Jamie Olivers TED Prize-önskan: Undervisa alla barn om mat

Sorgligt nog, under de kommande 18 minuterna när jag håller mitt tal, kommer fyra amerikaner som nu lever att var döda på grund av den mat de äter.

Jag heter Jamie Oliver. Jag är 34 år. Jag kommer från Essex i England och har under de senaste sju åren jobbat outtröttligt med att rädda liv på mitt eget sätt. Jag är ingen läkare. Jag är kock; Jag har ingen dyr utrustning eller medicin. Jag använder information, utbildning.

Jag tror innerligt att matens kraft har en central plats i våra hem som binder oss till de bästa delarna av livet. Vi har en fruktansvärd, fruktansvärd verklighet just nu. Amerika, ni ligger på första plats. Det här är en av de mest ohälsosamma länderna i världen.

Kan ni bara räcka upp handen ni i det här rummet som har barn idag? Snälla räck upp handen. Nära släktingar också, ni kan fortsätta... Räck upp era händer, nära släktingar också. De flesta av er, okej. Vi, de vuxna i de fyra senaste generationerna, har välsignat våra barn med ödet av en kortare medellivslängd än för deras egna föräldrar. Ditt barn kommer att leva ett tio år kortare liv än du på grund av matlandskapet vi byggt omkring dem. Två tredjedelar av det här rummet, idag, i Amerika, är statistiskt sett överviktiga eller lider av fetma. Ni här, ni är okej, men vi kommer snart till er, oroa er inte.

(Skratt)

Okej? Statistiken över ohälsa är tydlig, väldigt tydlig. Vi spenderar våra liv i rädsla för dödsfall, mord, dråp, listan kan göras lång. Det är på förstasidan av varje tidning, CNN. Men se på dråp längst ner på listan, för guds skull. Okej?

(Skratt)

(Applåder)

Varenda en av dem i rött är en kostrelaterad sjukdom. Vilken läkare, vilken specialist som helst, kan berätta det. Fakta. Kostrelaterade sjukdomar är den största dödsorsaken i USA, just nu, idag. Det här är ett globalt problem. Det är en katastrof. Den sveper över världen. England är precis bakom er, som vanligt.

(Skratt)

Jag vet att de var nära, men inte så nära. Vi behöver en revolution. Mexico, Australien, Tyskland, Indien, Kina, alla har de stora problem med övervikt och dålig hälsa. Tänk på rökning. Det kostar mycket mindre än fetma nu. Fetma står för er amerikaner för 10 procent av era sjukvårdskostnader. 150 miljarder dollar varje år. Om 10 år, förväntas det dubbla. 300 miljarder dollar per år. Och låt oss vara ärliga här, ni har inte så mycket pengar.

(Skratt)

Jag kom hit för att starta en matrevolution som jag så innerligt tror på. Vi behöver den. Tiden är inne. Vi befinner oss på gränsen. Jag har hållit på med det här i sju år. Jag har försökt i Amerika i sju år. Nu är tiden inne - frukten är mogen. Jag begav mig till stormens öga. Till West Virginia, den mest ohälsosamma staten i USA. Eller den var det förra året. Vi har en ny det här året, men vi får jobba på den nästa säsong.

(Skratt)

Huntington, West Virginia. Vacker stad. Jag ville få själ och hjärta och människor, era medborgare, att se på statistiken som vi har vant oss med. Jag vill presentera några personer jag bryr mig om för er. Era medborgare. Era barn. Jag vill visa er en bild på min vän Brittany. Hon är 16 år gammal. Hon har 6 år kvar att leva på grund av den mat hon har ätit. Hon är tredje generationens amerikaner som inte har vuxit upp i en matmiljö där man har lärt sig att laga mat hemma eller i skolan, eller hennes mamma, eller mormor. Hon har 6 år kvar att leva. Hon äter ihjäl sin lever.

Stacy, familjen Edwards. Det här är en normal familj. Stacy gör sitt bästa, men hon är också tredje generationen; hon har aldrig lärt sig laga mat hemma eller i skolan. Familjen är överviktig. Justin, här, är 12 år gammal. Han väger 160 kg. Han blir retad, för guds skull. Där är dottern, Katie, hon är fyra år gammal. Hon är kraftigt överviktig innan hon ens börjar lågstadiet. Marissa. Hon är okej. Hon är en av er. Men vet ni vad? Hennes pappa, som var kraftigt överviktig dog i hennes armar. Och den näst mest viktiga mannen i hennes liv, hennes farbror, dog av fetma. Och nu har hennes styvpappa blivit kraftigt överviktig. Ni förstår, grejen är fetma och kostrelaterade sjukdomar drabbar inte bara de personer som har dem; det drabbar alla deras vänner, familjer, bröder, systrar.

Pastor Steve. En inspirerade person. En av mina första allierade i Huntington, West Virginia. Han är på den vassa sidan av det här problemet. Han måste begrava människor, okej? Och han har fått nog. Han har fått nog av att begrava sina vänner, och sin familj, sitt samhälle. När vintern kommer, dör tre gånger så många människor. Han är trött på det. Det här är en sjukdom som kan förhindras. Bortkastade liv. Förresten, så här blir de begravda. Vi är inte förberedda för det här. Kan inte ens få dem genom dörren, och jag menar allvar. Kan inte ens få dem dit. Gaffeltruck.

Okej, jag ser det som en triangel, okej? Det här är vårt matlandskap. Ni måste förstå det här. Ni har säkert hört allt förut, men låt oss ta det igen. Under de senaste 30 åren, vad har hänt som slitit ut hjärtat på det här landet? Låt oss vara uppriktiga och ärliga. Tja... Det moderna livet.

Låt oss börja med Main Street. Snabbmat har tagit över hela landet. Vi vet det. De stora märkena är bland de viktigaste krafterna, kraftfulla krafter i det här landet. Stormarknaderna också. Stora företag. Stora företag. För 30 år sedan, var den mesta maten, till största delen lokal och färsk. Nu är den mesta maten behandlad, och full av alla möjliga tillsatser, extra ingredienser, och ni känner till resten av historien. Portionsförpackningar är uppenbarligen ett stort, stort problem. Märkning är ett stort problem. Märkningen i det här landet är en skam. De vill vara själv... De vill vara sina egna poliser. Industrin vill vara sina egna poliser. Va, i det här klimatet? De förtjänar det inte. Hur kan man påstå att någonting har låg fetthalt när det är så mycket socker i?

Hemmet. Det största problemet med hemmet är att det brukade vara hjärtat i nedärvd mat och matkultur, det som byggde upp vårt samhälle. Det finns inte längre. Och som ni vet, när vi går till jobbet och livet förändras, och som livet alltid förändras, måste vi se på helheten här - ta ett steg tillbaka, och försöka hitta balansen. Det händer inte. Det har inte hänt på 30 år. Jag vill visa er en situation som är väldigt normal. just nu. Familjen Edwards.

(Video) Jamie Oliver: Låt oss prata lite. Allt det här passerar genom din och din familj kroppar varje vecka. Och du måste förstå att det här kommer att döda dina barn vid tidig ålder. Hur känner du dig?

Stacy: Jag känner mig verkligen ledsen och deprimerad just nu. Men, du vet, jag vill att mina barn ska lyckas i livet och det här kommer inte att hjälpa dem på vägen. Men jag dödar dem.

JO: Ja, det gör du. Det gör du. Men vi kan sätta stopp för det. Normalt. Låt oss fortsätta med skolorna, något som jag är lite specialist på. Okej. Skolan. Vad är skolan? Vem uppfann den? Vad är meningen med skolan? Skolan uppfanns för att ge oss de verktyg som vi behöver för att bli kreativa och göra underbara saker, och tjäna vårt uppehälle, osv. Ni vet, den har varit som i en sorts tät låda under en lång, lång tid. Okej? Men vi har inte direkt utvecklat den för att ta hand om hälsokatastrofen i Amerika, okej? Skolmaten är nånting som de flesta ungar - 31 miljoner om dagen, faktiskt - får två gånger om dagen, för det mesta, frukost och lunch, 180 dagar om året. Så man skulle kunna säga att skolmaten är ganska viktig, faktiskt, om man ser till omständigheterna.

(Skratt)

Innan jag går lös på det här, som ni säkert väntar på...

(Skratt)

Måste jag bara säga en sak, och det är så viktigt och förhoppningsvis kommer magin att slå ut under de kommande tre månaderna. Mattanterna, de som lagar luncherna i Amerika... Jag erbjuder mig som deras ambassadör. Jag vill inte racka ner på dem. De gör så gott de kan. De gör sitt bästa. Men de gör som de är tillsagda, och det de blivit tillsagda är fel. Systemet styrs till stor del av revisorer. Det finns inte tillräckligt många, eller någon, som kan något om mat i branschen. Det är ett problem. Om du inte är expert på mat, och har en tajt budget, och den blir ännu tajtare, då kan man inte vara kreativ, då kan man inte ducka och dyka och skriva olika saker om andra saker. Om du är en revisor, och en penga-räknare, då är det enda du kan göra under dessa omständigheter att köpa billigare skit.

Verkligheten är sådan, att maten era ungar får varje dag är snabbmat, den är mycket behandlat och den innehåller inte tillräckligt mycket färsk mat. Ni vet, mängden tillsatser, E-nummer, ingredienser ni inte kan föreställa er... Det är inte tillräckligt mycket grönsaker. Pommes frites ses som en grönsak. Pizza till frukost. De får inte ens porslin och bestick. Kniv och gaffel? Nej, det är för farligt. De har saxar i klassrumen men kniv och gaffel, nej. Och som jag ser det, om man inte har kniv och gaffel i skolan, så stödjer man, från statsnivå, snabbmat. För det håller man i handen. Och ja, förresten, det är snabbmat. Det är macka med köttfärssås, hamburgare, wienerkorv, pizza, det är all möjlig snabbmat. 10 procent av vad vi lägger på sjukvård, som jag sa tidigare, är på fetma. Och det kommer att dubblas. Vi lär inte våra barn. Det är ingen lagföreskriven rätt att undervisa barn om mat, i grundskolan. Okej? Vi lär inte våra barn om mat. Eller hur? Det här är en liten video från en grundskola, som är väldigt vanlig i England.

Video: Vem vet vad det här är?

Barn: Potatis. Jamie Oliver: Potatis? Så du tror att det här är potatis? Vet du vad det här är? Vet du vad det här är? Barn: Broccoli?

JO: Det här då? Vår gamle vän. Vet du vad det här är lilla vän? Barn: Selleri.

JO: Nej. Vad tror du att det här är? Barn: Lök. JO: Lök? Nej.

Jamie Oliver: Man får direkt en väldigt tydlig känsla av hurvida ungarna vet något om var maten kommer ifrån.

Video: JO: Vem vet vad det här är? Barn: Öh, päron. JO: Vad tror du det här är? Barn: Jag vet inte. JO: Om ungarna inte vet vad sakerna är för nåt, kommer de aldrig att äta det.

(Skratt)

JO: Normalt. England och Amerika, England och Amerika. Gissa vad som åtgärdade det där. Två entimmas-lektioner. Vi måste börja undervisa våra barn om mat i skolan, punkt.

(Applåder)

Jag vill berätta något för er, jag vill berätta något för er som sammanfattar problemen vi har. Okej? Jag vill prata om något så grundläggande som mjölk. Varje barn har rätt till mjölk i skolan. Era barn kommer att dricka mjölk i skolan, frukost och lunch. Eller hur? De kommer dricka två flaskor. Okej? Och det gör de flesta ungar. Men mjölk är inte bra längre. Eftersom någon i styrelsen - och missförstå mig inte här, jag stödjer mjölk, men någon i styrelsen på mjölkföretaget, betalade troligtvis en massa pengar för att någon gubbe skulle räkna ut att om man tillsätter massor av smak- och färgämnen och socker i mjölken, så kommer fler ungar att dricka den. Japp.

(Applåder)

Och det kommer uppenbarligen att sprida sig. Äppelföretagen kommer att klura ut att om de gör äppelklubbor kommer fler äta äpplen också. Vet ni vad jag menar? Jag ser ingen anledning att smaksätta mjölken. Okej? Det finns socker i allting. Jag känner till de där ingredienserna utan och innan. Det finns i allting. Inte ens mjölken har undkommit dagens problem. Här är vår mjölk. Där är vår kartong. I den finns nästan lika mycket socker som i en burk med er favoritläsk. Och de får två om dagen. Så, låt mig bara visa er. Vi har en unge, här, som äter, ni vet, åtta matskedar socker om dan. Här är hela veckan. Där är månaden. Och jag har tagit mig friheten att ta in mängden socker under fem år i grundskolan, endast från mjölk. Nu vet jag inte vad ni tycker, men om man ser till omständigheterna, skulle vilken domare som helst i världen som ser den är statistiken och bevisen, finna vilken föregående regering som helst skyldig till barnmisshandel. Det är vad jag tror.

(Applåder)

Om jag gick upp här, och jag önskar att jag kunde gå upp här idag, och visa upp ett botemedel mot AIDS eller cancer, då skulle ni slåss om att komma fram till mig. Allt det här, alla dessa dåliga nyheter, kan förhindras. Det är den goda nyheten. Det går verkligen att förhindra. Så, låt oss fundera över det, vi har ett problem här, och vi måste börja om. Okej så, i min värld - vad behöver vi göra? Det här är grejen, okej. Det kan inte komma från endast en källa. Att börja om och göra påtaglig skillnad,¾ verklig skillnad, så att jag kan se er i ögonen och säga, "Om 10 år, kommer era barns liv, lycka - och låt oss inte glömma, man blir smartare om man äter bra också, ni vet att man lever längre, allt detta, det kommer att se annorlunda ut. Okej?"

Så, stormarknader. Var annars handlar man så plikttroget? Vecka in, vecka ut. Hur mycket pengar spenderar du, under ditt liv, i en stormarknad? Älskar dem. De säljer precis det vi vill ha. Fantastiskt. De är skyldiga oss, att sätta en matambassadör i varje större stormarknad. De måste hjälpa oss att handla. De måste visa oss hur man lagar mat, snabba, goda, säsongsanpassade måltider för folk som har bråttom. Det är inte dyrt. Det finns i vissa. Och det behövs genomgående i Amerika, och det snabbt. De stora märkena, ni vet, matmärkena,♪ måste lägga matutbildning i hjärtat av sina affärer. Jag vet, det är lättare sagt än gjort. Det är framtiden. Det är enda sättet.

Snabbmat. Med snabbmatsindustrin ni vet, den är väldigt konkurrensutsatt. Jag har haft massor av hemliga papper och affärer med snabbmatsrestauranger. Jag vet hur de gör det. Jag menar de har vant oss vid detta socker, salt och fett, och x, y, och z. Och alla älskar dem. Eller hur? Så, dessa aktörer måste bli en del av lösningen. Men vi måste få regeringen att börja jobba med alla snabbmatsleverantörer och restaurangindustrin. Och över en fem-, sex-, sju-årsperiod vänja oss av med dessa extrema mängder av fett, socker, och alla de andra icke-matingredienserna.

Nu, också, tillbaka till de stora märkena, märkning, som jag sa tidigare, är en fullständig fars, och måste åtgärdas. Okej, skolan. Uppenbarligen, i skolan är vi skyldiga dem att säkerställa att de dessa 180 dagar om året, från den där älskade fyraårsåldern, till 18, 20, 24, vad som helst, serveras lagad ordentlig färsk mat från lokala odlare. Okej? Det måste bli en ny standard för ordentlig färsk mat för era barn. Eller hur?

(Applåder)

Under omständigheterna, är det ofantligt viktigt att varenda amerikanskt barn som lämnar skolan vet hur man lagar 10 maträtter som kommer att rädda deras liv. Livsfärdigheter.

(Applåder)

Det innebär att de kan vara studenter, unga föräldrar, och lyckas klara av grunderna i matlagning, oavsett vilken konjunktursvacka som slår mot dem nästa gång. Om man kan laga mat spelar lågkonjunkturens pengar ingen roll. Om man kan laga mat, spelar tiden ingen roll. Arbetsplatsen. Vi har inte riktigt tagit upp det. Ni vet, det är dags för företagen att ta ansvar för vad de ger till eller gör tillgängligt för deras anställda. De anställda är Amerikas barns mammor och pappor. Marissa, hennes pappa dog när hon höll hennes hand, jag tror hon skulle bli ganska glad om företagen i Amerika började ge sina anställda ordentlig mat. De borde definitivt inte lämnas utanför. Låt oss återvända till hemmet.

Om vi gör allt det här, och det kan vi, det är så uppnåeligt. Man kan bry sig och vara kommersiell. Absolut. Men hemmet måste börja vidarebefordra matlagning igen, det är säkert. Vidarebefordra det som en filosofi. Och för mig är det ganska romantiskt. Men om en person lär tre personer hur man lagar nånting, och de i sin tur lär tre av sina vänner, måste det bara upprepas 25 gånger, innan vi är uppe i hela den amerikanska befolkningen. Romantiskt, ja, men, än mer viktigt, är att det handlar om att få folk att inse att varenda av deras personliga insatser gör skillnad. Vi måste få tillbaka det vi förlorat. Köket i Huntington. Huntington, där jag gjorde det här programmet, ni vet, vi fick en bra sändningstid som förhoppningsvis kan inspirera folk att få igång den här förändringen. Jag tror verkligen att förändring kommer att ske. Köket i Huntington. Jag jobbar med ett samhälle. Jag jobbade i skolor. Jag hittade lokal hållbar finansiering för att få varenda skola i området, bort från skräpmaten, till färsk mat. Sex och ett halv tusen per skola.

(Applåder)

Det är allt som behövs. Sex och ett halv tusen per skola. Köket för 25 tusen i månaden. Okej? Det här kan servera 5000 personer om året, vilket är 10 procent av befolkningen. Och det är människor för människor. Ni vet, det är lokala kockar som lär lokala personer. Det är gratis matlagningslektioner, gratis matlagningslektioner på huvudgatan. Det här är riktigt, påtaglig förändring. Runt om i Amerika, om vi ser tillbaka nu, finns det massor av underbara saker på gång. Det finns massor av vackra saker som pågår. Det finns änglar runt om Amerika som uträttar storverk i skolor, bondgård-till-skola-organisationer, trädgårdsarrangemang, utbildning. Det finns fantastiska personer som redan gör det här. Problemet är att alla vill gå vidare med vad de gör till nästa skola, och sen nästa. Men det finns inga pengar. Vi måste ge experterna och änglarna erkännande snabbt identifiera dem, och låta dem enkelt finna resurserna att fortsätta gå vidare med vad de redan håller på med, och gör bra. Amerikas företag måste börja stödja Mrs. Obama i det hon vill göra.

(Applåder)

Och jag vet att det är konstigt att ha en brittisk person stående framför er och prata om det här. Allt jag kan säga är att jag bryr mig. Jag är pappa. Och jag älskar det här landet. Och jag tror verkligen, att om det kan bli förändring i det här landet, kommer vackra saker att inträffa världen över. Om Amerika gör det tror jag andra kommer att följa efter. Det är otroligt viktigt.

(Applåder)

När jag var i Huntington, och försökte få ett par saker att fungera när de inte gjorde det, tänkte jag att om jag hade ett trollspö vad skulle jag göra? Och vet ni vad jag tänkte? Jag skulle önska att få stå framför några av de mest fantastiska initiativtagarna i Amerika. Och en månad senare ringde TED upp mig och gav mig det här priset. Här är jag. Så, min önskan. Dyslektiker, så jag är lite långsam. Min önskan är att ni ska hjälpa en stark hållbar utveckling att lära varje barn om mat, att inspirera familjer att laga mat igen, och göra det möjligt för människor överallt att bekämpa fetma.

(Applåder)

Tack så mycket.

(Applåder)