Nina Tandon: Att sköta konstruerad vävnad.

God morgon allihopa.

Jag jobbar med helt otroliga pyttesmå varelser som heter celler. Och låt mig berätta hur det är att odla dessa celler i labbet. Jag jobbar i ett labb där vi tar celler ur deras ursprungliga miljö. Vi breder ut dem i skålar som vi ibland kallar för petriskålar. Och vi matar dem -- självklart sterilt -- med vad vi kallar cellodlingsmedier -- som är deras mat -- och vi odlar dem i inkubatorer.

Varför gör jag då detta? Vi observerar cellerna på en plåt, och de är bara på ytan. Men vad vi verkligen försöker göra i mitt labb är att konstruera vävnader från dem. Vad betyder då detta? Jo det betyder att odla ett riktigt hjärta, till exempel, eller odla en bit ben som kan sättas in i kroppen. Inte bara det, utan de kan också användas för sjukdomsmodeller. Och för detta syfte, är traditionella cellodlingstekniker helt enkelt inte tillräckliga. Cellerna har på sätt och vis hemlängtan och skålen känns inte som deras hem. Så vi behöver bli bättre på att kopiera deras naturliga miljö för att de skall frodas. Vi kallar detta för den biomimetiska paradigmen -- att kopiera naturen i labbet.

Om vi tar hjärtat som ett exempel, rubriken för en stor del av mitt arbete. Vad gör hjärtat unikt? Tja, det slår, rytmiskt, outtröttligt, hängivet. Vi kopierar detta i labbet genom att utrusta cellodlingarna med elektroder. Dessa elektroder fungerar som små pacemakers för att få cellerna att dra sig samman i labbet. Vad mer vet vi om hjärtat? Jo hjärtceller är ganska giriga. Naturen förser hjärtcellerna i era kroppar med en mycket, mycket tät tillgång på blod. I labbet, lägger vi mikrokanaler i det biologiska materialet där vi odlar cellerna. Detta tillåter oss att flöda cellodlingsmedie, cellernas mat, genom ställningen där vi odlar cellerna -- mycket likt vad man förväntar sig från en samling av kapillärer i hjärtat.

Det för mig till lärdom nummer ett: livet kan göra mycket med mycket lite. Låt oss ta exemplet med elektrisk stimulering. Låt oss se hur kraftfull endast en av dessa nödvändigheter kan vara. Till vänster, kan vi se en liten bit av hjärtvävnad som slår som jag konstruerade från råttceller i labbet. Den är ungefär lika stor som en mini-marshmellow. Och efter en vecka, slår det. Ni kan se det i det övre vänstra hörnet. Men oroa er inte om ni inte ser det så bra. Det är fantastiskt att dessa celler slår alls. Men det som är verkligt fantastiskt är att cellerna, när vi stimulerar dem elektriskt som med en pacemaker, slår så mycket mer.

Men det för mig till lärdom nummer två: celler gör allt arbete. I viss mening, har vävnadingenjörer en liten identitetskris med detta, eftersom byggnadsingenjörer bygger broar och stora saker, dataingenjörer, datorer, men det vi gör är att faktiskt bygga teknologierna för cellerna själva. Vad betyder detta för oss? Låt oss göra något riktigt enkelt. Låt oss påminna oss själva att celler inte är något abstrakt begrepp. Kom ihåg att våra celler upprätthåller våra liv på ett mycket verkligt sätt. "Vi är vad vi äter", kan enkelt beskrivas som, "Vi är vad våra celler äter." Och i fallet med floran i våra tarmar, behöver de cellerna inte ens vara mänskliga. Men det är också värt att notera att celler förmedlar våra upplevelser av livet. Bakom varje ljud, syn, känsel, smak och lukt finns en motsvarande uppsättning celler som tar emot den informationen och tolkar den åt oss. Då behöver frågan ställas: skall vi utöka vår uppfattning av miljöförvaltning att inkludera ekosystemet i våra egna kroppar?

Jag inbjuder er att prata vidare om detta med mig, och fram tills dess, önskar jag er all lycka. Må inga av era icke-cancerceller bli utrotningshotade.

Tack så mycket.

(Applåder)