Joshua Walters: Om att vara precis lagom galen

Jag heter Joshua Walters. Jag är artist.

(beatboxing)

(skratt)

(applåder)

Men jag uppträder inte bara, utan är också diagnostiserad som bipolär. Jag omformar det till något positivt, eftersom jag blir desto mer underhållande ju mer galen jag är på scenen. När jag var 16 i San Fransisco fick jag en genomslående manisk episod som fick mig att tro att jag var Jesus. Ni tror kanske att det var läskigt, men det finns ingen mängd droger som kan få en att bli så hög som när man tror att man är Jesus.

(skratt)

Jag blev skickad till ett ställe, en psykavdelning, och på psykavdelningen kör alla sin egen soloföreställning. (skratt) Där finns ingen publik som det gör här, som kan rättfärdiga deras repetitioner. De övar bara. En dag hamnar de nog här. När jag sedan kom ut, blev jag diagnostiserad och fick mediciner av en psykiatriker. "Okej, Josh, du skulle ju kunna få lite-- Du skulle ju kunna få lite Zyprexa. Okej? Mmhmm? Det är vad som står på min penna i alla fall." (skratt) Somliga av er är i branschen ser jag. Jag känner ljudet av er. Den första halvan av gymnasiet bestod av att kämpa mot den maniska episoden, och andra halvan mot övermedicineringen av de här medicinerna, när jag sov mig igenom skoldagarna. Andra halvan var ungefär som en enda lång tupplur på lektionstid. När jag gick ut skolan fick jag ett val. Jag kunde antingen förneka min mentala sjukdom eller acceptera min mentala sjukt-bra-dom.

(fanfarljud)

Det finns nu en rörelse som håller på med att omformulera mentalsjukdom till något positivt -- i alla fall den hypomaniska delen av det. Om ni inte vet vad hypomani är, så är det som en okontrollerbar motor, kanske en Ferrarimotor, utan bromsar. Många av talarna här, och många av er i publiken, har den där kreativa glöden, om ni förstår vad jag menar. Ni är drivna att göra något som alla intalat er är omöjligt.

Och det finns en bok -- John Gartner. John Gartner skrev en bok som hette "The Hypomanic Edge" där Christopher Columbus och Ted Turner och Steve Jobs och en massa andra affärsmänniskor följer en slags tävlingsglöd. En annan bok skrevs för inte så länge sedan, i mitten på 90-talet, som hette "Touched With Fire" av Kay Redfield Jamison där det undersöktes i kreativa sammanhang och där Mozart och Beethoven och Van Gogh alla led av, och med, maniska depressioner. Några av dem tog livet av sig. Så det handlar inte bara om sjukdomens goda sidor.

På sista tiden har det här fältet utvecklats, och det skrevs en artikel i New York Times i september 2010, där det stod: "Precis lagom manisk." Var precis lagom manisk. Investerare sökte alltså entreprenörer som låg på en sorts skala -- ni vet vad jag menar -- kanske inte helt bipolära, men på den bipolära skalan -- där man å ena sidan kanske tror att man är Jesus eller å andra sidan kanske bara kan tjäna en massa pengar. (skratt) Det är upp till er att avgöra. Och alla ligger någonstans där i mitten. Alla ligger någonstans i mitten.

Så kanske finns det ingenting som heter galenskap, och att bli diagnostiserad med en mentalsjukdom betyder inte att man är galen. Det kanske bara betyder att man är känsligare för sånt som de flesta inte ser eller känner. Kanske är ingen galen egentligen. Alla är bara lite sjuka i huvudet. Och hur mycket beror på var på skalan du hamnar. Hur mycket beror på hur tur du har.

Tack.

(applåder)