Joshua Klein om kråkors intelligens

Hur många av er har sett Alfred Hitchcocks film "Fåglarna"? Är det någon av er som blir riktigt skrämd av den? Ni kanske vill gå nu. (Skratt) Det här är en godisautomat för kråkor. Och de senaste dagarna har många av er frågat mig, "Var fick du idén ifrån? Hur kom det sig att du började med detta?" Och det började, som med många goda idéer, eller många idéer du inte kan bli av med i alla fall, på ett cocktailparty. För ungefär 10 år sen var jag på ett cocktailparty med en vän till mig vi satt där och han klagade på kråkorna som hade invaderat hans trädgård och ställt till med en massa oreda. Och han sa till mig att vi borde faktiskt försöka utrota dem. Vi måste döda dem för de stökar ner så mycket. Jag sa att det var dumt, istället borde vi kanske träna dom till att göra lite nytta. Han sa att det var omöjligt.

Jag är säker på att ni är många med mig som tycker att det är väldigt irriterande -- när någon säger att något är omöjligt. Så jag spenderade de följande 10 åren med att läsa om kråkor på fritiden. (Skratt) Och efter 10 år av detta, sa min fru till slut, "Hörru, du måste göra den här grejen som du har pratat om, och bygga godisautomaten." Så det gjorde jag. Men en av anledningarna till att jag tyckte att det här var intressant är att jag började lägga märke till att vi är väldigt medvetna om alla arter som håller på att utrotas på vår planet som ett resultat av att vi människor utökar vårt levnadsutrymme, och ingen verkar lägga märke till alla arter som faktiskt lever - som överlever. Och jag pratar specifikt om arter som är syntropiska, vilket betyder att de har anpassat sig till människans levnadsvillkor, arter som råttor och kackerlackor och kråkor.

Och när jag började titta på dem, fann jag att de hade hyperanpassat sig. De hade blivit extremt anpassade till att leva med oss. Och i gengäld försökte vi bara hela tiden döda dem. Och när vi gjorde det så avlade vi dem till att bli parasiter. Vi gav dem alla möjliga anledningar till att anpassa sig på nya sätt. För att ta ett exempel är råttor otroligt lyhörda avelsdjur. Och kackerlackor har, som alla som försökt bli av med dem vet, blivit immuna mot gifterna som vi använder. Så, jag tänkte, låt oss bygga något som är ömsesidigt fördelaktigt. Låt oss bygga något som vi båda kan ha nytta av, och hitta ett sätt att få en ny relation med de här arterna. Och så byggde jag godisautomaten.

Men berättelsen om godisautomaten är lite mer intressant om man vet mer om kråkor. Det visar sig att kråkor inte bara överlever med människor -- de frodas verkligen. Vi hittar dem överallt på planeten utom på de arktiska regionerna och den sydligaste delen av Sydamerika. Och i hela det området, fortplantar de sig bara sällan mer än fem kilometer bort från människor. Så vi kanske inte tänker på dem, men de finns alltid i närheten. Och nu, vilket inte är förvånande med tanke på befolkningsökningen, bor mer än hälften av befolkningen i städer. Och nio tiodelar av befolkningsökningen sker i städer. Nu ser vi en tillväxtboom hos kråkorna. Om vi räknar antalet fåglar ser vi att vi kanske upplever en tillväxt som kan vara upp till exponentiell. Det är ingen stor överraskning.

Men det jag tyckte var verkligt intressant var att fåglarna anpassade sig på ett ganska ovanligt sätt. Och jag ska ge er ett exempel på det. Så det här är Betty. Hon är en kråka från Nya Kaledonien. Och i vilt tillstånd använder de här kråkorna pinnar för att få ut insekter och allt möjligt annat från trä. Här försöker hon få ut en bit kött från ett rör. Men forskarna fick problem. De klantade sig och lämnade bara en bit ståltråd där. Och hon hade inte haft tillfälle att göra det här förut. Ni ser, det fungerade inte speciellt bra. Så hon anpassade sig.

Det här är fullkomligt spontant. Hon hade aldrig förr sett det här gjort. Ingen lärde henne att böja den här till en krok, ingen hade visat henne hur det skulle kunna gå till. Utan hon gjorde det helt på egen hand. Så kom ihåg att hon aldrig hade sett det här göras. Ok. (Skratt) Ja. Bra gjort. (Applåder) Det är där forskarna flippar ur. (Skratt)

Så vi har upptäckt mer och mer att kråkor är väldigt, väldigt intelligenta. Deras hjärnor är väl avpassade, har samma proportioner som en chimpanshjärna. Det finns alla möjliga anekdoter om olika typer av intelligens som de har. I Sverige till exempel, väntar kråkor på att fiskare ska släppa ner sina linor genom hål i isen. Och när fiskarna går undan, flyger kråkorna ner, hissar upp linorna, och äter fisken eller betet. Det är ganska störande för fiskarna.

På ett helt annat spår, på Washingtons universitet skulle man för några år sedan göra ett experiment där man fångade några kråkor på campus. Några studenter gick ut och fångade några kråkor med nät, plockade in dem för att bland annat väga och mäta dem, och släppte sedan ut dem igen. Och de tyckte att det var roligt när de upptäckte att under resten av veckan närhelst de eleverna gick runt på skolområdet kraxade de kråkorna åt dem och flög runt och gjorde deras liv eländigt.

De tyckte att det var mindre roligt när det här fortsatte under veckan som kom. Och nästa månad. Och efter sommarlovet. Tills de äntligen tog examen och lämnade campus. Och -- glada att få komma därifrån -- kom de tillbaka en tid senare och upptäckte att kråkorna fortfarande kom ihåg dem. Så -- sensmoralen är, gör inte kråkor förbannade. Nu för tiden har studenter på Washingtons universitet som studerar kråkor en jättestor peruk och en mask på sig. (Skratt) Det är ganska intressant.

Så vi vet att de här kråkorna är riktigt smarta, men ju mer jag grävde i det här, ju mer upptäckte jag att de har gjort en till och med ännu viktigare anpassning.

Video: Kråkor har blivit ytterst skickliga på att överleva i de här nya stadsmiljöerna. I den här japanska staden, har de utformat ett sätt att äta mat som de i normala fall inte klarar av: släppa ner den bland trafiken. Problemet nu är att samla ihop bitarna, utan att bli överkörd. Vänta på att trafikljuset ska stanna trafiken. Efter det, i trygghet hämta din knäckta nöt.

(Skratt) (Applåder) Joshua Klein: Ja, ja. Ganska intressant. Så det betydelsefulla är inte att kråkorna använder bilar för att knäcka nötter. Det är faktiskt gammal skåpmat för kråkor. Det här hände för ungefär 10 år sedan på ett ställe som heter Sendai, vid en trafikskola i en förort till Tokyo. Och alltsedan dess, har alla kråkorna i området lärt sig det här beteendet. Och nu står varenda kråka inom fem kilometer vid en trottoar, och väntar på att hämta sin lunch.

Så de lär sig av varandra. Och forskning bekräftar det här. Föräldrar verkar lära sina barn. De har lärt det från sina kamrater. De har lärt sig från sina fiender. Om jag har några minuter över ska jag berätta för er om ett fall av otrohet hos kråkor som illustrerar det på ett bra sätt. Poängen är att de har utvecklat en kulturell anpassning. Och som vi hörde igår, är det den Pandoras ask som försätter människor i problem, och nu börjar vi se det hos dem. De kan väldigt snabbt och flexibelt anpassa sig till nya utmaningar och nya resurser i sin miljö, vilket är väldigt användbart om du bor i en stad.

Så vi vet att det finns många kråkor. Vi har lärt oss att det är verkligt smarta, och att de kan undervisa varandra. Och när allt det här blev tydligt för mig, insåg jag att det enda logiska var att bygga en godisautomat. Så det är vad vi gjorde. Det här är en godisautomat för kråkor. Och den använder instrumentell betingning för att forma deras beteende i fyra faser. Det är ganska enkelt. Vad som i princip händer är att vi sätter ut den här på ett fält, eller någonstans där det finns många kråkor, och vi lägger mynt och jordnötter runt hela maskinens bas. Och så småningom kommer kråkor förbi, och äter jordnötterna och blir vana vid att maskinen finns där. Och till slut äter de upp alla jordnötterna. Och då ser de att det ligger jordnötter här i matarfacket, och de hoppar upp och tar för sig. Och sedan flyger de, och maskinen spottar ut mer mynt och jordnötter, och livet är finfint, om man är en kråka. Sedan kan man komma tillbaka när som helst och få sig en jordnöt.

Så, när de verkligen har vant sig vid det, går vi vidare till att kråkorna kommer tillbaka. Nu är de vana vid hur maskinen hur maskinen låter, och de kommer hela tiden tillbaka. och gräver ut jordnötterna bland mynthögarna som ligger där. Och när de blir riktigt nöjda med det här, ger vi dem ett problem som måste lösas.

Och vi går vidare till den tredje fasen, där vi bara ger dem ett mynt. Liksom de flesta av oss som vant oss vid något bra, blir de riktigt förbannade. Så de gör som de gör i naturen när de letar efter något -- de sopar undan saker med näbben. Och de gör det här, och det knuffar ner mynten i myntinkastet, och när det händer får de en jordnöt. Och det här forstsätter ett tag. Kråkorna lär sig att allt de måste göra är att visa sig, vänta på att myntet ska komma ut, stoppa myntet i myntinkastet, och så får de sin jordnöt.

Och när de är riktigt bekväma med det, går vi vidare till nästa fas, där de visar sig och inget händer. Och det är här vi ser skillnaden mellan kråkor och andra djur. Ekorrar, till exempel, skulle komma dit, titta efter jordnöten, sticka igen. Komma tillbaka, leta efter jordnöten, sticka. De gör det kanske ett halvdussin gånger innan de blir uttråkade, och sedan sticker de och leker bland bilarna.

Kråkor, å andra sidan, kommer dit, och så försöker de klura ut hur det funkar. De vet att den här maskinen har bråkat med dem, genom tre olika faser av beteende. (Skratt) De inser att det måste finnas något mer. Så de petar på den och hackar på den och så. Och till slut kommer någon kråka med den lysande idén att: "Hallå, det ligger ju massor av mynt från fas ett på marken," hoppar ner, plockar upp ett, släpper ner det i myntspringan. Och sedan är det bara att köra. Den kråkan kan njuta av tillfälligt monopol på jordnötter, tills hans vänner kommer på hur man gör det, och sedan är vi igång.

Så, det viktiga för mig med hela det här är inte att vi kan träna kråkor till att plocka upp jordnötter. Märk väl, varje år tappar vi bort 216 miljoner dollar i småmynt, men jag är inte säker på att jag kan förlita mig på den återbäringen från kråkor. Istället tycker jag att vi ska se det i ett större perspektiv. Jag tror att kråkor kan tränas att göra andra saker. Till exempel, varför inte träna dem att plocka upp skräp efter idrottsevenemang? Eller leta upp dyra komponenter från bortkastad elektronik? Eller kanske söka och rädda borttappade personer? Huvudsaken och poängen med allt det här för mig är att vi kan finna system som är ömsesidigt fördelaktiga med de här arterna. Vi kan hitta sätt att interagera med de här andra arterna som inte innefattar att utrota dem, utan istället inbegriper att hitta en jämvikt med dem som är en användbar balans. Tack så mycket. (Applåder)