Paul Romers radikala idé: Privilegiestäder

Ta en titt på denna bild. Den ger oss en fascinerande frågeställning. Dessa afrikanska studenter gör sina läxor under gatubelysningen vid huvudstadens flygplats för hemma har de har ingen elektricitet. Jag har inte mött just de här studenterna, men jag har träffat studenter som dem.

Låt oss välja en, till exempel han i grön tröja. Låt oss ge honom ett namn: Nelson. Jag slår vad om att Nelson har en mobiltelefon. Så detta är frågan: Hur kan Nelson ha tillgång till högteknologi som mobiltelefonen utan tillgång till hundraårig teknologi för att ge elektriskt ljus i hemmet?

Med ett ord är svaret "regler". Dåliga regler kan förhindra den vinnarsituation som är möjlig när folk kan ta in nya teknologier och göra dessa tillgängliga för någon som Nelson. Vilken sorts regler? Detta lands elföretag arbetar under en regel, som tvingar det att sälja elektricitet till ett lågt, subventionerat pris. Faktiskt ett så lågt pris, att de förlorar pengar för varje enhet de säljer, Så det har varken resurserna eller motivationen att koppla upp fler kunder.

Presidenten ville ändra denna regel. Han hade sett att det var möjligt med annorlunda regler, regler där företag skulle få en liten vinst, så att de hade motivation att koppla upp fler kunder. Det är den sorts regler som mobilföretaget som Nelson köper sin telefoni från arbetar under. Presidenten har sett att de reglerna fungerade riktigt bra. Så han försökte ändra reglerna för prissättning av elektricitet, men utsattes för en storm av protester från företag och konsumenter, vilka ville bevara de gällande subventionerna. Så han tvingades behålla regler som hindrade honom från att låta vinstlösningen hjälpa hans land. Och Nelson studerar fortfarande under gatubelysningen.

Den verkliga utmaningen är då att komma på hur vi kan ändra regler. Finns det regler vi kan skapa för att ändra regler? Jag vill hävda att det finns en abstrakt generell insikt om att vi kan göra det praktiskt, det vill säga vi kan ge folk fler val, och även ledarna fler val, vilka i många länder också är människor. (Skratt) Men det är bra att påvisa oppositionen mellan dessa två. För den sorts val du kanske vill ge till en ledare, ett val som att ge presidenten valet att höja priset på elektricitet, tar bort ett val som folk på marknaden vill ha. De vill ha valet att kunna fortsätta konsumera subventionerad elektricitet. Så om du ger till endast den ena eller andra sidan kommer du att mötas av motstånd. Men om vi kan hitta vägar att ge valmöjligheter till båda så kommer det att ge oss en uppsättning regler för att förändra reglerna som tar oss ur fällor.

Nelson har även tillgång till Internet och han säger att om ni vill se reglers skadeverkningar, hur regler håller folk i mörkret, se på bilderna från NASA av jordens nattsida. Se särskilt på Asien. Om ni zoomar in här kan ni se Nordkorea, avgränsat här, vilket ter sig som ett svart hål jämfört med sina grannar. Ni kommer inte att bli förvånade när ni får veta att reglerna i Nordkorea håller folket där i mörker.

Men det är viktigt att påvisa att Nordkorea och Sydkorea började med identiska regler både vad avser lagar och regleringar men även på djupare känslomässiga plan, normer, kultur, värderingar och trosuppfattningar. Vid separationen gjorde de val som ledde till mycket skilda vägar för deras regelverk. Så vi som människor kan förändra reglerna som vi använder för att interagera med varandra till det bättre, eller sämre.

Låt oss se på en annan region: Karibien. Zooma in på Haiti, avgränsat här. Även Haiti är mörkt, i jämförelse med sin granne här, Dominikanska Republiken, vilket har ungefär samma antal invånare. Båda dessa länder är mörka i jämförelse med Puerto Rico, som har hälften så många invånare som Haiti och Dominikanska Republiken. Vad Haiti varnar oss för är att regler kan vara dåliga för att regeringar är för svaga. Det är inte bara så att regler är dåliga för att regeringar är för starka och förtryckande, som i Nordkorea. För om vi vill skapa miljöer med goda regler kan vi inte bara riva ner. Vi måste även finna sätt att bygga upp.

Kina illustrerar på ett dramatiskt vis både potentialen och utmaningarna i att arbeta med regler. I första början av informationen i detta diagram var Kina världens teknologiska ledare. Kina hade varit först med teknologier som stål, boktryck, svartkrut. men kineserna byggde aldrig, i alla fall inte under den perioden, effektiva regler för att uppmuntra idéspridning, till exempel uppmuntrades aldrig ett vinstmotiv som kunde ha uppmuntrat spridningen. Och de antog snart regler som saktade ned innovationen och avskar Kina från resten av världen. Så medan andra länder i världen nyskapade både i avseendet att utveckla nya teknologier men även utveckling av nya regler så var Kineserna avskurna från de framstegen, inkomsterna där hade stagnerat, medan de steg kraftigt uppåt i resten av världen.

Följande diagram visar mer aktuell data. Det ritar upp inkomst, medelinkomst för Kina procentuellt gentemot medelinkomst för USA. Under femtio- och sextiotalet kan ni se att den låg runt tre procent. Men under det sena sjuttiotalet förändrades något. Tillväxten tog fart i Kina. Kineserna började hämta in riktigt snabbt mot USA:s försprång.

Om ni återvänder till bilden av nattsidan, får ni en ledtråd till den process som ledde till Kinas dramatiska regeländringar. Kinas klarast lysande punkt, vilken ni ser vid kanten här, är Hong Kong. Hong Kong var en liten bit av Kina som, mestadels under det tjugonde århundradet, verkade under helt skilda regler än resten av Kinas fastland. Regler som kopierats från dåtidens fungerande marknadsekonomier och administrerades av Britterna.

Under femtiotalet var Hong Kong en plats dit miljontals människor kunde resa från fastlandet för att ta jobb som att sy skjortor, tillverka leksaker. Men, för att påbörja en process med växande inkomster, ökande färdigheter ledde till mycket snabb tillväxt där. Hong Kong var även den modell som ledare som Deng Xiaoping kunde kopiera när de beslutade sig för att förflytta hela fastlandet mot marknadsmodellen.

Men Deng Xiaoping förstod instinktivt det viktiga i att ge valmöjligheter till sitt folk. Så i stället för att tvinga alla i Kina att omedelbart byta till marknadsmodellen, började de med att skapa några speciella zoner, vilka kunde, liksom Britterna gjorde, skapa en möjlighet att börja arbeta med marknadsregler tillgängliga för de som väljer att delta. Så de skapade fyra speciella ekonomiska zoner runt Hong Kong. Zoner dit kineser kunde komma och arbeta, och städer växte snabbt upp där. Även zoner dit utländska företag kunde komma in och starta tillverkning.

En av zonerna nära Hong Kong har en stad kallad Shenzhen. I den staden finns ett Taiwanesiskt företag som tillverkar den iPhone många av er har, tillverkad med arbetskraft från Kineser vilka flyttat till Shenzhen. Så efter de fyra specialzonerna fanns det fjorton kuststäder som öppnats på liknande sätt. Så småningom visade detta på framgångar i de områden dit folk kunde välja att flytta, till vilka de sökte sig på grund av möjligheterna dessa gav. Påvisade framgångar där ledde till en överenskommelse att flytta hela ekonomin mot marknadsmodellen.

Det kinesiska exemplet visar oss flera poänger. En är: bevara folkets valmöjligheter. Två: börja i rätt skala. Om du försöker ändra reglerna i en by, kunde du det, men en by vore för liten för att skapa de fördelar man får med miljontals människor arbetande tillsammans under goda regler. På samma sätt är en nation för stor. Försöker du ändra reglerna för en nation, kan du inte ge vissa en chans att hålla igen, se hur saker utvecklar sig, och låta andra rusa framåt och testa de nya reglerna. Men städer ger dig denna möjlighet att skapa nya platser med nya regler, där folk kan välja att delta. Och de är stora nog för att ge de fördelar vi kan nå när miljoner arbetar tillsammans under goda regler.

Så förslaget är att vi kommer fram med något kallat privilegiestäder. Vi börjar med ett stadsprivilegium vilket tar upp alla de regler som behövs för att locka det folk som behövs för att bygga staden. Vi måste attrahera investerare villiga att bygga ut infrastrukturen. Energidistribution, vägar, hamn, flygplats och byggnader. Ni behöver attrahera företag, vilka kommer att anställa de först inflyttade. Och ni behöver attrahera familjer, de invånare som kommer att leva där permanent, fostra barn, skaffa sina barn en utbildning, och deras första jobb.

Med dessa privilegier, flyttar folk dit. Staden kan byggas. Och vi kan skala upp modellen. Vi kan göra det om och om igen. För att det ska fungera behöver vi bra regler. Det har vi redan diskuterat. Dessa är inskrivna i stadsprivilegierna. Vi behöver även valmöjligheter för folket. Det är verkligen inbyggt i modellen om vi tillåter möjligheten att bygga städer på obebodd landyta. Ni börjar med obebott land. Folk kan komma och bosätta sig under privilegierna. Men ingen tvingas att leva där. Slutligen behöver vi valmöjligheter för ledarna.

Ovh för att skapa den sorts val vi vill för ledare måste vi tillåta potentiella partnerskap mellan nationer. Fall där nationer arbeter tillsammans i verkligheten, de facto, så som Kina och Storbritannien arbetade tillsammans för att bygga, först en liten enklav av marknadsekonomi, och därefter skala upp den till att omfatta hela Kina. På sätt och vis gjorde Storbritannien via sitt agerande i Hong Kong mer för att minska fattigdom i världen än alla hjälpprogram vi åtagit oss under det senaste århundradet. Så om vi låter denna typ av partnerskap att upprepa detta igen kan vi få samma sorts fördelar uppskalade över hela världen.

In vissa fall kommer det att krävas delegerat ansvar, att delegera kontrollen från ett land till ett annat för att ta över vissa typer av administrativa skyldigheter. När jag säger detta börjar vissa av er tänka "Är inte detta ett återinförande av kolonialismen?" Verkligen inte. Men det är viktigt att erkänna att den sorts känslor som uppstår då vi börjar tänka igenom dessa saker kan vara i vägen, kan hålla oss tillbaka, kan blockera vår möjlighet och vårt intresse att utforska nya idéer.

Varför är detta inte som kolonialism? Det som var dåligt med kolonialismen, och det som är fortsatt dåligt med några av våra hjälpprogram, är att de delvis innebär påtryckningar och översitteri. Denna modell handlar om valmöjligheter, både för ledare och det folk som önskar leva på dessa nya platser, och valmöjligheter är botemedlet mot påtryckningar och översitteri.

Låt oss även tala om hur detta skulle fungera rent praktiskt. Låt oss nämna en särskild ledare, Raoul Castro, ledare för Cuba. Det kan inte ha frångått Castro, att han har chansen att göra för Cuba vad Deng Xiaoping gjorde för Kina, men han har inget Hong Kong där på Kuba. Vad han har är en liten hörna av ljus längst nere i söder med mycket speciell status. Det finns en zon där runt Guantanamo Bay, där ett avtal ger USA administrativt ansvar för en liten bit land ungefär dubbelt så stor som Manhattan.

Castro går till Kanadas premiärminister och säger "Titta här - jänkarna har ett hemskt pr-problem." "De vill slippa ifrån det." "Varför tar inte ni Kanadensare över?" "Driv en särskild administrativ zon." "Tillåt att en stad byggs där." "Tillåt mängder av folk att flytta dit." "Låt oss skapa ett litet Hong Kong där." "En del av mina medborgare flyttar också in i den staden." "Andra bidar sin tid. Men detta kommer att bli den korsväg som förbinder modern ekonomi och den moderna världen med mitt land."

Och var annars kan vi pröva denna modell? Afrika givetvis. Jag har talat med afrikanska ledare. Många av dem förstår verkligen tanken med en särskild zon där folk efter reglerna kan välja att delta. Det är en regel för förändring av regler. Ett sätt att skapa nya regler, och ge folk ett val utan påtryckningar, och det motstånd påtryckningar kan orsaka. De förstår även helt idén att ibland kan detta skapa mer trovärdiga löften till långsiktiga investerare. Investerare som kommer att bygga hamnen, bygga vägarna, i en ny stad.

De kan ge mer trovärdiga löften om de gör det med ett annat land som samarbetspartner. Kanske även enligt ett arrangemang liknande ett depositionskonto där du sätter in mark i depositionskontot och din partner tar ansvar för den. Det finns även mängder av land i Afrika där nya städer kan byggas. Detta är en bild jag tog när jag flög längs kusten. Det finns ofantliga vidder land som detta, land där hundratals miljoner skulle kunna leva. Om vi nu generaliserar och tänker på inte endast en eller två privilegiestäder, utan dussintals. Städer som kommer att hjälpa till att skapa platser för de många hundra miljoner, kanske miljarder människor som flyttar in till städerna under det kommande århundradet.

Finns det nog land för dem? Över hela världen, om vi ser ljusen på nattsidan, är det mest vilseledande att det visuellt ser ut som om det mesta av världen är utbyggt. Så låt mig visa varför detta är fel. Ta denna representation av allt land. Ändra det till en kvadrat som representerar odlingsbar mark på jorden. Och låt dessa punkter representera det land som redan används av de städer som tre miljarder människor bor i. Om ni flyttar punkterna ner till rektangelns botten kan ni se att de städer som har tre miljarder invånare tar upp endast tre procent av jordens odlingsbara yta.

Så om vi ville bygga städer för ytterligare en miljard människor, skulle de vara punkter liknande dessa. Vi skulle gå från tre procent odlingsbar jord, till fyra procent. Vi skulle dramatiskt minska mänsklighetens avtryck på jorden genom att bygga fler städer för människor att flytta till. Och om dessa städer styrs av goda regler, kan de bli städer där folk går säkra från kriminalitet, säkra från smitta och dålig sanitet, där människor har en chans till arbete. De kan få grundläggande tjänster som elektricitet. Deras barn kan få en utbildning.

Så vad krävs för att börja med att bygga de första privilegiestäderna, och skala upp så vi kan bygga flera? Det skulle hjälpa med en manual. (Skratt) Vad universitetsprofessorer skulle kunna göra är att skriva delar av vad som skulle kunna ingå i denna manual. Ni skulle inte vilja att vi driver städerna, eller designar dem där ute. Du vill inte släppa ut några akademiker i verkligheten. (Skratt)

Men, ni kunde sätta igång oss med att tänka över frågor som, tänk om det inte är Canada som gör ett avtal med Raul Castro. Kanske Brasilien kommer in som deltagare, och även Spanien. Och kanske Cuba vill vara en partner i ett projekt med fyra deltagare. Hur skulle vi skriva ett sådant avtal? Det finns mindre förlagor till det. Men det skulle lätt kunna utredas.

Hur skulle detta finansieras? Det visar sig att Singapore och Hong Kong är städer som gjorde enorma framsteg med värdet på den mark de ägde när de startade upp. Ni skulle kunna använda fördelarna med markens värde för att finansiera saker som polis och domstolar. Men även skolsystemet och hälsovården, vilket gör detta till en mer attraktiv plats att leva på. Gör detta till en plats där människor har en högre inkomst, vilket, i effekt, gör marken mer värdefull. Så, incitamenten för människor att hjälpa till att skapa denna zon och bygga den, och skapa de grundläggande reglerna, rör sig huvudsakligen i rätt riktning.

Det finns många andra detaljer likt dessa. Hur skulle vi kunna få byggnader med lägre kostnader och attraktivt pris för människor som arbetar i sin första anställning, monterande något liknande en iPhone? Men gör byggnaderna energieffektiva, och gör dem säkra, så att de inte faller ihop i en jordbävning eller orkan. Många tekniska detaljer behöver utredas, men de av oss som redan börjar söka efter lösningar kan säga redan nu att det inte finns något hinder det finns inga begränsningar andra än bristen på fantasi, som förhindrar oss att leverera en verkligt global vinstlösning.

Låt mig avsluta med denna bild. Orsaken till att vi har det så bra, även om det finns så många människor på jorden, beror på kraften i idéer. Vi kan utbyta idéer med andra människor, och när de upptäcker dem, delar de med oss. Det är inte som ändliga resurser, där delning betyder mindre till var och en. När vi utbyter idéer får vi alla mycket mer. När vi betänker idéer på detta vis tänker vi vanligen på teknologi.

Men det finns en annan sorts idéer: de regler som styr hur vi interagerar med varandra. Regler likt skattesystem som stöder forskning på universitet vilka öppet delar med sig av vissa typer av kunskap utan krav. Låt oss ha ett system där ägarrätten till mark registrerad genom myndigheter kan delas gemensamt av människor.

Om vi kan fortsätta utveckla vår uppsättning av regelverk och mer specifikt utveckla med tanken att utveckla regler som förändrar regler, så att vi inte fastnar i gamla dåliga regler då kan vi fortsätta utvecklingen framåt, och verkligen göra världen till en bättre plats så att människor som Nelson och hans vänner inte längre behöver studera under gatlyktorna. Tack! (Applåder)