lastbil full av soldater? Och försök bara föreställa er vad ni skulle känna. För ni vet varför de är här och ni vet vad de har gjort här. Och ni känner bara ilskan och ni känner skräcken. Om ni kan det, det är empati - det är det som är empati. Ni har varit i mina kläder. Och ni måste känna det.

Okej, det var uppvärmningen. Det var uppvärmningen. Nu skall vi ha det riktigt radikala experimentet. Så under resten av min presentation vill jag att ni föreställer er i någon annans kläder, nämligen en arabisk muslim som bor i Mellanöstern närmare bestämt i Irak. Och för att hjälpa er kanske ni är en familjemedlem i en medelklassfamilj i Bagdad - och det ni vill är att era barn ska få det så bra som möjligt. Ni vill att era barn ska få ett bättre liv. Och ni ser på nyheterna, ni lyssnar, ni läser tidningen, ni går ner till kaféet med era vänner och ni läser tidningar från hela världen. Och ibland tittar ni till och med på satellit-tv, CNN från USA. Så ni har en känsla av vad amerikanerna tänker. Men i grund och botten vill ni bara ha ett bättre liv själva. Det är det ni vill ha. Ni är arabiska muslimer som bor i Irak. Ni vill ha ett bättre liv.

Så här, låt mig hjälpa er. Låt mig hjälpa er med några saker som ni kanske tänker. Nummer ett: det här angreppet på ert land under de senaste 20 åren och innan dess anledningen till att någon är intresserad av ert land, och särskilt USA, är olja. Det handlar bara om olja, ni vet det, alla vet det. Folk här i USA vet att det handlar om olja. Det är för att någon annan har bruk för er resurs. Det är er resurs, det är ingen annans. Det är ert land, det är er resurs. Någon annan har bruk för den. Och vet ni varför de har bruk för den? Vet ni varför de har siktet inställt på den? Därför att de har ett helt ekonomiskt system som beror på den oljan - utländsk olja, olja från andra delar av världen som de inte äger.

Och vad mer tänker ni om de här människorna? Amerikanerna, de är rika. Kom igen, de bor i stora hus, de har stora bilar, de har alla blont hår, blå ögon, de är lyckliga. Ni tänker så. Det är såklart inte sant, men det är mediebilden och det är liksom vad ni får. Och de har stora städer, och städerna är alla beroende av oljan. Och där hemma, vad ser ni där? Fattigdom, förtvivlan, kämpande. Alltså, ni bor inte i ett rikt land. Detta är Irak. Det här är vad ni ser. Ni ser folk kämpa för att klara sig. Jag menar, det är inte lätt: ni ser en massa fattigdom. Och ni känner någonting för detta. De där människorna vill ha era resurser och det här är vad ni ser?

Något annat som ni ser och som ni talar om - amerikanerna talar inte om detta men ni gör det. Det är det här, militariseringen av världen, och den är centrerad till USA. Och USA är ansvarigt för nästan hälften av världens militära utgifter - fyra procent av världens befolning. Och ni känner det, ni ser det varje dag. Det är en del av ert liv. Och ni talar om det med era vänner. Ni läser om det. Och när Saddam Hussein satt vid makten brydde sig amerikanerna inte om hans brott. När han gasade kurder och gasade Iran brydde de sig inte om det. När olja stod på spel så spelade helt plötsligt saker roll. Och det ni ser, någonting annat, USA demokratins centrum i världen de verkar inte riktigt stödja demokratiska länder runt hela världen. Det finns många länder, oljeproducerande länder, som inte är särskilt demokratiska men som stöds av USA. Det är konstigt.

Åh, de här invasionerna, de här två krigen, de tio åren av sanktioner, de åtta åren av ockupation, de militära aktionerna som har genomförts mot era landsmän, de hundratusentals civila dödsfallen, allt på grund av oljan. Ni kan inte låta bli att tänka på det. Ni pratar om det. Ni har det på hjärnan hela tiden. Ni säger, "Hur är det möjligt?" Och den här mannen, han är vem som helst - er farfar, er farbror, er pappa, er son, er granne, er lärare, er elev. En gång ett liv i lycka och glädje och plötsligt smärta och sorg. Varenda en i ert land har drabbats av våldet, blodspillan, smärtan, skräcken, alla. Inte en enda person i ert land har inte berörts.

Men det är en sak till. Det är något annat med de här människorna, de här amerikanerna som är där. Det är någonting annat med dem som ni ser - de ser inte sig själva. Och vad ser ni? De är kristna. De är kristna. De tillber den kristna guden, de har kors, de har biblar. Deras biblar har en liten inskription, det står "USA:s armé" på dem. Och deras ledare, deras ledare: innan de skickar sina söner och döttrar att kriga i ert land - och ni vet varför - innan de skickar iväg dem går de till en kristen kyrka och ber till sin kristna gud och ber om skydd och vägledning från den guden. Varför? Jo, tydligen så när folk dör i kriget är de muslimer, är de irakier - de är inte amerikaner. Man vill inte att amerikaner skall dö. Skydda våra soldater. Och ni känner något för det - såklart gör ni det. Och de gör underbara saker. Ni läser om det, ni hör om det. De är där för att bygga skolor och hjälpa folk och det är vad de gör. De gör underbara saker men de gör också de onda sakerna och ni kan inte se skillnaden.

Och den här killen, ta en kille som Lt. Gen. William Boykin. Jag menar, här är en kille som säger att er gud är en falsk gud. Er gud är en avgud, hans gud är den sanna guden. Lösningen på problemet i Mellanöstern, enligt honom, är att konvertera er alla till kristendom - bara ta bort er religion. Och ni vet det. Amerikaner läser inte om den här killen. De vet ingenting om honom men ni det gör ni. Ni sprider det. Ni sprider hans ord. Jag menar det här är allvarligt. Han var en av de ledande befälhavarna i den andra invasionen av Irak. Och ni tänker, "Herregud, om den killen säger så då måste alla soldater säga så." Och det här ordet, George Bush kallade det här kriget ett korståg. Gosse, amerikanerna, de säger typ, "Okej, korståg. Vafan. Jag vet inte." Ni vet vad det innebär. Det är ett heligt krig mot muslimer. Invadera, förtyck dem, ta deras resurser. Om de inte ger med sig, döda dem. Det är vad detta handlar om. Och ni tänker, "Herregud, de här kristna kommer för att döda oss." Det här är skrämmande. Ni känner er rädda. Såklart känner ni er rädda.

Och den här mannen, Terry Jones: Jag menar här är en kille som vill bränna Koranen. Och amerikanerna: "Äsch, han är en stolle. Han är en före detta hotellchef, han har tre dussin medlemmar i sin kyrka." De skrattar bort honom. Ni skrattar inte bort honom. För i allt annats sammanhang faller alla pusselbitarna på plats. Jag menar, såklart, det här är hur amerikaner tar det, så människor över hela Mellanöstern, inte bara i ert land, protesterar. "Han vill bränna Koranen, vår heliga bok. De här kristna, vilka är dessa kristna? De är så onda, de är så elaka - det är så här de är." Detta är vad ni tänker som en arabisk muslim, som en irakier. Såklart kommer ni att tänka så här.

Och sen säger er kusin "Hej kusse, kolla in den här sajten. Du måste se det här - Bible Boot Camp. De här kristna är knäppa. De tränar upp sina små barn för att bli soldater för Jesus. Och de tar de här små barnen och låter dem gå igenom de här sakerna tills de lärt dem att säga "Sir, yes sir," och saker som granatkastning och vapenvård. Och gå in på sajten. Det står "U.S. Army" på den. Jag menar, de här kristna, de är knäppa. Hur kan de göra så här mot sina små barn?" Och ni läser på den här sajten. Och såklart, kristna hemma i USA, eller vem som helst, säger, "Äsch, det där är någon pytteliten kyrka långt långt ut på landet." Ni vet inte det. För er är detta typ alla kristna. Det är ju på nätet, Bible Boot Camp. Och titta på detta: de lär till och med sina barn - de tränar upp dem på samma sätt som U.S. Marines tränas. Intressant vad. Och det skrämmer er och det oroar er.

Så de här killarna, ni ser dem. Ni förstår, jag, Sam Richards, jag vet vilka dessa killar är. De är mina studenter, mina vänner. Jag vet vad de tänker: "Ni vet inte." När ni ser dem, är de något annat, är de något annat. Det är vad de är för er. Vi ser det inte på det sättet i USA men ni ser det så. Så här. Såklart fick ni det om bakfoten. Ni generaliserar. Det är fel. Ni förstår inte amerikanerna. Det är inte en kristen invasion. Vi är inte bara där för oljan, vi är där av en massa anledningar. Ni har fel. Ni har missat det. Och såklart, de flesta av er stödjer inte upproret, ni stödjer inte dödandet av amerikaner, ni stödjer inte terroristerna. Såklart gör ni inte det. Väldigt få människor gör det. Men vissa av er gör det. Och det är ett perspektiv. Okej, det här är vad vi ska göra.

Tänk bort rollen ni har just nu och ikläd er era vanliga kläder. Så alla är tillbaks i rummet, okej. Nu kommer det radikala experimentet. Så vi är alla hemma igen. Det här fotot: den här kvinnan gosse, jag känner henne. Jag känner henne. Hon är min syster, min fru, min kusin, min granne. Hon är vem som helst i mitt liv. De där killarna som står där, överallt i fotot. Jag känner det här fotot, gosse. Så det här är vad jag vill att ni gör.

Låt oss gå tillbaka till mitt första exempel med kineserna. Jag vill att ni återvänder dit. Det handlar alltså bara om kol och kineserna och här i USA. Och vad jag vill att ni gör är föreställa er henne som en kinesisk kvinna som tar emot en kinesisk flagga för hennes älskade har dött i USA i kolupproret. Och soldaterna är kineser och alla andra är kineser. Som en amerikan, hur känner ni för den här bilden? Vad tycker ni om den här scenen?

Okej, testa detta. Rulla tillbaka. Detta är scenen. Det är en amerikan, amerikanska soldater, amerikansk kvinna som förlorade sin älskade i Mellanöstern - i Irak eller Afghanistan. Alltså, föreställ er i kläderna gå tillbaks till kläderna hos en arabisk muslim som bor i Irak. Vad känner och tänker ni om det här fotot, om den här kvinnan?

Okej. Häng med mig nu för jag tar en stor risk här. Jag skall alltså bjuda in er att ta en stor risk med mig. Dessa herrar här, de är rebeller. De fångades av de amerikanska soldaterna när de försökte döda amerikaner. Och kanske lyckades de. Kanske lyckades de. Föreställ er i amerikanens kläder, han som fångade dem. Kan ni känna vreden? Kan ni känna att ni bara vill ta de här killarna och bryta nacken av dem? Kan ni göra det? Det borde inte vara så svårt. Ni bara - åh, herregud. Föreställ er i deras kläder istället. Är de brutala mördare eller patriotiska försvarare? Vad är de? Kan ni känna deras ilska, deras skräck, deras vrede över vad som har hänt i deras land? Kan ni föreställa er att kanske en av dem under morgonen böjde sig ner och kramade sitt barn och sade "Älskling, jag kommer tillbaks senare. Jag skall ut och försvara vår frihet, våra liv. Jag skall ut för att skydda oss, vårt lands framtid." Kan ni föreställa er det? Kan ni föreställa er att säga det? Kan ni nå dit? Vad tror ni att de känner? Ni förstår, det är empati. Det är också förståelse.

Alltså, ni kanske frågar "Okej Sam, varför gör du det här? Varför var du tvungen att använda det här av alla exempel?" Och jag säger, därför ... därför Ni tillåts hata de här människorna. Ni tillåts att bara hata dem med varje fiber av ert väsen. Och om jag kan få er att ikläda er deras kläder och röra er en bit en liten bit så föreställ er vilka sociologiska analyser som man kan göra av alla andra delar av livet? Ni kan gå långt när det gäller att förstå varför någon kör 65 km/h på fel sida av vägen där er tonårsson kör, eller er granne som stör er genom att klippa gräset på söndagsmorgnar. Vad det än är kan ni gå långt. Och detta är vad jag säger till mina studenter: kliv ut ur er lilla, lilla värld. Kliv in i den lilla, lilla världen som tillhör någon annan. Och gör det sen igen och igen och igen. Och plötsligt kommer alla dessa små, små världar att förenas i ett komplext nät. Och de bygger en stor, komplex värld. Och plötsligt, utan att märka det, ser man världen annorlunda. Allt har förändrats. Allt i ens liv har förändrats. Och det, såklart, är vad detta handlar om.

Uppmärksamma andra liv, andras syn på saker. Lyssna på andra människor, upplysa oss själva. Jag säger inte att jag stödjer terroristerna i Irak men som sociolog så säger jag att jag försöker förstå. Och nu kanske - kanske - gör ni det också.

Tack.

(Applåd)