Kate Hartman: Konsten att kommunicera med det du har på dig

Jag heter Kate Hartman. Jag tycker om att göra prylar som belyser hur vi förhåller oss till och kommunicerar med varandra. Så jag är speciellt intresserad av hur vi, som människor, förhåller oss till oss själva, varandra och världen omkring oss. (Skratt) Så för att ge er ett sammanhang, som June sa. Jag är konstnär, teknolog och utbildare. Jag undervisar i tillämpad datorteknik och mode med elektroniska komponenter. Mycket av det jag gör kan antingen bäras eller på annat sätt relateras till den mänskliga gestalten.

Varje gång jag talar om vad jag håller på med så försöker jag att beröra ämnet varför kroppar är viktiga. Och det är ganska enkelt. Alla har en -- varenda en av er. Jag kan garantera att alla i det här rummet, alla ni där borta, människorna i de mjuka fåtöljerna, människorna där uppe med laptops -- vi har alla kroppar. Skäms inte. Det är något vi har gemensamt och de fungerar som vårt mest grundläggande gränssnitt mot världen. Så när jag arbetar med interaktionsdesign, eller som konstnär med deltagarkultur -- skapandes saker som lever vidare, i eller omkring den mänskliga formen -- det är ett väldigt kraftfullt område att arbeta inom.

I mitt arbete använder jag en stor mängd olika material och verktyg. Jag kommunicerar genom allt från radiomottagare till trattar och plastslangar. För att ni ska få ett grepp om sakerna jag gör är det lättast att börja berättelsen med en mössa. Det började för flera år sedan. En sen kväll när jag satt på tunnelbanan, på väg hem, och funderade. Jag är en person som ofta funderar för mycket och pratar för lite. Så jag satt och tänkte på hur bra det vore om jag kunde ta alla ljud -- ljuden av mina tankar i mitt huvud -- om jag fysiskt kunde klargöra och dra fram dem i en sådan form att jag kunde dela dem med någon annan. Så jag åkte hem och gjorde den här mössprototypen. Jag kallade den för den muttrande mössan eftersom den gav ifrån sig ett muttrande ljud som liksom var förbundna med en men kunde tas loss och delas med andra.

(Skratt)

Jag gör även andra mössor. Den här heter självpratarmössan. (Skratt) Varför är ganska uppenbart. Den mutar rent fysiskt in ett samtalsutrymme för en person. När man talar högt så förs ljudet faktiskt tillbaka till ens egna öron. (Skratt) När jag gör dessa saker så handlar det inte så mycket om objektet i sig så mycket som det negativa utrymmet runt objektet. Så vad händer när någon tar på sig den här? Vad får de för upplevelse? Och hur förändras de genom att använda den?

Många av de här prylarna sätter fokus på hur vi förhåller oss till oss själva. Just den här kallas maglyssnaren. Den är ett verktyg som faktiskt låter en lyssna på sina inälvor. (Skratt) Vissa av de här sakerna är faktiskt mer inriktade på uttryck och kommunikation. Det uppblåsbara hjärtat är ett utvändigt organ som bäraren kan använda för att uttrycka sig. Det kan blåsas upp eller sjunka ihop i enlighet med bärarens känslor. De kan uttrycka allt från beundran och lust till oro och ångest. (Skratt) Visas av de här prylarna är faktiskt tänkta att förmedla upplevelser. "Okommuniceraren" är ett verktyg för gräl. (Skratt) Den gör det möjligt att ha ett intensivt känslomässigt utbyte, men den absorberar de faktiska ord som används. (Skratt) Slutligen så är en del bara efterapningar. Långörat gör att andra bokstavligen kan ta dig i örat och säga det de behöver säga.

Jag är väldigt intresserad relationer mellan människor, men jag är också intresserad av hur vi förhåller oss till världen omkring oss. När jag hade flyttat till New York för första gången för några år sedan så tänkte jag mycket på alla välbekanta arkitektoniska former som omgav mig och hur jag förhöll mig till dem. Och jag tänkte "Men, vänta! Ifall jag vill fördjupa mitt förhållande till och bättre förstå väggar kanske jag måste vara mer som en vägg själv." Så jag gjorde en vägg man kunde ta på sig på samma sätt som en ryggsäck. När jag tog på mig den kunde jag anta den fysiska formen av en vägg så att jag kunde antingen bidra till eller kritisera de rum jag befann mig i.

(Skratt)

Och så kan man kasta sig därifrån till att tänka bortom skapade miljöer till naturen. Jag har ett pågående projekt som heter Botanokoll -- som faktiskt låter krukväxter ta del av mänskliga kommunikationsprotokoll. När en växt är törstig så kan den ringa ett telefonsamtal eller lägga upp ett meddelande på en tjänst som Twitter. Det här förskjuter dynamiken i relationen människa/växt eftersom en ensam krukväxt faktiskt kan tillkännage sina behov till tusentals människor på samma gång.

Apropå storskaligt så är min senaste besatthet glaciärer -- så klart. Glaciärer är magnifika varelser som det finns massor av anledningar att vara besatt av, men vad jag är speciellt intresserad av är relationen människa-glaciär. (Skratt) För det verkar finnas problem. Glaciärerna håller faktiskt på att lämna oss. De både krymper och drar sig tillbaka -- vissa har faktiskt helt och hållet försvunnit.

Eftersom jag bor i Kanada nuförtiden har jag besökt en av mina närmsta glaciärer. just den här är speciellt intressant, eftersom, av alla glaciärer i Nordamerika, är det den som tar emot flest besök av människor per år. Det finns till och med bussar som kör upp över sodomoränen och släpper av människor ovanpå glaciären.

Det har fått mig att tänka på upplevelsen av det första mötet. När jag möter en glaciär för allra första gången, vad gör jag då? Det finns inget vedertaget sätt att bete sig då. Jag vet inte ens hur man säger hej. Skriver jag ett meddelande i snön? Eller så kanske jag kan sätta ihop ett av långa och korta isbitar -- isbits-morse. Eller så kanske jag behöver göra ett verktyg för att tala, som en ismegafon som kan förstärka min röst när jag riktar den mot isen. Men den upplevelse som varit mest tillfredställande har varit att lyssna, något vi behöver i alla bra förhållanden.

Och jag blev verkligen förvånad över hur mycket det påverkade mig. Denna grundläggande förändring i läge hjälpte mig att ändra mitt perspektiv i relation till glaciären. Och eftersom vi använder apparater för att förstå vår relation till världen nuförtiden så gjorde jag Glaciärkramardräkten. (Skratt) Den är konstruerad av ett material som reflekterar värme som är till för att temperaturskillnaden inte ska besvära varken människan eller glaciären. Återigen, det här är en inbjudan som uppmanar folk att lägga sig ner på glaciären och krama den.

Så, ja, det här är faktiskt bara början. Det är bara några inledande försök i det här projektet. Precis som med väggen, när jag ville förstå vad det innebär att vara en vägg, så försöker jag att i det här projektet inte vara så hetlevrad. Min avsikt är att under de kommande 10 åren göra en serie sammarbetsprojekt där jag arbetar med människor med olika yrken -- konstnärer, teknologer, vetenskapsmän -- för att arbeta på projektet om hur vi kan förbättra relationerna mellan människor och glaciärer.

Utöver det, så här mot slutet, skulle jag bara vilja säga att vi befinner oss i en epok av kommunikation och prylar, och det är oerhört spännande och sexigt men jag tycker att det är väldigt viktigt att tänka på hur vi kan behålla en känsla av hänförelse samtidigt som vi behåller en kritisk inställning till de verktyg vi använder och hur vi förhåller oss till världen.

Tack.

(Applåder)