Oliver Sacks: Vad hallucinationer avslöjar om våra hjärnor

Vi ser med ögonen. Men vi ser också med hjärnan. Att se med hjärnan kallas ofta "fantasi". Vi känner till vår fantasis landskap, våra inskap. Vi har levt med dem hela livet. Men det finns också hallucinationer. Hallucinationer är helt annorlunda. De verkar inte vara skapta av oss. De verkar inte kontrolleras av oss. De verkar komma utifrån och härmar synintryck.

Jag ska tala om hallucinationer. En särskild sorts synhallucinationer som jag ser hos mina patienter. För några månader sedan fick jag ett samtal från ett äldreboende där jag arbetar. De sa att en av de boende, en dam i 90-årsåldern, såg saker. Och de undrade om hon blivit knasig. Eller snarare, eftersom hon var gammal, ifall hon fått en stroke eller hade Alzheimers.

Så de undrade om jag kunde komma och ta en titt på Rosalie, den gamla damen. Jag åkte in för att träffa henne. Det stod snabbt klart att hon var fullkomligt redig, klar och intelligent. Men hon hade blivit skrämd, och väldigt förbryllad eftersom hon börjat se saker. Hon talade om för mig - sköterskorna hade inte nämnt det - att hon var blind, att hon på grund av förändringar i gula fläcken varit blind i fem år. Men nu, de senaste dagarna, hade hon sett saker.

Så jag sa "Vad för saker?" Och hon berättade "Människor i österländska kläder, som går upp och ned för trappor. En man som vänder sig mot mig och ler. Men han har enorma tänder på ena sidan av munnen. Djur också. Jag ser en vit byggnad. Det snöar, mjuk snö. Jag ser en häst med seldon, som drar undan snön. En natt ändras bilden. Jag ser katter och hundar som går mot mig. De kommer till en viss punkt, sedan stannar de. Sedan ändras det igen. Jag ser en massa barn. De går upp och ned för trappor. De är klädda i klara färger, rött och blått, som österländska kläder.

Ibland, sa hon, innan människorna kommer, kan hon hallucinera rosa och blå rutor på golvet, som verkar gå ända upp till taket. Jag sa "Är det som en dröm?" Och hon svarade "Nej, det är inte som en dröm. Det är som en film". Hon sa "Det är färg och rörelse. Men det är helt tyst, som en stumfilm". Och hon sa att det var en ganska tråkig film. Hon sa "Alla dessa människor med österländska kläder som går upp och ned, väldigt enformigt, väldigt begränsat". (skratt)

Hon har humor. Hon visste att det var hallucinationer. Men hon var rädd. Hon hade levt 95 år och aldrig haft hallucinationer förut. Hon sa att hallucinationerna inte var kopplade till något hon tänkte, kände eller gjorde. Att de verkade komma av sig själva, eller försvinna av sig själva. Hon hade ingen kontroll över dem. Hon sa att hon inte kände igen människor eller platser i hallucinationerna. Och människorna och djuren verkade helt omedvetna om henne. Hon visste inte vad som pågick. Hon undrade om hon höll på att bli galen eller tappa förståndet.

Jag undersökte henne noggrannt. Hon var en klok gammal dam. Fullständigt tillräknelig. Hon hade inga medicinska problem. Hon tog inga läkemedel som kunde framkalla hallucinationer. Men hon var blind. Så jag sa till henne: "Jag tror jag vet vad det är". "Det finns en särskild sorts visuella hallucinationer som kan höra ihop med nedsatt syn eller blindhet". "Det beskrevs ursprungligen", sa jag, på 1700-talet, av en man som hette Charles Bonnet. Och du har Charles Bonnet-syndrom. Det är inget fel på din hjärna. Det är inget fel på ditt förstånd. Du har Charles Bonnet-syndrom"

Hon blev väldigt lättad, eftersom det inte var något allvarligt fel, men också väldigt nyfiken. Hon sa "Vem är den här Charles Bonnet?" "Hade han också detta?" Och så sa hon "Tala om för sköterskorna att jag har Charles Bonnet-syndrom" (skratt) "Jag är inte galen, jag är inte dement. Jag har Charles Bonnet-syndrom". Så jag talade om det för sköterskorna.

För mig är detta en vanlig situation. Jag arbetar till största del på äldreboenden. Jag ser många äldre med syn- och hörselnedsättningar. Ungefär tio procent av de med hörselnedsättning får musikhallucinationer. Och ungefär tio procent av de med synnedsättning får synhallucinationer. Man behöver inte vara helt blind, bara tillräckligt försvagad.

Med den ursprungliga beskrivningen från 1700-talet, hade Charles Bonnet inte själv detta. Hans morfar hade dessa hallucinationer. Morfadern var domare, en äldre man. Han hade opererats för starr och hade ganska dålig syn. 1759 beskrev han för sin dotterson, olika saker som han såg.

Det första han sa att han såg var en näsduk i luften. Det var en stor, blå näsduk med fyra orange cirklar. Han visste att det var en hallucination, näsdukar hänger inte i luften. Sedan såg han ett stort hjul, i luften. Men ibland var han inte säker på om han hallucinerade eller inte, eftersom hallucinationerna passade in i sammanhanget. Så vid ett tillfälle, när hans barnbarn hälsade på honom, sa han "Vilka är dessa stiliga unga män med er?" Och de sa "Men morfar, det finns inga stiliga unga män här". Och så försvann de stiliga unga männen. Det är typiskt för dessa hallucinationer att de kan komma plötsligt och försvinna plötsligt. De tonar vanligtvis inte in och ut. De är ganska plötsliga. Och förändras plötsligt.

Charles Lullin, morfadern, såg hundratals olika figurer och landskap av alla sorter. Vid ett tillfälle såg han en man i badrock, rökandes en pipa, och insåg att det var han själv. Det var den enda figur han kände igen. Vid ett tillfälle när han gick längs en gata i Paris, såg han - och det var verkligt - en byggnadsställning. När han kom tillbaka hem såg han en miniatyr av ställningen, femton centimeter hög, på sitt skrivbord. Denna upprepning av ett synintryck kallas ibland "palinopsi".

Det som händer för honom, och för Rosalie, det som verkar pågå - och Rosalie sa "Vad är det som pågår?"- och jag sa att när synen försvinner, när de visuella delarna av hjärnan inte längre får någon input, så blir de hyperaktiva och lättretliga. Så börjar de avfyra spontant, och du börjar se saker. Sakerna du ser kan vara väldigt komplicerade.

För en annan patient, som (precis som Charles Lullin) fortfarande hade viss syn kvar, kunde synerna vara störande. Vid ett tillfälle sa hon att hon såg en man med randig skjorta i en restaurang. Han vände sig om, sedan delades han upp till sex identiska figurer i randig skjorta, som alla började gå mot henne. Sedan gick de sex figurerna ihop igen, som ett handklaver. En gång när hon körde bil, eller rättare sagt, hennes make körde, delade vägen upp sig i fyra delar. Och hon kände hur hon själv åkte på fyra vägar samtidigt.

Hon hade också väldigt rörliga hallucinationer. Många av dem hade att göra med en bil. Ibland såg hon en tonårig pojke sitta på motorhuven. Han var väldigt säker och rörde sig graciöst när bilen svängde. När de stannade, lyfte han plötsligt, 30 meter upp i luften, för att sedan försvinna.

En annan patient hade en annan sorts hallucinationer. Detta var en kvinna som inte hade några problem med ögonen, men med de visuella delarna i hjärnan. En liten tumör i den bakre delen av hjärnbarken. Till råga på allt såg hon tecknade bilder. Dessa tecknade bilder var transparenta och täckte halva synfältet, som en skärm. Hon såg särskilt grodan Kermit. (skratt) Jag tittar inte på Sesam. Men hon undrade "Varför Kermit?" Hon sa "Kermit betyder ingenting för mig. Du förstår, jag funderade på freudianska betydelser. Varför Kermit? Grodan Kermit betyder ingenting för mig".

Hon brydde sig inte så mycket om de tecknade bilderna. det som störde henne var att hon fick ihållande bilder eller hallucinationer av ansikten, och precis som för Rosalie var ansiktena ofta deformerade, med väldigt stora tänder eller ögon. Detta skrämde henne. Så, vad är det som pågår hos dessa människor? Som läkare måste jag försöka definiera vad det är som pågår, och lugna människor. Särskilt lugna dem med att de inte håller på att bli galna.

Ungefär tio procent, som jag sa, av personerna med synnedsättning får detta. Men inte mer än en procent av dessa uppmärksammar det. För de är rädda att de ska ses som galna eller något liknande. Och om de nämner det för sin egen doktor kan de bli feldiagnostiserade.

En vanlig uppfattning är att om man ser saker eller hör saker, så håller man på att bli galen. Men psykotiska hallucinationer är helt annorlunda. Psykotiska hallucinationer, vare sig de är visuella eller vokala, vänder sig till dig. De anklagar dig. De förför dig. De förödmjukar dig. De hånar dig. Du interagerar med dem. Det finns inget av detta i Charles Bonnet-hallucinationer. De är som en film. Du tittar på en film som inte har något med dig att göra. Det är så människor uppfattar det.

Det finns också något ovanligt som kallas tinninglobsepilepsi. Om man har detta, kan man ibland känna att man förflyttas till en tid och plats i det förflutna. Du är vid en särskild vägkorsning. Du känner lukten av rostade kastanjer. Du hör trafiken. Alla sinnen är inblandade. Du väntar på din flickvän, och det är den där tisdagkvällen 1982. Tinninglobshallucinationer är multisensoriska hallucinationer, fyllda av känslor, igenkännande, placerade i tid och plats, sammanhängande, dramatiska. Charles Bonnet-hallucinationer är annorlunda.

Så, i Charles Bonnet-hallucinationer finns alla nivåer, från geometriska hallucinationer, som de rosa och blå rutor som kvinnan såg, till detaljerade hallucinationer med figurer och särskilt ansikten. Ansikten, ibland deformerade ansikten, är den vanligaste gemensamma nämnaren för dessa hallucinationer. En av de näst vanligaste är tecknade bilder.

Så, vad är det som händer? Fascinerande nog har det under de senaste åren varit möjligt att utföra funktionell magnetröntgen på personer medan de hallucinerar, och upptäcka att olika delar av hjärnan aktiveras under hallucinationerna. Vid de enkla geometriska hallucinationerna aktiveras primära syncentrum. Detta är den del av hjärnan som uppfattar kanter och mönster. Man kan inte forma bilder med sitt primära syncentrum.

När bilder formas, aktiveras en högre del av syncentrum i tinningloben, särskilt en del av tinningloben som kallas spolformade gyrus. Man vet att människor med skador på spolformade gyrus kan förlora förmågan att känna igen ansikten. Men abnormal aktivitet i spolformade gyrus kan istället framkalla hallucinationer av ansikten. Detta är exakt det man ser hos vissa av dessa personer. Det finns ett område i den främre delen av detta gyrus där tänder och ögon är representerade. Den delen av gyrus är aktiverad under deformerade hallucinationer.

Det finns en annan del av hjärnan som är särskilt aktiv när man ser tecknade bilder. Den aktiveras när man känner igen tecknade bilder, när man ritar dem och när man hallucinerar dem. Det är väldigt intressant att just detta är specifikt. Det finns andra delar av hjärnan som är inblandade när det handlar om hallucinationer av byggnader och landskap.

Omkring 1970 upptäcktes att det inte bara var särskilda delar av hjärnan utan också särskilda celler inblandade. "Ansiktsceller" upptäcktes omkring 1970. Nu vet vi att det finns hundratals andra typer av celler som kan vara väldigt, väldigt specifika. Du kan alltså ha inte bara "bilceller", utan "Aston Martinceller" (skratt) Jag såg en Aston Martin i morse, jag var bara tvungen att flika in det. Nu finns den här inne någonstans (skratt)

På den här nivån, i det som kallas inferotemporal cortex, finns bara visuella bilder, eller fragment. Det är bara på högre nivåer som övriga sinnen kommer in och det finns kopplingar till minnen och känslor. Vid Charles Bonnet-syndrom kommer man inte till de högre nivåerna. Man är på de nivåer i syncentrum där det finns tusentals, tiotusentals, miljoner bilder, fragment av bilder, alla neuralt kodade i särskilda celler eller små kluster av celler.

Normalt sett är alla dessa en del av en ström av perception, eller fantasi, och man är inte medveten om dem. Det är bara om man har synnedsättning eller är blind som processen störs. Istället för att få en normal perception, får man en anarkistisk och konvulsiv stimulans av alla dessa synceller i inferotemporal cortex. Så plötsligt ser man ett ansikte. Plötsligt ser man en bil. Plötsligt det här, plötsligt det där. Hjärnan gör sitt bästa för att organisera och skapa någon form av sammanhang av det. Men inte särskilt framgångsrikt.

När detta först beskrevs trodde man att det kunde tolkas som drömmar. Men i själva verket säger människor "Jag känner inte igen människorna, jag kan inte associera dem till något". "Kermit betyder ingenting för mig". Man kommer ingenvart genom att tänka på det som drömmar.

Jag har mer eller mindre sagt det jag ville säga. Jag vill bara sammanfatta och säga att detta är vanligt. Tänk på antalet blinda människor. Det måste finnas hundratusentals blinda människor som har dessa hallucinationer men som är rädda att nämna dem. Så detta behöver uppmärksammas, för patienter, för läkare, för allmänheten. Slutligen tycker jag att detta är oändligt intressant, och värdefullt, för att ge oss lite insikt i hur hjärnan fungerar.

Charles Bonnet sa, för 250 år sedan - han undrade hur, med dessa hallucinationer, hur, som han uttryckte det, sinnets teater kunde skapas av hjärnans maskineri. Nu, 250 år senare, tror jag vi börjar få en skymt av hur det går till. Tack så mycket.

(applåd)

Chris Anderson: Detta var fantastiskt. Tack så mycket. Du talar om dessa saker med så mycket insikt och empati för patienterna. Har du själv upplevt några av de syndrom du skriver om?

Oliver Sacks: Jag var rädd för att du skulle fråga det. (skratt) Men ja, flera av dem. Jag har faktiskt en synnedsättning själv. Jag är blind på ena ögat och ser inte särskilt bra med det andra. Jag ser de geometriska hallucinationerna, men inte mer än så.

C.A: Och de stör inte dig? För du förstår vad det är som skapar dem? De oroar inte dig?

O.S: De stör mig inte mer än min tinnitus gör. Och den ignorerar jag. De intresserar mig ibland. Jag har många bilder av dem i mina anteckningsböcker. Jag har gjort funktionell magnetröntgen för att se hur mitt syncentrum tar över. När jag ser alla dessa hexagoner och komplicerade saker som jag också har, som visuell migrän, undrar jag om alla ser saker som dessa och om sånt som grottmålningar eller ornamentkonst delvis kan komma från det.

C.A: Det var ett fullständigt fascinerande föredrag. Tack så mycket för att du delade med dig.

O.S: Tack. Tack. (applåd)