Martin Rees undrar: Är det här vårt sista århundrade?

Om man väljer ut 10.000 människor på måfå, kommer 9.999 ha något gemensamt: deras vardag rör sig kring jordytan. Den enda som sticker ut är en astronom, och jag är en av den konstiga arten. (Skratt) Min presentation kommer bestå av två delar. Först kommer jag tala som astronom och sedan som en bekymrad medlem av människosläktet. Men låt oss börja med att komma ihåg att Darwin visade hur vi är resultatet av fyra miljarder år av evolution. Och vad vi försöker göra inom astronomin och kosmologin är att gå tillbaka före Darwins enkla början, för att se Jorden ur ett kosmiskt perspektiv.

Låt mig bara visa ett par bilder. Den här kollisionen ägde rum på en komet förra veckan. Om de hade skickat iväg en atombomb hade det varit något mer spektakulärt än vad som faktiskt hände förra måndagen. Så det är ytterligare att projekt för NASA. Det här är Mars sett från "the European Mars Express", och vid nyår blev den här konstnärens illustration verklighet när en fallskärm landade på Titan, Saturnus gigantiska måne. Den landade på ytan. Den här bilden är tagen på vägen ner. Det här ser ut som en kustremsa. Och det är det, men havet är flytande metan -- temperaturen är minus 170 grader Celsius. Om vi sträcker oss utanför vårt solsystem, har vi lärt oss att stjärnor inte är svaga punkter av ljus. Varje punkt är som en sol med planeter kretsande kring sig och vi kan se ställen där stjärnor formas, som i Örnnebulosan. Vi ser stjärnor som dör. Om sex miljarder år kommer solen se ut så här. Och vissa stjärnor dör spektakulärt i en supernovaexplosion, och lämnar kvarlevor som den här.

På en ännu större skala, ser vi hela galaxer av stjärnor. Vi ser hela ekosystem där gas återvinns. Och för kosmologen är dessa galaxer så att säga bara atomerna i vårt stora universum. Den här bilden visar en del av himlen så liten att det skulle krävas 100 likadana för att skymma månen på himlen. Genom ett litet teleskop skulle det inte gå att se något men här syns hundratals små, svaga fläckar. Var och en är en galax, precis som vår eller Andromedagalaxen, men ser så liten och blek ut för att dess ljus har tagit 10 miljarder ljusår att nå oss. Stjärnorna i dessa galaxer har förmodligen inga planeter kring sig. Det är mycket liten chans att liv finns där -- det beror på att ingen tid har givits för stjärnornas fusionsreaktioner att bilda silikon och kol och järn, som är byggstenarna för planeter och liv. Vi tror att allt det här är resultatet av "The Big Bang", (sv. "Den Stora Smällen") -- ett varmt, kompakt utgångsläge. Men hur utvecklade den formlösa ursmällen sig till vårt komplexa kosmos?

Jag kommer att visa en simulation som går 10 upphöjt i 16 gånger snabbare än vanlig tid som visar en del av universum där expansionen har kompenserats för. Nu ser man, då tiden mäts i miljarder år längst ner, hur strukturer utvecklas av dragningskraften från små, kompakta oregelbundenheter, och strukturer utvecklas. Till slut efter 13 miljarder år får vi någonting som ser ut nästan som vårt eget universum. Och vi jämför simulerade universum som detta -- jag ska visa er en bättre simulation i slutet av min presentation -- med vad vi faktiskt ser på himlen. Vi kan gå tillbaka till de tidiga stadierna i "The Big Bang", men vi vet fortfarande inte vad som small eller varför.

Det är en utmaning för vetenskapen under 2000-talet. Om min forskningsgrupp hade en logotyp, skulle det vara den här bilden: en ouroboros , där man kan se mikrovärlden till vänster -- kvantvärlden -- och till höger vårt storskaliga universum av planeter, stjärnor och galaxer. Vi vet att vårt universum är ett, förenat av länkar mellan vänster och höger. Vardagslivet bestäms av atomerna, och hur de sitter ihop och bildar molekyler. Stjärnor drivs av hur kärnorna i dessa atomer reagerar med varandra. Och, som vi har upptäckt de senaste åren, hålls galaxer samman av gravitationskraften från så kallad mörk materia: gigantiska svärmar med myller av partiklar, mycket mindre än atomkärnan. Men vad vi vill veta är samspelet symboliserat allra högst upp. Vi förstår hur mikrovärlden fungerar. På höger sida dominerar gravitationen. Einstein förklarade den. Det vetenskapen har kvar att göra under 2000-talet är att länka samman kosmos och mikrovärlden med en förenad teori -- symboliserat gastronomiskt, så att säga, i toppen av bilden. (Skratt) Tills dess att vi har den föreningen, kommer vi inte att kunna förstå den absoluta början av vårt universum för när vårt universum självt var lika stort som en atom, kan kvantmekaniska effekter förändra allt.

Vi behöver alltså en teori som förenar det väldigt stora och det väldigt lilla, som vi inte har än. En idé, för övrigt -- och jag har den här varningsskylten för att varna om att jag kommer spekulera från och med nu -- -- är att vår stora smäll inte var den enda. En idé är att vårt tredimensionella universum kanske är inbäddat i en rymd med flera dimensioner, precis som man föreställer sig de här pappersarken. Man kan föreställa sig myror på ett av dem som tror att de lever i ett tvådimensionellt universum, ovetandes om en annan civilisation av myror som lever på det andra pappret. Det skulle alltså kunna finnas ett annat universum bara en millimeter från vårt, men vi skulle inte vara medvetna om det för att den millimetern mäts i en fjärde dimension, och vi är fängslade i våra tre. Vi tror alltså att det kanske finns mycket mer i vår fysiska verklighet än vad vi vanligtvis kallar vårt universum -- "svallvågorna" efter vår ursmäll. Och här är en till bild. Det längst ner till höger skildrar vårt universum som vid horisonten inte är bortom det där, men även det är bara en bubbla så att säga, i en ofantligt större verklighet. Många misstänker att precis som att vi gått från att tro på ett solsystem till oräkneligt många en galax till flera galaxer, måste vi övergå till flera ursmällar från en ursmäll. Kanske kommer alla dessa ursmällar att visa en otrolig variation av egenskaper.

Låt oss gå tillbaka till den här bilden. Det finns en utmaning symboliserad högst upp, men ytterligare en utmaning för vetenskapen finns symboliserad längst ner. Man vill inte bara förena det väldigt stora och det väldigt lilla, utan vi vill också förstå det väldigt komplexa. Och de mest komplexa sakerna vi känner till är oss själva, halvvägs mellan atomer och stjärnor. Vi är beroende av stjärnorna för att tillverka atomerna vi består av. Vi är beroende av kemi för att bestämma vår komplexa struktur. Vi måste definitivt vara stora jämfört med atomer, för att kunna ha flera lager av komplex struktur. Vi måste också vara små jämfört med stjärnor och planeter -- annars skulle vi krossas av gravitationskraften. Och faktum är att vi är precis lagom. Det skulle krävas lika många människokroppar att fylla upp solen som det är atomer i en av oss. Det geometriska medelvärdet av massan av en proton och massan av solen är 50 kg, som med en faktor av två är massan av varje person här. Eller de flesta av er, i alla fall. Vetenskapen om det väldigt komplexa är förmodligen den största utmaningen någonsin, till och med större än det väldigt lilla till vänster och det väldigt stora till höger. Och det är den här vetenskapen som inte bara hjälper oss att förstå den biologiska världen, men också förändrar vår värld snabbare än någonsin tidigare. Och inte bara det, det är farliga förändringar vi ser.

Och nu går jag vidare till den andra delen av min presentation, och boken "Our Final Century" nämndes. Om jag inte vore blygsam engelskman skulle jag nämna boken själv, och tillägga att den finns att köpa som pocketbok.

(Skratt)

I USA kallades den "Our Final Hour" (sv. Vår Sista Timme) för att Amerikaner vill att allt ska hända på en gång.

(Skratt)

Men mitt tema är att under det här århundradet har vetenskapen inte bara förändrat vår värld snabbare än någonsin, utan också på nya och annorlunda sätt. Målinriktade mediciner, genetiska modifikationer, artificiell intelligens, och kanske även implantat i våra hjärnor, kanske till och med förändrar oss människor. Och vi människor, vår fysiologi och karaktär, har inte förändrats på tusentals år. Den kan förändras det här århundradet. Det är helt nytt i vår historia. Och den mänskliga inverkan på den globala miljön -- växthusuppvärmning, massutrotningar och så vidare -- är något som aldrig skett tidigare heller. Så det kommande århundradet är en utmaning. Bio- och datateknik är inte farliga för miljön eftersom de erbjuder fantastiska möjligheter samtidigt som de minskar trycker på energi och resurser. Men de kommer att ha en nackdel. I vår sammanlänkade värld skulle ny teknologi kunna ge makt till en enda fanatiker, eller någon galning med samma inställning som de som skriver datavirus, och utlösa någon sorts katastrof. Eller för den delen, en katastrof skulle kunna vara resultatet av otur -- vårdslöshet, snarare än våldsamhet. Och även en jätteliten sannolikhet för att en katastrof ska inträffa är oacceptabel när konsekvenserna skulle kunna vara globala.

För ett par år sedan skrev Bill Joy en artikel där han uttryckte en oerhörd oro för att robotar skulle ta över världen, et cetera. Jag tror inte att det kommer hända, men det intressanta är att han hade en enkel lösning. Det var vad han kallade "finkornig utvaldhet". Han ville avstå från den farliga vetenskapen och behålla godbitarna. Det är otroligt naivt, av två anledningar. För det första har alla vetenskapliga upptäckter goda konsekvenser såväl som farliga ena. För det andra, när en vetenskapsman gör en upptäckt har han eller hon ingen aning om vad den kommer användas till. Det här betyder att vi måste acceptera riskerna om vi ska kunna använda vetenskapens fördelar. Vi måste acceptera att det kommer att finnas faror. Och jag tror att vi måste blicka tillbaka till vad som hände under efterkrigstiden, efter andra världskriget, när vetenskapsmännen som hade varit med om att bygga atombomben i många fall var oroliga och att de måste göra allt de kunde för att göra världen uppmärksam om farorna.

De inspirerades inte av den unge Einstein, som gjorde sitt storslagna arbete inom relativitetsteorin, utan av den gamle Einstein, ikonen på affischer och t-shirts, som misslyckades i sina vetenskapliga ansträngningar att förena de fysiska lagarna. Han var före sin tid. Men han var en moralisk kompass -- och inspirerade vetenskapsmän som var oroade över spridning av massförstörelsevapen. Och kanske är den mest betydande levande personen någon som jag har privilegiet att känna, Joe Rothblatt. Lika stökigt kontor som Einstein, som ni kan se. Han är 96 år gammal, och har grundat Pugwash-rörelsen. Han övertalade Einstein att, som sin sista handling, skriva under de kända minnesanteckningarna av Bertrand Russell. Han är en förebild för bekymrade vetenskapsmän. Jag tror att för att använda vetenskapen på bästa sätt, för att välja vilka dörrar man ska öppna och vilka man ska låta vara stängda, behöver vi motsvarigheter till människor som Joseph Rothblatt.

Vi behöver inte bara aktiva fysiker, utan också biologer, datorexperter och miljöaktivister också. Jag tror att akademiker och oberoende entreprenörer har ett speciellt ansvar därför att de har mer frihet än de som arbetar i någon myndighet, eller företagsanställda som är under kommersiellt tryck. Jag skrev min bok, "Our Final Century", som en vetenskapsman, bara som en vetenskapsman i allmänhet. Men på ett sätt, tror jag, att jag som kosmolog hade ett speciellt perspektiv, för att det ger en medvetenhet om den ofantliga framtiden. De otroligt stora tidsrymderna i vår evolutionärna historia är nu en del av vår vardagliga kultur -- utanför bibelbältet i Amerika, i alla fall -- (Skratt) men de flesta, även de som känner till evolutionen väl, tänker inte på att ännu mer tid finns framför oss.

Solen har lyst i fyra och en halv miljarder år, men det dröjer ytterligare sex miljarder år innan bränslet tar slut. På den här schematiska bilden, en sorts tidlös bild, är vi halvvägs. Och det kommer dröja ytterligare sex miljarder är innan det händer, och något kvarvarande liv på jorden förintas. Det finns en förflugen bild av att människor kommer att vara där, och uppleva solens undergång, men vilket intelligent liv som helst som existerar då kommer att vara lika olikt oss som vi är bakterier. Intelligensens och komplexitetens utbredning har fortfarande otroligt långt kvar att gå, här på jorden och förmodligen långt bortom den. Vi är alltså bara i början av komplexitetens utveckling på vår jord och bortom den. Om man liknar jordens livstid med ett enda år, från januari då den skapades till december, skulle 2000-talet var en fjärdedels sekund i juni -- en pytteliten bråkdel av året. Men även i detta sammanpressade kosmiska perspektiv är vårt århundrade väldigt, väldigt speciellt. Det är det första då människor kan förändra sig själva och sin hemplanet.

Jag skulle ha visat den här bilden tidigare: det kommer inte bli människor som upplever slutet av solen, utan varelser lika olika oss som vi är olika bakterier. När Einstein dog år 1955, var en utmärkande hyllning till hans globala status den här seriestrippen av Herblock i Washington Post. Minnesbilden lydde: "Albert Einstein levde här." Jag skulle vilja avsluta med en vinjett inspirerad av den här bilden. Vi har varit bekanta med den här bilden i 40 år: våra vackra och spröda land, hav och moln, står i kontrast till det livlösa månlandskapet där astronauterna lämnade sina fotavtryck. Men låt oss föreställa oss att några utomjordingar hade studerat vår svaga blå punkt långt bort i kosmos, inte bara i 40 år, utan under hela jordens 4,5 miljarder år långa historia. Vad hade de då sett? Under hela den ofantligt långa tiden hade jordens utseende förändrats väldigt långsamt. Den enda plötsliga förändringen skulle ha varit vid stora asteroidkollisioner eller gigantiska vulkanutbrott. Bortsett från de strapatserna, förändrades ingenting hastigt.

Kontinentalplattorna drev omkring. Istäcken kom och gick. Nya arter såg dagens ljus, evolverade och dog ut. Men under bara en bråkdel av jordens historia, den sista miljondelen, några tusen år, förändrade sig vegetationen mycket snabbare än förut. Detta tillkännagav jordbrukets början. Förändringen accelererade när befolkningen ökade. Sedan hände andra saker, ännu fortare. Bara inom 50 år -- det är en hundradel av en miljondel av jordens ålder -- började andelen koldioxid i atmosfären att öka, och alarmerande snabbt.

Planeten blev en stark källa av radiosignaler -- den totala mängden av alla TV-, telefon- och radarsändningar. Och något annat hände. Saker av metall -- även om de var mycket små, maximalt några ton -- lyckades hamna i omloppsbana runt jorden. Några åkte till månar och planeter. En avancerad ras av utomjordingar som studerade vårt solsystem långt bort hade med säkerhet kunnat förutspå jordens slutgiltiga undergång om sex miljarder år. Men hade de kunnat förutspå den här plötsliga förändringen inte ens halvvägs genom jorden livstid? De här förändringarna som orsakats av oss under mindre än en miljondel av den tid som gått och till synes med otrolig fart? Om de fortsatte att studera oss, vad skulle de här hypotetiska utomjordingarna se de nästa hundra åren? Kommer jordens framtid att gå om intet? Eller kommer biosfären att stabilisera sig? Eller kommer några av metallobjekten uppskjutna från jorden skapa nya oaser av post-humant liv någon annanstans?

Vetenskapen som den unge Einstein gjorde kommer att leva vidare så länge som vår civilisation. Men för att civilisationen ska överleva, kommer vi att behöva visdomen från den gamle Einstein -- human, global och framåtblickande. Och vad som än händer under detta unikt avgörande århundrade kommer det att få följder i den avlägsna framtiden och kanske långt bortom jorden, långt från jorden, såsom det illustreras här. Tack så mycket.

(Applåder)