Robert Gupta: Musik är medicin, musik är hälsa.

När Steve Lopez, krönikör på Los Angeles Times, en dag var ute och gick på gatorna i centrala Los Angeles, hörde han ljuvlig musik. Den kom från en man, en afro-amerikan, charmerande, fårad, hemlös, som spelade på en fiol med bara två strängar.

Många av er känner till den här historien, för Steves krönikor blev senare till en bok, som blev en film med Robert Downey Jr som Steve Lopez och Jamie Foxx som Nathaniel Anthony Ayers, kontrabasisten som studerat på Juilliard school, men vars lovande karriär tragiskt avbröts när han drabbades av paraniod schizofreni. Nathaniel hoppade av Juilliard, fick ett totalt sammanbrott och 30 år senare levde han hemlös på gatan i slumkvarteren i centrala Los Angeles. Jag kan rekommendera Steves bok eller filmen om ni vill förstå inte bara det vackra bandet mellan dessa två män, utan också hur musiken bidrog till att skapa detta band och i slutänden var det instrument, om uttrycket tillåts, som fick Nathaniel bort från gatan.

Jag träffade Mr Ayers 2008, för två år sedan, i Walt Disney Concert Hall. Han hade just lyssnat till ett framförande av Beethovens första och fjärde symfoni, och kom in bakom scenen och presenterade sig. Han talade mycket jovialiskt och sällskapligt om Yo-Yo Ma och Hillary Clinton, och om hur the Dodgers aldrig skulle klara World Series i baseball, allt på grund av förstafiolens lömska passage i sista satsen av Beethovens fjärde symfoni. Och vi kom att prata om musik. Och några dagar senare fick jag e-post från Steve där det stod att Nathaniel var intresserad av att ta en fiollektion för mig.

Jag bör nämna att Nathaniel vägrar behandling, för att när han vårdades var det med elchocker och Hibernal och handklovar och det har gett honom ärr för livet. Men ett resultat är att han nu får dessa schizofrena anfall. De värsta kan yttra sig som att han exploderar och sedan försvinner dagar i sträck, kringflackande på Skid Rows gator, utsatt för dess fasor, med sina egna själskval helt lössläppta.

Och Nathaniel var i just ett sådant upprivet tillstånd när vi började vår första lektion i Walt Disney Concert Hall, han hade något slags manisk glimt i ögonen, han var borta. Och han pratade om osynliga demoner och rök, och hur någon förgiftade honom medan han sov.

Och jag blev rädd, inte för min egen skull, utan jag var rädd att jag skulle förlora honom, att han skulle bli alltför uppriven och att jag skulle förstöra hans förhållande till fiolen om jag började prata om skalor och arpeggion och andra spännande sorters didaktisk fiolpedagogik. (Skratt) Så jag började helt enkelt spela. Och jag spelade första satsen i Beethovens fiolkonsert.

Och medan jag spelade insåg jag att en total förändring ägde rum i Nathaniels blick. Det var som om han stod under inflytande av ett osynligt läkemedel, en kemisk reaktion där mitt spel var katalysatorn. Och Nathaniels maniska ursinne förvandlades till förståelse, en stilla nyfikenhet och grace. Och helt mirakulöst tog han upp sin egen fiol, och han började spela, på gehör, vissa fragment från fiolkonserter som han sedan bad mig avsluta, Mendelssohn, Tjajkovskij, Sibelius. Och vi började prata om musik, från Bach till Beethoven och Brahms, Bruckner, alla B:n, från Bartók hela vägen till Esa-Pekka Salonen.

Och jag förstod att han inte bara hade en encyklopedisk kunskap om musik, utan han relaterade till denna musik på ett personligt plan. Han talade om den med samma passion och förståelse som jag delar med mina kollegor i Los Angeles-filharmonin. Och genom att spela och prata om musik hade denne man förvandlats från den paranoida, plågade människa som kommit direkt från gatan i centrala Los Angeles, till en charmerande, bildad, lysande, Juilliard-skolad musiker.

Musik är medicin. Musik förändrar oss. Och för Nathaniel är musik mental hälsa. För musiken låter honom ta sina tankar och vanföreställningar och genom sin fantasi och kreativitet omforma dem till verklighet. Och det är en väg ut från hans kvalfyllda tillstånd. Och jag insåg att detta är konstens innersta väsen. Detta är orsaken till att vi gör musik, att vi tar något som finns inom oss alla, inne i vår själva kärna, våra känslor, och genom våra konstnärliga glasögon, genom vår kreativitet, kan vi verkliggöra dessa känslor. Och verkligheten i det uttrycket når oss alla, berör oss, inspirerar och förenar oss.

Och i Nathaniels fall, återförde musiken honom till en vänkrets. Musikens försonande kraft förde honom tillbaka till en musikerfamilj som förstod honom, som såg hans talang och respekterade honom. Och jag kommer alltid att musicera med Nathaniel, vare sig vi är i Walt Disney Concert Hall eller Skid Row, för han påminner mig om varför jag blev musiker. Tack. (Applåder)

Bruno Giussani: Tack så mycket. Tack. Robert Gupta. (Applåder)

Robert Gupta: Jag ska spela något som jag skamlöst har stulit från cellisterna. Så snälla, förlåt mig!

(Skratt) (Musik) (Applåder)