Mike Rowe: Fira arbetet -- all sorts arbete

'Skitiga Jobb' teamet och jag kallades till en liten stad i Colorado som hette Craig Den är bara 13 km² stor, ligger i Klippiga Bergen. Jag skulle jobba som fårbonde.

Min roll i programmet, för er som inte har sett det, är mycket enkelt. Jag är en lärling, och jobbar med dem som har jobbet på riktigt. Och min plikt är att försöka på och hänga med och ge en ärlig bild av hur det är att vara dessa människor, för en dag i deras liv. Jobbet i fråga -- valla får. Utmärkt.

Vi åker till Craig och checkar in på ett hotel och nästa dag inser jag att kastrering kommer att bli en garanterad del i detta arbete. Normalt gör jag aldrig någon förundersökning. Men, det här är ett känsligt ämne, och jag jobbar för Discovery Channel, och vi vill skildra noggrant vad vi än gör, och definitivt göra det med mycket respekt för djuren. Så jag ringde till djurskyddsföreningen och sa "Hörni, jag ska kastrera några lamm, hur går det till?"

De sa: "Det är rätt enkelt." Man använder en snodd -- en enkel gummisnodd, som den här, men mindre. Den här satt faktiskt runt spelkorten jag fick igår, men den hade en viss likhet.

Jag frågade, "Exakt hur går det till?"

Och de sa, "Snodden fästs på svansen, stramt." Sen fästs en annan snodd runt pungen, stramt. Blodcirkulationen hämmas, och en vecka senare faller pungen av."

"Utmärkt! Jag fattar" OK, jag ringer SPCA för att konfirmera detta, de konfirmerar. Jag ringer också till PETA, för skojs skull, och de gillar det inte, men konfirmerar. OK, det är i princip hur man gör.

Så nästa dag går jag ut och får en häst och vi hämtar lammen och tar dem till en hage vi har byggt, och sysslar med djurskötsel.

Melanie är Alberts hustru. Albert är fåraherden i fråga. Melanie tar upp ett lamm -- två händer -- en hand fattar tag om högra bena, vänstra handen de vänstra Lammet kommer på en påle, hon öppnar den upp. Okej. Fint. Albert dyker in, jag följer Albert, filmteamet är inpå. Jag tittar alltid på första gången innan jag provar själv. Det är så man gör, ni vet, när man är lärling. Albert når i fickan för att ta ut, ni vet, den där svarta gummisnodden men ut kommer istället en kniv. Och jag liksom bara, det där är inte gummi alls. Han fällde upp kniven på ett sätt att den fångade en solstråle av solen som just gick upp över Klippiga Bergen, det var mycket -- det var imponerande.

Inom loppet av två sekunder hade Albert kniven mellan brosken av svansen, alldeles intill lammets rumpa, och vips var svansen borta och i hinken som jag höll. En sekund senare, med en stor tumme och ett valkligt pekfinger hade han pungen fast i hans grepp, och drog den mot sig, som så, och han tog kniven och satte den mot toppen. Om du tror du vet vad som händer nu, Michael, det gör du inte, OK. Han skär av toppen, slänger den över axeln, greppar pungen och trycker upp den, och han sänker huvudet så att jag inte ser men jag hör ett sörplande ljud, och ett ljud som när man sliter kardborrband från en kardborrevägg och jag skämtar inte ens.

Kan vi rulla videon? Nu skämtar jag -- ingen video -- (skratt) Jag målar istället med ord.

Så, jag gjorde något som jag aldrig någonsin har gjort på en 'Skitigt Jobb' tagning, någonsin. Jag sa, "Time out. Stopp." Ni känner till programmet, vi använder tagning ett, vi gör ingen tagning två. Det finns inget manus, inget skript, inget tjafs. Vi fuskar inte, vi repar inte, vi filmar vad vi får!

Jag sa, "Stopp. Det här är sjukt. Jag menar, ni vet -- (skratt) Det här är sjukt. Vi kan inte göra såhär.

Och Albert menar "Vaddå?"

Och jag liksom, "Jag fattar inte vad som hände, men det finns testiklar i den här hinken och det är inte hur vi gör det."

Han sa "Nåväl, det är så vi gör det."

Jag sa, "Varför gör du det på det här sättet?" men innan jag ens lät honom förklara sa jag "Jag vill göra det rätt, med gummisnoddarna."

Han frågar "som djurskyddsföreningen?"

Jag sa, "Ja, som djurskyddsföreningen. Vi gör något som inte får lammet att skrika och blöda -- vi sänder på fem kontinenter, kompis. Vi sänder två gånger om dagen på Discovery Channel -- vi kan inte göra såhär."

Han säger "OK." Han går till hans låda och tar fram en påse med dessa små gummisnoddar. Melanie tar upp ett får till, sätter den på pålen, snodden läggs på svansen, snudden läggs runt pungen, lammet ställs på marken, tar två steg, faller ned, kliver upp, skakar lite, tar några steg till, faller ner. Jag inser att det inte är ett bra tecken för detta lamm alls. Står upp, går till ett hörn, den skälver, lägger sig ned och är i uppenbar nöd.

Jag tittar på lammet och frågar, "Albert, hur länge? När står den upp?"

Han sa "En dag."

Jag sa "En dag! Hur länge tar det för dem att trilla av?"

"En vecka."

Under tiden hoppar lammet han har gjort sin lilla procedur på runt och blödningen har upphört. Ni fattar, den skuttar omkring och nafsar lite på gräs. Jag blev alldeles tagen av hur fel jag hade, i denna sekund. Och jag blev påmind om hur ofta jag har så fullständigt fel. (skratt) Jag blev speciellt påmind om hur löjligt korta strån jag dragit den dagen för nu var jag tvungen att göra vad Albert just gjorde, och det finns minst 100 av dessa lamm i hagen, och helt plötsligt började det hela kännas som en tysk porrfilm, och jag gör liksom ...

Melanie tar upp ett lamm, upp på pålen, öppnar upp. Albert ger mig kniven. Jag går in, svansen åker av. Jag dyker in, tar tag i pungen, toppen åker av. Albert förklarar, "tryck upp den hela vägen upp." Jag trycker. "Tryck upp den längre." Jag trycker.

Testiklarna kommer fram, de ser ut som tummar som kommer rakt mot dig. Och han säger, "Bit dem. Bara bit av dem." Och jag hörde honom, jag hörde alla ord. (skratt) Hur -- hur hamnade jag här? Hur -- ni vet -- jag menar -- hur hamnade jag här? (skratt)

Detta är ett sådant tillfälle när hjärnan drar iväg på egen hand och plötsligt står jag här i Klippiga Bergen, och allt jag kan tänka på är den aristotelianska definitionen av en tradegi. Ni vet, Aristotele säger att tradegi är momentet när hjälten möter hans egna sanna identitet. (skratt)

Och jag tänker, "Vad är det här för en sjuk metafor? Jag gillar inte vad jag tänker just nu." Jag kan inte skaka tanken, och jag jag kan inte undvika synen framför mig, so jag gjorde vad jag måste, jag dök in och tog dem. Jag tog dem såhär, och ryckte mitt huvud tillbaks. Så där står jag med två testiklar på min haka. (skratt) Och nu kan jag inte -- jag blir inte kvitt metaforen.

OK, jag är fortfarande i poetik, i Aristotele, och tänker -- från ingenstans dyker två termer upp i mitt huvud som jag inte har hört sen min professor för Klassisk på universitetet drillat dem i mig. Och de är anagnorisis och peripeteia. Anagnorisis och peripeteia. Anagnorisis är grekiska ordet för upptäckt. Bokstavligen, övergången från okunnighet till kunskap är anagnorisis, vad våra kanaler gör, det är vad 'Skitiga Jobb' är. Jag är upp till halsen i anagnorises varenda dag. Utmärkt. Andra ordet, peripeteia, ögonblicket i stora tragedier, ni vet -- Euripides och Sofokles -- ögonblicket där Oidipus når insikt, när han plötsligt fattar att den heta bruden som han legat med och fått bebisar med är hans mor. OK. Det är peripeti eller peripeteia. Och den där metaforen i mitt huvud -- jag har anagnorisis och peripetia på min haka. (skratt)

Jag måste berätta för er, det är ett fantastikst verktyg. När ni söker peripeti hittar ni den överallt. Jag menar, Bruce Willis i "Sjätte sinnet", eller hur? Han försöker hjälpa ungen som ser döda människor hela filmen och sen, kabom -- oj, jag är död -- peripetia. Ni vet? Det blir förkrossande när besökarna ser allt på rätt sätt. Neo i "Matix", ni vet? Oj, jag lever i ett datorprogram -- vad konstigt.

Dessa upptäckter leder till plötsliga insikter. Och jag har haft dem, över 200 skitiga jobb, jag har haft dem hela tiden, men den här -- den fick poletten att trilla ner på ett sätt jag inte var beredd på. Jag stod där och tittade på glada lammet jag nyss skändat -- men den såg ut att må bra. Jag tittade på stackars lilla lammet som jag har gjort det rätt på, och slogs av att om jag har fel om det här och om jag har fel så ofta, på ett bokstavligt sätt, vilka andra vanliga missuppfattningar skulle jag kunna kommentera?

Jag är inte en socialantropolog, men jag har en kompis som är, och jag pratar med honom. (skratt) Han säger, "Du, Mike. Jag vet inte om din hjärna är intresserad av den här sortens saker eller inte, men fattar du att du har spelat in i varje delstat? Du har jobbat med gruvdrift, du har jobbat med fiske, du har jobbat med stål, du har jobbat i alla större branscher. Du har jobbat rygg-i-rygg med dessa killar som våra politiker så desperat vill relatera till vart fjärde år, inte sant?"

Jag kan fortfarande se Hillary ta nubbar, spriten rinnandes ner för hennes haka, med stålarbetarna. Det är dessa människor som jag arbetar med varje dag och om du har något att säga om deras tankar, kollektivt, kan det vara dags att tänka på det. För, kompis, du vet, fyra år. Ni vet, allt det där är i mitt huvud, testiklar på min haka, tankarna flyger omkring. Och efter den tagningen ändrades inte 'Skitiga Jobb' egentligen, i fråga om vad programmet handlar om, men det ändrades för mig, personligen.

När jag nu pratar om programmet berättar jag inte längre historien ni just hörde och 190 likadana. Jo det gör jag, men jag tar också upp andra saker jag har fått om bakfoten, några andra uppfattningar om arbete som jag har har tagit för givna, men som inte är det. Människor med skitiga jobb är lyckligare än du tror. Som grupp är de de lyckligaste jag känner. Jag vill inte börja vissla "Look for the Union Label," och allt "glad arbetare" skit. Jag säger bara att det är balanserade människor som gör otänkbara arbeten. De som plockar upp viltolyckor visslar när de jobbar, jag svär vid Gud, jag gjorde det med dem. De har fått denna fantastiska slags symmetri i sina liv och jag ser det om och om och om igen.

Så jag började undra vad som händer om vi utmanade några av dessa heliga kor. Följ din passion -- vi har pratat om detta de senaste 36 timmarna. Följ din passion -- vad kan vara fel med det? Förmodligen sämsta rådet jag någonsin fått. (skratt) Ni vet, följ din dröm och satsa allt, eller hur? Det var allt jag fick höra när jag växte upp. Jag visste inte vad jag ska göra med mitt liv, men fick höra att om jag bara följer min passion kommer det att ordna sig.

Jag kan ge er 30 exempel, just nu -- Bob Combs, grisuppfödaren i Las Vegas som tar hand om matresterna från alla casinos för att mata sina grisar. Varför? För att det finns så mycket protein i det vi inte äter att hans grisar växer dubbelt så snabba, och han är en rik grisuppfödare, och han är bra för miljön, och han spenderar hans dagar med att ge denna fantastiska service, och han stinker som sjutton, med Gud bevare honom. Han lever loppan. Om ni frågar honom, "följde du din passion?" skulle han skratta åt er. Killen är värd -- han har just erbjudits 60 millioner dollar för hans gård och tackade nej, utanför Vegas. Han följde inte sin passion. Han tog ett steg tillbaks och kollade vad alla andra gjorde och valde en annan väg. Jag hör denna historia om och om igen.

Matt Froind, en mjölkbonde i New Canaan, Connecticut, vaknade en dag och insåg att dyngan från hans kor var mer värd än deras mjölk om han kunde använda den för att göra biologiskt nedbrytbara blomkrukor. Nu säljer han dem till Walmart. Följa sin passion -- den här killen -- kom igen.

Så jag började titta på passion, jag började titta på effektivitet kontra verkningsgrad, som Tim pratade om tidigare, det är en enorm skillnad. Jag började titta på lagarbete och målmedvetenhet, och i princip alla de plattityder de kallar "successories" som hänger som banal konst i styrelserum runt om i världen just nu. Dessa -- allt har plötsligt ställts på huvudet.

Säkerhet -- säkerheten först är jag som först kollar med OSHA och PETA och djurskyddsföreningen. Vad om OSHA har fel? Det är kätteri, vad jag tänker säga, men tänk om det är säkerheten som tredje? Eller hur? (skratt) Nej, jag menar verkligen. Vad jag vill säga är att jag värderar min säkerhet på dessa galna jobb lika mycket som de som jag jobbar med, men de som verkligen får saken gjort, är inte de som går runt och pratar om 'säkerheten först.' De vet att andra saker kommer före -- att göra sitt jobb kommer först, att få jobbet gjort.

Jag glömmer aldrig, uppe i Berings hav, när jag var på ett krabbfartyg med 'Dödlig Fångst'-killarna, där jag också jobbade under första säsongen. Vi var ca. 160 km utanför Rysslands kust 15 meters vågor, grönt vatten rullar över styrhytten, ni förstår? Den farligaste miljön jag någonsin sett, och jag var bak i båten med en kille, och surrade. Så, jag var 12 meter från däck, vilket är som att se ner på toppen av din sko, och ni vet, den gör det här i havet. Ofattbart farligt.

Jag rusar ner och går in i styrhytten och säger, lite misstroget, "Kapten, OSHA." (Arbetsmiljöverket i USA)

Och han säger, "OSHA? -- ocean." (havet) och pekar ut. (skratt) Men vad han sa i nästa ögonblick kan inte upprepas i kontinentala USA. Det kan inte upprepas på något fabriksgolv eller någon byggarbetsplats. Han såg på mig och sa, "Grabben -- vi är lika gamla och han kalla mig grabb, jag älskar det -- han säger, "Grabben, jag är kapten på ett kräftfartyg. Jag är inte ansvarig för att få hem dig levande. Jag är ansvarig för att få dig hem rik." (skratt) Vill du komma hem levande, är det upp till dig. Och för resten av den dagen, säkerheten först.

Jag var såhär -- Idén är alltså att vi skapar denna falska känsla av självgodhet när allt vi gör är pratar om någon annans ansvar som om det vore vårt, och vice versa- Hur som helst, en hel massa saker. Jag skulle kunna prata länge om de många små distinktioner vi gjort och den ändlösa listan över saker jag har fattat fel. Men för att sammanfatta allt, jag har format en teori, och den ska jag dela med er nu i de två minuter och 30 sekunder jag har kvar.

Den går såhär -- vi har förklarat krig mot arbete, som samhälle, alla av oss Det är ett civilt krig. Det är ett kallt krig, verkligen Vi ville inte starta det och vi tvinnade inte våra mustascher på något machiavelliskt sätt, men vi har förklarat krig. Vi har utkämpat detta krig på minst fyra fronter, inte minst i Hollywood. Hur vi skildrar arbetarklassen på TV är skrattretande. Finns en rörmokare, väger han 130 kg och har en gigantisk raggarskåra, erkänn. Ni ser honom hela tiden. Så ser en rörmokare ut, eller hur? Vi gör arbetarna till hjältar, eller förvandlar dem till punchlines. Det är vad TV gör. På 'Skitiga Jobb' gör vi allt för att inte göra så därför gör jag jobbet och fuskar inte.

Men vi utkämpar även kriget på Madison Avenue. Därifrån kommer så mycket reklam och har den ett budskap, så vad är det? Ditt liv vore bättre om du kan jobba lite mindre, om du inte behövde jobba så hårt, om du skulle komma hem lite tidigare, om du skulle kunna pensionera dig lite tidigare, om du skulle kunna klocka ut lite tidigare, budskapet finns där, om och om igen.

Washington -- jag kan inte ens börja berätta hur alla överenskommelser och regler påverkar vilka jobb som finns på marknaden för jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att det är en front i detta krig.

Och här, mitt i Silicon Valley -- Hur många har en iPhone på sig just nu? Hur många har sin Blackberry? Vi är uppkopplade, vi är anslutna. Jag skulle aldrig antyda att något dåligt kom med tekniska revolutionen. Gud bevare, inte till denna publik. (skratt) Men jag tror att innovation utan imitation är fullständigt slöseri med tid. Ingen firar imitation på det sätt 'Skitiga Jobb' killarna vet att det ska firas. Er iPhone, utan dessa människor som gör samma gränssnitt, samma kretskort, samma moderkort, om och om igen. Allt det där -- det gör den lika möjligt som genialiteten som finns inuti.

Vi har en ny verktygslåda, vet ni. Våra verktyg idag ser inte ut som spadar och hackor. De ser ut som grejerna vi går omkring med. Den kollektiva effekten av detta är att massor av jobb är marginaliserade. Och jag insåg, troligtvis för sent i denna match -- jag hoppas inte, för jag vet inte om jag klarar 200 avsnitt till, men vi ska göra så många vi kan. För mig är det viktigast att veta och verkligen förstå att jag har fel om en hel del saker, inte bara testiklarna på min haka. Jag har fått mycket om bakfoten.

Så, vi tänker -- med "vi" menar jag "jag" -- att det vi ska göra är prata om en PR kampanj för arbete, kroppsarbete, kvalificerad arbetskraft. Någon måste finnas där ute och prata om de bortglömda fördelarna. Jag pratar om gamla värden. Det många av oss har växt upp med men som vi -- ni vet, har lite tappat på vägen

Barack vill skapa 2,5 miljoner jobb. Infrastrukturen är extrem viktig. Det här kriget på arbete, som jag tror finns, har förluster som vilket krig som helst. Infrastrukturen är den första Färre elever på yrkesskolor är en annan. Varje år finns färre elektriker, färre snickare, färre rörmokare, färre svetsare, färre rörläggare, färre mekaniker. Infrastrukturjobben som alla pratar om att skapa är dessa killar. De som blir färre och färre hela tiden. Samtidigt behöver vi spendera minst två biljoner doller enligt amerikanska föreningen för väg- och vattenbyggnadsingenjörer för att ens lite förbättra infrastrukturen som för tillfället är tillfredsställande ( D- )

Så, om jag skulle kandidera för något, och det gör jag inte, skulle jag helt enkelt säga att de jobb vi vill skapa inte kommer att finnas kvar om det inte är jobb folk vill ha. Jag vet att poängen med denna konferens är att fira saker som är nära och kära för oss, men jag vet också att rent och smutsigt inte är motsatser. Det är två sidor av samma mynt, precis som innovation och imitation, som risk och ansvar, som peripetia och anagnorisis, som det där stackars lammet som jag hoppas inte skälver längre, och som min tid som är slut.

Det har varit underbart att prata för er så tillbaks till jobbet, eller hur? (applåder)