Khan Academy är mest känd för sin samling med videoklipp, så innan jag går vidare vill jag visa ett litet collage.
(Video) Salman Khan: Därmed blir hypotenusan fem Fossil från det här djuret har bara hittas i detta område i Sydamerika -- i ett tydligt område här -- och i den här delen av Afrika. Genom att beräkna integralen av ytan, som vanligtvis skrivs med stora sigma. I nationalförsamlingen har man skapat Kommittén för Allmän Säkerhet, som låter som en mycket trevlig kommitté. Lägg märke till att detta är en aldehyd, och det här är en alkohol. De börjar differentieras till effektorceller och minnesceller. En galax - och där är en annan galax. Men titta! En galax till! Omräknat i dollar, blir deras 30 miljoner, plus de 20 miljoner dollar från den amerikanska tillverkaren. Om detta inte får dig att häpna, har du inga känslor.
SK: Vi har nu cirka 2,200 videoklipp som täcker allt från grundläggande räknelära till vektoranalys och något av det ni just såg. Vi har en miljon studenter i månaden som använder sajten, som tittar på i storleksordningen 100 till 200.000 videoklipp per dag. Det vi ska prata om nu är hur vi kommer till nästa nivå. Men innan jag gör det, vill jag prata lite om hur jag en gång började. Vissa av er kanske vet, att jag för cirka fem år sen var en analytiker på en hedgefond. Jag bodde i Boston, och undervisade mina kusiner i New Orleans, på distans. Jag började lägga upp mina första YouTube-klipp mest som något bra-att-ha, som ett komplement till mina kusiner, som de kunde använda som repetition eller så.
Och så fort jag la upp de första YouTube-klippen hände något intressant -- i själva verket hände en massa intressanta saker. Det första var feedbacken från min kusiner. De sa att de föredrog mig på YouTube än mig personligen (Skratt) Men när man kommer över den underliga med det finns det faktiskt något mycket grundläggande i det. Vad de menade var att de föredrog den automatiserade versionen av sin kusin framför sin kusin. I början är det rätt motsägelsefullt men när man tänker på det från deras perspektiv är det lättare att förstå. Det skapar en möljighet där de nu kan pausa och upprepa sin kusin utan att känna att de ödslar min tid. Om de måste gå tillbaka till något som de skulle lärt sig för ett par veckor sen, eller kanske ett par år sen, behöver de inte skämmas och fråga sin kusin. De kan bara se videoklippen. Blir de uttråkade kan de gå vidare. De kan titta när de vill och i sin egen takt. En annan aspekt, som man kanske inte tänker på, är att första gången, den allra första gången, som du försöker förstå ett nytt koncept, är det sista du behöver en person som står och frågar "Har du förstått det här?" Det var det som hände i interaktionen med mina kusiner tidigare. Och nu kan de lära sig ostört i sitt eget rum.
Den andra saken som hände: Jag la bara upp dem på YouTube, och såg ingen orsak till att göra dem privata, och lät därför andra se. Och sen började folk hitta filmerna, och jag började få kommentarer och en del brev och olika sorts feedback♫ från okända människor runt om i världen. Här är bara några: Den här är faktiskt från en av de ursprungliga videorna om differentialkalkyler, som någon bara skrev på YouTube -- en kommentar sa: "Det var första gången jag log efter en derivering" (Skratt) Vi pausar här: Den här personen gjorde en derivering och log sen. Och sedan i ett svar på samma kommentar i denna tråd. Ni kan gå in på YouTube och titta på dessa kommentarer. någon annan skrev: "Samma sak här. Jag blev faktiskt naturligt hög och fick ett gott humör för resten av dagen. Eftersom jag minns att jag sett all denna matristext på lektionen men nu plötsligt känner jag mig som en mästare.
Vi får en hel del liknade feedback. Detta hjälpte uppenbarligen människor. Men sen, allteftersom antalet tittare fortsatte att växa, började jag får brev från folk, och det blev tydligt för mig att filmerna inte bara var något som var "bra-att-ha". Här är ett litet utdrag från ett av dessa brev: "Min 12-åriga son har autism och har haft riktigt svårt för matte. Vi har försökt allt, sett allt, köpt allt. Vi råkade hitta din video om decimaler och den funkade bra. Sen gick vi vidare till de fruktade bråktalen. Och även detta förstod han. Vi kunde inte tro det. Han tycker att det är jätteroligt." Ni kan säkert föreställa er hur en hedgeforndsanalytiker som jag kände mig. Att göra något som hade socialt värde kändes väldigt konstigt för mig.
Men det var så kul, så jag fortsatte. Och nu började några andra saker gå upp för mig. Nämligen att detta inte bara hjälper mina kusiner här och nu, eller dessa personer som skickar brev, utan att innehållet aldrig kommer att bli för gammalt. Att det kan hjälpa deras barn och deras barnbarn. Om Isaac Newton hade gjort YouTube-videor om differentialkalkyler, hade inte jag behövt göra det. (Skratt) Om han nu var bra på det. Och det vet vi ju inte.
Nästa sak som hände - och fortfarande hade jag inställningen att "Okej, kanske kan det vara ett bra komplement. Det är bra för motiverade elever. Och kanske bra för dem som får hemundervisning." Men jag trodde inte att det skulle vara något som på något sätt kunde användas i klassrummet. Men sedan jag började få brev från lärare. Och lärarna skrev och sa: "Vi använder dina videor för att vända upp-och-ner på undervisningen. Du har ju redan spelat in föreläsningarna, så det vi gör nu... " och det skulle kunna hända i varje klassrum i Amerika i morgon, "... det jag gör är att jag ger eleverna i läxa att titta på föreläsningarna. och det som tidigare brukade vara läxor, gör eleverna numera i klassrummet."
Och här vill jag göra en liten paus igen - (Applåder) Jag vill pausa här ett ögonblick, eftersom det finns ett par intressanta saker att reflektera över. För det första: när dessa lärare gör så här finns det uppenbara fördelar, nämligen att deras elever nu kan ha glädje av videoklippen på samma sätt som mina kusiner hade. De kan pausa, repetera i sin egen takt, när de själva vill. Men ännu mer anmärkningsvärt är, och detta är inte självklart när man pratar om ny teknik i klassrummet, att genom att ta bort genomgången-som-passar-alla från lektionen och låta eleverna ta del av genomgången i sin egen takt hemma, för att sedan få jobba med uppgifterna i klassrummet och med läraren som går runt, och kamrater som kan hjälpa varandra, så har dessa lärare använt tekniken för att förmänskliga klassrummet. De utgick från en i grunden avhumaniserad upplevelse - 30 knäpptysta barn som inte får interagera med varandra, en lärare, oavsett hur bra, som tvingas hålla en genomgång som ska passa alla för 30 elever med tomma ansikten och något antagonistiska och nu har det blivit en mänskligare upplevelse. Nu kan de interagera med varandra.
I och med Khan Academy sa jag upp mig och har byggt upp en hel organisation. Vi är icke-vinstdrivande - Frågan är, hur ska vi ta detta till nästa nivå? Hur får vi vad dessa lärare har börjat göra att sprida sig till fler? Det jag visar er här är faktiska övningar som jag gjorde till mina kusiner. De övningar jag började med var mycket mer primitiva. Detta är en mer utvecklad version av dem. Men vår utgångspunkt är att vi skapar så många frågor som du behöver tills du förstår ett visst begrepp, och klarar av 10 frågor på raken. Och Khan Academy-videorna finns där. Du får tips och steg-för-steg-hjälp för att lösa problemet, om du inte vet hur du ska göra. Men utgångspunkten är (egentligen ganska enkelt): 10 rätt i rad - sen går du vidare. Och det är fundamentalt annorlunda än hur det ser ut i många klassrum idag.
I ett traditionellt klassrum, ger läraren läxor -- läxor, genomgångar, läxor, genomgångar och till sist ett prov som mäter vad man kan precis just då. Vid provet, oavsett om du får 70 eller 80 procent rätt, 90 eller 95 procent rätt, så går klassen vidare till nästa moment. Och även eleven som hade 95 procent rätt - vilka 5 procent var det han inte kunde?. Kanske visste han inte vad som händer när något blir upphöjt till noll. Och så bygger man vidare på det i nästa moment. Man skulle kunna jämföra det med -- att lära sig att cykla, som jag kanske först håller en föreläsning om och sen får du en cykel i två veckor, och sen kommer jag tillbaka två veckor senare, och säger, "Nåväl, låt oss se. Du har problem med vänstersvängar." Du klarar inte riktigt av att stanna. Du är en 80 procentig cyklist." Och så får du ett godkäntmärke i pannan. sen säger jag, "Här har du en enhjuling." Men lika löjligt som exemplet låter, så är det precis vad som händer i våra klassrum just idag. Och man tänker att om man låter vissa elever jobba framåt snabbt märker man snart att dessa duktiga elever plötsligt misslyckas i algebra och slutar klara av differentialer, trots att de är smarta och trots att de har bra lärare. Och det beror ofta på att de har kunskapsluckor - likt en schweizisk ost - där luckorna fortsatt urholka deras grundförståelse. Men vår modell är denna: att lära sig matematik på samma sätt som du lär dig allt annat, på samma sätt som du skulle lära dig att cykla. Försök hålla dig på cykeln - och kanske trilla av cykeln. Gör det så länge det behövs tills du bemästrar färdigheten. Det traditionella sättet bestraffar dig om du prövar och misslyckas, men förväntar sig inte att du är mästare från början. Vi uppmuntrar dig att experimentera. Vi uppmuntrar dig att misslyckas. Och vi förväntar oss att du bemästrar kunskapen.
Här är ytterligare en av modulerna som handlar om trigonometri. Den här om att flytta och spegla funktioner. Och de passar alla ihop. Nu har vi ca 90 sådana områden. Gå in på hemsidan med en gång. Det är gratis. Vi försöker inte sälja någonting. Den övergripande tanken är att allt ska passa för dessa kunskapsluckor. Den översta modulen handlar faktiskt om addition med ental. Som att ett plus ett blir två. Och huvudidén är, när eleven fått 10 rätt i en följd, att man knuffas framåt mot mer och mer avancerade moduler. Och när man fortsätter neråt i denna kunskapskarta kommer man till avancerad aritmetik. Längre ner får du prova på lite för-algebra och sedan enkel algebra. Ännu längre ner kan du prova på algebra 1 och algebra 2, och lite grann om ekvationer. Utifrån det här materialet tänker vi att du faktiskt kan lära ut vad som helst -- nåja, allt som kan läras ut, i ett sånt här sammanhang. Föreställ dig - och det här är precis vad vi jobbar med - att man utgår från dessa kunskapsluckor och använder logik och datorprogrammering, grammatik och genetik, som alla baseras sig på att man kan de tidigare stegen - och nu är eleven redo för nästa moment. Det kan fungera på individnivå, och jag uppmuntrar er alla att pröva med era elever, Men jag uppmuntrar också alla i publiken att testa själva. Det kommer att förändra hur ni pratar runt middagsbordet.
Men det vi önskar att göra är att kunna dra slutsatsen att vi vänt uppochner på klassrummet, precis som de där lärarna mailade mig om. Det jag visar er här är riktig data från ett försök i Los Altos skoldistrikt där man tog två klasser i åk 5 och två klasser i åk 7 och fullständigt utklassade den gamla mattekursplanen. De här eleverna har inga läroböcker, de får inte en genomgång som ska passa alla. De använder Khan Academy, de jobbar med programmet, under ungefär halva lektionen. Och jag vill poängtera att vi inte betraktar det här som en komplett matteutbildning. Vad det kan göra - och vad som faktiskt händer i Los Altos - är att det frigör tid. Systemet är som blocket och taljan som hjälper dig att ta dig igenom ett ekvationssystem, och som frigör tid för simuleringar, för spel, för mekaniken, för att bygga robotar, för att uppskatta hur högt berget är genom att mäta dess skugga.
Och paradigmskiftet innebär att läraren varje dag kommer in i klassrummet, och eleverna arbetar i sin egen takt - det här är faktiskt en live poängtavla från Los Altos skoldistrikt - och de tittar på denna poängtavla. Varje rad är en elev. Varje kolumn är ett av dessa moment. Grönt betyder att eleven redan behärskar det. Blått betyder att de jobbar med det - ingen anledning till oro. Rött betyder att de har kört fast. Och läraren behöver bokstavligt talat bara säga "Jag tar hand om de röda barnen." Eller ännu hellre, "Jag ser till att ett av de gröna barnen som redan behärskar momentet blir den första som hjälper till och vägleder sin kamrat."
Alltså, jag kommer från en mycket datacentrerad bakgrund, och vi vill ju inte att läraren ska gå runt och interagera och ställa en massa underliga frågor som: "Vad är det du inte förstår?" eller "Vad är det du förstår?" och så vidare. Så förändringen handlar om att utrusta lärarna med så mycket data som möjligt - data som, inom de flesta andra områden, skulle vara självklara, t.ex. inom finansvärlden, marknadsföring eller tillverkningsindustri. Så lärarna kan diagnostisera vad som saknas hos sina elever så att deras interaktion blir så produktiv som möjligt. Nu vet lärarna exakt vad eleverna har jobbat med, hur lång tid de har ägnat åt uppgifterna, vilka videoklipp de har sett, när de pausade videoklippen, när slutade de att titta, vilka uppgifter de gjort, och vad de har fokuserat på. Den yttre cirkeln anger vilka övningar de har fokuserat på. Den inre cirkeln anger vilka videoklipp de har fokuserat på. All denna data blir ganska fragmenterad men du kan se exakt vilka uppgifter som elever klarade eller inte klarade. Rött är fel, blått är korrekt. Frågan längst till vänster är den första frågan som eleven försökte sig på. De tittade på videoklippet där. Och här kan man se att de, till slut, fick 10 rätt i en följd. Man kan nästan se hur de lärt sig tack vare dessa 10 uppgifter. De blir också snabbare. Höjden anger hur lång tid det tog.
Så när man pratar om inlärning i sin egen takt, så förstår alla vad man menar - fast man i skolans värld kallar det individualisering - men det är riktigt häftigt när man ser det hända i ett klassrum. För att varje gång vi har prövat det här, i varje klassrum vi besökt, så händer det om och om igen efter ca fem dagar att en grupp av eleverna har gått fram med stormsteg medan en annan grupp av elever är lite långsammare. Med ett traditionellt arbetssätt, då man gjorde ett snabbt förhör, skulle man sagt: "Här är de begåvade eleverna, och här är de långsamma eleverna. Kanske borde vi följa upp dem på olika sätt. Kanske skulle vi placera dem i olika grupper." Men när man låter varje elev arbeta i sin egen takt - och det här ser vi om och om igen - hur de lägger ner mer tid på ett eller annat moment, men när de behärskar momentet, så går de vidare med ökat tempo. Vilket innebär att de elever som du trodde var långsamma för sex veckor sedan, tänker du nu är begåvade. Och vi ser detta om och om igen. Och då börjar man verkligen fundera hur många av dessa "etiketter", som många av oss haft fördel av, mest bara berott på lyckliga sammanträffanden.
Hur värdefullt det här än har varit i ett område som Los Altos, är vårt mål att använda tekniken för att förmänskliga, inte bara i Los Altos, utan undervisningen i hela världen. Och faktiskt leder detta till en intressant sak. En stor del av arbetet för att förmänskliga undervisningen handlar om lärartäthet, dvs antal elever per lärare. Som vi ser det, är det intressanta mätvärdet snarare mängden kvalitetstid-med- -sin-lärare. I traditionell undervisning ägnas den största delen av en lärares tid till att hålla genomgångar, bedöma, osv. Kanske används fem procent av tiden för att verkligen sitta bredvid en elev och arbeta tillsammans med honom/henne. Nu kan 100 procent av tiden användas för detta. Ännu en gång - genom att använda tekniken vänder vi inte bara upp och ner på klassrummet, vi förmänskligar klassrummet, skulle jag säga, med en faktor fem eller tio.
Och på samma sätt som i Los Altos - - tänk dig vad detta skulle kunna göra för en vuxen student, som känner sig besvärad att sitta i skolbänken igen vilket man måste göra innan man kan påbörja högskolestudier. Tänk dig vad det kan betyda för ett gatubarn i Calcutta som måste hjälpa till att försörja sin familj på dagarna vilket gör att han eller hon inte kan gå till skolan. Nu kan de tillbringa två timmar om dagen och ta igen och komma ikapp utan att skämmas för vad de kan eller inte kan. Tänk dig också vad som händer - vi talade tidigare om elever som hjälper varandra i klassrummet. Men det här är ett integrerat system. Det finns ingen anledning till att man inte kan ha elev-till-elev-hjälp utanför klassrummet. Tänk vad som händer om en student i Calcutta helt plötsligt hjälper din son, eller din som hjälper det där barnet i Calcutta? Och jag tror att det du börjar se växa fram är idén om ett globalt klassrum för hela världen. Och det är i grund och botten precis vad vi försöker bygga.
Bill Gates: Jag har sett några saker som du gör i ditt system som har med motivation och feedback att göra - energipoäng, meritmedaljer. Berätta hur du tänker kring detta.
SK: Självklart. Vi har ett fantastiskt team som arbetar med detta. Och jag vill poängtera - det är inte bara jag längre. Jag fortsätter att göra alla videoklippen, men vi har ett supergäng som utvecklar programvaran. Ja, vi har stoppat in en hel del spelinslag i systemet där du får dessa medaljer vi ska börja med topplistor för olika områden där du vinner poäng. Det är faktiskt ganska intressant. Bara genom att skriva om medaljerna och hur många poäng man får för att göra något har vi sett på systemnivå hur tiotusentals femte- och sjätteklassare väljer att gå åt ett eller annat håll beroende på vilken medalj man ger dem.
BG: Och samarbetet med Los Altos hur började det?
SK. Los Altos - det är ganska märkligt. Återigen - jag förväntade mig inte att detta skulle användas i några klassrum. Någon från deras skolledning kom och sa "Vad skulle du göra om du fick fria händer i ett klassrum?" Och jag sa, "Nja, jag skulle låta varje elev arbeta i sin egen takt med någonting som det här och med en poängräknare." Och de sa: "Det var ganska radikalt. Det måste vi fundera på." Så jag och resten av teamet tänkte "De kommer aldrig att vilja göra det här." Men de kom bokstavligt talat tillbaka nästa dag och sa: "Kan vi börja om två veckor?"
BG: Är det i åk 5-matematik som detta pågår just nu?
SK: Det är i två femteklassare och två sjundeklassare. Och de arbetar på distriktsnivå. Jag tror att det är möjligheten att kunna följa upp eleverna som de uppskattar mest. Det är inte bara något som händer i skolan. Vi kunde t.o.m. se att några elever jobbade med det under julen. Och vi kan följa allt. De kan följa varje elev när de går igenom hela distriktet. Över sommaren, när de byter från en lärare till en annan, finns kontinuiteten med resultaten som man även kan se på distriktsnivå.
BG: Några av de översikter vi såg var gjorda för läraren för att kunna följa elevernas utveckling. Har ni fått någon feedback på dessa översikter om hur de uppfattar vad de betyder?
SK: Absolut. De flesta av dessa översikter har specificerats av lärarna själva. Vi har gjort några för elever också, så att de kan se sina data, med vi har ett tätt samarbete med lärarna för utvecklingen. Och de säger saker som, "Det där är bra, men..." Som t.ex. fokusöversikten. Många lärare sa "Jag har en känsla av att många elever bara hoppar runt och inte fokuserar på ett område i taget." Så därför skapade vi fokusöversikten. Det har hela tiden drivits framåt av lärare. Det har varit rätt galet.
BG: Är det klart för stor lansering? Tror du att det är många klasser som nästa år kommer att pröva det här?
SK: Javisst, systemet är klart. Vi har en miljon människor på sajten redan, så vi klarar att hantera ytterligare några. (Skratt) Nej, det finns ingen anledning att det inte skulle kunna hända i varje klassrum i Amerika redan imorgon.
BG: Och visionen om att användarna hjälper varandra. Om jag förstått saken rätt är grundidén att någonstans i användargränssnittet ska jag kunna hitta människor som frivilligt kan hjälpa till kanske se hur andra har bedömt deras hjälp och kunna boka tid och komma i kontakt med dessa personer?
SK: Absolut. Och det här är någonting som jag vill uppmana alla i den här publiken att göra. De där poängtavlorna som lärarna har, ni kan logga in er med en gång, och omedelbart bli en coach för dina barn eller syskonbarn eller kusiner eller kanske för några barn på närmaste fritidsgård. Och ja, du kan faktiskt börja bli en mentor och lärare omedelbart. Alltså - allt finns där.
BG: Ja, det är fantastiskt. Jag tror att ni just fått en glimt av framtidens undervisning. Tack. (SK: Tack)
You can share this video by copying this HTML to your clipboard and pasting into your blog or web page. This video will play with subtitles.
You either have JavaScript turned off or have an old version of the Adobe Flash Player. To view this rating widget you
need to get the latest Flash player.
If your browser allows only "trusted sites" to execute Javascript, you should add the "googleapis.com" domain to your whitelist to allow our Flash detection to work properly.
Got an idea, question, or debate inspired by this talk? Start a TED Conversation, or join one of these:
Salman Khan berättar om hur och varför han skapade den anmärkningsvärda Khan Academy, en noggrant strukturerad serie pedagogiska filmer som erbjuder kompletta kursplaner i matematik, och numera även i andra ämnen. Han visar kraften i interaktiva övningar, och kräver att lärarna överväger att överge det traditionella klassrummets struktur - ge eleverna videoföreläsningar att titta på hemma, och göra "läxorna" i klassrummet med läraren tillgänglig som hjälp.
In 2004, Salman Khan, a hedge fund analyst, began posting math tutorials on YouTube. Six years later, he has posted more than 2.000 tutorials, which are viewed nearly 100,000 times around the world each day. Full bio »
Translated into Swedish by Magnus Gustafsson
Reviewed by Johan Cegrell
Comments? Please email the translators above.
05:28 Posted: Apr 2012
Views 416,828 | Comments 165
02:58 Posted: Jun 2009
Views 1,097,066 | Comments 311
06:02 Posted: Apr 2012
Views 258,155 | Comments 67
Just follow the guidelines outlined under our Creative Commons license.
This comment will be attributed to . Not ? Sign Out.