Jane Goodall om vad som skiljer oss från aporna

God morgon, allihopa. Jag känner, för det första, att det varit fantastiskt att vara här de senaste dagarna. och för det andra känner jag att det är en stor ära att få avrunda detta enastående möte människor – dessa fantastiska föreläsningar vi kunnat lyssna till. Jag känner att jag, på många sätt, passade in i en del av de saker jag lyssnat till. Jag började – Jag kom hit direkt från den djupa, djupa tropiska regnskogen i Equador, där jag befann mig – man kunde bara ta sig dit med flygplan – tillsammans med infödda med målade ansikten och papegojfjädrar på sina huvudbonader. Där dessa människor kämpar för att försöka hålla oljebolagen, och vägbyggandet borta från sina skogar. De kämpar för att få utveckla sitt eget sätt att leva i skogen, i en ren värld, en värld som inte är förorenad, en värld som inte smutsats ner. Och det som var så fantastiskt för mig, och något som passar väl in bland allt det som vi pratar om här på TED, är att det, mitt i denna regnskog, fanns solpaneler – de första i den delen av Equador -- och det var mest för att kunna pumpa upp vatten så att kvinnorna inte skulle behöva gå långa sträckor. Vattnet hade renats, men eftersom de har många batterier lyckades de lagra en massa elekticitet. Så varje hus – och jag tror det fanns åtta hus i detta lilla samhälle – kunde ha ljus i ungefär en halvtimma varje kväll. Sen ser man ledaren, i kunglig utstyrsel, med en bärbar dator! (Skratt) En man jag träffade, som rest därifrån och sedan kommit tillbaka sa till mig: "Du förstår, vi har plötsligt klivit in i en helt ny era. För 50 år sedan kände vi inte ens till den vita mannen och nu sitter vi här med bärbara datorer och det finns saker som vi vill lära oss från den moderna världen. Vi vill lära oss om sjukvård. Vi vill lära oss om vad andra människor sysslar med – vi är intresserade. Och vi vill lära oss andra språk. Vi vill lära oss engelska, franska och kanske kinesiska, och vi är bra på språk." Där var han alltså med sin lilla bärbara dator, kämpandes mot stora påtryckningar -- på grund av skulden, Ecuadors statsskuld kämpandes mot påtryckningar från Världsbanken, IMF, men självklart också från dem som vill exploatera skogarna och utvinna olja. Från detta kom jag altså direkt hit. Men mitt område är, såklart, en annan sorts civilisation – egentligen ska jag nog inte kalla det en civilisation. Ett annat sätt att leva, en annan varelse. Vi har tidigare pratat om – det fina föredraget av Wade Davis om olika mänskliga kulturer runtom i världen – men världen består inte bara av människor. Det finns också andra djur. Och jag tycker vi ska ta med oss djurrikets röst in på den här TED konferensen, något jag alltid försöker göra när jag reser runtom i världen. Alltför ofta får vi bara se några bilder, eller en filmsnutt men dessa varelser har röster som betyder något. Så jag skulle vilja ge er en hälsning, som från en schimpans i Tanzanias skogar – Ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh, ooh! (Applåder) Jag har studerat schimpanser i Tanzania sedan 1960. Under denna tid har det kommit modern teknik som verkligen förändrat sättet fältbiologer arbetar på. Till exempel lyckades vi för några år sedan för första gången, genom att bara samla små prover avföring att analysera dessa – att få fram DNA profiler – så att vi för första gången faktiskt vet vilka schimpanshanar som är pappor till varje enskild unge. Schimpanserna har nämligen ett väldigt promiskuöst parningsbetende. Detta öppnar upp ett helt nytt forskningsfält. Vi använder också av GSI – geografisk, ja, vad det nu är, GSI – för att bestämma hur stora områden chimpanserna rör sig på. Vi använder oss också av – ni märker att jag inte är så intresserad av de här sakerna – men vi använder satellitbilder för att få en bild av avskogningen i området. Det har också, givetvis, skett stora förändringar vad gäller infrarött, så att man kan studera djuren på natten och vad gäller filmutrustning, och utrustning för att spela in ljud så har den blivit lättare och bättre. Så på många sätt kan vi göra saker idag som vi inte kunde göra när jag började 1960. Särskilt då schimpanser, och andra djur med stora hjärnor studeras i fångenskap hjälper oss den moderna tekniken att leta efter de högre kognitiva nivåerna hos vissa av dessa icke-mänskliga djur. Tack vare denna teknik vet vi idag att de kan utföra saker som skulle ha ansetts helt omöjliga av vetenskapen då jag började. Jag tror att den schimpans i fångenskap som är mest begåvad vad gäller intellektuella prestationer är en schimpans vid namn Ai i Japan – hennes namn betyder kärlek – och hon har en fantastisk partner som jobbar med henne. Hon älskar sin dator – hon brukar lämna den stora gruppen, lämna det rinnande vattnet, hennes träd och allting annat, för att sitta vid en dator – det är som ett TV-spel för ett barn, hon är fast. Hon är förresten 28 år gammal och hon gör saker med sin dataskärm och sin styrplatta snabbare än de flesta människor. Hon utför mycket invecklade uppgifter, som jag inte har tid att gå in på närmare, men det fantastiska med henne är att hon inte gillar att göra misstag. Om hon haft en dålig omgång och hennes poäng inte varit särskilt höga så kommer hon fram, reser sig upp och knackar på glaset – för hon kan inte se forskaren – och detta betyder att hon vill försöka igen. Och hennes koncentration – hon har redan koncentrerat sig i 20 minuter, och nu vill hon göra om det hela igen, bara för tillfredsställelsen av att ha lyckats bättre. Och maten är inte viktig – hon får visserligen en liten belöning, till exempel ett russin för varje rätt svar – men hon gör det även utan att få belöning, om man talar om det för henne innan. Så det är hit vi har kommit, en schimpans som använder en dator! Schimpanser, gorillor och orangutanger lär sig också teckenspråk. Men poängen är att när jag för första gången var i Gombe 1960 – jag minns det så väl, som om det var igår – första gången jag jag gick igenom vegetationen, så sprang schimpanserna, för de mesta, fortfarande bort från mig, även om några hade vant sig – och så såg jag något mörkt som stod hukat över en termitstack, och jag tittade med min kikare. Till min lycka var det en vuxen hane som jag tidigare gett namnet David Gråskägg – förresten så ansåg vetenskapen vid den här tiden att jag inte skulle ge chimpanserna namn, utan istället ge dem nummer, det var mer vetenskapligt. Hursomhelst, David Gråskägg – och jag såg att han höll på att plocka små grässtrån för att sedan använda dessa för att fiska upp termiter från deras bo under marken. Och inte bara det – ibland plockade han upp en kvist och rensade den på löv. Han modifierade ett objekt för att göra det användbart för ett särskilt syfte – själva ursprunget till tillverkningen av verktyg. Anledningen till att detta vara så spännande och ett sådant genombrott var att man vid den tidpunkten trodde att människor, var de enda som tillverkade och använde sig av verktyg. När jag gick i skolan definierades människan som den som tillverkar verktyg. Så när Louis Leakey, min mentor, fick höra denna nyhet sa han: "Åh, nu måste omdefiniera vad människan är, vad verktyg är, eller börja se schimpanser som människor." (Skratt) Nu vet vi att det finns nio olika sätt, bara i Gombe, som schimpanser använder sig av olika verktyg på i olika syften. Utöver detta vet vi nu att det i olika delar av Afrika, överallt där schimpanser studerats, finns helt olika typer av beteenden vad gäller verktyg. Och eftersom det verkar som att dessa beteendemönster går i arv från generation till generation, genom observation, imitation och övning – vilket är en definition av mänsklig kultur. Vad vi kommit fram till under de senaste 40 åren eller så som jag och andra studerat schimpanser, och de andra stora aporna, samt andra däggdjur med komplexa hjärnor och sociala system, är att det egentligen inte finns någon tydlig linje som skiljer oss människor från resten av djurriket. Det är en väldigt suddig linje. Den blir suddiggare och suddigare varje gång vi stöter på beteenden hos djur som vi, på grund av vår arrogans, brukade anse typiskt mänskliga. Schimpanserna – det finns inte tid att diskutera deras fascinerande liv – de har en lång uppväxttid, fem år då de blir ammade och sover tillsammans med mamman, och sen ytterligare tre, fyra, eller fem år då de är känslomässigt beroende av henne vilket fortsätter även när nästa barn föds. Under denna tid, då beteendet är flexibelt, spelar inlärningen en viktig roll – och det finns en hel massa saker att lära sig i ett chimpanssamhälle. De långsiktiga och känslomässigt stöttande band som utvecklas under denna långa uppväxttid tillsammans med mamman, med bröderna och systrarna, och som kan vara i en hel livstid, som kan vara ända upp till 60 år. I fångenskap kan de faktiskt leva längre än till 60, och vi har bara spenderat 40 år i det vilda än så länge. Vi har sett att schimpanser är kapabla till verkligt medlidande och altruism. Vi har sett i deras icke-verbala kommunikation – vilken är omfattande – att de har en mängd ljud som de använder vid olika tillfällen, men de använder sig också av beröring, olika poser och gester. Och vad gör de? De kysser varandra, omfamnar varandra och håller händer. De klappar varandra på ryggen, de stoltserar och skakar näven – sånt som vi också gör – och de gör det i samma typ av sammanhang. De har sofistikerade sätt att samarbeta. Ibland jagar de – inte så ofta visserligen – men när de jagar uppvisar de sofistikerade samarbeten, och de delar på bytet. Vi ser att de visar känslor mycket lika – ibland kanske rent av samma – dem som vi hos hos själva kallar glädje, ledsamhet, rädsla, förtvivlan. De lider mentalt såväl som fysiskt. Och jag har inte tid att närmare gå in på de saker som skulle bevisa detta för er, förutom att säga att det finns mycket duktiga studenter, på de bästa universiteten som studerar djurs känslor, men också deras personligheter. Vi vet att schimpanser och några andra djur kan känna igen sig själva i en spegel – skilja sitt eget själv från andras. De har även sinne för humor och dessa förmågor är sådana saker, som vi traditionellt sett ansett vara utmärkande för människan. Men detta lär oss en ny respekt – och det är en respekt, som enligt mig inte bara gäller chimpanser, utan även vissa andra fantastiska djur som vi delar denna planet med. Så fort vi är beredda att erkänna att vi faktiskt inte är de enda varelser som har personligheter, sinnen, och kanske framför allt känslor, och då vi börjar tänka på hur vi utnyttjar och misshandlar så många andra kännande och tänkande varelser på den här planeten, då ger det oss anledning att känna djup skam, det gör det i alla fall för mig. Det sorgliga är att dessa schimpanser – som kanske, mer än någon annan varelse, lärde oss att visa lite ödmjukhet – håller på att snabbt försvinna i det vilda. Orsakerna till att de håller på att försvinna känner alla ni i det här rummet till alltför väl. Avskogningen, växande populationer människor som behöver mer yta. De försvinner på grund av att vissa företag inom skogssektorn går in och skövlar allt. I hjärtat av deras utbredningsområde i Afrika försvinner de på grund av att de stora, multinationella avverkningsföretagen kommit och byggt vägar – vilket de också vill göra i Equador och på andra platser där skogen ligger orörd – att transportera ut olja och virke på. Och detta har lett till det som i Kongos lågland, och i andra delar av världen, kallas "bushmeat"-handeln. Detta betyder att även fast människor i hundratals, kanske tusentals år bott i dessa skogar, eller vilken typ av miljö det nu gäller, i harmoni med sin värld och bara dödat de djur de behövt för sig själva och sina familjer – nu, på grund av vägarna, kan jägarna plötsligt komma från städerna. De skjuter allt som rör sig, allt som är större än en liten råtta och sen soltorkar eller röker de köttet. Och nu när det finns transporter, så tar de bytet med sig på lastbilarna in till staden där de säljer det vidare. Och folk betalar mer för det så kallade bushmeat-köttet än för producerat kött – det har högre kulturell status. Detta är inte hållbart och företagens jättelika arbetsläger i skogen kräver nu kött, så att pygmejägarna i Kongos lågland, som bott där med sitt underbara levnadssätt i så många hundratals år nu korrumperats. De ges vapen, de jagar åt lägren, de får pengar. Deras kultur håller på att förstöras tillsammans med de djur som de är beroende av. Och när lägren flyttar, då finns ingenting kvar. Vi har redan pratat om att förlora mångfalden av mänsklig kultur och jag har sett det hända med egna ögon. Och den fruktansvärda situationen i Afrika – Jag älskar Afrika och vad ser vi i Afrika? Vi ser avskogning, vi ser öknen sprida sig, vi ser utbredd hunger, vi ser sjukdomar och vi ser befolkningsökningar i vissa områden där det bor fler människor, än vad marken möjligtvis kan klara av att nära och de är för fattiga för att köpa mat från någon annanstans. Var de som vi hörde om igår, de på Påskön, som högg ner sitt sista träd – Var de dumma? Förstod de inte vad som skulle hända? Självklart förstod de, men om du sett den förlamande fattigdom som råder i vissa delar av världen så är det inte en fråga om – Låt oss lämna trädet tills i morgon. "Hur ska jag kunna ge min familj mat i dag? Jag kanske kan få några dollar för detta sista trädet, så vi kan klara oss lite längre och sen ber vi för att någonting ska ske som kan hjälpa oss undan det oundvikliga." Så detta är en ganska hemsk situation. Det enda vi har som skiljer oss från schimpanser och andra levande varelser, är detta sofistikerade talade språk – ett språk som vi kan använda för att prata med barn om saker som inte är här. Vi kan prata om svunna tider, planera för framtiden, diskutera idéer med varandra, så att idéerna kan växa utifrån en grupps samlade visdom. Vi kan göra detta genom att prata med varandra, men också genom video eller med hjälp av det skrivna ordet. Och vi missbrukar denna stora förmåga vi har att styra världen på ett klokt sätt och håller på att förstöra världen. I industriländerna är det på ett sätt värre eftersom vi har så stor tillgång till kunskap om idiotin i det vi gör. Vet ni, vi sätter små barn till en värld där vattnet på många ställen förgiftar dem. Där luften skadar dem och maten som odlats på den förorenade marken förgiftar dem. Och detta sker inte bara i utvecklingsländerna långt härifrån, utan överallt. Visste ni att vi alla har ungefär 50 kemikalier i våra kroppar som vi inte hade för 50 år sen. Och många sjukdomar, såsom astma och vissa typer av cancer, ökar på platser där vårt giftiga avfall dumpas. Vi skadar oss själva runt om i världen, såväl som skadar djur och natur. Moder natur, hon som födde oss. Moder natur, där jag anser vi måste spendera mer tid; där det finns träd och blommor och fåglar som är bra för vår psykiska utveckling. Och ändå finns det hundratals och åter hundratals barn i utvecklingsländerna som aldrig ser naturen eftersom de växer upp bland betong och allt de känner till är den virtuella verkligheten, utan möjlighet att kunna gå och ligga i solen eller i skogen med solljus strömmande ner från lövtaket ovan. Då jag reste runt om i världen var jag tvungen att lämna skogen – det är där jag älskar att vara. Jag var tvungen att lämna dessa fascinerande schimpanser och låta mina studenter och fältarbetare fortsätta studiet av dem, eftersom jag, när jag förstod att de minskat i antal, från ungefär 2 miljoner för 100 år sen till ungefär 150.000 nu, visste att jag var tvungen att lämna skogen för att göra vad jag kunde för att öka medvetenheten runt om i världen. Och ju mer jag talade om schimpansernas nöd, desto mer insåg jag att allting hänger ihop, och att problemen i utvecklingsländerna ofta orsakas av industriländernas girighet, och allting började hänga ihop och bli – inte begripligt, hoppet finns i begriplighet, sa du – det är obegripligt. Hur kan vi göra det vi gör? Någon sa så igår, och när jag reste runt om i världen, stötte jag på unga människor som gett upp hoppet. De kände hopplöshet. De kände: "Det spelar ändå ingen roll vad vi gör, äta, drick och var glad, för i morgon dör vi. Allting är hopplöst – det är vad medierna hela tiden säger till oss." Jag mötte andra som var arga, och ilska kan leda till våld, något vi alla vet. Och jag har tre små barnbarn, och när någon av dessa studenter jag mötte på high school eller universitet sa till mig "Vi är arga" eller "Vi är fyllda av hopplöshet, eftersom vi känner att ni förstört vår framtid och att det inte finns något vi kan göra åt det." Och jag tittade i mina barnbarns ögon och tänkte på hur mycket vi har skadat den här planeten sedan jag var i deras ålder. Jag känner en djup skam, och det var därför jag 1991 startade ett program i Tanzania som heter "Roots and Shoots" (Rötter och Skott). Det finns små broschyrer utanför, och om det är några av er som har med barn att göra och bryr er om deras framtid ber jag er ta med er en sådan broschyr. Roots and Shoots är ett program för att skapa hopp. Rötter skapar en stadig bas. Skott verkar små men för att nå solljuset kan de bryta sig igenom tjocka tegelväggar. Se tegelväggen som alla de problem som vi skapat på den här planeten. Sedan ser ni att det är ett budskap om hopp. Hundratals, tusentals unga människor runt om i världen kan bryta sig igenom och göra detta till en bättre värld. Och Roots and Shoots viktigaste buskap är att varje enskild människa gör skillnad. Varje individ har en roll att spela. Varje människa påverkar världen omkring oss varje dag, och ni vetenskapsmän vet att det är omöjligt att inte – även om man skulle stanna i sängen hela dagen, så andas man syre och släpper ut koldioxid, och behöver förmodligen gå på toa och sådana saker. Ni gör skillnad i världen. Så Roots and Shoots-programmet involverar unga i tre sorters projekt. Det är projekt som handlar om att göra världen runt omkring dem till en bättre plats. Ett projekt som går ut på att visa omtanke och bry sig om människor omkring sig. Ett för djur, vilket inkluderar tama djur – och jag måste tillägga att jag lärde mig det mesta om djurs beteende redan innan jag kom till schimpanserna i Gombe från min hund, Rusty, som var min bardoms kamrat. Och ett tredje sorts projekt som handlar om lokal miljö. Så vad barnen gör beror först och främst på hur gamla de är – och vi sträcker oss nu från förskola ända upp till universitet. Det kommer att bero på huruvida de bor i stan eller på landet. Det kommer att bero på huruvida de är rika eller fattiga. Det kommer att bero på vilken del av Amerika de befinner sig i. Vi finns nu i samtliga delstater och problemen i Florida skiljer sig från dem i New York. Det kommer att bero på vilket land de befinner sig i – och vi finns redan i över 60 länder, med ungefär 5000 aktiva grupper – och det finns grupper överallt som jag hör talas om som jag inte ens hört talas om innan, eftersom barnen tar programmen och sprider dem själva. Varför? Eftersom de grips av budskapet och det är de som kommer att besluta om vad de kommer göra. Det är inte något som deras föräldrar säger åt dem att göra, eller något deras lärare säger åt dem. Det kan vara effektivt men om de själva får bestämma "Vi vill rena den här floden och få tillbaka fiskarna som en gång fanns i den. Vi vill rensa detta område på giftigt avfall och istället ha en organisk trädgård. Vi vill spendera lite tid med gamla människor och lyssna till deras historier och spela in deras berättelser. Vi vill arbeta på ett hem för hundar. Vi vill lära oss mer om djur. Vi vill..." Så fortsätter det och detta ger mig hopp. Jag reser runt om i världen 300 dagar om året och överallt finns det Roots and Shoots-grupper för olika åldrar. Överallt finns det barn som med strålande ögon säger: "Titta vilken skillnad vi gjort" Och här kommer teknologin in, eftersom barn runt om i världen, med hjälp av elektronisk kommunikation kan kommunicera med varandra. Och om någon är intresserad av att hjälpa oss, vi har så många idéer men vi behöver hjälp – vi behöver hjälp att skapa rätt sorts system för att hjälpa dessa unga människor att förmedla sin entusiasm. Men också – och detta är så viktigt – för att dela med sig av sin hopplöshet, att kunna säga: "Vi har provat detta och det funkade inte. Vad ska vi göra?" Och då svarar en annan grupp dessa barn, en grupp som kanske befinner sig i Amerika, eller kanske är det en grupp i Israel, och säger "Ja, ni gjorde inte helt rätt. Så här gör ni." Vår filosofi är mycket enkel. Vi tror inte på våld. Inget våld, inga bomber, inga vapen. Det är inte hur man löser problem. Våld föder våld, åtminstone enligt mig. Hur löser vi våra problem då? Verktygen som krävs för att lösa problemen är kunskap och förståelse. Känn till fakta, men försök se hur denna fakta passar in i ett större sammanhang. Hårt arbete och envishet – ge inte upp – och kärlek och medkänsla som leder till en respekt för allt liv. Hur många fler minuter? Två? En ? Chris Anderson: En – en till två. Jane Goodall: Två, två, jag tar två. (Skratt) Kommer du komma och släpa bort mig? (Skratt) Hursomhelt – för att uttrycka det enkelt, så börjar Roots and Shoots förändra unga människors liv. Det är vad jag ägnar det mesta av min energi åt. Och jag tror att en grupp som den här kan ha en stor verkan, inte bara för att ni kan dela med er av er teknik till oss, utan för att att så många av er har barn. Och om ni tar mer er det här programmet och ger det till er era barn, så har de en god möjlighet att ge sig ut och göra gott, eftersom de har föräldrar som er. Och det har blivit så tydligt hur mycket ni alla bryr er om att försöka göra den här världen till en bättre plats. Det är väldigt uppmuntrande. Men barnen frågar mig – det här tar inte mer än två minuter, jag lovar – barnen säger: "Doktor Jane, har du verkligen hopp inför framtiden? Du som reser ser ju alla dessa fruktansvärda saker hända." För det första så fungerar den mänskliga hjärnan – jag behöver inte säga någonting om det. Nu när vi vet vad problemen runt om i världen är, har hjärnor som era antagit utmaningen att försöka lösa dessa problem. Och vi har pratat en hel del om detta. För det andra, naturens förmåga att återhämta sig. Vi kan förstöra en flod, och vi kan bringa den till liv igen. Vi kan se ett helt område ödeläggas, och få det att blomma igen, med lite hjälp och tid. Och för det tredje, den sista talaren talade om – eller den näst sista talaren, talade om den outtröttliga mänskliga andan. Överallt omkring oss har vi de mest fantastiska människor, som gör till synes omöjliga saker. Nelson Mandela – Jag har en liten bit sandsten från fängelset på Robben Island, där han kämpade i 27 år, och kom ut med så lite bitterhet att han kunde leda sitt folk från apartheidtidens plågor utan blodbad. Till och med efter 11 september – och jag var i New York och kände rädslan – till och med då fanns det så mycket mänskligt mod, så mycket kärlek och så mycket medlidande. Och sen när jag reste runt i landet och kände rädslan, den rädsla som fick människor att känna att de inte kunde oroa sig för miljön längre i rädsla att framstå som opatriotiska – och jag försökte uppmuntra dem, någon kom med ett litet citat från Mahatma Gandhi: "Om man tittar tillbaka genom historien, finner man att varje ondskefull regim besegrats av godhet." Och precis efter detta gav mig en kvinna en liten klocka och med detta skulle jag vilja avsluta. Hon sa: "När du pratar om hopp och fred, ring i den här klockan. Den är gjord av metall från en desarmerad landmina, från Pol Pots dödsfält – en av de mest ondskefulla regimerna i historien – där människor nu börjar få ihop sina liv igen efter att regimen gått under. Så ja, det finns hopp. Var ligger hoppet? Ligger det hos politikerna? Det ligger i våra händer. Det ligger i dina händer och mina händer och i våra barns händer. Det är upp till oss. Det är vi som kan göra skillnad. Om vi lever liv där vi försöker lämna efter oss så små ekologiska spår som möjligt om vi köper saker som det etiskt att köpa, och inte köper de saker som inte är det, så kan vi förändra världen över en natt. Tack!