Mihaly Csikszentmihalyi om flow

Jag växte upp i Europa. Andra världskriget drabbade mig när jag var mellan sju och tio år gammal. Jag insåg att mycket få av de vuxna jag kände klarade av att hantera de tragedier som kriget hade lagt på dem; hur få av dem som var ens i närheten av ett normalt, förnöjsamt tillfredsställande och lyckligt liv när deras arbeten, hem och trygghet hade raserats av kriget. Då vaknade mitt intresse för att försöka förstå vad som bidrog till ett liv som var värt att leva. Som tonåring försökte jag läsa filosofi, och engagera mig i konst och religion och mycket annat där jag kanske skulle kunna hitta ett svar på den frågan. Till slut kom jag att träffa på psykologin, faktiskt av en slump.

Jag var på en skidort i Schweiz, och jag hade inga pengar att roa mig för, för snön hade smält och det fanns ... Jag hade inga pengar att gå på bio för, men jag fick reda på att ... Jag läste i tidningen att någon skulle hålla en föreläsning på något ställe jag hade läst om i centrala Zürich, och han skulle tala om flygande tefat. Så jag tänkte att eftersom jag inte kan gå på bio, så kan jag gå och lyssna på flygande tefat, gratis. Mannen som höll i föreläsningen den där kvällen var mycket intressant. Och i stället för att tala om små gröna varelser talade han om hur européernas psyke hade traumatiserats genom kriget, och nu projicerade de flygande tefat i luften, som ett slags ... han talade om hur mandalas från den gamla hinduistiska religionen på något sätt projicerades upp i luften som ett försök att återfå någon känsla av ordning efter krigets kaos. Jag tyckte att det här var mycket intressant. Och efter föreläsningen började jag läsa hans böcker. Det var Carl Jung, vars namn och verk var helt okända för mig.

Senare kom jag till det här landet för att studera psykologi och jag började försöka förstå vad lyckans rötter är. Det här är ett typiskt resultat som många har kommit fram till, ett tema med många variationer. Men den här till exempel visar att 30 procent av dem som har undersökts i USA sedan 1956 säger sig vara mycket lyckliga. Och det har inte förändrats alls. Medan däremot de privata inkomsterna, här visade på en skala som kompenserar för inflationen, har mer än fördubblats, nästan tredubblats, under samma period. Men man får på det stora hela samma resultat, nämligen att när man kommer över en basnivå som ligger några få tusen dollar över fattigdomsgränsen, så tycks inte en ökning av materiell välfärd påverka graden av lycka. Man kan faktiskt se att avsaknaden av grundläggande resurser, materiella tillgångar, bidrar till olycka, men en ökning av materiella tillgångar ökar inte lyckokänslan.

Min forskning har alltså mer fokuserat på ... efter att ha kommit på de här sakerna som faktiskt har ett samband min egen erfarenhet. Jag började försöka förstå var i vår vardag, i våra vanliga upplevelser, som vi verkligen känner oss lyckliga. Vi påbörjade de här studierna för ... ungefär 40 år sedan, och med att se på kreativa människor först artister och vetenskapsmän och så vidare ... och försöka förstå vad det var som gjorde att det var värt för dem att tillbringa i stort sett hela livet med att göra sådant som de flesta inte förväntade sig varken berömmelse eller förmögenheter för, men som gjorde deras liv meningsfullt.

Det här var en av de största amerikanska kompositörerna på 1970-talet. Och intervjun var 40 sidor lång. Men det här korta utdraget ger en god sammanfattning av det han uttryckte under intervjun. Det beskriver hur han känner sig när själva komponerandet fungerar bra. Och han beskriver det som ett extatiskt tillstånd.

På grekiska betydde extas helt enkelt att stå bredvid någonting. Senare blev det nästan analogt med ett mentalt tillstånd där man känner att man inte utför sina normala rutiner. Extas är alltså att man går in i en alternativ verklighet. Det är intressant, hur, när vi tänker på de kulturer som vi beundrar ... ... som vi anser har varit höjdpunkterna för människans prestationer ... om det så är Kina, Grekland, den hinduistiska kulturen, eller mayafolket, eller Egypten ... det vi vet om dem handlar egentligen om deras extaser, inte om deras vardag. Vi har lärt känna deras tempel ... dit människor kunde komma för att uppleva en annan verklighet. Vi känner till deras cirkusar, deras arenor och teatrar ... det här är lämningarna efter kulturer, och det är platser dit människor kom för att uppleva livet i en mer koncentrerad, mer strukturerad, form.

Den här mannen behöver inte resa till något sådant ställe, Den här platsen, den här arenan, som är byggd som en grekisk amfiteater, är också en plats för extas. Vi deltar i en verklighet som är annorlunda från den vardag vi är vana vid. Den här mannen behöver inte ta sig dit. Han behöver bara ett papper som han kan skriva ner små figurer på, och när han gör det, kan han föreställa sig ljud som aldrig tidigare har existerat i just den kombinationen. Så när han kommer till det skede när han börjar skapa ... som Jennifer gjorde i sin improvisation ... en ny verklighet, det är ett ögonblick av extas. Han går in i den där annorlunda verkligheten. Han säger också att den här upplevelsen är så intensiv att det nästan känns som om han inte finns. Det låter som ett slags romantisk överdrift. Men vårt nervsystem klarar faktiskt inte av att processa mer än cirka 110 bitar information per sekund. Och för att kunna lyssna på mig och förstå vad jag säger, behöver man processa ungefär 60 bitar per sekund. Det är därför man inte kan lyssna på mer än två människor. Man kan inte förstå mer än två människor som talar till en.

När man är riktigt engagerad i den här helt uppslukande processen att skapa någonting nytt, som den här mannen gör, har han inte nog uppmärksamhet kvar för att kontrollera hur hans kropp känns, eller tänka på problemen därhemma. Han känner inte ens om han är hungrig eller trött. Kroppen försvinner, hans identitet försvinner ur medvetandet, för han har inte ... ... tillräckligt med uppmärksamhet kvar, och det har ingen av oss, för att göra någonting riktigt bra som kräver stor koncentration och samtidigt känna att han finns till. Existensen är alltså tillfälligt upphävd. Och han säger att händerna tycks röra sig av sig själva. Jag skulle kunna betrakta mina händer i två veckor, utan att känna vördnad eller förundran; jag kan ju inte komponera.

Så det är budskapet här, men i andra delar av intervjun är det uppenbart att den här automatiska, spontana processen som han beskriver bara kan komma till någon som är mycket driven och som har utvecklat en teknik. Och det har blivit en slags truism inom kreativitetsforskningen att man inte kan skapa någonting med mindre än 10 års fördjupning inom ett visst område. Det kan handla om matematik eller musik ... det tar så lång tid att få förmågan att börja förändra någonting så att det blir bättre än det som fanns där tidigare. Men, när det väl händer, så säger han att musiken bara strömmar ut. Och eftersom så många av alla de här människorna som jag intervjuade ... den här intervjun är mer än 30 år gammal ... beskrev det här som ett spontant flöde (flow) kallar jag den här typen av upplevelser för "flow experience". Och det händer inom olika områden.

En poet till exempel beskriver det på det här sättet. Det här är gjort av en av mina studenter som intervjuade några av de ledande författarna och poeterna i USA. Och det beskriver samma obesvärade, spontana känsla som man får när man går in i det här extatiska tillståndet. Den här poeten beskriver det som att öppna en dörr som svävar uppe i luften ... mycket likt Albert Einsteins beskrivning av hur han föreställde sig relativitetsteorin när han kämpade med att försöka förstå hur den fungerade. Men det händer också inom andra områden. Det här är till exempel en annan av mina elever, Susan Jackson från Australien, som arbetade med några av världens största idrottsmän. Och i den här beskrivningen av en olympisk skridskoåkare, ser man i grunden samma inre tillstånd. Man tror inte att det sker automatiskt om man smälter samman med musiken, och så vidare.

Det här ser vi faktiskt också i min senaste bok, "Good Business", där jag intervjuade några av de VD:ar som hade nominerats av sina kolleger för att vara mycket framgångsrika liksom mycket etiska och socialt ansvarstagande. De här personerna definierar framgång som någonting som hjälper andra och samtidigt gör en själv lycklig medan man arbetar. Som alla de här framgångsrika och ansvarsfulla VD:arna säger, räcker det inte med bara något av detta för att lyckas, om man vill ha ett meningsfullt arbete och bli framgångsrik ... Anita Roddick är ytterligare en av de VD:ar som vi intervjuade. Hon grundade Body Shop kosmetika, det förnämsta inom naturliga skönhetsmedel. Det är en sorts passion som kommer sig av att göra det bästa och uppleva "flow" medan man arbetar.

Det här är ett intressant litet citat av Masaru Ibuka, som just då höll på att starta upp Sony, utan några pengar, utan någon produkt ... de hade ingen produkt, de hade ingenting, utom en idé. Och den idén var att skapa en arbetsplats där ingenjörer kan känna glädjen i tekniskt nyskapande, bli medvetna om sin uppgift i samhället och arbeta av hjärtats lust. Det är det bästa möjliga exemplet på hur flow kommer in på arbetsplatsen.

I vår forskning, har vi, tillsammans med kolleger runt om i världen, genomfört mer än 8.000 intervjuer med människor ... från dominikanermunkar till blinda nunnor, klättrare i Himalaya och herdar av Navajostammen, som trivs med sitt arbete. Och oavsett kultur, oavsett utbildning eller annat, verkar de här sju faktorerna vara närvarande när en person är i flow. Det är detta fokus som när det blir intensivt leder till en känsla av extas, en känsla av klarhet. Man vet exakt vad man ska göra från ett ögonblick till nästa, man får omedelbar feedback. Man vet att vad man måste göra är möjligt, om än svårt, och tidsuppfattningen försvinner, man glömmer bort sig själv. Man blir del av någonting större. När de villkoren väl är uppfyllda, blir det man gör mödan värd för sin egen skull.

I vår forskning visar vi personernas vardag i den här enkla mallen. Och vi kan faktiskt mäta det här mycket exakt, för försökspersonerna får elektroniska personsökare som startar 10 gånger om dagen, och då ska personerna tala om vad de gör, hur de känner sig, var de är, vad de tänker på. Två saker som vi mäter är graden av utmaning som man känner precis då och samtidigt vilken mängd färdigheter som de känner att de har i det ögonblicket. För varje person kan vi alltså få fram ett genomsnitt, centrum i diagrammet. Det blir en genomsnittsnivå för utmaningar och färdigheter, som är unik, och inte lik någon annans. Men vi får en utgångspunkt där, som skulle vara i mitten.

Om vi vet var den utgångspunkten är, kan vi relativt korrekt förutsäga när man kommer att vara i flow, och det är när utmaningarna är högre än genomsnittet och färdigheterna är högre än genomsnittet. Man kanske gör saker på ett helt annat sätt än andra, men för alla gäller att flow, det området där, är när man gör något man verkligen tycker om ... spela piano, antagligen, umgås med sin bästa vän, kanske arbeta, om arbetet är det som ger flow. De andra områdena blir allt mindre positiva.

Upphetsning är fortfarande bra för då har man en stor utmaning. Färdigheterna är inte riktigt så stora som de borde vara, men man kan ganska lätt komma in i flow genom att helt enkelt utveckla sina färdigheter. Upphetsning är alltså det område där de flesta lär sig, för där har man knuffats ut ur sin trygghetszon och det för att gå in i ... gå tillbaka till flow ... och då utveckla större färdigheter. Kontroll är också bra att vara i, där känner man sig bekväm, om än inte så upphetsad. Det är inte längre någon stor utmaning. Och om man vill komma in i flow från kontroll måste utmaningarna bli större. De här två är de bästa och komplementära områdena som det är lätt att komma in i flow ifrån.

De andra kombinationerna av utmaning och färdigheter blir allt mindre lyckade. Avslappning är bra ... man känner sig ändå ok. Tristess är väsentligt sämre och apati är riktigt negativt ... man känner inte att man utför någonting, man använder inte sina färdigheter, det finns ingen utmaning. Dessvärre är det just apati som många upplever. Den enskilt största orsaken till detta är att titta på tv, den andra är att sitta på toaletten. Och ändå kan tv-tittande ibland ge ungefär sju till åtta procent av tiden som flow, men då har man valt ett program som man verkligen vill se och får återkoppling av det.

Frågan som vi försöker fokusera på ... och nu har jag dragit ordentligt över tiden ... är hur vi kan få in allt mer av vår vardag i flowzonen. Det är den sortens utmaning som vi försöker förstå. En del av er vet helt uppenbart hur man gör, rent instinktivt, utan några råd. Men tyvärr finns det många som inte gör det. Och det är det som kan sägas vara vårt uppdrag. Ok.

Tack så mycket.

(Applåder)