Maajid Nawaz: En global kultur mot extremism

Har ni någonsin undrat varför extremism verkar ha varit på uppgång i länder med muslimsk majoritet under de senaste årtiondet? Har ni någonsin undrat hur en sådan situation kan vändas? Har ni någonsin sett på arabvårens upplopp och tänkt: "Hur kunde vi ha förutsett det där?" eller "Hur kunde vi ha förberett oss bättre för det där?" Min egen berättelse, min egen resa, det som har tagit mig till TED-scenen idag, är en illustration av exakt det som hänt i länder med muslimsk majoritet under det senaste årtiondet, åtminstone. Jag vill dela en del av den berättelsen med er, men också några av mina idéer om förändring och rollen som sociala rörelser har i att förändra i samhällen med muslimsk majoritet.

Så låt mig börja genom att ge en väldigt, väldigt kort historiegenomgång, om ni tillåter mig. Under medeltiden fanns det väldefinierade lojaliteter. En identitet definierades främst av religion. Och sedan kom vi till en era på 1800-talet med uppkomsten av den europeiska nationalstaten där identiteter och lojaliteter definierades genom etnicitet. Så identitet definierades främst av etnicitet, och nationalstaten speglade det. I globaliseringens tidsålder gick vi vidare. Jag kallar det medborgarskapets era -- i vilken man kunde härstamma från flera raser, från multietniska bakgrunder, men samtidigt vara lika i sitt medborgarskap i staten. Man kunde vara amerikansk-italiensk, man kunder vara amerikansk-irländsk, man kunde vara brittisk-pakistansk.

Men jag tror att vi nu kommer in i en ny tidsålder, en tidsålder som New York Times nyligen döpte till "beteendets tidsålder." Jag definierar beteendets tidsålder som en period med transnationella lojaliteter där identitet definierades mer av idéer och berättelser. Och dessa idéer och berättelser som flyttar folk över gränser börjar mer och mer påverka hur vi beter oss. Det här är inte bara goda nyheter för jag tror också att hat har blivit globalt, precis som kärleken. Men jag tror faktiskt att de människor som har skott sig på denna beteendets tidsålder, fram tills nu, fram tills nyligen, fram tills de senaste halvåret, de människor som har tjänat mest på beteendets tidsålder och de transnationella lojaliteterna genom digital aktivism och andra typer av gränslös teknik de som har dragit fördel av det här har varit extremister. Och det är något som jag vill utveckla.

Om vi ser till islamister, om vi ser till fenomenet som är extremhögern, fascister en sak de har varit bra på, en sak som de faktiskt har varit utomordentligt skickliga med, är att kommunicera över gränser, att använda teknik för att organisera sig, att propagera för deras sak och att skapa ett i sanning globalt fenomen. Och jag om någon borde veta, eftersom jag, i tretton år, var med i en extremistisk, islamistisk organisation. Och jag var faktiskt en kraft med potential när det gällde att sprida idéer över gränser. Och jag bevittnade hur den islamistiska extremismen växte fram skild från islam som tro, och hur det fick effekt hos mina medtroende runt världen.

Och min berättelse, min egen berättelse, är verkligen ett tecken i tiden för beteendets tidsålder som jag försöker utveckla här. Jag var... förresten -- jag är en essex-kille, född och uppvuxen i Essex i Storbritannien. Alla från England vet vilket rykte vi essexbor har om oss. Men som sagt, jag föddes i Essex. Vid 16 års ålder gick jag med i en organisation. Vid 17 års ålder rekryterade jag folk från Cambridge till den här organisationen. Vid 19 års ålder, satt jag med i det nationella styret för den här organisationen i Storbritannien. Vid 21 års ålder var jag med och grundade organisationens gren i Pakistan. Vid 22 års ålder, var jag med och grundade organisationens gren i Danmark. Vid 24 års ålder, satt jag fängslad i ett egyptiskt fängelse, svartlistad från tre av världens länder eftersom jag försökt sänka deras regeringen. Jag utsattes för tortyr i egyptiska fängelser och var dömd till fem år som samvetsfånge.

Den resan, den som tog mig från Essex runt världen-- Förresten, vi skrattade åt demokratiaktivister. För oss var de från en gången tid. Vi tyckte de var omoderna. Jag lärde mig att använda e-mail av extremistorganisation jag var med i. Jag lärde mig att effektivt kommunicera över gränser utan att upptäckas. Självklart så upptäcke man mig, i Egypten. Men sättet jag lärde mig att använda teknologi till min fördel berodde på att jag var med i en extremistorganisation som var tvungen att tänka utanför nationalstatens gränser. Beteendets tidsålder: När idéer och berättelser blev viktigare för att definiera beteende och identitet och lojalitet.

Så, som jag nämnde, vi betraktade status quo och förlöjligade det. Och det är inte bara islamistiska extremister som gör så här. För om man ser till atmosfären i Europa den senaste tiden, ser man också att fascismen på den extrema högerkanten växer. En retorik som är anti-islam växer också och den är transnationell. Och de konsekvenser som det här leder till är att det påverkar det politiska klimatet över Europa. Det som egentligen pågår är att det som tidigare var egenheter bundna till gupper, individer eller extremistgrupperingar som var isolerade från varandra, har blivit sammankopplade på ett globaliserat sätt och har då blivit, eller håller på att bli, del av den politiska mittfåran. Eftersom internet och kommunikationsteknologi låter dem kommunicera över hela världen.

Om man ser till den senaste tidens popularitetsökning hos fascismen på extremhögern i Europa ser man att en del saker som händer påverkar inrikespolitik, trots att fenomenet är transnationellt. I vissa länder förbjuder man minareter. I andra förbjuder man slöjor. I vissa förbjuder man kosher- och halalkött, i denna stund. Och på andra sidan har vi transnationella islamistiska extremister som gör detsamma i sina egna samhällen. Alltså handlar det om kampanilistiska delar av samhället som kopplas samman på ett sätt som får dem att känna sig del av den politiska mittfåren. Det skulle aldrig kunna hände tidigare. De skulle ha känt sig isolerade, tills dess att den här typen av teknologi dök upp och sammankopplade dem på ett sätt som fick dem att känna sig som en del av ett större fenomen.

Och var står då de som förespråkar demokrati? Jag tror att de halkar långt efter. Och jag ska nu ge er ett exempel på det. Om någon minns den misslyckade bombförsöket mot Flight 253: Det började med en man som heter Anwar al-Awlaki. En amerikansk medborgare, etniskt sett från Jemen, som nu gömmer sig i Jemen, inspirerade en nigerian, sonen till chefen för Nigerias riksbank. Nigerianen studerade i London, tränade i Jemen, gick ombord på en flight i Amsterdam, för att attackera Amerika. Samtidigt, representerades den Gamla Mentaliteten - med stora bokstäver - av hans far, chefen för den nigerianska banken, som varnade CIA för att hans son var på väg att attackera, och varningen hörsammades inte. Den Gamla Mentaliteten, som representeras av nationalstaten, som i sin tur inte har äntrat beteendets tidsålder, som inte erkänner kraften hos transnationella sociala rörelser, halkade efter. Och bombaren lyckades nästan att attackera USA. För att återkomma till exemplet med extrem-högern, där ser man ironiskt nog, xenofobiska nationalister som använder fördelarna av globaliseringen till egen vinning.

Så varför lyckas de? Och varför halkar demokratiförespråkare efter? För att förstå det måste vi förstå möjligheterna hos sociala rörelser. En social rörelse består, i mina ögon, av fyra huvudegenskaper. De består av idéer och berättelser samt symboler och ledare. Låt mig förklara ett exempel, och det är ett exempel alla här kommer att känna igen, och det exemplet är al-Qaida. Om jag ber er tänka på al-Qaidas idéer, så kommer de direkt att dyka upp i era huvuden. Om jag ber er tänka på deras berättelser -- att Väst ligger i krig med islam, behovet av ett försvar för islam mot Väst -- de här berättelserna dyker på en gång upp i era huvuden. Och det råkar vara så att skillnaden mellan idéer och berättelser är att idéer är anledningen att du tror på och berättelser är sättet du säljer din sak -- propagandan, kan man säga, kring din sak. Så idéerna och berättelserna hos al-Qaida dyker upp hos er på en gång.

Om jag ber er tänka på deras symboler och ledare, kommer ni direkt att tänka på dem. En av deras ledare dödades i Pakistan nyligen. Så dessa symboler och dessa ledare dyker direkt upp i era tankar. Och det är kraften hos sociala rörelser. De är transnationella, och samlas kring dessa idéer och berättelser och dessa symboler och dessa ledare. Men, om jag nu ber er tänka på Pakistan, och jag ber er tänka på symbolerna och demokratiledarna i Pakistan idag, så kommer ni har svårt att tänka längre än kanske mordet på Benazir Bhutto. Vilket - per definition - innebär att deras definitiva ledare inte längre existerar.

Ett av problemen vi står inför, om ni frågar mig, är att det inte finns någon globaliserad ungdomsledd gräsrotsrörelse som förespråkar en demokratisk kultur i länder med muslimsk majoritet. Det finns ingen motsvarighet till al-Qaida - minus terrorismen - för demokrati i samhällen med muslimsk majoritet. Det finns inga idéer eller berättelser eller ledare eller symboler som förespråkar demokratisk kultur på plats. Och det får mig in på nästa fråga. Varför är det så att extrema organisationer, vare sig det är extrem-högern eller islamistisk extremism -- med "islamister" menar jag här de som vill införa en version av islam över hela samhället -- hur kommer det sig att de lyckas med att organisera sig enligt globalisering, men att de som förespråkar demokratisk kultur halkar efter? Jag tror det beror på fyra saker. Jag tror, för det första, att det är självbelåtenhet. Eftersom de som förespråkare demokratisk kultur regerar eller har samhällen som leder de globaliserade, mäktiga samhällena, den mäktiga länderna. Och den graden av självbelåtenhet innebär att de inte känner ett behov av att förespråka den kulturen.

Det andra, tror jag, är politisk korrekthet. Vi tvekar i att förespråka det universella i demokratisk kultur, eftersom vi förknippar det -- vi förknippar tron på att våra värderingar är universella -- med extremister. Men ändå, när vi pratar om mänskliga rättigheter, så säger vi att de är universella. Men att faktiskt propagera för den åsikten associeras med antingen neokonservatism eller islamistisk extremism. Att gå runt och säga att "jag tror att den demokratiska kulturen är det bästa vi har i fråga om politisk organisation" är associerat med extremism.

Och för det tredje, demokratiska valmöjligheter i samhällen med muslimsk majoritet har blivit nedgraderat till ett politiskt val vilket innebär att politiska partier i många av dessa samhällen uppmanar väljare att rösta på dem som det "demokratiska partiet", och sen uppmanar andra partier att rösta på dem för att de är "militärpartiet" -- som vill styra genom militärdiktatur. Och sen har man ett tredje parti som säger "Rösta på oss, vi kommer att etablera en teokrati." Så demokrati har blivit ett politiskt val bland många andra mellan de politiska alternativen som är tillgängliga i dessa samhällen. Och konsekvensen av detta är att, när dessa partier väljs, och oundvikligen misslyckas eller gör politiska misstag, så får demokratin skulden för deras politiska misstag. Och då säger folk: "Vi har testa demokrati, och det funkar inte riktigt. Nu låter vi militären återta makten."

Och för det fjärde, enligt mig, är vad jag har kallat motståndsideologi här på presentationsbilden. Vad jag menar med det är att om dagens supermakt var kommunistisk, skulle det vara lättare för demokratiaktivister att använda demokratisk aktivism som en form av motstånd mot kolonialism än vad det är i dagens läge med USA som supermakten i världen som ockuperar vissa länder och för vidare demokratiska idéer. Så det är i princip de här fyra anledningarna som gör det svårare för demokratisk kultur att spridas som ett alternativ för en civilisation och inte bara ett politiskt alternativ.

Så när vi nu pratar om dessa anledningar kan vi bryta ner vissa förutfattade meningar. Handlar det bara om missnöje? Handlar det bara om brist på utbildning? Statistiskt sett är majoriteten av de som går med i extremistorganisationer högutbildade. Enligt statistiken är de i genomsnitt utbildade till en högre grad än genomsnittet i västerländska samhällen. Som en anekdot kan vi demonstrera att om fattigdom var den enda faktorn... Bin Laden var ju från en av de rikaste familjerna i Saudiarabien. Hans andreman, Ayman al-Zawahiri, var en barnläkare -- alltså ingen lågutbildad man. Internationellt bistånd och utveckling har pågått i åratal, men extremism i dessa samhällen, i många av dessa samhällen, har växt till sig. Och vad jag tror saknas är genuin gräsrotsaktivism på plats, utöver internationellt bistånd, utöver bidrag till utbildning, utöver bidrag till hälsovård. Inte istället för detta, men utöver dem, behövs ett propagerande på plats för behovet av demokrati.

Och det är i det jag tror att neokonservatismen har fått saken om bakfoten. Neokonservatism hade en filosofi som innebar att man går in med en tillgångs-baserad utgångspunkt för att införa demokratiska värderingar uppifrån. Detta samtidigt som islamister och extrem-högern, under årtionden, har byggt upp en efterfrågan för sin ideologi på gräsrotsnivå. De har byggt upp en efterfrågan för sina värderingar i civilisationen de lever i från gräsrotsnivå och vi har upptäckt att dessa samhällen sakta rör sig till samhällen som mer och mer efterfrågar en slags islamism. Massrörelser i Pakistan har representeras efter arabvåren främst av organisationer som vill ha någon form av teokrati, snarare än demokrati. Detta eftersom de sedan innan splittringen med Indien har byggt efterfrågan för deras ideologi nerifrån. Och vad som behövs är en genuin transnationell ungdomsledd rörelse som aktivt förespråkar demokratisk kultur -- vilket måste vara mer än bara val. Men utan yttrandefrihet kan man inte ha fria och rättvisa val. Utan mänskliga rättigheter kan man inte garanteras skydd om man skulle kampanja. Utan friheten att ro, har man inte rätten att gå med i organisationer.

Så det som behövs är att dessa gräsrotsorganisationer förespråkare den demokratiska kulturen i sig för att skapa efterfrågan för den kulturen. Vad detta innebär är att man undviker problemet jag tidigare tog upp, där vi för närvarande har politiska partier som visar demokrati som inte mer än ett politiskt val i dessa samhällen, ett val bland flera så som militarstyre och teokrati. Men om vi börjar bygga på den här efterfrågan nerifrån på civilisationsnivå, snarare än bara på en politisk nivå, en nivå över politik -- rörelser som inte är politiska partier, utan snarare skapa den här civilisationsbaserade efterfrågan för en sådan här demokratisk kultur. Vad vi får i slutändan är idealet ni ser på den här presentationsbilden -- idealet att man ska rösta i en demokrati, inte rösta på en demokrati. Men för att komma dit, där demokrati bygger upp den samhälleliga strukturen och de politiska alternativen inom den strukturen, definitivt inte är teokrati eller militärdiktatur -- det vill säga att man rösta i en demokrati, i en fungerande demokrati och att demokrati inte bara är ett alternativ på röstsedeln. För att komma dit, måste vi helt klart börja bygga efterfrågan, i dessa samhällen, nerifrån.

Och för att avsluta, hur går det här till? Egypten är en bra utgångspunkt. Arabvåren har demonstrerat att de här redan har börjat. Men det som hände under arabvåren och det som hände i Egypten var särskilt renande för mig. Det som hände då var att en politisk koalition samlades kring ett politiskt mål, och det var att man skulle få bort ledaren. Vi måste röra oss vidare nu. Vi måste se hur vi kan hjälpa dessa samhällen att ändra sig från politiska koalitioner, svagt sammanhängande koalitioner, to civilisationsbaserade koalitioner som arbetar för idealet och berättelserna om demokratisk kultur nerifrån. Detta eftersom det inte är tillräckligt att bara få bort en ledare eller en statschef eller en diktator. Det ger inga garantera för att det som kommer härnäst kommer att vara ett samhälle byggt på demokratiska värderingar.

Men generellt sett, trenderna som startade i Egypten har historiskt sett spridit sig i MENA-området, Mellanöstern och Nordafrica. Så när arabisk socialism uppkom i Egypten, spred det sig i området. På 80- och 90-talen när islamism uppkom i området, spred det sig i MENA-området i sin helhet.

Och det vi hoppas på för tillfället -- det som unga araber visar på idag och det som ger dem ett annat rykte än att vara villiga att dö för bara terrorism -- är att det finns en chans att demokratisk kultur kan uppkomma i regionen och sprida sig till resten av länderna runt omkring. Men det kräver att man hjälper dessa samhällen övergå från att bara ha politiska koalitioner till att bygga genuina sociala gräsrotsrörelser som förespråkar den demokratiska kulturen. Och vi började med det i Pakistan med en rörelse som som heter Khudi, inom vilken vi jobbar nerifrån för att uppmuntra ungdomarna att skapa genuin buy-in för den demokratiska kulturen. Och därmed tänkte jag avsluta.

Och jag har slut på tid, tack för er uppmärksamhet.

(Applåder)