Rachel Botsman: Argument för kollaborativ konsumtion

Idag kommer jag prata med er om hur kollaborativ konsumtion ökar. Jag kommer att förklara vad det är och försöka övertyga er på bara 15 minuter - att det inte bara är en bräcklig idé, eller en kortsiktig trend, utan en stor kulturell och ekonomisk kraft, som förändrar inte bara vad vi konsumerar, utan hur vi konsumerar.

Nu ska jag börja med ett till synes enkelt exempel. Upp med handen - hur många av er har böcker, CD, DVD eller videofilmer liggandes hemma som ni troligen inte kommer att använda igen, men som ni inte kommer er för att slänga bort? Jag ser inte allas händer, men det ser ut som att det är allihopa. Hemma på en hylla har vi en DVD-box med serien "24", säsong sex för att vara exakt. Jag tror att vi fick den i julklapp för tre år sedan. Min man Chris och jag älskar det här programmet. Men, när man har sett det en gång eller två, så vill man inte gärna se det igen, eftersom man vet hur Jack Bauer kommer att besegra terroristerna. Så därför ligger boxen på vår hylla, utan värde för oss, men med ett dolt direkt värde för någon annan. Innan vi fortsätter har jag en sak att bekänna. Jag bodde i New York i 10 år, och är ett stort fan av serien "Sex and the City". Nu skulle jag vilja se den första filmen igen som en form av uppvärmning inför den andra filmen som kommer nästa vecka. Så hur skulle jag enkelt kunna byta vår obehövliga box med "24" mot en kopia av "Sex and the City"? Ni har kanske märkt att det här med byteshandel ökar på nätet. Den enklaste liknelsen för byteshandel på nätet är att det är som internet-dejting för alla saker du inte behöver. Man använder internet för att skapa en oändligt stor marknadsplats som matchar en persons prylar med en annans, oavsett vilka prylar det handlar om.

Häromveckan gick jag in på en av dessa sajter som kallas Swaptree. Där fanns över 59 300 saker som jag kunde byta direkt mot min box med "24". Och se, jag hittade i Reseda i Kalifornien en användare med namnet rondoron som ville byta sitt exemplar av "Sex and the City" i nyskick mot min box med "24". Så det som händer här är att Swaptree löser mitt problem, ett problem som ekonomerna kallar "överensstämmande önskningar" på ungefär 60 sekunder. Ännu mera fantastiskt är att tjänsten skriver ut en fraktetikett direkt, eftersom den vet hur mycket föremålet väger. Det finns ju alltid flera nivåer av tekniska finesser bakom tjänster som Swaptree men det är inte mitt intresse, inte heller byteshandel i sig.

Min passion, och det jag har forskat kring de senaste åren, är samarbetsbeteenden och förtroendeaspekter inbyggda i dessa system. När man tänker efter, så hade det nog verkat galet, bara för några år sedan, att jag skulle byta mina saker med en främling vars riktiga namn jag inte känner till och utan att några pengar är inblandade. Ändå fungerar 99% av all handel på Swaptree utan problem. Och den enda procent som får ett negativt omdöme, handlar om förhållandevis små saker, som att saken inte kom fram i tid.

Så vad är det som sker här? En mycket kraftfull dynamik som har enorm kommersiell och kulturell betydelse håller på att hända. Det handlar om teknik som möjliggör förtroende mellan främlingar. Vi bor nu i ett globalt samhälle där vi kan efterlikna de bindningar som förr hände ansikte-mot-ansikte, men i en skala och på nya sätt som aldrig varit möjliga tidigare. Så vad som egentligen sker är att sociala nätverk och realtids-teknik tar oss tillbaka till hur det var förr. Vi byteshandlar och bedriver köpenskap på nya sätt som upplevs som mera dynamiska och lockande. Det som jag finner fascinerande är att vi faktiskt kopplat upp vår värld för att dela saker, vare sig det handlar om vårt grannskap, vår skola, vårt kontor eller vårt Facebook-nätverk. Detta skapar en ekonomi där det som är mitt är ditt. Från jättar som eBay, ursprunget till byteshandel på nätet, till bilpoolföretag som GoGet, där du betalar en månadsavgift för att hyra bilar per timme, till sociala plattformar för utlåning av pengar, som Zopa, som matchar alla här i publiken som har $100 att låna ut, med en låntagare vartsomhelst i världen, vi byteshandlar och samverkar igen på olika sätt som jag tror är mera inne än märkliga. Jag kallar denna trend för kollaborativ konsumtion.

Innan jag gräver vidare i olika former av kollaborativ konsumtion, så vill jag försöka besvara frågan som alla författare får, varifrån kommer denna idé? Jag skulle vilja säga att jag vaknade upp en morgon och utbrast "jag ska skriva om kollaborativ konsumtion". Men det var en komplicerad väv av till synes orelaterade idéer. På en minut ska ni nu få se en sorts konceptuellt fyrverkeri med alla punkter som dök upp i mitt huvud. Det första som jag lade märke till: att många stora koncept kom fram - från massans samlade visdom - och hur löjligt lätt det är att skapa grupper för ett visst ändamål. Kopplat till den här gäng-manin fanns det exempel över hela världen - från presidentval till det ökända Wikipedia, och allt däremellan - på vad man kan åstadkomma med stora grupper.

Ni har väl alla varit med om att ni lärt er ett nytt ord, och sedan börjar ni se ordet överallt? Det hände mig när jag märkte att vi förvandlas från passiva konsumenter till producenter, till fullfjädrade samverkare. Det som händer är att internet eliminerar mellanhänderna, så att alla, från en T-shirt-designer till en sömmerska kan tjäna sitt uppehälle genom att sälja direkt till kunderna. Och den allmänt förekommande kraften i denna revolution gör att byteshandeln ökar i en otrolig fart. Det är fantastiskt att tänka sig att under varje minut av det här talet, så laddas 25 timmar video upp på YouTube. Det som jag finner fascinerande med dessa exempel är att de faktiskt bygger på våra grundläggande mänskliga instinkter. Vi är ju apor, och vi är uppfödda med att dela med oss och samarbeta. Vi har gjort det i tusentals år, vare sig då vi har jagat i grupper, eller brukat jorden i kooperativ, innan det här med hyper-konsumtion kom in, och vi byggde staket och skapade egna små kungariken. Men saker håller på att förändras, och en av anledningarna till det är de digitala infödingarna, generation Y. De växer upp i en kultur där man delar filer, dataspel, kunskap; det är självklart för dem. Så vi 80-talister - jag är en 80-talist - är som fotsoldater, där vi rör oss från en jag-kultur till en vi-kultur.

Anledningen till att det sker så snabbt är att det bygger på mobilt samarbete. Vi lever nu i en sammankopplad tidsperiod, vi kan lokalisera vem som helst, närsomhelst, direkt med en liten enhet i våra händer. Allt det här surrade omkring i mitt huvud under slutet av 2008, när den stora finanskraschen hände. Thomas Friedman är en av mina favorit-krönikörer i New York Times, han kommenterade skarpsynt att 2008 slog vi huvudet i väggen när Moder natur och marknaden båda sade "Inte längre". Nu kan vi rationellt konstatera att en ekonomi som bygger på hyper-konsumtion är ett pyramidspel som kommer att falla samman. Ändå är det svårt för oss som individer att veta vad vi ska göra.

Så allt det här låter väl förvirrande? Det var rörigt för mig också, ända tills jag insåg att det som händer beror på fyra drivkrafter. För det första, en pånyttfödd tro på samverkan och en ny definition av vad vän och granne betyder. En flodvåg av öppna sociala nätverk och realtids-teknologier som i grunden ändrar vårt sätt att bete oss. Tre, en pådrivande oro för olösta miljöproblem. Och en global lågkonjunktur som har påverkat konsumentbeteenden i grunden. Dessa fyra drivkrafter smälter samman och bildar ett stort skifte - bort från 1900-talet, som definierades av hyper-konsumtion, mot 2000-talet, som definieras av kollaborativ konsumtion. Jag tror att vi befinner oss vid en brytpunkt där våra sätt att dela med oss genom sajter som Flickr och Twitter som håller på att bli en vana på nätet - också används i vårt vardagsliv. Inom allt från morgonpendling till mode-design, hur vi odlar vår föda, vi konsumerar och samarbetar återigen.

Min medförfattare, Roo Rogers och jag har samlat tusentals exempel från hela världen på kollaborativ konsumtion. Fastän de varierar enormt i skala, mognadsgrad och syfte, så insåg vi när vi satte oss in i dem, att de faktiskt kan organiseras i tre tydliga system. Det första handlar om marknader för återfördelning Det är när man - som Swaptree - tar en begagnad sak och flyttar den från där den inte behövs längre dit den behövs. De beskrivs ofta som det femte "R"-et - reducera, återanvända, återvinna, reparera och återfördela- eftersom de förlänger produktens livslängd och därmed minskar mängden avfall.

Det andra är kollaborativa livsstilar. Det är när man delar resurser som pengar, förmågor och tid. Jag slår vad om att inom några år kommer uttryck som "coworking", "couchsurfing" och tidsbanker att vara en del av vardagsspråket. Ett av mina favoritexempel på kollaborativa livsstilar kallas Landshare. Det är en nättjänst i Storbritannien som för samman Mr Jones, som har lite ledig plats i sin trädgård, med Mrs Smith, som vill odla grönsaker. De odlar sin egen mat tillsammans. Det är en av de där idéerna som är så enkel och briljant, att man undrar varför ingen gjort det tidigare.

Det tredje systemet handlar om produkt-tillgång. Det är när du betalar för nyttan hos en produkt - det den gör för dig - utan att behöva äga produkten själv. Detta passar särskilt bra för saker som används sällan. Det kan vara allt från babysaker till modesaker. Hur många av er har en borrmaskin? Äger en borrmaskin? OK. Den borrmaskinen kommer att användas mellan 12 och 13 minuter under hela dess livslängd. (Skratt) Visst är det ganska löjligt? För vad man behöver är ju borrhålet, inte borren. (Skratt) (Applåder) Så varför hyr ni inte en borrmaskin, eller ännu bättre, hyr ut er egen borrmaskin till andra och tjänar lite pengar på det? Dessa tre system strålar samman, och möjliggör för folk att dela resurser utan att offra nånting i deras livsstil, eller deras omhuldade personliga friheter. Jag ber inte folk att dela med sig snällt i sandlådan.

Så jag vill ge er ett exempel på hur kollaborativ konsumtion kan ändra våra vanor. Den genomsnittliga bilen kostar $8000 per år att köra. Ändå står den bilen stilla i 23 timmar per dygn. Så när man begrundar dessa två fakta, börjar det kännas lite mindre nödvändigt att vi måste äga en bil. Här kommer bilpooler som Zipcar och GoGet in År 2009 lät Zipcar 250 deltagare från 13 städer, som alla var inbitna bilister och nybörjare inom bilpooler och lät dem ge upp sina bilnycklar under en månad. Istället fick de promenera, cykla, ta tåget eller använda andra former av kollektivtrafik. De fick bara använda sitt medlemskap i Zipcar när det var absolut nödvändigt. Resultaten av denna utmaning, efter bara en månad, var häpnadsväckande. Det är förbluffande att de tappade 187 kilo i vikt bara på grund av den extra motionen. Men min favorit-statistik är att 100 av dessa 250 deltagare inte ville ha tillbaka sina bilnycklar. Med andra ord, dessa inbitna bilister hade tappat sitt begär efter att äga.

Det har ju funnits system för att dela på produkter i åratal. Tänk bara på bibliotek och offentliga tvättinrättningar. Men tänk om dom kommer in i en ny tidsålder, på grund av att tekniken gör att det blir enkelt och roligt att dela på produkter? Det finns ett bra citat från New York Times som sade: "Att dela är mot ägande" som iPod är mot kassettbandspelaren, och som solenergi är mot kolgruvor." Jag tror också att i vår generation så är vårt förhållande till att tillfredsställa vad vi vill ha mycket mindre fysiskt än det var för alla föregående generationer. Jag vill inte ha DVD-skivan, jag vill ha filmen som är på den. Jag vill inte ha en telefonsvarare Jag vill ha meddelandena som den sparar. Jag vill inte ha en CD, jag vill ha musiken som den spelar. Med andra ord, jag vill inte ha prylar, jag vill ha nyttan eller upplevelsen som de ger mig. Detta skapar en stor förändring där användning är viktigare än ägodelar - eller som Kevin Kelly, redaktören för Wired magazine, uttrycker det, "När tillgång är viktigare än ägande."

Nu när våra tillgångar dematerialiseras upp till molnet, framträder en suddig skiljelinje mellan det som är mitt och det som är ditt, och vad som är vårt. Jag vill ge er ett exempel som visar hur fort denna utveckling går. Detta representerar en tidsrymd på åtta år. Vi har gått från ett traditionellt ägande av bilar till bilpooler - som Zipcar och GoGet - till plattformar för samåkning som kopplar ihop resbehov, till det senaste, som är biluthyrning person-till-person, där man kan tjäna pengar på att hyra ut den där bilen som står stilla 23 timmar per dygn till sin granne. Alla de här systemen bygger på ett visst mått av förtroende och hörnstenen för att det ska fungera är anseende.

I det gamla konsument-systemet så spelade vårt anseende inte så stor roll, därför att vår kreditvärdighet var mycket viktigare än alla former av omdömen från andra. Men nu lämnar vi ett spår på nätet. Alla spammare som vi varnar för, varje idé eller kommentar som vi skriver, talar faktiskt om hur bra vi är på att samarbeta och om andra kan lita på oss eller inte. Låt oss gå tillbaka till mitt första exempel, Swaptree Jag kan se här att användaren "rondoron" har genomfört 553 affärer med 100% framgång. Alltså kan jag lita på honom eller henne. Jag är säker på att det är bara en tidsfråga innan vi kan göra en Google-liknande sökning och få upp en samlad bild av vårt förtroendekapital. Och detta förtroendekapital kommer att avgöra vår tillgång till kollaborativ konsumtion. Man kan säga att det är en slags ny social valuta, som kan bli lika viktig som vår kreditvärdighet.

Avslutningsvis, så tror jag att vi faktiskt är inne i en period där vi vaknar upp från den här jättestora baksmällan av tomhet och slöseri, och tar ett språng mot att skapa ett mer hållbart system, byggt för att tillfredsställa våra medfödda behov av delaktighet och individuell identitet. Jag tror att man kommer att tänka på det som en sorts revolution - där samhället, utsatt för stora utmaningar, genomgick ett stort skifte från individuell konsumtion mot återupptäckten av den kollektiva nyttan. Min mission är att göra det häftigt att dela saker. Min mission är att göra det inne att dela saker. Därför att jag verkligen tror att det kan slita sönder omoderna sätt att göra affärer, hjälpa oss att hoppa över vårt slösaktiga sätt att hyper-konsumera och lära oss att leva på en rimlig nivå.

Tack så mycket.

(Applåder)