Mustafa Akyol: Tro kontra tradition inom islam

För några veckor sedan fick jag tillfälle att besöka Saudiarabien, och som muslim var det första jag ville göra att resa till Mekka och besöka Kaba, islams heligaste helgedom. Och det gjorde jag; jag tog på mig min rituella klädedräkt; jag gick till den heliga moskéen; jag sade mina böner; jag utförde alla ritualerna. Samtidigt, utöver allt det spirituella, fanns det en världslig detalj i Kaba som jag fann rätt intressant. Det fanns ingen könssegregering. Det vill säga, män och kvinnor dyrkade tillsammans. De var tillsammans när de utförde tawaf; det vill säga medan de cirkulerade kring Kaba. De var tillsammans när de bad.

Och om du undrar varför det här skulle vara intressant bör du ta en titt på övriga Saudiarabien, för det är ett land där könsgrupperna är tydligt separerade. Det vill säga att män rätt och slätt inte ska befinna sig i samma utrymmen som kvinnor. Och detta blev tydligt för mig på ett mycket lustigt sätt. Jag gick ifrån Kaba för att äta någonting i Mekka. Jag drog till närmsta Burger King. Och väl där märkte jag att det fanns en del för herrar som var tydligt separerad från damernas. Och jag var tvungen att betala, beställa och äta i herrarnas del. "Tänk vad lustigt," sa jag till mig själv, "att du kan mingla med det motsatta könet vid heliga Kaba, men inte på Burger King."

Rätt ironiskt. Ironiskt, och, i min mening, rätt avslöjande. För Kaba och de tillhörande ritualerna är kvarlevor från Islams begynnelse, från Muhammeds tid. Och om man lade mycket energi på den tiden på att skilja män och kvinnor åt, så hade man kunnat utforma Kabas ritualer annorlunda. Men tydligen var det inte ett problem på den tiden. Så ritualerna blev som de blev. Detta bekräftas även, enligt mig, i och med faktumet att segregeringen av kvinnor i ett kluvet samhälle inte heller finns i Koranen, Islams kärna -- Islams heliga kärna som alla muslimer, och därmed även jag själv, tror på. Och jag tror inte att det är en ren slump att du inte finner det här konceptet i Islams grunder. För många lärda som forskat inom muslimsk idéhistoria -- både muslimska och västerländska forskare -- tror faktiskt att den fysiska segregeringen mellan könen uppkom senare i Islams utveckling, allteftersom muslimer assimilerade element av andra, äldre kulturer och seder i Mellanöstern. Segregeringen av kvinnor var faktiskt en bysantinsk praxis och en persisk, och muslimer adopterade denna och gjorde det till en del av sin religion.

Och det här är faktiskt bara ett exempel på ett mycket mer omfattande fenomen. Det vi idag kallar muslimsk lag, och särskilt muslimsk kultur -- och det finns faktiskt många olika muslimska kulturer; den är mycket annorlunda i Saudi-Arabien från hur den är i Istanbul där jag kommer ifrån i Turkiet. Men i alla fall, om man ska prata om en muslimsk kultur, så har den en kärna, det heliga budskap som religionen uppstod kring, men sedan dess har många traditioner, perspektiv och seder tillkommit därutöver. Och dessa vara Mellanösterns traditioner -- medeltida traditioner.

Och det finns två viktiga lärdomar att vinna av den här verkligheten. För det första, att muslimer -- fromma, konservativa, troende muslimer som vill leva i enlighet med sin religion -- inte borde klänga sig fast vid alla aspekter av sin kultur i tron att det är på guds befallning. Det kanske finns vissa traditioner som är dåliga och som måste ändras. Å andra sidan borde västerlänningar som ser på muslimsk kultur och upptäcker vissa bekymrande aspekter inte komma till den förhastade slutsatsen att dessa är hörnstenar inom Islam. Det kanske är en sed från mellanöstern som misstogs för en muslimsk.

Det finns något som kallas kvinnlig omskärelse. Det är någonting hemskt, förfärligt. Kortfattat är det en operation som är till för att begränsa kvinnors sexuella njutning. Och västerlänningar, både européer och amerikaner, som inte kände till det här tidigare, påträffade den här sedvänjan inom vissa av muslimska grupperingar som invandrat från Nordafrika. Och då har man tänkt, "Åh, vilken hemsk religion det där är som kräver någonting sådant!" Men tittar man närmare på kvinnlig omskärelse så inser man att det inte har någonting med Islam att göra; det är bara en nordafrikansk sedvänja som är äldre än Islam. Den hade utövats i tusentals år. Och avslöjande nog finns det en särskild grupp muslimer som gör det. Muslimer i Nordafrika, ingen annanstans. Men också icke-muslimer i Nordafrika -- animister, även vissa kristna, och det finns till och med en judisk stam i Nordafrika som man vet utövar kvinnlig omskärelse. Så nå't som kanske ser ut som ett problem med Islam kanske egentligen visar sig vara en tradition som muslimer assimilerat.

Detsamma kan sägas om hedersmord, som förekommer ofta i västerländsk media -- och som naturligtvis är en hemsk tradition. Och vi ser verkligen den traditionen i vissa muslimska grupper. Men i Mellanösterns icke-muslimska samhällsgrupper, exempelvis i vissa kristna grupper, österländska grupper, ser man samma praxis. Vi hade ett tragiskt hedersmordfall bland Turkiets armenier för bara några månader sedan.

Detta är en allmän kulturell fråga, men jag är också mycket intresserad av politisk kultur och av huruvida frihet och demokrati värderas högt, eller om det finns en auktoritär politisk kultur i vilken det är statens jobb att bestämma vad folket gör. Och det är ingen hemlighet att många av Mellanösterns islamistiska rörelser har auktoritära tendenser, och att vissa av de så kallade "islamiska regimerna" exempelvis i Saudi-Arabien, Iran och allra värst var talibanstyret i Afghanistan -- är ganska auktoritära. Inget tvivel om saken.

I Saudi-Arabien, till exempel, finner man fenomenet religiös polis och den religiösa polisen påtvingar alla medborgare denna påstådda muslimska livsstil, och detta med våld -- exempelvis att kvinnor tvingas skyla sina ansikten -- att bära hijab, det muslimska huvudskynket. Så det är rätt auktoritärt, och det är någonting jag inställer mig mycket kritiskt till. Men när jag insåg att de icke-muslimska, eller de icke-islamiskt sinnade aktörerna i samma region, i vissa fall uppförde sig dylikt, insåg jag att problemet kanske ligger i regionens politiska kultur, inte bara Islam. Låt mig ge er ett exempel: i Turkiet där jag kommer från, som är en väldigt hypersekulär republik, fram tills nyligen hade vi vad jag kallade "sekularismpolisen" som brukade vakta universitet från beslöjade studenter. Med andra ord, de tvingade studenter att blottlägga sina huvuden, och jag tycker att det är lika tyranniskt att tvinga folk att blotta sina huvuden som det är att tvinga dem att skyla dem. Det borde vara upp till varje medborgare.

Men när jag sa det, sa jag, "Kanske är problemet helt enkelt den auktoritära kulturen i den här regionen, och vissa muslimer har påverkats av det. Men sekulära människor kan också påverkas av det. Kanske är det ett problem med den politiska kulturen, och vi måste tänka på hur vi kan ändra den politiska kulturen." Så dessa frågor var bland de som jag hade i åtanke när jag för några år sedan satte mig ner och skrev en bok. Jag tänkte, "Jag ska forska om hur Islam faktiskt kom att bli det det är idag, och vilka vägar som ledde dit och vilka andra vägar man hade kunnat ta." Min bok heter "Islam Without Extremes: A Muslim Case for Liberty." [Islam utan extremer: Ett muslimskt resonemang för frihet] Som undertexten antyder, tittade jag på muslimsk tradition och idéhistoria ur ett individualistiskt frihetsperspektiv, och jag försökte finna islams styrkor ur den synvinkeln.

Och det finns sådana styrkor i muslimsk tradition. Islam, som en monoteistisk religion, som definierade människan som en ansvarsbärande aktör i sin egen rätt, grundlade individkonceptet i Mellanöstern och räddade det från kommunitarismen; från stamkollektivism. Man kan härleda många idéer från den utgångspunkten. Men trots det såg jag även problem inom muslimsk tradition. Men en sak var underlig: de flesta av de problemen visar sig vara problem som uppstod senare, inte från Koranen, islams kärna, utan, återigen, från traditioner och tankesätt, eller från tolkningar av Koranen som muslimer gjorde under Medeltiden. Koranen tillåter till exempel inte stening. Det finns inget straff för apostasi. Det finns inget straff för personliga saker som att dricka. Dessa saker som utgör muslimsk lag, de bekymrande aspekterna av muslimsk lag, utvecklades efterhand till senare tolkningar av islam. Vilket innebär att muslimer idag kan titta på de här sakerna och säga "Nåväl, vi behåller vår religions kärna. Det är vår tro, och vi står fast vid den. Men vi kan ändra tolkningen av den, för den tolkningen gjordes i en medeltida tid och i en medeltida miljö. Nu lever vi i en annorlunda värld med annorlunda värderingar och annorlunda politiska system." Den tolkningen är mycket möjlig och trovärdig.

Och om jag vore den enda som såg det på det sättet så skulle vi vara i knipa. Men sådant är inte alls fallet. Faktum är att sedan 1800-talet finns en hel kultur av revisionism, reformation -- vad man än vill kalla det -- en trend i muslimsk filosofi. Och dessa var 1800-talets och, senare, 1900-talets tänkare och statsmän, som helt enkelt tittade på Europa och såg att Europa hade mycket som var beundransvärt, såsom vetenskap och teknologi. Men inte bara det; även demokrati, parlament, representationskonceptet, jämlikhetskonceptet. Dessa muslimska intellektuella, tänkare och statsmän tittade på 1800-talets Europa och såg dessa saker. De frågade, "Varför har inte vi de här sakerna?" Och de tittade tillbaka på muslimsk tradition, och såg att det fanns element som ställde till problem, men att de inte hörde till religionens kärna, så de kanske kunde tolkas om och Koranen läsas om i den moderna världen.

Den trenden kallas vanligtvis muslimsk modernism, och den bars fram av tänkare och statsmän, men inte bara som ett koncept för intellektuella, utan även som ett politiskt program. Och det är faktiskt därför som 1800-talets ottomanska rike, som då täckte hela Mellanöstern, genomförde en del väldigt viktiga reformer -- såsom att ge kristna och judar samma medborgarstatus som muslimer, och att anta en statsförfattning, och instifta ett representativt parlament, och främja idén om trosfrihet. Och det var därför som ottomanska riket under sina sista decennier började bli en demokrati, en konstitutionell monarki, och frihet var en mycket viktigt politisk värdering på den tiden.

På samma sätt hade man i arabvärlden det som den store arabiske historikern Albert Hourani definierar som "den liberala epoken". Han har skrivit en bok, "Arabic Thought in the Liberal Age," [Arabiska tankegångar under den liberala epoken] och den liberala epoken definierar han som 1800-talet och tidigt 1900-tal. Anmärkningsvärt är att detta var den dominanta trenden under tidigt 1900-tal bland muslimska tänkare, statsmän och teologer. Men det uppstår ett väldigt intressant mönster under resten av 1900-talet, för vi ser en stark tillbakagång på den modernistiska linjen av islam. Och istället är det som händer att islam utvecklas som en ideologi som är auktoritär, som är ganska högröstad, som är ganska motsatt till västvärlden, och som vill forma samhället utefter en utopisk vision.

Så islamism är den problematiska idén som verkligen skapade en hel del problem i 1900-talets muslimska värld. Och de väldigt extrema formerna av islamism ledde till terrordåd i islams namn -- vilket faktiskt är ett bruk som jag tror strider mot islam, men vissa extremister tänkte uppenbarligen inte likadant. Men det finns en intressant fråga: Om muslimsk modernism var så populär under 1800-talet och tidigt 1900-tal, hur kunde då islamism vara populärt under resten av 1900-talet? Och det är en fråga, tror jag, som behöver diskuteras utförligt. Och i min bok tog jag även upp den här frågan. Och man behöver faktiskt inte vara kvantfysiker för att förstå det. Man tittar bara på 1900-talets politiska historia och inser att saker har förändrats en hel del. Sammanhanget har förändrats.

Under det sena 1800-talet, när muslimer tittade på Europa som ett exempel, var de självständiga; de hade större självförtroende. Under det tidiga 1900-talet, när ottomanska riket föll, blev hela Mellanöstern koloniserat. Och vad leder kolonisering till? Antikolonisering. Så Europa är inte bara ett exempel att emulera; det är en fiende att bekämpa och göra motstånd mot. Så det skedde en väldigt snabb nedgång i liberala tankegångar i den muslimska världen, och det man kan se är en mer defensiv, mer rigid reaktionär gruppering, som ledde till arabisk socialism, arabisk nationalism och i slutändan till den islamistiska ideologin. Och när kolonialtiden var över var det man fann i dess ställe i regel sekulära diktatorer, som säger att de är länder men inte förde demokrati med sig till länderna utan istället etablerade sin egen diktatur. Och jag tror att västvärlden, i alla fall vissa makter i väst, särskilt USA, begick ett misstag i att stödja dessa sekulära diktatorer i tron att de var mer gynnsamma för deras intressen. Men det faktum att de diktatorerna förtryckte demokrati i sina länder och förtryckte muslimska grupper i sina länder gjorde bara islamister mer aggressive.

Så under 1900-talet hade man den här brutala cykeln i arabvärlden där man hade en diktatur som förtryckte sitt eget folk, inklusive fromma muslimer, och de reagerar på reaktionärt vis. Det fanns dock ett land som lyckades fly eller hålla sig borta från den cykeln. Och det är det land jag kommer ifrån; det är Turkiet. Turkiet har aldrig koloniserats, så det förblev en självständig nation efter ottomanska rikets fall. Det är värt att komma ihåg. De hade inte samma antikolonistiska eld som man finner i en del andra länder i den regionen. Viktigast av allt är att Turkiet blev en demokrati tidigare än något av de länder vi pratat om. År 1950 hade Turkiet sina första fria och rättvisa val, som innebar slutet för den mer autokratiska, sekulära regimen som funnits med sedan Turkiets begynnelse. Och de fromma muslimerna i Turkiet såg att de kunde ändra det politiska systemet med sina röster. Och de insåg att demokrati var någonting som var kompatibelt med islam, kompatibelt med deras värderingar, och de har aktivt stött demokrati. Det är en erfarenhet som inte alla muslimska nationer i Mellanöstern upplevt fram tills mycket nyligen.

De senaste två årtiondena kan man därutöver, tack vara globalisering, tack vare marknadsekonomi, tack vare medelklassens blomstrande, i Turkiet se vad jag definierar som den muslimska modernismens pånyttfödelse. Nu finns det mer tätortsboende, fromma medelklassmuslimer som, återigen, tittar på sina traditioner och inser att det finns problem med dem, och förstår att de måste förändras och ifrågasättas och reformeras. De ser på Europa, och de ser än en gång ett exempel att följa. Eller i alla fall ett exempel att inspireras av. Det är därför EU-processen, Turkiets arbete för att gå med i EU, har fått stöd i Turkiet av fromma muslimer, alltmedan vissa sekulära nationer var mot processen. Tja, den processen är lite mer diffus av den anledningen att inte alla européer är särskilt välkomnande -- men det hör till en annan diskussion. Men den positiva inställningen till EU i Turkiet det senast årtiondet har näst intill blivit en muslimsk hjärtefråga och stöds av muslimska liberaler och även, förstås, av sekulära liberals.

Och tack vare det har Turkiet kunnat bli en framgångshistoria där islam och den frommaste förståelsen av islam har blivit en del av det demokratiska spelet, som till och med bidrar till landets demokratiska och ekonomiska framfart. Och i dagsläget har detta varit ett inspirerande exempel för en del muslimska rörelser och en del länder i arabvärlden.

Ni har förstås märkt av den arabiska våren, som började i Tunisien och i Egypten. Och de arabiska massorna gjorde helt enkelt uppror mot sina diktatorer. De ville ha demokrati; de ville ha frihet. Och det visade sig att de inte var så lika islamistspöket som diktatorerna alltid använde för att berättiga sina regimer. De sa "Vi vill ha frihet; vi vill ha demokrati. Vi är troende muslimer, men vi vill leva som fria människor i fria samhällen." Vägen dit är naturligtvis lång. Demokrati är inte nå't man åstadkommer på en dag; det är en process. Men det här är en lovande tid i den muslimska världen.

Och jag tror att den muslimska modernism som föddes på 1800-talet, men som under 1900-talet hamnade i skymundan på grund av politiska bekymmer i den muslimska världen, undergår en pånyttfödelse. Och jag tror att budskapet att ta med sig här är att islam, trots en del skeptiker i väst, har sin egen potential att göra en egen väg till demokrati, en egen väg till liberalism, en egen väg till frihet. De borde helt enkelt tillåtas att sträva mot det.

Tack så mycket.

(Applåder)