Paul Bloom: Njutningens ursprung

Jag ska tala med er idag om njutningarna i vardagen. Men jag vill börja med en berättelse om en ovanlig och fruktansvärd man. Detta är Herman Göring. Göring var Hitlers närmste man under andra världskriget, hans utsedda efterträdare. Precis som Hitler såg Göring sig själv som en konstsamlare. Han reste igenom Europa, under andra världskriget, och stal, tvingade till sig och ibland köpte diverse målningar till sin samling. Det han verkligen ville ha var en målning av Vermeer. Hitler hade två, och han själv hade inga. Till slut så hittade han en konsthandlare, en holländsk konsthandlare vars namn var Han van Meegeren, som sålde honom en underbar Vermeer för vad som idag skulle motsvara 10 miljoner dollar. Och det var hans favoritkonstverk.

Andra världskriget nådde sitt slut, och Göring tillfångatogs, ställdes inför rätta i Nürnberg, och dömdes där till döden. Sedan gick de allierade genom hans samlingar, hittade målningarna och gav sig av efter människorna som sålt dem till honom. Vid något tillfälle kom den holländska polisen till Amsterdam och grep Van Meegeren. Van Meegeren åtalades för förräderi, vilket i sig självt var belagt med dödsstraff. Sex veckor in på hans fängelsestraff så erkände Van Meegeren. Men han erkände inte till förräderi. Han sa "Jag sålde inte ett stort mästerverk till den där nazisten. Jag målade den själv; jag är en förfalskare". Ingen trodde på honom. Han sa "Jag ska bevisa det. Ge mig en målarduk och lite färg, så ska jag måla en mycket bättre Vermeer än den jag sålde till den där avskyvärde nazisten. Jag behöver också alkohol och morfin, för det är bara så jag kan jobba". (Skratt) Så de tog in honom. Han målade en underbar Vermeer. Och förräderi-åtalet lades ner. Han blev istället åtalad för förfalskning, och fick ett år i fängelse och dog sedan som en hjälte för det holländska folket. Det finns mycket mer att säga om Van Meegeren, men jag vill återvända till Göring, som här avbildas när han förhörs i Nürnberg.

Göring var, på alla sätt och vis, en hemsk man. Till och med för en nazist så var han en hemsk man. Amerikanerna som förhörde honom beskrev honom som en vänlig psykopat. Men man kan känna sympati för den reaktion han fick när han fick veta att hans favoritmålning i själva verket var en förfalskning. Enligt hans levnadstecknare "såg han ut som om han för första gången upptäckte att det fanns ondska i världen". (Skratt) Han tog sitt liv kort därefter. Han hade trots allt upptäckt att tavlan som han trott vara denna, i själva verket var denna. Den såg likadan ut, men hade ett annat ursprung, det var ett annat konstverk.

Och det var inte bara han som fick en chock. När Van Meegeren var i rätten, kunde han inte sluta prata. Han skröt om alla de stora mästerverk som han själv hade målat men som tillskrivits andra konstnärer. I synnerhet "Kvällsmåltid vid Emmaus" som sågs som Vermeers finaste mästerverk, hans bästa arbete -- människor kom från hela världen för att se den -- var faktiskt en förfalskning. Det var inte den målningen, utan den här målningen. Och när detta upptäcktes, förlorade den sitt värde och togs ner från museet.

Varför spelar detta någon roll? Ni psykologer, varför spelar ursprunget så stor roll? Varför betyder det så mycket för oss att vi vet var något kommer från? Det finns ett svar på detta som många skulle ge. Många sociologer, som Veblen och Wolfe, skulle hävda att orsaken till att vi ser så allvarligt på ursprung, är för att vi är snobbar, för att vi fokuserar på status. Bland många andra saker, om du vill visa hur rik du är, hur mäktig du är, så är det alltid bättre att äga ett original än en förfalskning eftersom det alltid kommer finnas färre original än förfalskningar. Jag tvivlar inte på att det spelar en viss roll, men det jag vill övertyga er om idag, är att det är något annat som pågår. Jag vill övertyga er om att människor, i viss mån, är naturligt födda essentialister. Det jag menar med detta är att vi inte bara reagerar på saker som vi ser dem, eller känner dem, eller hör dem. Det är snarare så att vår respons beror på vår övertygelse om vad de egentligen är, var de kom ifrån, vad de är gjorda av, vad deras innersta väsen är. Jag vill påstå att detta gäller, inte bara för hur vi tänker på saker, utan för hur vi reagerar på saker.

Så jag vill påstå att njutning är något djupt -- och att det inte bara är sant för högre nivåer av njutning såsom konst, utan att även de enklaste formerna av njutning påverkas av vår tro på en gömd inre natur. Ta mat till exempel. Skulle ni äta detta? Ett bra svar är "Det beror på. Vad är det?" En del av er skulle äta det om det är fläsk, inte om det är nöt. En del skulle äta det om det är nöt, men inte om det är fläsk. Få av er skulle äta det om det var råtta eller människa. En del av er skulle bara äta det om det var en bit märkligt färgad tofu. Det är inte så överraskande.

Det som är mer intressant är att hur det smakar för er kommer bero på vad ni tror att ni äter. En demonstration av detta gjordes med barn. Hur får man barn inte bara att äta mer morötter och dricka mjölk, utan att få ut mer njutning av att äta morötter och dricka mjölk -- att tro att det smakar bättre? Det är enkelt, man säger att det kommer från McDonald's. De tror att mat från McDonald's är godare, och det får dem att uppleva det som godare.

Hur får man vuxna att verkligen uppskatta vin? Det är enkelt: häll det från en dyr flaska. Det finns dussintals, kanske hundratals studier som visar att om man tror att man dricker något dyrt, så smakar det bättre. Detta gjordes nyligen med en neurovetenskaplig tvist. De lägger folk i en datortomograf, och medan de ligger där får de, genom ett rör, smutta på vin. Framför dem finns en skärm med information om vinet. Alla dricker förstås samma sorts vin. Men om du tror att du dricker det dyra vinet, kommer delar av hjärnan som hör ihop med njutning och belöning att lysa upp som en julgran. Det är inte bara att du säger att det ger mer njutning, att du gillar det mer, du upplever det verkligen på ett annat sätt.

Eller sex. Dessa är stimuli som jag har använt i några av mina studier. Och om man helt enkelt visar folk dessa bilder, sägs det att de är rätt så attraktiva personer. Men hur attraktiv du tycker att de är, hur sexuellt eller romantiskt påverkad du blir av dem, beror helt på vem du tror att du tittar på. Du tror förmodligen att bilden till vänster är en man, och att den till höger är en kvinna. Om den tron visar sig vara felaktig så kommer det att göra skillnad. (Skratt) Det kommer göra skillnad ifall de visar sig vara mycket äldre eller yngre än du tror att de är. Det kommer göra skillnad ifall du upptäcker att personen du tittar lustfyllt på i själva verket är en maskerad version av din son eller dotter, din mor eller far. Vetskapen om att någon är besläktad tar ofta död på lusten. En av de mest uppmuntrande upptäckterna när det gäller njutningens psykologi är att attraktion är mer än bara det fysiska utseendet. Om du tycker om någon, ser de också bättre ut. Det är därför äkta makar i lyckliga äktenskap tenderar att tycka att deras man eller fru ser mycket bättre ut än någon annan tycker att de gör.

(Skratt)

Ett särskilt dramatiskt exempel på detta kommer från en neurologisk åkomma som kallas Capgras syndrom. Capgras syndrom är en åkomma där man får en speciell vanföreställning. De som lider av Capgras syndrom tror att personerna som de älskar mest i världen har ersatts av perfekta kopior. Capgras syndrom får ofta tragiska följder. Människor har mördat sina älskade, i tron att de mördade en bedragare. Men det finns minst ett fall där Capgras syndrom fått ett lyckligt slut. Detta dokumenterades 1931. "Forskare beskrev en kvinna med Capgras syndrom som klagade på sin klent utrustade och sexuellt otillräcklige älskare". Men detta var innan hon fick Capgras syndrom. Efter att hon fått det "var hon glad att meddela att hon upptäckt att han hade en dubbelgångare som var rik, viril och aristokratisk". Det var förstås samma man, men hon såg honom på helt andra sätt.

Som ett tredje exempel, tänk på konsumentprodukter. En anledning till att du gillar något kan vara dess användbarhet. Du kan sätta skor på fötterna; du kan spela golf med golfklubborna; och färdigtuggat tuggummi gör inget för dig överhuvudtaget. Men vart och ett av dessa tre objekt har ett värde utöver vad de kan göra för dig baserat på deras historia. Golfklubborna ägdes av John F. Kennedy och såldes för trekvarts miljon dollar på en auktion. Tuggummit hade tuggats av popstjärnan Britney Spears och såldes för flera hundra dollar. Och det finns faktiskt en växande marknad för delvis uppäten mat från älskade människor. (Skratt) Skorna är kanske de mest värdefulla av dem alla. Enligt en obekräftad rapport, erbjöd en Saudiarabisk miljonär 10 miljoner dollar för detta par skor. Det var de som kastades mot George Bush vid en irakisk presskonferens för flera år sedan.

(Applåder)

Den här dragningen till saker gäller inte bara för kändisars saker. Var och en av oss, de flesta människor, har något i livet som är bokstavligt talat oersättligt, på så vis att det har ett värde på grund av sin historia -- kanske din vigselring, kanske ditt barns babyskor -- så att det, om det förloras, inte går att få tillbaka. Du skulle kunna få något som ser ut eller känns som det, men du skulle inte kunna få tillbaka samma objekt. Jag och mina kollegor George Newman och Gil Diesendruck har tittat på vilka faktorer, vilken sorts historia som spelar roll när det gäller objekt som människor tycker om. I ett av våra experiment bad vi människor nämna en berömd person som de beundrar, en levande person som de beundrar.

Ett svar var George Clooney. Sedan frågade vi dem "Hur mycket skulle du betala för George Clooneys tröja?" Svaret är en rätt stor summa -- mer än du skulle betala för en helt ny tröja eller en tröja som ägts av någon du inte beundrar. Sedan frågade vi andra grupper -- vi gav dem olika restriktioner och olika förhållanden. Till exempel så sa vi till några "Du kan köpa tröjan, men du får inte tala om för någon att du äger den, och du får inte sälja den". Det gör att värdet minskar, vilket antyder att det är en anledning till att vi gillar den. Men det som verkligen ger effekt är om man säger "Du får sälja den, du får skryta om den, men innan du får den, så tvättas den noggrant". Det gör att värdet minskar enormt. Som min fru uttryckte det, "Du tvättade bort Clooney-bacillerna".

(Skratt)

Tillbaka till konsten. Jag skulle älska att äga en Chagall. Jag älskar Chagalls verk. Om ni vill ge mig något i slutet av konferensen, så kan ni köpa en Chagall till mig. Men jag vill inte ha en kopia, även om jag inte kan avgöra skillnaden. Det är inte för att, eller inte bara för att jag är en snobb och vill skryta om att ha ett original. Det är snarare för att jag vill ha något med en specifik historia. När det gäller konstverk är historien verkligen speciell. Filosofen Denis Dutton, säger i sin underbara bok "The Art Instinct" att "Värdet hos ett konstverk är grundat i antaganden om den mänskliga prestationen som skapat den". Och det skulle kunna förklara skillnaden mellan ett original och en förfalskning. De kan se likadana ut, men de har olika historia. Ett original är oftast resultatet av en kreativ gärning och en förfalskning är det inte. Jag tror att den ansatsen kan förklara skillnader i folks smak när det gäller konst.

Detta är ett verk av Jackson Pollock. Vem här gillar Jason Pollocks verk? Okej. Vem här tycker ingenting om dem? De gillar det inte, helt enkelt. Jag kommer inte säga något om vem som har rätt, men jag ska göra ett empiriskt påstående om människors intuition, vilket är att om du gillar Jackson Pollocks verk kommer du tendera, mer än de som inte gillar det, att tro att dessa verk är svåra att skapa, att de kräver massor av tid och energi och kreativ energi. Jag använder medvetet Jackson Pollock som exempel eftersom det finns en ung amerikansk konstnär som målar väldigt mycket i samma stil som Jackson Pollock och hennes verk var värda många tiotusentals dollar -- till stor del för att hon är en väldigt ung konstnär.

Detta är Marla Olmstead som gjorde de flesta av sina verk vid tre års ålder. Det intressanta med Marla Olmstead är att hennes familj gjorde misstaget att bjuda in TV-programmet "60 minutes" till sitt hus för att filma hennes målande. Sedan berättade de att hennes far coachade henne. När detta kom ut i TV sjönk värdet på hennes konst till ingenting. Det var rent fysiskt samma konst, men historien hade ändrats.

Jag har fokuserat på visuell konst, men jag vill ge två exempel från musiken. Detta är Joshua Bell, en mycket berömd violinist. Washington Posts reporter Gene Weingarten bestämde sig för att ha med honom i ett fräckt experiment. Frågan är: Hur mycket skulle folk gilla Joshua Bell, och Joshua Bells musik, om de inte visste att de lyssnade på Joshua Bell? Så han fick Joshua Bell att ta sin miljondollarsviolin till en tunnelbanestation i Washington D.C och ställa sig i ett hörn och se hur mycket pengar han kunde få ihop. Här är ett klipp av detta (Violinmusik) Efter att ha stått där i trekvart, hade han fått ihop 32 dollar. Inte illa. Inte bra heller. Uppenbarligen är det så att för att uppskatta Joshua Bells musik, måste du veta att du lyssnar på Joshua Bell. Han fick faktiskt 20 dollar mer än det, men han räknade inte dem. För en kvinna kom fram -- man ser det i slutet av videon -- hon kommer fram. Hon hade hört honom i Kongressbiblioteket ett par veckor tidigare vid en extravagant formell tillställning. Hon blir förbluffad av att han står i en tunnelbanestation. Så hon slås av medlidande. Hon gräver i väskan och ger honom en tjuga.

(Skratt)

(Applåder)

Nästa exempel från musiken kommer från John Cages modernistiska komposition 4'33" Som många vet är detta kompositionen där pianisten sitter på en bänk, öppnar pianot och sitter och gör ingenting i fyra minuter och 33 sekunder -- den tiden av tystnad. Människor ser detta på olika vis. Men det jag vill påpeka är att man kan köpa detta på iTunes. (Skratt) För 15 kronor kan man lyssna på den där tystnaden, som är annorlunda än andra former av tystnad.

(Skratt)

Jag har hittills talat om njutning, men det jag vill påstå är att allt jag sagt gäller lika mycket för smärta. Hur du tänker på det du upplever, din övertygelse och dess inre natur, påverkar hur det gör ont. Ett ljuvligt experiment utfördes av Kurt Gray och Dan Wegner. De kopplade upp Harvard-studenter till en maskin som gav elstötar. De gav dem en serie smärtsamma elstötar. Det var en serie om fem smärtsamma stötar. Hälften fick veta att de fick stötarna av någon i ett annat rum, men att personen i det andra rummet inte vet att de ger stötarna. Det finns ingen illvilja, de trycker bara på en knapp. Den första stöten upplevs som väldigt smärtsam. Den andra känns mindre smärtsam, eftersom man vänjer sig lite. Den tredje minskar, den fjärde, den femte. Smärtan minskar. I det andra fallet, får de veta att personen i det andra rummet ger dem stötarna med flit -- de vet att de ger stötarna. Den första stöten gör ont som fan. Den andra gör precis lika ont, och den tredje och den fjärde och den femte. Det gör ondare om du tror att någon gör det mot dig med vilje.

Det mest extrema exemplet på detta är att i vissa fall kan smärta, under rätt förhållanden, förvandlas till njutning. Människor har denna extraordinärt intressanta egenskap att vi ofta söker låga doser av smärta under kontrollerade former och njuter av det -- som att äta het chili eller åka berg- och dalbana. Poängen summerades snyggt av poeten John Milton som skrev "Hjärnan är sin egen plats, och kan i sig själv skapa en himmel av helvete, ett helvete av himmel".

Och jag avslutar med det. Tack.

(Applåder)