Peter Norvig: Ett klassrum med 100,000 elever

Vi är alla både elever och lärare. Det här är jag, inspirerad av min första lärare, min mamma, och detta är jag undervisande i introduktion till Artificiell Intelligens inför 200 studenter på Stanford University.

Både studenterna och jag tyckte om kursen men det slog mig att medan ämnet är avancerat och modernt så gäller det inte för undervisningsmetoderna. Jag använder faktisk i princip samma teknik som i detta 1300-tals klassrum. Lägg märke till läroboken, den allvetande på scenen, och den sovande killen längst bak. (Skratt) Precis som nuförtiden.

Så min lärarkollega Sebastian Thrun och jag tänkte att det måste finnas ett bättre sätt. Vi bestämde oss för att skapa en onlinekurs som skulle vara lika bra eller bättre som den på Stanford men tillgänglig för vem som helst i världen, alldelels gratis.

Vi annonserade klassen den 29 juli, och inom två veckor hade 50 000 personer anmält sig. Och det ökade till 160 tusen studenter från 209 länder. Det var spännande för oss att ha den sortens publik, och lite skrämmande eftersom vi inte var klara med förberedelserna för kursen än. (skratt)

Så vi började arbeta. Vi studerade vad andra hade gjort, vad vi kunde kopiera och vad som kunde ändras. Benjam Bloom hade visat att en-till-en undervisning fungerar bäst så det var vad vi försökte efterlikna. Som med mig och min mamma även om vi visste att det skulle bli en-till-tusentals. Här sitter en videokamera över mig som spelar in mig medan jag pratar och ritar på ett papper.

En student sa, "Den här kursen känns som om man satt i en bar med en riktigt smart kompis som förklarar någonting som du inte begripit, men snart kommer att förstå." Och det är precis vad vi ville uppnå.

Vi såg i Khan Akademien att korta 10-minuters vidoesnuttar fungerade mycket bättre än att försöka spela in en timslång föreläsning och visa den på den här lilla skärmen. Vi bestämde oss för att bli ännu kortare och mera interaktiva. Vår normala video blev två minuter lång, ibland kortare, aldrig längre än sex minuter, och sedan gör vi paus för en snabbfråga för att göra det mera likt en-till-en undervisning. Här förklarar jag hur en dator använder engelsk grammatik för att dela på meningar och här är det paus så att studenterna måste tänka efter och förstå vad som är på gång och kryssa i rätt rutor innan de kan fortsätta.

Studenter lär sig bäst när de använder sina kunskaper praktiskt. Vi ville engagera dem, få dem att brottas med tvetydigheter och leda dem till att få fram själva nyckelidéerna. Vi undvek oftast frågor av typen, "Här har ni en formel, lös ut värdet av Y om X är lika med två." Vi föredrog öppna frågor.

En student skrev, "Nu ser jag Bayesnätverk och exempel på spelteori överallt." Jag gillar den typen av återkoppling. Det var precis det vi var ute efter. Vi ville inte att studenterna skulle lära sig formler utantill. Vi ville ändra hur de betraktade världen. Och vi lyckades. Eller, borde jag säga, studenterna lyckades.

Det är lite ironiskt att vi hade som mål att vända upp och ner på traditionell undervisning men när vi gjorde det så slutade det med att vi gjorde vår onlinekurs mycket mera lik traditionell föreläsning på högskola än andra onlinekurser. I de flesta onlinekurser finns videofilmerna alltid tillgängliga. Du kan titta på dem när du vill. Men om du kan göra det när som helst betyder det att du kan göra det imorgon, och kan du göra det imorgon, så kanske du aldrig kommer till skott. (Skratt)

Så vi återinförde uppfinningen med att ha läxdagar. (Skratt) Du kunde se videon när du ville under veckan men i slutet på veckan måste du lösa dina hemuppgifter. Detta motiverade studenterna att hålla igång och det betydde också att alla arbetade på samma sak samtidigt så om du gick in i ett diskussionsforum kunde du få ett svar från en annan student inom några minuter. Här skall jag visa er några forum, de flesta organiserade av studenterna själva.

Av Daphne Koller och Andrew Ng, lärde vi oss konceptet att "vända" klassrummet. Studenterna tittade på videos själva och sedan samlades de för att diskutera dem. Av Eric Mazur lärde vi oss om inbördes lärande, att elever kan vara de bästa lärarna eftersom de kommer ihåg hur det var att inte förstå. Sebastian och jag har glömt en del av det. Naturligtvis kunde vi inte ha klassrumsdiskussioner med tiotusentals studenter, så vi uppmuntrade och understödde dessa forum på nätet.

Och slutligen, från Teach For America, lärde jag mig att en kurs inte huvudsakligen handlar om information. Viktigare är motivation och beslutsamhet. Det var mycket viktigt att studenterna insåg att vi arbetade hårt för dem och att de alla stödde varandra.

Kursen löpte över 10 veckor, och till slut var det ungefär hälften av de 160 tusen som tittade på minst en video i veckan och över 20 tusen gjorde alla sin hemläxor och lade 50 till 100 timmar på kursen. De fick detta intyg om sin prestation.

Så vad lärde vi oss? Vi provade en del gamla idéer och några nya och satte ihop dem, men det finns fler idéer att prova. Sebastian leder en annan kurs just nu. Jag skall ha en till hösten. Stanford Coursera, Udacity, MITx och andra har flera kurser på väg. Det är en riktigt spännande tid.

Men för mig är det mest spännande med en del av alla de data vi samlade ihop. Vi samlar ihop tusentals interaktioner mellan studenter i varje klass, miljarder av interaktioner totalt, och nu kan vi börja analysera detta, och när vi kan börja dra slutsatser från det, göra experiment, det är då den verkliga revolutionen kommer att äga rum. Och ni kommer att kunna se resultaten från en ny generation av fantastiska studenter. (Applåder)