Rebecca MacKinnon: Det är dags att ta tillbaka Internet!

Jag börjar med en reklamfilm inspirerad av George Orwell och som Apple körde 1984.

(Video) Storebror: Vi är ett folk, med en vilja, en önskan, ett ändamål. Våra fiender ska tala sig själva till döds, och vi kommer att bekämpa dem med deras egen förvirring. Vi ska stå segervissa. Berättarröst: 24 januari kommer Apple Computer att lansera Macintosh. Och ni kommer att förstå varför 1984 inte kommer att likna "1984."

Rebecca MacKinnon: Det underliggande budskapet i det här filmklippet är väldigt kraftfullt än idag. Teknologi skapad av innovativa företag kommer att frigöra oss alla. Spola fram tiden drygt två decennier. Apple lanserar iPhone i Kina och censurerar bort Dalai Lama och ett flertal andra politiskt känsliga applikationer enligt den kinesiska regeringens begäran om deras kinesiska App Store. Den amerikanska satirtecknaren Mark Fiore fick sin satir-app censurerad i USA eftersom anställda på Apple ansåg att den kunde uppfattas som stötande av vissa grupper. Hans app återinfördes inte förrän han vann Pulitzerpriset. Den tyska tidskriften Stern, ett nyhetsmagasin, fick sin app censurerad eftersom Apples barnvakter ansåg den vara lite för vågad för sina användare. Och detta trots det faktum att den här tidskriften säljs helt lagligt i nyhetsstånd över hela Tyskland. Och ännu mer kontroversiellt är att Apple nyligen censurerade en palestinsk protest-app efter att den israeliska regeringen uttryckt oro över att den kunde användas till att organisera våldsamma attacker.

Så här ligger det alltså till, att vi befinner oss i ett läge där privatägda företag sätter nivåer för censur som ofta är godtyckliga och i allmänhet mer snäva än den grundlagsstadgade standarden för yttrandefrihet som vi åtnjuter i demokratier. Och de svarar på anspråk om censur från auktoritära regimer som inte speglar medborgarnas samtycke. Och de svarar på begäran och önskemål från regeringar som inte har någon jurisdiktion över många, eller de flesta, av användarna som interagerar med innehållet ifråga.

Så här ligger det alltså till. I världen innan Internet var suveränitet över våra fysiska friheter, eller bristen på densamma, kontrollerad nästan enbart av nationalstater. Men nu har vi detta nya lager av privatägd suveränitet i cyberrymden. Och deras beslut om mjukvaruprogrammering, ingenjörskonst, design, användaravtal agerar alla som en slags lag som formar vad vi kan eller inte kan göra med våra digitala liv. Och deras suveräniteter, intersektionella och globalt sammanlänkade, kan på vissa sätt utmana nationalstaternas suveränitet på väldigt spännande vis, men kan ibland också projicera och förlänga den i en tid där kontroll över vad folk får eller inte får göra med information har större inverkan än någonsin på maktutövandet i vår fysiska värld. Trots allt behöver till och med ledaren av den fria världen lite hjälp från sultanen av Facebookistan om han vill bli omvald nästa år.

Och dessa plattformar var synnerligen behjälpliga aktivisterna i Tunisien och Egypten den här gångna våren och tiden därefter. Som Wael Ghonim, direktör på Egyptiska Google på dagen, hemlig Facebook-aktivist på natten sa till CNN efter att Mubarak avgått, "Om du vill befria ett samhälle, ge dem bara Internet." Men att störta en regering är en sak, att bygga en stabil demokrati är lite mer komplicerat. Till vänster är ett foto taget av en egyptisk aktivist som deltog i stormningen av det egyptiska statliga säkerhetsverkets kontor i mars. Och många av agenterna strimlade så många dokument de bara kunde och lämnade dem efter sig i drivor. Men några filer lämnades kvar oförstörda, och aktivister, vissa av dem, fann sina egen övervakningsmappar fulla av transkriptioner av deras epost-växlingar, SMS de skickat från sina mobiltelefoner, till och med konversationer via Skype. En aktivist fann till och med ett kontrakt från ett västerländskt företag angående försäljning av övervakningstekonologi till den egyptiska säkerhetstjänsten. Och de egyptiska aktivisterna förmodar att de här teknologiena fortfarande är i bruk av de tillfälliga myndigheterna ansvariga för nätverken där.

Och i Tunisen började censuren faktiskt komma tillbaka i maj - inte alls i samma utsträckning som under president Ben Alis tid. Men här ser man en blockerad sida av vad som sker när man försöker nå vissa Facebook-sidor och andra webbsidor som de tillfälliga myndigheterna har bestämt kan uppmuntra till våld. Som en protest mot detta bestämde sig bloggaren Slim Amamou, som hade blivit fängslad under Ben Ali och sedan blivit del av den tillfälliga regeringen efter revolutionen, att avgå från sin post. Det har varit mycket debatt i Tunisien om hur man ska gå tillväga med den här sortens problem

Faktum är att det, på Twitter, funnits ett antal människor som stött revolutionen men sagt, "Alltså, vi vill ha demokrati och yttrandefrihet, men det finns vissa uttryck som borde förbjudas därför att de är alltför våldsamma och kan verka upprörande på demokratin. Men problemet är, hur bestämmer man vem som ska ha makt över de här besluten och hur försäkrar man sig om att de inte missbrukar makten? Som Riadh Guerfali, den tunisiska veteranen inom digital aktivism anmärkte om den här incidenten, "Förr var saker enkla: man hade de goda på ena sidan och de onda på den andra. Idag är saker och ting mycket subtilare." Välkomna till demokratin, våra tunisiska och egyptiska vänner.

Verkligheten är som så att det inte ens i dagens demokratiska samhällen finns några bra svar på hur man balanserar behovet av säkerhet och upprätthållande av lagen på ena sidan och bevarandet av medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet på andra, i våra digitala nätverk. Faktum är att det i USA, vad du än må tycka om Julian Assange, finns folk som inte nödvändigtvis är hans anhängare men som är väldigt oroade över hur den amerikanska regeringen och vissa företag har hanterat Wikileaks. Amazons webbbutik stängde av Wikileaks som kund efter att ha mottagit ett klagomål från senator Joe Lieberman, trots det faktum att Wikileaks inte hade blivit åtalat, än mindre dömt, för något brott.

Så vi antar att Internet är en gränsöverskridande teknologi. Det här är en karta över sociala nätverk världen över, och säkert är att Facebook erövrat stora delar av världen - vilket kan vara både bra och dåligt, beroende på vad du tycker om hur Facebook sköter sina tjänster. Men gränser framhärdar i vissa delar av cyberrymden. I Brasilien och Japan är det av unika kulturella och språkliga skäl. Men om man tittar på Kina, Vietnam och ett antal forna sovjetstater, är vad som sker där mer oroväckande. Vi har en situation där relationen mellan regering och lokala sociala nätverksföretag skapar en situation där, väsentligen, all den potential till egenmakt som ligger i dessa plattformar begränsas på grund av relationerna mellan företag och regering.

I Kina har vi nu "the Great Firewall" som den kallas som blockerar Facebook och Twitter och nu senast Google+ och många andra utländska webbsidor. Och detta görs dels med hjälp av västerländsk teknologi. Men det är inte hela historien. Den andra delen är krav som den kinesiska regeringen ställer på alla företag som verkar på det kinesiska Internet, känt som ett system av självdisciplin. På klarspråk betyder det helt enkelt censur och övervakning av dess användare. Det här är en ceremoni som jag faktiskt närvarade vid 2009 där kinesiska Internet Society delade ut priser till de 20 kinesiska företag som varit bäst på att utöva självdisciplin - alltså övervaka sitt innehåll. Och Robin Li, verkställande direktör för Baidu, Kinas mest använda sökmotor, var en av mottagarna.

I Ryssland brukar de inte blockera Internet eller censurera webbsidor. Men det här är en webbsida vid namn Rospil som är en anti-korruptionssida. Tidigare i år ägde en oroväckande händelse rum där folk som hade donerat pengar till Rospil genom ett betalningssystem vid namn Yandex Money plötsligt fick hotfulla telefonsamtal från medlemmar av ett nationalistiskt parti som hade kommit över information om bidragsgivare till Rospil genom medlemmar av säkerhetstjänsten, som på något vis hade fått tag på den här informationen genom folk på Yandex Money. Det här har en skrämmande effekt på folks möjlighet att använda Internet till att hålla regeringar ansvariga. Vi har alltså en situtation i världen idag där fler och fler länders relationer mellan medborgare och regeringar förmedlas genom Internet som mestadels består av privatägda och privat skötta tjänster.

Så den viktiga frågan, anser jag, är inte den här debatten om huruvida Internet kommer att hjälpa de goda mer än de onda. Självklart kommer Internet stärka den som är skickligast på att använda tekniken och som bäst förstår Internet jämfört med motståndaren. Den mest trängande frågan vi ska ställa oss idag är hur vi kan säkerställa att Internet utvecklas på ett sätt som sätter medborgaren i centrum. För jag tror att ni alla skulle hålla med om att det enda legitima syftet med regering är att tjäna medborgarna. Och jag skulle hålla med om att det enda legitima syftet med teknologi är att förbättra våra liv, inte att manipulera eller förslava oss.

Så frågan är, vi vet hur vi ställer regeringar till svars. Vi gör det nödvändigtvis inte alltid på bästa vis, men vi har alla en idé om formen, politiskt och institutionellt, för hur man gör det. Hur håller man de regerande i cyberrymden ansvariga för allmännyttan när merparten av direktörerna menar att deras huvudsakliga ansvar ligger i att maximera aktieägarnas vinst?

Och statlig kontroll hjälper oftast inte. Vi har situationer, exempelvis i Frankrike där president Sarkozy säger till direktörer för internetföretag, "Vi är de enda legitima representanterna för allmännyttan." Men så går han och förespråkar lagar som den ökända three strikes-lagen som kan stänga av medborgare från Internet för att ha fildelat, och detta har blivit utdömt av FNs utsände som rapporterar om yttrandefrihet som menar att det är en oproportionerlig kränkning av medborgarnas rätt till kommunikationsmedel. Och det har väckt frågor bland civilrättsgrupper om huruvida en del politiska representanter är mer intresserade av att bevara nöjesindustrins intressen snarare än att försvara deras medborgares rättigheter. Och här i Storbritannien finns det oro över en lag vid namn Digital Economy Act som lägger mer ansvar på privata mellanhänder för att övervaka befolkningens beteende.

Så det vi behöver inse är att om vi vill ha ett Internet med fokus på medborgaren, behöver vi en bredare och mer varaktig frihetsrörelse på Internet. Företagen slutade ju faktiskt inte förorena grundvattnet bara sådär, eller sluta anställa tioåringar bara sådär, bara för att direktörer vaknade upp en morgon och bestämde sig för att det var det rätta. Det var resultatet av årtionden av varaktig aktivism, aktieägares arbete, och konsumenters arbete. På samma sätt driver regeringar inte igenom intelligenta miljö- och arbetslagar bara för att politker vaknar upp en morgon. Det är resultat av varaktig och långvarig politisk aktivism som ger de rätta lagarna, och som ser till att företagen agerar riktigt. Vi behöver använda samma metod med Internet.

Vi kommer också att behöva politisk innovation. För 800 år sedan, på ett ungefär, bestämde baronerna i England att kungars gudomliga rätt inte längre fungerade till deras fördel och de tvingade Kung John att underteckna Magna Charta som erkände att även kungen som påstod sig har gudomlig rätt, också var tvungen att rätta sig efter ett antal grundläggande regler. Det här startade en cykel av vad vi kan kalla politisk innovation, som så småningom ledde till idén om medborgarnas samtycke - något som implementerades för första gången av den radikala, revolutionära regeringen i Amerika, på andra sidan dammen. Så nu behöver vi alltså komma underfund med hur man kan bygga de nätverkandes samtycke.

Och hur ser då detta ut? Vi vet ännu inte. Men det kommer att krävas innovation som inte bara lägger fokus på politik, på geopolitik, men som också kommer kräva att man berör frågor om företagsledning, investeringsbeteende, konsumentbeteende, och till och med mjukvarudesign och ingenjörskonst. Var och en av oss har en viktig roll att spela i skapandet av den värld i vilken regering och teknologi tjänar världens folk och inte tvärtom.

Tack så mycket.

(Applåder)