Michael Shermer: Mönstret bakom självbedrägelse

Så, sedan jag var här sist 2006 har vi upptäckt att global klimatförändring visar sig vara en synnerligen allvarlig sak. Varför vi genomlös det ganska så rejält i tidningsmagasinet Skeptic. Vi undersökte all tänkbara vetenskapliga och kvasi-vetenskapliga kontroverser. Men det visar sig att vi inte behöver oroa oss över dessa saker eftersom jorden kommer att utplånas år 2012.

Ytterligare en uppdatering: Ni kommer ihåg att jag introducerade för er slagrutan Quadro. Den fungerar precis som en slagruta för att hitta vatten. Den består av en bit ihålig plast med en antenn som snurrar omkring. Så när du knallar omkring så pekar den på saker. Så om du letar efter marijuana i studentkorridorernas skåp, så kommer den att peka ut det. Åh, förlåt. (Skratt) Det här specifika exemplaret som jag fick hittar golf bollar säsrkilt om du är på en golfbana och tittar under tillräckligt många buskar. Nåväl, under kategorin "Vad är det för harm med tramsiga saker som det här?" den här saken, ADE 651 såldes till den Irakiska staten för 40 000 dollar styck. Den är, precis som den här, totalt värdelös, med påståendet att den fungerar med "elektrostatisk magnetisk jon attraktion," vilket översätts till "psedovetenskapligt skitsnack" -- skulle vara ett bra ordval -- när man sätter ihop en massa ord som i sig låter bra men inte betyder något alls. I detta fall, vid säkerhetskontroller, lät man människor gå igenom baserat på grönt ljus från den här lilla spårarprylen, vilket faktiskt kostade liv. Så det finns en fara i psedovetenskap, i att tro på den här sortens saker.

Så vad jag vill prata om här idag är tilltro. Jag vill tro, och du också. Och faktiskt, jag tror att min tes här är att tilltro är sakernas naturliga tillstånd. Det är det som är förvalt. Vi har tilltro. Vi tror på alla möjliga sorters saker. Tro är naturligt. Misstro, skepticism, vetenskap, är inte naturligt. Det är svårare. Det är inte komfortabelt att inte tro på saker. Så som Fox Molder i "Arkiv X," som vill tro på UFOs? Nå, vi alla gör det. Och anledningen till det är att vi har en tilltro maskin i vår hjärna. I grunden är vi mönstersökande primater. Vi sammanfogar punkterna: A är fogad till B; B är fogad till C. Och ibland är faktiskt A sammankopplad med B. Och det kallas associations inlärning.

Vi hittar mönster, vi skapar dessa kopplingar, oavsett om det är Pavlovs hund här som kopplar samman ljudet av klockan med mat, och därigenom utsöndrar saliv vid ljudet av en klocka, eller om det är en av Prof. Skinners labråttor, som får en association mellan dennes beteende och belöning för det, och därför repeterar det beteendet. Faktiskt är det så, att vad Prof. Skinner upptäckte var att om du hade en duva i en låda som den här, och den fick trycka på en av två nycklar för att lista ut vilket mönster det var som skulle ge honom en liten belöning i lådan där. Om man helt slumpmässigt delade ut belöningar på så sätt att det inte fanns ett mönster, kom de att hitta på vilket mönster som helst Och vad de än hittade på precis innan de blev belönade repeterade de det särskilda mönstret. Ibland till och med att snurra runt två gånger motsols, en gång med sols och dubbelpicka på nyckeln. Och det är vad som kallas vidskepelse. Och det, är jag rädd, kommer alltid att följa oss.

Jag kallar den här processen "mönsterstrukturera" det vill säga, tendensen att finna meningsfulla strukturella mönster, av både meningsfull och meningslöst brus. När vi kör den här processen, gör vi två typer av fel. Ett typ 1 fel, eller positivt falskt, är att tro att ett mönster är riktigt när det inte är det. Den andra feltypen är ett negativt falskt fel. Ett typ 2 fel är att inte tro att ett mönster är riktigt när det är det. Så låt oss göra ett tankeexprimetn. Du är en huminid för tre miljoner år sedan gåendes på Afrikas slätter. Du heter Lucy, ok? Och du hör ett rassel i gräset. Är det ett farligt rovdjur, eller är det bara vinden? Ditt nästa beslut kan vara det mest betydelsefulla i ditt liv. Nå, om du tror att rasslet i gräset är ett farligt rovdjur och det visar sig vara bara vinden, så har du gjort ett tankefel, ett typ 1 fel, positivt falskt. Men ingen skada skedd, Du bara går vidare. Du är mer försiktig och mer vaksam. Å andra sidan, om du tror att rasslet i gräset bara är vinden, och det visar sig vara ett farligt rovdjur, så är du lunch. Du har vunnit ett "Darwin Award". Du har tagits bort från gen-poolen.

Problemet här är att mönsterstrukturer uppkommer så fort priset för att göra ett typ 1 fel är mindre än priset att göra ett typ 2 fel. Detta är den enda ekvationen i föredraget förresten. Vi har ett mönsterigenkännings problem vilket ligger i att värdera skillnaden mellan ett typ 1 och ett typ 2 fel är mycket svårt. speciellt i ögonblickliga, livshotande situationer. Så det förprogrammerade är att "tro att alla mönsterstrukturer är riktiga." "Allt rasslande i gräset är farliga rovdjur och inte bara vinden." Och så tror jag att vi utvecklades ... det fanns ett naturligt urval av böjelsen att ha en inbillningsmotor, att ha en mönster-letande process i hjärnan, att alltid finna meningsfulla mönster och delge dessa den här sorten av rovdjurs- eller avsiktliga innebörder som jag kommer att komma tillbaka till.

Så som exempel, vad ser ni här? Det är en hästs huvud, det är riktigt. Det ser ut som en häst. Det måste vara en häst. Det är ett mönster. Men är det verkligen en häst? Eller är det mer likt en groda? Ni förstår, vår mönster detektor, vilken verkar vara belägen i anterior cingulate cortex -- det är vår lilla detektor där -- kan lätt luras, och det är problemet. Till exempel, vad ser ni här? Ja, så klart. Det är en ko. Så fort jag instruerar hjärnan -- det kallas kognitiv preparering -- så fort jag instruerar hjärnan att se det, så poppar det tillbaks igen utan att behöva mönstret jag föreslagit hjärnan. Och vad ser ni här? Vissa människor ser en Dalmatiner. Ja, där är den. Och här är anvisningen. Så när jag går tillbaka utan anvisningen, så har din hjärna redan modellen så att du kan se det igen. Vad ser du här? Planet Saturnus. Ja, det är bra. Vad sägs om det här? Ropa bara ut något ni ser. Det var en bra publik, Chris. För det finns ingenting i det här. Nåväl, det påstås inte finnas någonting.

Det är ett experiment gjort av Jennifer Whitson vid U.T Austin på företagsmiljöer och huruvida känslor av osäkerhet och att vara utan kontroll får människor att se illusoriska mönster. Det vill säga, nästan alla ser planeten Saturnus. Människor som sätts i ett tillstånd av att vara utom kontroll är mer benägna att se något i det här, vilket påstås vara utan mönster. Med andra ord, böjelsen att finna mönster ökar när man upplever sig sakna kontroll. Till exempel så är baseball spelare ökänt vidskepliga när de spelar som slagmän, men inte så mycket när de spelar som utespelare. Detta för att utespelare lyckas 90 till 95 procent av gångerna. De bästa slagmännen misslyckas 7 av 10 gånger. Så deras vidskeplighet, deras mönsterstrukturerande, är alla associerade med en känsla av att inte ha kontroll och så vidare.

Vad ser ni en det här speciella bilden, i det här fältet? Kan någon se ett föremål här? Det finns faktiskt något där, men det är lågupplöst. Medan ni tänker på det, detta var ett experiment genomfört av Susan Blackmore, en psykolog i England, vilken visade försökspersoner den här lågupplösta bilden och analyserade sedan en korrelation mellan deras poäng och en ESP test, dvs hur mycket de tror på det paranormala, övernaturliga, änglar och så vidare. Och av dem som fick höga poäng på ESP skalan, tenderade att, inte bara se fler mönster i de lågupplösta bilderna, men också felaktiga mönster. Här är vad du visar försökspersonerna. Fisken är lågupplöst till 20 procent, 50 procent och sedan den jag visade er, 70 procent.

Ett liknande experiment genomfördes av en annan [Schweizisk] psykolog vid namn Peter Brugger, som fann signifikant fler meningsfulla mönster när de uppfattades av högra hjärnhalvan, via det vänstra synfältet, än av vänstra halvan. Så om du presenterar bilder för försökspersonen så att de kommer att uppfattas av den högra hjärnhalvan snarare än den vänstra är det mer sannolikt att de kommer att se mönster än om du presenterar de för vänstra halvan. Vår högra hjärnhalva verkar vara där mycket av detta mönsterstrukturerande sker. Så vad vi försöker göra är att borra oss in i hjärnan för att underöka vad allt det här sker någonstans.

Brugger och hans kollega, Christine Mohr, gav försökspersoner L-DOPA. L-DOPA är en drog, som ni vet, man ger för behandling av Parkinsons, vilken är relaterad till en minskning av dopamin. L-DOPA ökar dopaminet. Och en ökning av dopaminet orsakade försökspersoner att se fler mönster än de som inte fick dopaminet. Så dopamin verkar vara den drog som associeras med mönsterstrukturerande. Faktiskt är det så att, antipsykotiska läkemedel, som används för att eliminera psykotiska beteenden, saker som paranoia, vanföreställningar och hallunisationer, är mönsterstrukturerare. Det är felaktiga mönster, De är positivt falska. De är av typ 1 fel. Och om du ger dem läkemedel som är dopaminsänkande, så försvinner det. Det vill säga, sänker du mängden av dopamin, och deras tendens att se mönster minskar också. Å andra sidan, amfetaminer som kokain, är dopminhöjande. De ökar mängden dopamin. Så det är troligt att du känner dig vara i ett eforiskt tillstånd, kreativt, och finna fler mönster.

Det är att jag hörde Robin Williams nyligen prata om hur han tyckte sig vara mycket roligare när han tog kokain, när han hade det problemet, än nu. Så kanske hög dopaminhalt är relaterad till hög kreativitet. Dopaminet, tror jag, förändrar vårt signal-brus-förhållande. Det vill säga, hur precisa vi är i att finna mönster. Om det är för lågt, så är du troligen benägen att göra för många typ 2 fel. Du missar det faktiska mönstret. Du vill inte vara för skeptisk. Är du alltför skeptisk, kommer du att missa det riktigt intressanta bra idéerna. Precis rätt nivå, så är du kreativ, men går inte på för mycket strunt. För hög nivå och du kanske ser mönster överallt. Varje gång någon tittar på dig, tror du att folk stirrar ut dig. Du tror att folk pratar om dig. Och går du för långt åt det hållet, är det helt enkelt rubricerat som galenskap. Det är distinktion vi kanske kan göra mellan två Nobelpristagare, Richard Feynman och John Nash. Den ene ser kanske precis rätt antal mönster för att vinna ett Nobelpris. Den andra också, men kanske för många mönster. Och vi kallar det då schizofreni.

Så signal-brus-förhållandet ger oss ett mönster-detektions problem. Och så klart ni alla vet exakt vad det här är, eller hur. Och vilket mönster ser ni här? Igen, sätter jag er anterior cingulate cortex på prov här, och orsakar er en konflikt i mönster detektionen. Ni vet, förstås, att detta är Via Uno skor. Det är sandaler. Rätt sexiga fötter, måste jag säga. Kanske lite bildbehandlade. Och förstås, de tvetydiga figurerna som ser ut att byta fram och åter. Det visar sig att det du tänker mycket på influerar vad du tenderar att se. Och ni ser en lampa här, vet jag. För att ljuset är på här. Och förstås, tack vara miljörörelsen så är vi alla känsliga för marina däggdjurs svåra situation. Så vad ni ser i den här speciella, tvetydiga figuren är förstås delfinerna, eller hur. Du ser delfiner här. Och där är en delfin. Och där en delfin. Det där är en delfins stjärtfena, killar.

(Skratt)

Om vi kan ge er motstridiga data, igen, kommer era ACC att gå in i hyperdrift. Om ni tittar här nere, så är det ok. Om du tittar upp här, så ges motstridiga data. Och vi måste bilden för att ni skall se att det är en iscensättning. Illusionen den omöjliga lådan. Det är lätt att lura hjärnan i 2D. Så ni säger, "Äh kom igen Shermer, alla kan göra det i en psykologi grundkurstext finns illusioner som den där." Nå här är den framlidne, store Jerry Andrus "omöjliga låda" illusion i 3D, i vilken Jerry står inne i den omöjliga lådan. Och han var snäll nog att publicera den här och låta oss se hur det går till. Såklart, kameravinkel är allt. Fotografen är där borta. Och den här brädan ser ut att överlappa den här, och den här med den, och så vidare. Men även då jag tar bort den så är illusionen så kraftfull för att hjärnan är kopplad att finna de där speciella sorternas mönster.

Det här är en ganska ny som ställer till det för oss genom motstridiga data i jämförelsen mellan den här vinkeln och den där. Det är faktiskt exakt samma bild lagd sida vid sida. Så vad du gör är att du jämför den vinkeln inte med den här, utan med den där. Och så blir din hjärna lurad. Återigen, din mönster detektor är lurad.

Ansikten är lätta att se för att vi har ytterligare utvecklad mjukvara för ansiktsigenkänning i tinningsloben. Här är några ansikten på sidan av en klippa. Jag är faktiskt inte riktigt säker om det är -- det kan vara bildbehandlat. Men oavsett, poängen är gjord. Nu vilken av de här två tycker ni verkar konstiga? I snabb överblick, vilken verkar konstig? Den till vänster. Okey. Så jag roterar den, så att den blir den till höger. Och ni har rätt. En ganska berömd illusion -- gjordes första gången med Margaret Thatcher. De förbättrar politiker hela tiden. Nå, varför sker det här? Vi vet precis varför det sker, i tinningsloben, rätt över, typ ovanför ditt öra där. I en liten struktur som kallas "fusiform gyrus". Det finns två typer av celler som gör det här, som tar in ansiktsegenskaper antingen i helhet speciellt dessa stora, snabb-reagerande cellerna, som reagerar på det generella ansiktet. Så du känner igen Obama omedelbart. Och sedan noterar du någonting som är aningen lite udda med ögonen och munnen. Speciellt när ansiktet är upp och ned, så tar du till den generella mjukvaran för ansiktsigenkänning.

Nå jag sade tidigare i vårt lilla tanke experiment, du är en hominid som går på Afrikas slätter. Är det bara vinden eller är det ett farligt rovdjur? Vad är skillnaden mellan dessa två? Nå, vinden är inte levande; det farliga rovdjuret är en medveten agent. Och jag kallar den här processen agentivitet. Det är benägenheten att inge mönster med mening, syfte och agentur, ofta osynliga varelser från ovan och ned. Det här är en idé som vi fått från en TED kamrat här, Dan Dennett, som talade om att välja det medvetna ställningstagandet.

Så det är en expanderad typ av det som förklarar, tror jag, en hel del olika saker, själar, andar, spöken, gudar, demoner, änglar, utomjordingar, inteliigenta designers, regerings konspiratoriker och alla sorters av osynliga agenter med makt och intention, tros ansätta vår värld och kontrollera våra liv. Jag tror att det är basen till animism och polyteism och monoteism. Det är tron att utomjordingar är på något sätt mer avancerade än vi, har högre moral än vi, och som berättelsen alltid går att de har kommit för att rädda och frälsa oss från ovan. Den intelligenta designern porträtteras alltid som denna super intelligenta, moraliska varelse som kommer ned för att formgiva liv. Även tanken att regeringen kan rädda us. Vilket inte längre är en hållbar tanke. Men det är, tror jag, en typ av agentivitet, projektionen att någon där uppe, stor och mäktig skall komma och rädda oss.

Och detta är också, tror jag, basen i konspirations teorier. Det finns någon där bakom som drar i alla tåtar. antingen det är Illuminati eller Bilderberggruppen. Men det är ett mönster detektions problem, är det inte. Vissa mönster är riktiga andra är det inte. Var JFK mördad av en konspiration eller av en ensam mördare? Nå, om du åker dit -- så finner du människor varje dag -- som när jag var där, här - som visade mig var de olika skyttarna varit. Min favorit är att han befann sig i en gatubrunn. Och att han tittade fram i sista sekund och sköt. Men såklart, Lincoln blev mördad genom en konspiration. Så vi kan inte konstant avfärda alla sådana mönster. För att, låt oss inse det, vissa mönster är riktiga. Vissa konspirationer är faktiskt sanna. Förklarar en del, kanske.

Och 9/11 har en konspirations teori. Det är en konspiration. Vi gjorde ett helt tidningsnummer (Skeptic magazine) om det. 19 medlemmar av Al Quaida som planerade att flyga plan in i byggnader utgör en konspiration. Men det är inte vad "9/11 sanningssägarna" menar. De menar att det var ett inside jobb av Bush administrationen. Nå, det är en hel föreläsning i säg. Men vet ni hur vi vet att 9/11 inte var orkestrerat av Bush administrationen? För att det fungerade.

(Skratt)

(Applåder)

Så vi är naturligt dualistiska. Vår agentivitet process kommer av det faktum att vi kan njuta av filmer som de här. För att vi kan fantisera, i andemeningen vidareutveckla tanken. Vi vet att om du stimulerar tinningsloben,¨ så kan man få fram en känsla av en utomkroppslig upplevelse, nära döden upplevelse, vilket man kan göra genom bara låta en elektrod beröra tinningsloben där. Eller så kan man föra det genom förlust av medvetandet, i accelerationen i en centrifug. Du får hypoxi, eller brist på syre, Och hjärnan upplever att det är en utomkroppslig upplevelse. Du kan använda -- vilket jag gjorde, åkte och testade -- Michael Persingers Gudshjälm, vilken bombarderar dina tinningslober med electromagnetiska vågor. Och du får en känsla av utomkroppslig upplevelse.

Så, jag kommer att sluta här med ett kort video klipp som på sätt och vis knytar allt detta samman. Det är bara en och en halv minut. Det knyter ihop allt det vi pratat om i kraften av förväntan och kraften i tron. Kom igen och kör bandet.

Berättarröst: Detta är arenan man valt för sina falska auditions, för en reklamfilm för läppbalsam.

Kvinna: Vi hoppas att vi kan använda en del av detta för en nationell reklamkampanj, ok. Och detta är en test av vissa läppbalsam som vi har där borta. Detta är våra modeller som kommer att hjälpa oss, Roger och Matt. Och vi har vår egna läppbalsma, och vi har ett marknadsledande märke. SKulle du ha något emot at kyssa våra modeller för att testa dessa.

Flicka: Nej.

Kvinna: Inte det? (Flicka: Nej.) Kvinna: Du tycker att det är ok.

Flicka: Det är helt ok. (Kvinna: Okej.)

Så detta är en blindtest. Jag skulle vilja be dig att gå och ta på dig en ögonbindel. Kay, kan du se något? (Flicka: Nej.) Sätt den så att du inte ens kan se nedåt. (Flicka: Okej.)

Kvinna: Det är helt mörkt nu, eller?

Flicka: Ja. (Kvinna: Okej.)

Nu, vad jag kommer att titta efter i det här testet är hur det skyddar dina läppar, texturen, liksom, och kanske om du kan skönja någon smak eller inte.

Flicka: Okej. (Kvinna: Har du någonsin gjort ett kysstest förut?)

Flicka: Nej.

Kvinna: Ta ett steg hit. Okej, nu vill jag att du putar med munnen. Puta ordentligt och luta dig framåt en liten bit, okej.

(Musik)

(Skratt)

(Skratt)

Okej. Och, Jennifer, hur kändes det?

Jennifer: Bra.

(Skratt)

Flicka: Oh, my God.

(Skratt)

Michael Shermer: Tack så hemskt mycket, Tack. Tackar.