Att hitta planeter runt andra stjärnor

Planetsystem utanför vår egen är som fjärran städer vars blinkande ljus vi kan se, men dit kan vi inte ta oss. Men genom att studera dessa blinkande ljus, kan vi lära oss om hur stjärnor och planeter påverkar varandra till att bilda deras egna ekosystem och skapa miljöer som lämpar sig för liv.

På denna bilden av Tokyos silhuett. Jag har gömt information från det modernaste rymdteleskopet för planetjakt, Kepleruppdraget. Kan ni se det? Där har vi det. Detta är bara en pytteliten del av himmelen som Kepler fixerar på, där den letar efter planeter genom att mäta ljuset från över 150,000 stjärnor, alla samtidigt, varje halvtimma, och mycket noggrant.

Och det vi letar efter är den lilla ljusdämpningen som uppstår när en planet passerar framför en utav dessa stjärnor och hindrar lite av stjärnljuset att nå oss. På lite över två års arbete, har vi hittat över 1,200 potentialla nya planetsystem runt andra stjärnor. För att ge er lite perspektiv, de föregående två decennierna av letande, har vi bara känt till omkring 400 innan Kepler.

När vi ser dessa små ljusdipp, kan vi bestämma ett antal saker. För det första kan vi fastställa att där finns en planet, men även hur stor planeten är och hur långt ifrån den befinner sig från sin moderstjärna. Detta avståndet är väldigt viktigt eftersom det säger oss hur mycket ljus planeten får totalt sett. Det avståndet och vetskapen om mängden ljus är viktigt, då det är lite som att du och jag sitter runt en lägereld. Du vill vara såpass nära lägerelden att du blir varm, men inte så nära att du grillas och bränner dig.

Likväl, finns det mer att veta om moderstjärnan än bara hur mycket ljus man får totalt sett. Och jag ska berätta varför. Detta är vår stjärna. Detta är vår Sol. Det visas här i synligt ljus. Det är ljuset som du kan uppfatta med dina egna ögon. Du kommer märka att det nästan ser ut som den välkända gula bollen -- Solen som vi alla ritade när vi var barn. Men du kommer märka något annat, och det är att Solens ansikte har fräknar. Dessa fräknar kallas för solfläckar, och de är bara en utav yttringarna från Solens magnetiska fält. De orsakar även soljuset att skifta. Och vi kan mäta detta mycket, mycket exakt med Kepler och spåra inverkningarna.

Dock är detta bara toppen av isberget. Om vi hade UV-ögon eller röntgenögon, hade vi verkligen kunnat se de dynamiska och dramatiska effekterna av vår sols magnetiska aktivitet -- det som händer på andra stjärnor också. Tänk att, även om det är molningt ute, händer dessa saker i skyn ovanför dig hela tiden. Så när vi vill veta om en planet är beboelig, om den kan vara lämpad för liv, vill vi inte bara veta hur mycket ljus den får eller hur varm den är, utan vi vill känna till dess rymdväder -- denna högenergistrålning, UV:n och röntgenstrålningen som skapats av dess stjärna och som badar den i detta bad av högenergistrålning.

Och så kan vi verkligen undersöka planeter runt andra stjärnor lika detaljrikt som vi ser planeterna i vårt egna solsystem. Här visar jag Venus, Jorden och Mars -- tre planeter i vårt eget solsystem som har ungefär samma storlek, där endast en utav dem är en riktigt bra plats att bo på. Men det vi kan göra under tiden är att mäta ljuset från våra stjärnor och lära om detta förhållande mellan planeter och dess moderstjärnor att reda ut ledtrådar om vilka planeter som kan vara bra platser att leta efter liv i universum.

Kepler kommer inte hitta en planet runt varje stjärna den tittar på. Men egentligen, varje mätning den gör är värdefull, därför att den lär oss om förhållandet mellan stjärnor och planeter, och att det i själva verket är stjärnljuset som gör det möjligt för bildandet av liv i universum. Trots att det är teleskopet Kepler, instrumentet som tittar, är det vi, livet, som söker.

Tack.

(Applåder)