Robert Thurman: Utöka din krets av medkänsla

Jag vill öppna med att citera ett av Einsteins underbara uttalanden, bara så att folk kan känna sig lugna med att den stora vetenskapsmannen av nittonhundratalet också håller med oss och kallar oss till denna åtgärd. Han sade, "En människa är en del av det hela, kallad av oss, universum, en del, begränsad i tid och rum. Han upplever sig själv, sina tankar och känslor, som något avskilt från resten, ett slags optiskt självbedrägeri av hans medvetande, detta avskiljande, detta självbedrägeri är som ett fängelse för oss begränsar oss till våra personliga önskningar och till tillgivenhet för de få som står oss närmast. Vår uppgift är att frigöra oss själva från detta fängelse genom att utöka vår krets av medkänsla, genom att omfamna alla levande ting och hela naturen i sin skönhet."

Denna insikt av Einsteins är kusligt nära den Buddistiska psykologi, vari medkänsla, -Karuna kallas det, definieras som "Känsligheten för andras lidande och motsvarande vilja att befria andra från lidande." Det har en nära koppling till kärlek. Vilket är viljan för de andra att vara lyckliga. Vilket kräver, såklart, att man känner glädje själv och har viljan att dela med sig av den. Detta är perfekt eftersom det tydligt motsätter självupptagenhet och själviskhet till medkänsla, oro för andra och dessutom visar det att de som fångas i cirkeln med eget intresse, drabbas hjälplöst, medans de medkännande är mer fria och underförstått mer lyckliga.

Dalai Lama nämner ofta att medkänslighet är hans bästa vän. Det hjälper honom när han känner sig överväldigad med sorg och förtvivlan. Medkännande hjälper honom att titta bort från känslan av hans lidande som den mest absoluta, mest fruktansvärda lidande någon någonsin har haft och breddar sin medvetenhet om andras lidande, även från förövarna av hans elände och hela massan av varelser. Faktum är, lidandet är så pass stort och enormt så att hans egna lidande blir minde monumentalt. Och han börjar att röra sig bortom sitt självkännande, in i bredare oro för andra. Och detta gör honom gladare, eftersom hans mod är stimulerat att kliva upp till tillfället. Därför använder han sitt egna lidande som en port till att bredda hans krets av medkänsla. Vi måste säga att han är en väldigt god kollega till Einstein.

Nu så vill jag berätta en historia som är en väldigt känd berättelse i den Indiska och Buddhistiska traditionen, berättelsen om den mäktiga Saint Asaṅga som levde -- samtidigt som Augustinus i väst -- och var ungefär som en Buddhistisk Agustinus. Och Asaṅga levde 800 år efter Buddhas tid. Och han var orolig för tillståndet för människors utövande av Buddhismen i Indien på den tiden.

Så han sade, "Jag är trött på detta. Ingen lever läran fullt ut. De pratar om kärlek, medkännande, visdom och upplysthet men de beter sig själviskt och patetiskt. Så Buddhas lärdom har tappat sin drivkraft. Jag vet att nästa Buddha kommer om några tusen år från nu men han existerar för tillfället i en speciell himmel -- det är Maitreya. Så, jag drar mig tillbaka och mediterar och ber tills Buddha Maitreya visar sig själv för mig och lär upp mig eller något för att återföra läran om medkänslighet till vår värld idag."

Så han drog sig undan och han mediterade i tre år men han såg inte framtidens Buddha Maitreya. Han gick därifrån äcklad. Medan han lämnade så såg han en man -- en rolig liten man -- sittandes delvis nedför berget. Mannen hade en klump av järn som han gned med en bit tyg. Asaṅga blev intresserad av det. Så han frågade, "Vad gör du?" Mannen svarade: "Jag tillverkar en nål." Han sade, "Löjligt, du kan inte göra en nål genom att gnida en klump järn mot tyg." Mannen sade, "Verkligen?" Och så visade han upp en skål full med nålar Så han sade, "Okej, jag förstår" Han gick tillbaka till sin grotta och mediterade igen.

Återligen i tre år utan att få en uppenbarelse. Han lämnar igen. Denna gången så kommer han ner. När han lämnar så ser han en fågel tillverka ett bo på en klippavsats och där fågeln landar för att få kvistarna till klippan nuddar fjädrarna stenen och det har kapat skåror i sex till åtta tum djupa, så det var en klyfta i stenen som har tillkommit av fåglarnas fjädrar genom generationer. Så han sade, "Okej, jag förstår." Han gick tillbaka.

Yttligare tre år. Igen, ingen uppenbarelse av Maitreya efter nio år. Så, han lämnar igen och denna gång var det vatten som droppade och skapade en gigantisk skål i stenen där dropparna landade. Så igen vandrar han tillbaka och efter tolv år, fortfarande ingen uppenbarelse. Han får panik, han tittar varken åt vänster eller höger för att slippa se en uppmuntrande vision.

Så han kommer ner till staden som en bruten man. Och där, i staden, möter han en hund som kommer såhär -- en av de hemska hundar som du kan se i fattiga länder, till och med i Amerika, tror jag, i vissa områden -- han han ser förskräcklig ut. Han blir intresserad av huden för att den är så patetisk och försöker att få dess uppmärksamhet. Han sätter sig ner och tittar på hunden. Hundens bakdel är som ett öppet sår och lite av det är som kallbrand. Det är som maskar i huden och det är hemskt. Han tänker, "Vad kan jag göra för att fixa hunden? Nå, det minsta jag kan göra är att rengöra såren och tvätta den.

Så han tar lite vatten och skall börja rengöra, då hans uppmärksamhet drar sig mot maskarna. Han tittar på maskarna och maskarna ser ganska söta ut och de maskar glatt runt i hundens bakparti. "Om jag rengör hunden så förgör jag maskarna, hur kan det vara så? Nu har jag fått nog, jag är en värdelös människa och det finns ingen Buddha eller Maitreya och allt är hopplöst. Ska jag förgöra maskarna?"

Så han fick en strålande idé. Han tog en skärva från något och skar en del från sitt lår och placerade den på marken. Han tänkte nog inte så noga på ASPCA Han var helt förvisad in i situationen Så han tänkte, "Jag tar maskarna och lägger dem i detta kött, sedan så rengör jag hundens sår och sedan, ni vet, listar jag ut vad jag ska göra med maskarna."

Så han börjar, men han kan inte ta tag i maskarna. Tydligen så rörde de på sig, de var svåra att ta tag i dessa maskar. Så han sade, "Nå, jag stoppar min tunga i hundes kött och så kommer maskarna att hoppa upp på min varma tunga. Hunden ser ganska slut ut. Och sedan spottar jag ut dem en efter en ner i saken." Så han går ner och han sticker in ut sin tunga såhär. Han behövde sluta sina ögon för det är så motbjudande, luktar illa och allt.

Och så, plötsligt, är det en pfft, ett ljud sådär. Han faller baklänges och där, såklart, är den framtida Buddha Maitreya. I en fantastisk vision som i en regnbågs, gyllene, plasma kropp, som en utsökt mystisk vision. Han säger "Oh" och bugar. Men, som människa, så tänker han direkt på sitt nästa klagomål.

Så när han kommer upp från sin för bugning så säger han, "Min herre, Jag är så glad att se dig, men var har du varit de senaste 12 åren? Vad ska det föreställa?"

Maitreya sade, "Jag har alltid varit med dig, Vem tror du skapade nålarna, gjorde bo och droppade på sten för dig, tjockskalle?" (Skratt) "Leta efter Buddha i köttet" sade han. Han sade, "Du hade inte, tills detta ögonblick, äkta medkänsla. Och, tills du har äkta medkänsla så kan du inte erkänna kärlek. Maitreya betyder kärlek, den kärleksfulla, ni vet, i Sanskrit.

Asanga såg väldigt tvekfull ut. Han sade, "Om du inte tror mig, ta mig med dig." Så han tog Maitreya -- som krympte till en glob, en boll -- och lyfte upp honom på sin axel. Och han sprang in till stadens marknad och sade, "Glädjas, Glädjas, den framtida Buddha har kommit före alla förutsägelser. Här är han." Och ganska snart så hade de börjat kasta stenar mot honom -- det var inte Chautauqa. Det var en annan stad -- för de såg en tokig, mager, yogaman, lite som en hippie, med ett blödande ben och en förruttnade hund på axlarna, skrikandes att den framtida Buddha hade kommit.

Så, helt naturligt så jagade de honom ut ur staden. Men vid utkanten av staden, såg en äldre kvinna, en smutsig kvinna i den smutsiga jorden, en förgylld fot på en förgylld lotus på hans axel och sen hunden, men hon såg den förgyllda foten av Maitreya och hon erbjöd en blomma. Så det uppmuntrade honom och han följde med Maitreya.

Maitreya tog honom till en speciell himmel, vägen som den Buddhistiska myten vecklas ut på ett typiskt sätt. Maitreya behöll honom i himlen i fem år, dikterade för honom fem komplicerade luntor med metoderna för hur du odlar medkänsla.

Så jag tänkte att jag skulle dela med mig vad denna metod är, eller en av dem En känd sådan, den kallas "Kausala metoder för att skapa medkänsla" Det börjar med att man mediterar och visualiserar att alla varelser är en och samma, och alla -- även djur-- är i mänsklig form. Djuren är i ett av deras mänskliga liv. Människorna är människor. Sen, bland dem, tänker du dig dina vänner och de du håller kära, cirkeln runt bordet. Tänk på dina fiender och de som är neutrala. Så försöker du säga, "De jag håller kärt, älskar jag. Men du vet, efter allt, så är de snälla mot mig. Jag har bråkat med dem. Ibland så var de ovänliga. Jag blev arg, bröder kan bråka, föräldrar och barn kan bråka. Så, på något sätt gillar jag dem så mycket för att de är snälla mot mig, Medan jag inte känner de neutrala. De kan vara helt okej. Och så mina fiender gillar jag inte eftersom de är elaka mot mig. Men de är snälla mot något, jag skulle kunna bli dem."

Och såklart Buddhisterna, tror, för att vi har alla haft ett oändligt tidigare liv, Buddhisterna tror att vi alla har varit varandras släktingar, och allesammans, alla ni, har ur Buddhismens synpunkt i något tidigare liv, fast ni kommer inte ihåg det och inte jag heller, varit min moder, och jag ber om ursäkt för alla problem jag har orsakat er. Och jag har även varit din moder Jag har varit kvinna och jag har varit var och en av er, er mor i ett tidigare liv på sättet Buddhisterna återspeglar det. Så, min mor är riktigt bra i detta liv. Men alla ni är på ett sätt del av den eviga modern. Ni gav mig det uttrycket, den eviga morsan sa ni, underbart! Så det är så Buddhisterna gör det. En troende kristen kan tänka att alla varelser, även fiender, är Guds barn. Så på den punkten är vi ense.

Så först så byggde de denna grund av jämställdhet. Så vi reducerar vårt grepp om dem vi älskar -- endast via meditation - och så öppnar vi vårt sinne en del för de vi inte känner. Och så reducerar vi absolut fientligheten och "Jag vill inte vara medkänslig mot dessa" mot dem som vi ser som onda människor, de vi hatar och som vi inte gillar. och vi hatar ingen därför. Så vi utjämnas. Det är väldigt viktigt.

Det nästa vi skall göra är vad som kallas moders-igenkännande. Vi tänker att vi känner igen varje varelse som de vore en del av vår familj. Vi expanderar. Vi tänker på känslan av att komma ihåg en mor, och vi desarmerar detta till alla varelser i denna meditation. Och vi ser modern i varje varelse. Vi ser uttrycket som modern har i sitt ansikte, hur hon ser på detta barn som är ett mirakel som hon har skapat från sin egna kropp, för hon är ett däggdjur, där hon har äkta medkänsla, verkligen är den andra, och identifieras fullständigt. Dennes liv kommer att bli mer viktigt än hennes egna. Och därför är det den kraftfullaste formen av -- oegennytta. Denna mor är modellen för all altruism för mänskligheten i spirituella traditioner. Så vi återspeglar tills vi typ kan se detta moderliga uttryck i alla varelser.

Folk skrattar åt mig för att jag brukade säga det jag brukade meditera att morsan Cheney var min mamma, jag var såklart irriterad på honom för hans elakheter i Irak. Jag brukade meditera på George Bush. Han är en väldig söt mamma i kvinnlig form. Han har små öron, han ler och vaggar dig i sina armar. Och du tänker att han tar hand om dig. Saddam Husseins mustasch är ett problem men du tänker på honom som din mor.

Och det är så du gör det, du tar en varelse som du tycker ser konstig ut och så ser du hur de kunde vara förtrogen till dig. Så gör du så tills du verkligen känner det. Du kan känna förtrogenhet till alla varelser. Ingen känns okänd, de är inte de "andra." Du reducerar känslan av annorlunda mot varelserna. Sedan rör du dig till att känna igen ödmjukheten av mödrar generellt, om du kan komma ihåg ödmjukheten från din egen mor, om du kan komma ihåg ödmjukheten från din maka, eller, om du är en mamma själv, hur du var med dina barn. Så du börjar bli väldigt sentimental, du odlar sentimentaliteten intensivt. Du kanske även börjar gråta av tacksamhet och ödmjukhet. Och då ansluter du det med din känsla av att alla har denna moderliga möjlighet. Varje varelse, även de som ser elaka ut, kan vara moderliga.

Sen tredje, så kliver ut till det som kallas känslan av tacksamhet. Du vill ge tillbaka den ödmjukhet som alla varelser har visat dig. Och så det fjärde steget, så går du till det som kallas härlig kärlek. I varje steg så kan du vara i några veckor, månader eller dagar det beror på hur du gör det, eller så kan du meditera detta på en gång. Och sedan tänker du på hur kärleksfulla varelser är när de är glada, när de är belåtna. Och alla varelser är vackra när de innerligt känner lycka. Deras ansikten ser inte ut så här. När de är arga ser de fula ut, men när de är glada så är de vackra. Så du ser varelser i deras potentiella lycka Och du känner en kärlek mot dem så du vill att de ska vara glada, även dina fiender.

Och det är faktiskt väldigt logiskt att tycka så vi tycker att Jesus var orealistisk när han sa - "Älska din fiende" Han säger det och vi tycker att han är orealistisk, vädligt andlig och pompös men tänker, "Vad vänligt av han och säga så, men jag kan inte göra det" Men det är verkligen praktiskt. Om du älskar din fiende så betyder det att du vill att din fiende ska vara glad. Om din fiende var jätteglad, varför skulle han då vara din fiende? Vad tråkigt att springa runt och jaga dig. De skulle vara avslappnade någonstans och ha det roligt. Så det är vettigt att vilja se sin fiende glad för då kommer de sluta vara din fiende för det är för mycket besvär.

Det är den härliga kärleken. Och till slut så har vi det femte steget vilket är medkänsla, universell medkänsla Det är då du börjar titta på verkligheten för alla varelser som du kan komma att tänka på. Så du ser på dem och du ser hur de beter sig. Och då inser du hur olyckliga de verkligen är, merparten av tiden. Du ser smärtan i människorna. Och då inser du att de inte ens har någon medkänsla för sig själva. De är drivna av plikter och åligganden. "Jag måste ha det, jag behöver mer. Jag är inte värdig och jag borde göra något" Och de springer runt i stress. Och de tycker att det är manligt och hårt disciplinerande. Men de är egentligen grymma mot sig själva. Och då såklart, är de grymma och hänsynslösa mot andra. Så de får ingen positiv återkoppling. Ju oftare de lyckas och desto mer makt de får desto mer olyckliga blir de. Och det är från detta som du känner äkta medkänsla mot dem.

Och då känner du att du måste agera. Och det är motivationen -- Och valet av åtgärder, såklart, blir förhoppningsvis mer praktiskt än för stackars Asanga som fixade maskarna på hunden, för att han hade motivationen och vem som än var framför honom, så ville han hjälpa till. Men såklart så är det opraktiskt. Han skulle ha grundat ASPCA i staden och fått lite vetenskaplig hjälp för hunden och maskarna. Och jag är säker att han gjorde det senare, men ni vet att det endast indikerar sinnestillståndet.

Och nästa steg -- det sjätte steget bortom universell medkänsla -- som sedan är denna sak, där du är kopplad till andras behov i ett sant sätt och du har medkänsla även för dig själv, och inte -- det är inte endast sentimentalitet. Du kanske är rädd för något. Någon ond man gör sig själv mer och mer olycklig blir mer och mer elak mot andra människor och blir bestraffad för det i framtiden på olika sätt. I Buddhismen får de det i ett framtida liv. Och såklart i den teistiska religionen så blir de bestraffade av Gud eller nåt. Och i materialismen så tror de att de kan komma ifrån det genom att sluta existera, genom att dö, men så är det inte. Och de kommer att återfödas till något.

Strunt samma, jag går inte in på det. Men nästa steg kallas universell skyldighet. Och det är väldigt viktigt -- Stadgan av medkänsla. ska leda oss till att utvecklas genom äkta medkänsla, vilket kallas för universell skyldighet. Med det menas att de stora lärorna från hans helighet, Dalai Lama, som han lär ut överallt. Han säger att det är den gemensama religonen av mänsklighet, välvilja, men att välvilja betyder universell skyldighet. Och med det menas att det som händer med andra varelser händer med oss, att vi är skyldiga till det, att vi skall ta det och göra vad vi kan till vilket pris vi kan på varje liten nivå som vi kan göra det på. Vi måste verkligen göra det. Det finns inget sätt vi 'inte' kan göra det på.

Och sen, till slut, så leder det till en ny inriktning i livet. där vi lever i harmoni för oss själva och andra, och vi inser att glädje för oss -- och vi 'är' lyckliga och glada. -- En sak som vi inte får tänka är att medkänsla gör dig miserabel. Medkänsla gör dig glad. Den första personen som är glad, när du får riktig medkänsla, är du själv, även om du inte har gjort något för någon annan. Även om förändringen i ditt sinne redan gör något för andra varelser. Så kan de känna denna kvalitet i dig och det hjälper dem och ger dem ett gott exempel.

Och denna icke medkänsliga klocka har just visat mig att det börjar närma sig slutet.

Så, öva medkänslighet, läs igenom koncessionen, sprid den och utveckla den inom dig själv. Tänk inte "Är jag eller är jag inte medkänslig" och liksom tro att du är fast där. Ni kan utveckla detta. Ni kan förinta icke-medkänsligheten, grymheten, känslokylan, ignorerandet av övriga. Ta universellt ansvar för dem, då kommer inte bara Gud och den eviga modern att le, utan även Karen Armstrong.

Tack så mycket.