Jeremy Gilley: En fredens dag

Jag var oroad över vad som pågick i världen. Jag kunde inte förstå hungersnöden, förstörelsen, dödandet av oskyldiga människor. Att försöka förstå dessa saker är väldigt svårt. När jag var 12, Jag blev en skådespelare. Jag var i botten av min klass. Jag hade inga kvalifikationer. Jag blev tillsagd att jag var dyslexisk. Faktum är att jag har kvalifikationer. Jag fick godkänd i krukmakeri, det är en sak som jag fick -- som tydligen var användbar. så bekymmer är vad allt detta kommer ifrån. Och så, genom att vara en skådespelare, Jag var involverad i alla dessa saker. Och jag kände innehållet av mitt jobb var verkligen inte nog för mig, att det definitivt fanns något mer.

Och vid den punkten, jag lästen en bok av Frank Barnaby, den här underbara kärnkraftsfysikern, och han sa att media hade ett ansvar, att alla samhälletssektorer hade ett ansvar att försöka utveckla och få fart på saker. Och det fascinerade mig, för att jag hade lekt med en kamera det största delen av mitt liv. Och sen tänkte jag, kanske kan jag göra någonting. Kanske kunde jag bli en filmdirektör. Kanske kan jag använda filmskapandet på ett konstruktivt sätt så att det på något sätt gör en skillnad. Kanske finns det en liten förändring som jag kan bli inblandad i. Så jag började fundera på fred, och jag var tydligen, som jag sa till er, mycket rörd av dessa bilder. Att försöka förstå dem. Kunde jag gå och prata med äldre och visare människor som skulle berätta för mig hur de kunde förstå dessa fruktansvärda saker som pågår? För att det är ju väldigt skrämmande.

Men jag förstod, Genom att ha lekt med struktur som skådespelare, att en serie ljudeffekter var i sig inte nog, att det kommer att finnas ett berg att klättra över, det måste finnas en resa som jag måste genomgå. Och om jag genomgick den resan, oberoende av om det lyckades eller inte - det skulle inte spela någon roll. Saken är att jag skulle ha någonting att hänga frågorna på: Är människosläktet ond i grunden? Är förstörelsen av världen oundviklig? Borde jag skaffa barn? Är det en ansvarig sak att göra? osv.

Så jag satt och funderade på fred, och så började jag tänka, var börjar startpunkten för fred? Och då fick jag idén. Det fanns ingen startpunkt för fred. Det fanns ingen dag av global förening. Det fanns ingen dag för interkulturellt samarbete. Det fanns ingen dag där människorsläktet förenades. Separerade i alla dessa saker och bara delade detta tillsammans, att vi är tillsammans in i det här, och att om vi förenades och samarbetade interkulturellt, då kanske det blir nyckeln till människans överlevnad. Det skulle kanske skifta koncentrationen till de fundementala problemen som står framför mänskligheten -- om vi bara lyckades göra det för en dag.

Men vi hade ju inga pengar. Jag levde med min mamma. Men vi började skriva brev till alla. Det går väldigt fort till att förstå vad man måste göra för att åstadkomma det. Hur skapar man en dag som ska vara framröstad av varenda statschef i världen för att skapa den första nationella eldupphör- och icke-våldsdag någonsin, den 21:a September? Och jag ville att det skulle vara den 21:a September För att det var min farfars favoritnummer. Han var en krigets fånge. Han såg bomben detoneras över Nagasaki. Det förgiftade hans blod. Han dog när jag var 11. Så han var min hjälte. Och anledningen till varför 21 var numret: 700 männ drog [till kriget], 23 kom tillbaka, två dog på båten och 21 kom i land. Och det var därför vi ville ha den 21:a September som datum för dagen.

Så vi började resan år 1999. Och vi skrev till statschefer, deras ambassadörer, Nobelpristagare, voluntärsorganisationer, troendeorganisationer, många andra organisationer, vi skrev bokstavligen till alla organisationer. och några brev började väldigt snabbt komma tillbaka. Och vi började bygga detta ärende. Och jag kommer ihåg det första brevet. En av de första breven var från Dalai Lama. Och självklart hade vi inga pengar, vi spelade gitarr för att skaffa de pengar som behövdes för frimärken. Ett brev kom från Dalai Lama där han sa: "Det här är en utmärkt idé. Kom och se mig. Jag skulle vilja tala med er om den första dagen av fred någonsin." Och vi hade inga pengar till flyg. Så jag ringde Sir Bob Ayling, som då var vd för BA, och sa: "vännen, vi har fått den här invitationen. Skulle du kunna ge mig oss flygbiljetter? För att vi skulle gå och se han [Dalai Lama]." Och självklart, vi gick och såg han och det var underrbart. Och sen kom Dr. Oscar Arias fram.

Vet ni vad, låt mig gå tillbaka till den sliden. därför att när vi började med projektet 1999, denna idé att skapa den första dagen av eldupphör och ickevåld någonsins, vi bjöd in tusentals människor. Kanske inte tusentals -- hundratals, många människor -- Alll denna press pga vi var på väg att skapa den första Världsfredsdag någonsin, en fredens dag. Och vi bjöd in alla, och inga journalister dök upp. Det fanns 114 personer där, de var till största del familj och vänner. Och det var någon sorts start för den här grejen. Men det spelade mindre roll eftersom vi dokumenterade, och det var poängen. För mig handlade det om processen. Det handlade inte om slutresultaten. Och detta är en fin sak angående kameran. Folk brukade säga att pennan är mäktigare än svärdet. Jag tror att kameran är mäktigare. Och bara stanna i stunden där det var en väldigt fin sak och verkligen mäktig.

Allt som allt började vi resan. Och här ser ni människor som Mary Robinson, som jag gick för att möta i Geneva. Jag klipper mitt hår, den blir både kort och lång, för att varje gång jag såg Kofi Annan, Jag var oroad över att han skulle betrakta mig som en hippie, så jag klippte mig. Och det fortsatte så. (Skratt) Ja, nu är jag inte orolig över det längre. så tillbaka till Mary Robinson, Hon sa till mig, "Det där är en idé vars tid är inne. Det här måste bli skapad." Kofi Annan sa, "Det här blir en bra idé för mina styrkor på marken." Dådagens OAU (sv: Organisation för Afrikansk enhet) ledare, Salim Ahmed Salim, sa: "Jag måste få de afrikanske länderna involverade." Dr. Oscar Arias, Nobelpristagare, nu president av Costa Rica, sa: "Jag ska göra allt jag kan." Så jag åkte för att möta Amr Moussa, Arabförbundets ledare. Jag mötte också Mandela i Arushas fredsdiskussioner. osv. osv. osv. Allt detta under tiden som jag byggde ärendet för att bevisa att den här idén var logisk.

Och så vi lyssnade på människor. Vi var och dokumenterade överallt. Jag har besökt 72 länder på 12 år. Och jag har alltid pratat med kvinnor och barn varän jag gick. Jag har spelat in 44.000 unga människor. Jag har spelat in cirka 900 timmar av deras tankar. Jag har verkligen en klar idé av hur unga människor känner när man talar med dem om den här idén om att ha en startpunkt för deras handling för en mer fridfull värld. Genom deras poesi, deras konst, deras literatur, deras musik, deras sport, vad som än var. Och vi lyssnade till alla.

Och det var en obeskrivlig sak, att jobba med FN. och att jobba med voluntärsorganisationer för att bygga upp denna ärende. Jag kände att jag presenterade ett ärende till förmån av hela det globala samhället för att försökta skapa den här dagen. Och ju starkare ärendet blev och ju mer detaljerad den var, desto bättre chans hade vi att skapa den här dagen. Och det var dessa saker, detta, där jag i början egentligen tänkte att det spelade ingen roll vad som än hände. Det spelade egentligen ingen roll. Det spelare ingen roll om vi inte skapade en dag av fred. Faktum är, om jag försökte och det lyckades inte, då kunde jag påstå hur ovillig den globala samhället var att enas. Tills, det var i Somalia, när jag fick bära den unga flickan. Och det här lilla barnet som hade tvingats att skära bort nästan 4cm av hennes ben utan några reningsmedel, och den här unga killen som var en barnsoldat, som sa till mig att han hade dödat människor, han var ungefär 12 år, dessa saker gjorde att jag insåg att detta var ingen vanlig film som jag kunde bara stoppa. I och med detta, i den stunden, någonting hände med mig som gjorde att jag tänkte: "Jag kommer att dokumentera. Om detta är den enda filmen som jag kommer att göra, Jag kommer att dokumentera tills denna film blir verklighet." För att vi måste stoppa, vi måste göra något så att vi kan enas, oberoende av politik och religion som förvirrar mig som en ung människa. Jag vet inte hur jag ska blanda mig in i den processen.

Och då, den 7:e September var jag inbjuden i New York. Den costaricanska och den brittiska regeringen hade i FN:s generalförsamling, tillsammans med 54 co-sponsorer, lagt fram idén om den första eldupphör- och ickevåldsdag på en fixad datum, den 21:a September, och den hade samstämmigt adopterats av varenda statschef i världen. (Applåd) Ja, men det var hundratals personer som hade förvandlat denna idé till verklighet. Och tack till dem alla. Det här var en otrolig stund. Jag var på topp av generalförsamlingen och bara tittade ner på det när det hände. Och som jag redan sa, när den hade börjat, vi var vid Globe teatern, och det fanns inga journalister. Och nu tänkte jag, "pressen kommer verkligen höra det här." Och plötsligt började vi institutionalisera den här dagen.

På morgonen den 11:e September bjöd Kofi Annan in mig till en presskonferens. Och klockan var 08.00 när jag stod där. Och jag väntade på att han skulle komma ner, och jag visste att han var på väg. Och han kom aldrig ner. Påståendet offentliggjordes aldrig. Världen hade inte blivit informerad att det fanns en global elduuphör- och ickevåldsdag. Självklart var det en tragisk stund för de tusentals människor som förlorade livet, där och då samtidigt över hela världen. Det hände aldrig. Och jag kommer ihåg att jag tänkte: Det här precis därför som vi måste jobba ännu hårdare. Och vi måste få fart på den dagen. Den har blivit skapad, men ingen vet. Så vi måste fortsätta med den här resan, och vi måste berätta till alla, och vi måste bevisa att den kan fungera."

Och jag lämnade New York väldigt arg, men faktiskt starkare. Och jag kände mig inspirerad av möjligheterna om det fungerade, då kanske vi slapp se saker som det här. Jag kommer ihåg att jag la ut filmen och åkte till kritikerna. Jag visade filmen, och jag kommer ihåg att jag var i Israel och får den sönderkritiserad av några som hade sett filmen: Att det bara är en dag av fred, det betyder ingenting. Det kommer inte funka, du kommer inte stoppa kriget i Afghanistan, Talibanerna kommer aldrig lyssna, osv. Det är bara symbolik. Och detta var värre än till och med det som just hade hänt pga många olika saker, för att det fick inte, inte fungera. Jag hade talat i Somalia, Burundi, Gaza, Västbanken, Indien, Sri Lanka, Congo, var allt det där nu var, och alla de hade sagt: "om du kunde skapa en glimt av hopp, vi kan flytta på hjälpmedeln, vi kan vaccinera barnen. Barnen kan leda sina projekt. De kan enas. De kan komma upp tillsammans. Liv kunde räddas om människor skulle sluta föra krig." Det var det jag hörde. Och jag hörde det från människor som verkligen visste vad en konflikt handlar om.

Och så åkte jag tillbaka till FN. Jag beslutade att fortsätta filma och spela in en till film. Och jag åkte tillbaka till FN för ett par år till. Vi började gå igenom maktkorridorerna i FN:s system, regeringar och voluntärorganisationer, Försöka desperat att finna någon som skulle komma fram och ge detta en chans. Se om vi kunde göra det möjligt. Och efter många många möten Jag blev förtjust när denna man, Ahmed Fawzi, en av mina hjältar och mentorer, han lyckades få UNICEF involverad. Och UNICEF, må Gud välsigna de, sa: "Ok, vi kan ge detta en chans." Och sen blev UNAMA involverad i Afghanistan. Det var historisk. Kunde det funka i Afghanistan med UNAMA och WHO och det civila samhället, osv. osv.? Och jag spelade in det allt på film, Och jag tänkte: "Det är såhär det ska vara. Det här är möjligheten att det kanske funkar. Men även om den inte gör, dörren är åtminstone öppen och det finns en chans."

Och så åkte jag tillbaka till London, Och jag gick och träffade den här killen, Jude Law. Jag mötte honom för att han var en skådespelare som jag. Jag hade någon slags länk med honom, vi behövde komma ut till pressen, vi behövde denna attraktion, vi behövde involvera journalisterna. Därför att om vi kunde sprida upp det lite så kanske flera skulle lyssna och det skulle bli mer: när vi kom in i vissa områden, kanske skulle det intressera flera människor. Och kanske skulle vi få mer finansiell hjälp, vilket hade varit oerhört svårt. Jag ska inte in på det. Så Jude sa: "ok, Jag ska köra några uttalanden åt dig."

Medan jag spelade in frågade han mig, "Vart ska du åka efter?" Jag svarade "Jag ska åka till Afghanistan." Han undrade "verkligen?" Och jag kunde se ett litet intresse i hans ögon. Så jag frågade: "Vill du följa med mig?" Det skulle vara riktigt intressant om du följde med. Det skulle få mer uppmärksamhet. Och den uppmärksamheten skulle hjälpa till att få mer makt åt projektet, såväl som andra sidor av det." Jag tror att det finns en antal pelare till framgång. En är att du måste ha en stor idé. Det andra är att du måste ha makt, du måste ha finansiell makt, Och du måste kunna få upp medvetenhet. Egentligen kunde jag aldrig själv få upp medvetenhet, oberoende av vad jag nådde upp till. Så dessa personer var vitala för arbetet. Och han sa ja, och vi fann oss själva i Afghanistan.

Det var verkligen en otrolig sak att när vi landade där, jag pratade med en massa människor och de sa till mig: "Du måste få alla inblandade. Du kan inte bara förvänta dig att det ska funka. Du måste få till den att funka." Och vi gjorde det, vi reste runt och pratade med de äldre, vi pratade med läkare, vi pratade med sköterskor, Vi höll presskonferenser, vi var ute med soldater, Vi satt och pratade med ISAF och Nato, Vi satt och pratade med den brittiska regeringen. Jag menar, vi satt och pratade med alla -- in och ut från skolor med utbildningsministrar, att hålla dessa presskonferenser, som nu, självklart, kryllade med journalister, alla var där. Det fanns ett intresse i vad som pågick. Den här otroliga kvinnan, Fatima Magalani, var verkligen instrumentell i vad som pågick då hon var taleskvinnan för motståndsrörelsen mot Ryssland. Och hennes nätverk i Afghanistan var verkligen överallt. Och hon var mycket viktig för att få budskapet ut.

Och sen drog vi hem. Vi hade klarat det ungefär. Vi fick vänta nu och se vad som skulle hända. Och jag kom hem, och jag kommer ihåg när en av teammedlemmerna gav mig ett brev från Talibanerna. Och brevet i grund och botten sa: "Vi ska observera den här dagen. Vi ska observera den här dagen. Vi ser det som ett fönster av hopp. och vi ska inte motverka. Vi kommer inte motverka." Och det betydde att humanittära arbetare skulle inte bli kidnappade eller dödade. Och så plötsligt, jag visste ju vid det här tiden, att det fanns en möjlighet. Och dagar senare, 1,6 miljoner barn fick vaccin mot polio då alla slutade att kriga. (Applåder) Och som generalförsmalingen, tydligen en underbar, underbar ögonblick.

Så vi samlade upp filmen och fick den ihop. för att vi var tvungna att gå tillbaka. Vi spelade in det på Dari och Pashto, lokaldialoger. Vi återvände till Afghanistan, för att nästa år var på frammarsch och vi ville ge stöd. Men ännu viktigare, vi ville återvända för att dessa människor i Afganistan är de riktiga hjältarna. Det var de som trodde på fred och dess möjligheter osv. osv. -- och de förverkligade den. Och vi ville åka tillbaka, visa dem filmen och säga: "titta, ni gjorde detta möjligt. Tack så mycket." Och vi gav filmen tillbaka. Den blev visad, och det var otroligt.

Och sen samma år, samma år; 2008, den 17:e Setpember skickade ISAF detta meddelande från Kabul, Afghanistan: "General Stanley McChrystal, de internationella styrkornas befälhavare i Afghanistan, annonserade idag att ISAF skall avstå från militära operationer på dagen den 21:a September." De sa att de skulle sluta. Och så var det den här andra uttalandet som kom från FN:s säkerhetsdepartment där det stod att, i Afghanistan, pga detta projekt, våldet hade sänkts med 70%. Åtminstone för denna dag. Och det tyckte jag var mer fantastisk än något annat.

Och jag kommer ihåg att jag hade fastnat i New York, den här gången pga vulkanen, vilket var ju mindre skadlig. Jag var där och tänkte på allt som pågick. Och jag fortsätte att tänka på 70 procenten. 70 procents minskning av våld -- där alla andra tyckte att det var helt omöjligt och kunde inte göras. Detta fick mig att tänka, om vi kunde få 70% mindre våld i Afghanistan, då kan vi mycket väl få det överallt. Vi måste gå för en global vapenvila. vi måste utnyttja den här dagen av ickevåld och vapenvila. gå för en global fred. gå för den största upphörighet av fiendskap någonsin, både internt och internationellt, det största någonsin.

Det här är vad vi måste göra. Och den 21:a September i år, kommer vi att starta kampanjen på O2 Arena för att fullfölja projektet. att skapa det största upphörigheten av fiendskap någonsin. Och vi ska utnyttja olika saker: dansa och sociala medier och besöka oss på Facebook och besöka vår webbplats, signera rörelsen. Den är skriven i de sex officiella språken i FN. Och vi ska nätverka globalt med regeringar. interregeringar, voluntärorganisationer, utbildning, facken, idrott. Och du kan se utbildningsboxen där. Just nu har vi resurser i 174 länder som försöker att få ungdomar att vara den drivande kraften bakom visionen av global fred. Och tydligen har livräddning ökat, konceptet har hjälpt.

Vi försökte länka med Olympiska Spelen, Jag träffade Seb Coe. Jag sa, "London 2012 handlar om fred. Det är det som den i grund och botten handlar om." Varför kan inte vi alla enas? Varför inte få fred i våra liv? Varför stödjer ni inte denna kampanj för den största globala vapenvilan? Vi ska göra en ny film om kampanjen. Vi ska använda sport och fotboll. Tusentals fotbollsmatcher spelas under Fredsdagen, från slumområdena i Brasilien till vart än. så att utnyttja alla dessa vägar för att inspirera solitär aktion. Och självfallet måste vi försöka med det. Vi måste jobba tillsammans.

Och när jag står här framför er alla, och alla andra som kommer se det här, Jag är ivrig, till förmån av alla som jag har mött, att det finns en möjlighet att vår värld kan enas, att vi kan unifieras till en, att vi kan lyfta upp uppmärksamheten runt de fundementala frågorna, som är gjort möjligt genom enskilda personer. Jag var med Brahimi, ambassadör Brahimi. Jag tycker han är en av de mest fantastiska personer i relation med internationell politik -- i Afghanistan och Irak. Han är en otrolig människa. Och jag satt med honom för några veckor sedan. Och jas sa åt honom, "Mr.Brahimi, är det här galenskap? Det här med global fred? Är det här möjligt? Är det verkligen möjligt att vi kan göra det?" Han svarade, "Självklart är det möjligt." Jag fortsatte, "Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha gått till regeringen och lobbyn och använt systemet?" Han sa, "Nej, Jag skulle ha pratat med enskilda personer." Allt handlar om enskilda personer. Det handlar om mig och dig. Allt handlar om partnerskap. Det handlar om personerna, det handlar om verksamheter. Därför att tillsammans, genom att jobba tillsammans, tycker jag av hela mitt hjärta att vi kan börja ändra på saker och ting."

Och det finns en otrolig människa som sitter i publiken, jag vet inte var han är, som berättade åt mig för några dagar sen -- därför att jag gjorde en liten repetition -- och han sa, "Jag har tänkt på den här dagen och framställt den som en stor kvadrat med 365 mindre kvadrater, och en av dem är vit." Och det fick mig att tänka på en glas klart vatten. Om du lägger en droppe, en droppe av någonting i vattnet, det skulle förändra vattnet för evigt.

Genom att arbeta tillsammans, vi kan skapa en fredens dag. Tack TED. Tack så mycket.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack ska ni ha. Tack.