Nathan Wolfe jagar virus i djungeln.

När vi tänker på hur AIDS uppstod tänker vi tillbaks på 80-talet. Och visst, det här var årtiondet när AIDS upptäcktes och viruset som orsakar det, HIV. Men i själva verket spreds viruset till människan många årtionden tidigare, från chimpanser - där det ursprungligen uppstod - vid jakt.

Den här bilden togs innan den stora depressionen i Brazzaville, Kongo. På den tiden fanns det tusentals individer, tror vi, som var HIV-infekterade.

Så jag har ett par viktiga frågor till er. Om det redan fanns tusentals smittade vid den här tidpunkten, hur kom det sig då att det tog oss till 1984 att hitta viruset? Men ännu viktigare, om vi nu hade varit där på 40-, 50- och 60-talen, hade vi då sett sjukdomen? Hade vi förstått vad som höll på att hända? Och hur skulle det ha påverkat och på ett radikalt sätt förändrat pandemins spridning?

De facto, det här är inget unikt för HIV. Majoriteten av virus kommer från djur. Man kan liksom förställa sig det här som en pyramid där virus bubblar upp från djur till människan. Men först vid toppen av pyramiden blir viruset helt humananpassat. Hur som helst läger vi mest energi på att studera den här delen av pyramiden. För att tackla sådant som redan blivit helt anpassat till människan. Sådant som kommer vara väldigt svårt att få bukt med så som vi har sett i fallet med HIV.

Så under de senaste 15 åren har jag istället studerat vad som händer längre ner i pyramiden - på en nivå som vi kallar "viral chatter", ett uttryck myntat av min handledare Don Burke. Det här är för att studera hur virus testar om de kan ta sig in humanpopulationer, hur de förflyttar sig över till människan, och genom att fånga det ögonblicket skulle vi kunna kväva katastrofen i dess linda.

Här är en bild - jag ska visa er lite bilder från fältet - här är en bild av en centralafrikansk jägare. Det är faktiskt en ganska vanlig syn. En av de saker jag vill att ni noterar är blodet. Ni ser en otrolig massa blodkontakt. Det här var väldigt centralt för oss. Det här är en väldigt intim form av kontakt. Så ska man studera "viral chatter" måste man komma i kontakt med dem som har mycket kontakt med vilda djur.

Så vi har studerat människor som den här individen. Vi samlar blod från dem. Vi tittar på sjukdomarna som finns såväl i djuren som i människorna. Och förhoppningsvis ska vi på så sätt lyckas fånga viruset tidigt när de förflyttar sig till människan. Syftet med det här är inte att studera de här människorna vid ett enstaka tillfälle utan att knyta upp tusentals individer som vi kan följa löpande och regelbundet. När de blir sjuka tar vi prover på dem.

Vi vill till och med värva dem - vilket vi också gjort nu - att ta prover på djur. Vi ger dem små filterpapper och när de tar prover på djuren så suger de upp blod på papperet. På så sätt kan vi identifiera ännu okända virus från exakt rätt djur - de som verkligen jagas.

Djupt in i en svårtillgänglig del av Kongo lurar två jägare på sitt villebråd. De heter Patrice och Patee. De är på jakt efter djur i skogen för att livnära sina familjer. Patrice och Patee ger sig ut så gott som dagligen för att jaga där de bor. De riggar fällor och snaror för att fånga vilda grisar, ormar, apor, gnagare... Ja i princip vad som helst som går att äta. Patrice och Patee har varit ute i timmar men inte hitta någonting. Djuren är helt enkelt inte där.

Vi stannar för att dricka vatten. Då prasslar det till bland buskarna. En grupp jägare kommer fram med väskorna fulla av vilt. Det finns minst tre virus vi känner till i den här specifika apan.

I den här arten, ja. Och en massa andra sjukdomsframkallande organism som håller till i djur som dessa. De här personerna är speciellt utsatta, särskilt om det uppstår blodkontakt så finns det risk för överföring och möjlig smitta av tidigare okända virus.

När jägarna stoltserar med sin fångst händer något oväntat. De visar oss filterpapper de använt för att ta blodprov på djuren. Blodet kommer testas för virus som kan smitta mellan djur och människa, detta som en del i det program Dr. Wolfe ägnat år åt att bygga upp.

Så det här är från det här djuret, en diademmarkatta. Var och en som utrustats med de här filterpapperna har åtminstone, gått igenom vår grundläggande utbildning om riskerna förknippade med de här aktiviteterna, vilket vi anser ge dem större möjlighet att minska riskerna för sig själva, sina familjer, byn, landet och världen.

Innan vi fortsätter vill jag tala lite om "bushmeat". Det betyder helt enkelt jakt på villebråd. OK? Man kan alltså tänka sig alla möjliga sorters "bushmeat". Jag kommer tala mer om det. När dina barn och barnbarn en dag frågar dig om den här tiden, så är en av de saker de kommer vilja ha svar på hur vi kunde låta några av våra närmaste släktingar, några av våra mest värdefulla och utrotningshotade arter här på planeten, försvinna för att vi inte avsatte tillräckliga resurser för att råda bot på fattigdomen i de här delarna av världen.

Men det är inte det enda de kommer vilja veta. De kommer också fråga varför vi, trots kunskapen om hur AIDS spreds till människan, och vetskapen att andra sjukdomar har samma potential, lät dessa beteenden fortsätta. Varför hittade vi inte en lösning? De kommer säga att det i extremt oroliga och fattiga regioner över hela världen där befolkningen växer och det inte finns tillräckligt med resurser så kommer det leda till osäkerhet kring födan.

Men de kommer säkert att ställa en annan fråga också. En som jag anser att vi alla måste ta ställning till, och det är varför vi tyckte att ansvaret vilade på individerna här. Här har vi honom, han som jagade apan på förra bilden. Ta en titt på hans tröja. Titta honom i ansiktet. "Bushmeat" är ett jätteproblem för oss alla här på jorden. Men det kan inte vara en person som denne, som bär ansvaret. Och att lösa det kan inte heller bara vara hans skyldighet. Det finns inga enkla lösningar, men jag menar att vi ignorerar problemet på egen risk.

Så 1998, tillsammans med mina handledare Don Burke och överste Mpoudi-Ngole, gav vi oss iväg för att inleda arbetet i Centralafrika. För att samarbeta med jägare i den här delen av världen. Mitt uppdrag, jag var forskarassistent på den tiden, var att etablera det hela. Så jag sa till mig själv, "Fantastiskt - vi ska samla in en massa prover på en massa olika ställen. Det kommer bli underbart!" Jag tittade på kartan och valde ut sjutton intressanta platser. Lätt - tänkte jag. (Skratt)

Jag behöver väl inte påpeka att jag var helt ute och cyklade. Det här är krävande arbete. Men som tur var hade jag redan då ett helt fantastiskt arbetslag. Utan dem skulle projektet aldrig fungerat. Vi har en uppsjö av utmaningar i det här arbetet.

En av dem är att lyckas få fortroende från de individer vi arbetar med på fältet. Personen till höger är Paul DeLong-Minutu. Han är en av de bästa kommunikatörer jag någonsin träffat. När jag anlände kunde jag inte ett ord franska, trots det var det som jag förstod vad han sa. Paul arbetade under flera år på Kameruns statliga radio- och tv-stationer där han talade om hälsofrågor. Så vi beslutade oss för att anställa honom. När vi kom fram skulle han bli en strålande kommunikatör. När vi väl anlände till byarna visade det sig att ingen hade tv och att ingen kände igen honom. Men, när han började tala kände de faktiskt igen hans röst från radion. Det här visade sig vara en person med otrolig potential att sprida vårt budskap, både vad det gäller att skydda djur och hälsa.

Vi stöter ofta på motgångar. Det här är när vi är på väg hem från en av dessa avlägsna platser med prover, från 200 personer, och som måste vara på labbet inom 48 timmar. Jag vill visa den här bilden - det är Ubald Tamoufe som är ansvarig utredare på vår förläggning i Kamerun. Ubald skrattar åt mig när jag visar den här bilden för man kan ju inte se hans ansikte. Men anledningen till att jag vill visa bilden är för att man kan se att han är på väg att lösa problemet. (Skratt) - Vilket, vilket han gjorde. Vilket han gjorde. Här kommer några före- och efterbilder. Det här var vårt laboratorium "före". Och det här "efter". Till en början, för att kunna skicka våra prover, behövde vi kolsyreis. För att få tag på isen tvingades vi ta oss till bryggerier och be, låna, stjäla för att komma över den. Nu har vi eget flytande kväve. Jag brukar kalla vårt laboratorium den kallaste platsen i Centralafrika. Här är en bild av mig. Det här är före-bilden. (Skratt) Inga kommentarer!

Nå vad har hänt då? Under de tio år som vi arbetat med det här har vi faktiskt överraskat till och med oss själva. Vi har gjort en rad upptäckter. Och det vi kommit fram till är att om man tittar på rätt ställe så kan man faktiskt följa flödet av dessa virus in i människan. Det gav oss enormt hopp. Vi har hittat en mängd nya virus i de här individerna, inklusive sådana i samma grupp som HIV. Alltså helt nya retrovirus. Och det är bara att inse, ett nytt retrovirus i människan - det är något vi måste ha noggrann kontroll över. Det är något vi måste följa. Det är inget som får komma som en överraskning!

Jag behöver väl inte ens påpeka att virus som tidigare etablerat sig i de här avlägsna samhällena mycket väl kan ha dött ut. Men så är inte längre fallet. Vägar från skogsavverkning leder till städerna. Det som händer i Centralafrika stannar inte längre i Centralafrika. Så när vi väl kommit fram till att det var möjligt för oss att följa virusens väg, beslutade vi oss att gå från forskning till att skapa en global kontrollapparat. Med hjälp av generösa bidrag från Google och Skoll Foundation kunde vi starta "Global Viral Forecasting Initiative", och inleda arbetet på fyra olika platser i Afrika och Asien. Naturligtvis har människor från olika delar av världen olika typer av djur-kontakt. Så det är inte bara jägare i Centralafrika. Det utvecklas också på marknader med levande djur - vilket är precis en sådan plats som SARS först dök upp på i Asien. Som vi ser det befinner vi oss ännu bara i startfasen.

Vårt nuvarande mål, vid sidan av att etablera oss på de här platserna och få allt att komma i gång, är att hitta nya samarbetspartners för att kunna utöka våra insatser till minst 20 områden runt världen. Till sådana här riskområden, för vår ambition är att täcka enorma områden, så att vi i bästa fall kan fånga upp sådant som är på gång innan det når blodbanker, sexuella nätverk, flygplan. Det är det som är vårt mål. För inte så länge sedan var upptäckten av okända organismer något som väckte stor beundran. Det hade verkligen potential att ändra vår bild av oss själva.

Jag tror att det finns en massa människor som känner viss sorg för att de tror att vi i dag upptäckt nästan allt. Men det ska jag säga er, känn inte så! Om en intelligent utomjording skulle skriva ett uppslagsverk om livet på jorden så skulle 27 av 30 band ägnas åt bakterier och virus, medan bara ett par, tre skulle bli över till växter, svampar och djur. Människan skulle bli en fotnot, en intressant fotnot förevisso, men inget mer. Det här är verkligen den mest spännande tiden någonsin för att studera tidigare okända livsformer här på jorden. De dominerande livsformerna som finns här vet vi i princip ingenting om. Trots att vi nu, äntligen, har verktygen att utforska världen, och förstå oss på den.

Tack! (Applåder)