Före Avatar... en nyfiken pojke

Jag växte upp på en stadig diet av science fiction. I high school så tog jag bussen till skolan en timmes enkel resa varje dag. Och jag var alltid försjunken i en bok, en science fiction-bok, som tog min fantasi till andra världar, och tillfredsställde i berättelseform denna omättliga känsla av nyfikenhet som jag hade.

Och du vet att den nyfikenheten också visade sig genom det faktum att när jag inte var i skolan så var jag ute i skogen och vandrade och tog "prover", grodor och ormar och insekter och vatten från pölar, och tog det tilbaka med mig för att titta på det under mikroskopet. Du vet, jag var en riktig vetenskapsnörd. Men det handlade helt och hållet om att försöka förstå världen, att förstå gränserna för vad som var möjligt.

Och min kärlek för science fiction verkade faktiskt vara återspeglad i världen omkring mig, därför att vad som pågick, detta var i slutet på 60-talet, var att vi åkte till månen, vi utforskade djuphaven. Jacques Costeau kom in i våra vardagsrum med sina fantastiska TV-program som visade oss djur och platser och en förunderlig värld som vi aldrig riktigt kunde ha föreställt oss tidigare. Så, det verkade genljuda med hela science fiction-delen av det.

Och jag var en konstnär. Jag kunde rita. Jag kunde måla. Och jag fann att på grund av att det inte fanns videospel och denna övermättnad av datoranimerade filmer och all denna bildrikedom i medialandskapet, så var jag tvungen att skapa dessa bilder i huvudet. Du vet, som vi alla gjorde som barn, när vi läste en bok, och genom författarens beskrivning satte vi dit något på filmduken i våra huvuden. Och så min reaktion på detta var att måla, att rita utomjordingar, främmande världar, robotar, rymdskepp, alla såna grejer. Jag åkte ständigt dit på mattelektionerna för att jag klottrade bakom läroboken. Det var så, kreativiteten måste hitta sitt utlopp på något sätt.

Och en intressant sak hände, Jacques Cousteau-programmen gjorde mig faktiskt väldigt upphetsad över det faktum att det fanns en främmande värld här på jorden. Jag kommer troligen inte att åka till en utomjordisk värld på ett rymdskepp en dag. Det verkade förbaskat osannolikt. Men det var en värld som jag verkligen kunde åka till, rätt här på jorden, som var lika rik och exotisk som någonting jag hade fantiserat ihop genom att ha läst dessa böcker.

Så, jag bestämde mig för att bli en dykare vid 15 års ålder. Och det enda problemet med det var att jag bodde i en liten by i Kanada, 96 mil från närmaste hav. Men jag lät inte det avskräcka mig. Jag tjatade på min far tills han slutligen hittade en dykarklass i Buffalo, New York, precis över landsgränsen från där vi bodde. Och jag blev faktiskt certifierad i en pool i ett KFUM-hus mitt i vintern i Buffalo, New York. Och jag såg inte havet, ett riktigt hav, på ytterligare två år, förrän vi flyttade till Kalifornien.

Sedan dess, under de mellanliggande 40 åren, så har jag tillbringat ungefär 3 000 timmar under vatten, och 500 timmar utav det var i miniubåtar. Och jag har lärt mig att den djuphavsmiljön, och även de grunda haven, är så rika med fantastiskt liv som verkligen är bortom vår fantasi. Naturens fantasi är så gränslös jämfört med vår egen torftiga mänskliga fantasi. Jag är fortfarande tills denna dag i absolut vördnad av vad jag ser när jag gör dessa dykningar. Och min kärleksaffär med havet är pågående, och lika stark som den någonsin varit.

Men när jag valde en karriär som vuxen, så var det att göra film. Och det verkade vara det bästa sättet att förena detta behov som jag hade for att berätta historier, med mitt behov av att skapa bilder. Och som barn ritade jag ständigt serietidningar, och så vidare. Så filmskapning var möjligheten att sätta bilder och berättelser tillsammans. Och det verkade förnuftigt. Och naturligtvis så var berättelserna som jag valde att berätta science fiction-berättelser: "Terminator", "Aliens", och "Avgrunden". Och med "Avgrunden" så kombinerade jag min kärlek för undervatten och dykning med filmskapande. Så, du vet, förenade de två passionerna.

Någonting intressant kom utav "Avgrunden", vilket var att för att lösa ett specifikt berättelse- problem med den filmen, vilket var att skapa en sorts flytande vattenvarelse, så anammade vi faktiskt datorgenererad film, CG. Och detta resulterade i den första "soft-surface" CG-animerade karaktären som någonsin varit i en film. Och även om filmen inte drog in några pengar, knappt fick tillbaka pengarna, ska jag kanske säga, så såg jag något häpnadsväckande, vilket är att publiken, den globala publiken, var hänförd av denna synbara magi.

Du vet, det är Arthur Clarkes lag att vilken tillräckligt avancerad teknologi som helst är ourskiljbar från magi. Dom såg någonting magiskt. Och så det gjorde mig mycket upphetsad. Och jag tänkte: "Wow, det här är någonting som behöver anammas in i den filmiska konsten". Så med "Terminator 2", vilket var min nästa film, så gick vi mycket längre. När vi jobbade med ILM så skapade vi snubben av flytande metall i den filmen. Succén hängde på om huruvida den effekten skulle funka eller inte. Och det gjorde den. Och vi skapade magi igen. Och vi hade samma resultat med en publik. Fast vi tjänade lite mer pengar på den filmen.

Så genom att dra en linje mellan dom två punkterna av erfarenhet, kom till, det här kommer att bli en helt ny värld, det här var en helt ny värld av kreativitet för filmskapare. Så jag startade ett företag med Stan Winston, min gode vän Stan Winston, som är den bäste make-up och varelsedesignern vid den tidpunkten, och det kallades Digital Domain. Och företagets koncept var att vi skulle hoppa förbi den analoga processen av optiska printers och så vidare, och vi skulle gå direkt till digital produktion. Och vi gjorde faktiskt det, och det gav oss en konkurrensmässig fördel för ett tag.

Men vi började halka efter i mitten på 90-talet i designen av varelser och karaktärer-grejer som vi egentligen hade grundat företaget för att göra. Så, jag skrev det här stycket kallat "Avatar", som var menat att totalt tänja gränserna av visuella effekter, av CG effekter, bortom, med realistiska människoliknande karaktärer skapade i CG Och huvudkaraktärerna skulle alla vara i CG och världen skulle vara i CG och överskrida alla gränser. Och jag blev tillsagd av folk i mitt företag att vi inte skulle kunna göra detta på ett tag.

Så jag la det på hyllan, och jag gjorde den här andra filmen om ett stort skepp som sjunker. (Skratt) Du vet, jag gick och sålde det till studion som "Romeo och Julia på ett skepp". Det ska bli den här episkt romantiska, passionerade filmen. Hemligheten var att vad jag ville göra var att dyka till det riktiga vraket av "Titanic". Och det var därför jag gjorde filmen. (Applåder) Och det är sanningen. Studion visste inte det. Men jag övertygade dem. Jag sa, "Vi ska dyka till vraket. Vi ska filma det på riktigt. Vi kommer att använda det i början på filmen. Det kommer att bli väldigt betydelsefullt. Det blir en jättebra försäljningsploj." Och jag övertalade dom att finansiera en expedition. (Skratt)

Det låter galet. Men det här går tillbaka till det där temat om hur din fantasi skapar en verklighet. Därför att vi skapade faktiskt en verklighet där jag 6 månader senare befinner mig i en rysk miniubåt fyra kilometer ner i Nordatlanten, tittandes på den riktiga Titanic genom en observationsventil, inte en film, inte HD-TV, utan på riktigt. (Applåder)

Det överväldigade mig. Och det krävdes mycket förberedelser, vi var tvungna att bygga kameror och lampor och alla möjliga sorters saker. Men, det slog mig hur mycket detta dyk, dessa djupa dyk var som en rymdexpedition. Du vet, där det var väldigt tekniskt, och det krävdes enorm planering. Du hoppar in i den här kapseln, du går ner till den här mörka fientliga miljön, där det inte finns något hopp om räddning om du inte kan ta dig tillbaka med egen kraft. Och jag tänkte liksom: "Wow. Jag bor liksom inne i en science fiction-film. Det här är jättehäftigt".

Och så blev jag riktigt biten av djuphavsforskning. Naturligtvis nyfikenheten, vetenskapsdelen av det. Det var allting. Det var äventyr, det var nyfikenhet. Det var fantasi. Och det var en erfarenhet som Hollywood inte kunde ge mig. Därför att, du vet, jag kunde fantisera fram en varelse och vi kunde skapa en bildeffekt för det. Men jag kunde inte föreställa mig vad jag såg ut genom det där fönstret. Medan vi gjorde några av våra efterföljande expeditioner så såg jag varelser vid hydrotermala öppningar och ibland saker som jag aldrig hade sett förut, ibland saker som ingen hade sett förut, som faktiskt inte hade beskrivits av vetenskapen vid den tidpunkten då vi såg dem och tog bilder på dem.

Så jag var helt tagen av detta, och måste göra mer. Och så tog jag ett underligt beslut. Efter succén med "Titanic" så sa jag :"Okej, jag ska ta semester från mitt vardagsjobb som filmskapare i Hollywood, och jag ska bli en upptäcktsresande på heltid för ett tag". Och så började vi planera dessa expeditioner. Och vi kom att åka till Bismarck, och utforskade det med robotfarkoster. Vi åkte tillbaka till Titanics vrak. Vi tog med oss små robotar som vi hade byggt som var anslutna med en fiberoptisk kabel. Och idén var att gå in och göra en insides undersökning av det fartyget, vilket aldrig hade gjorts. Ingen hade någonsin tittat inuti vraket. De hade inte förmågan att göra det, så vi skapade teknologi för att göra det.

Så, du vet, här är jag nu, på däcket på Titanic, sittandes i en miniubåt, och jag tittar på golvplankor som var väldigt lika dessa, där jag visste att orkestern hade spelat. Och jag flyger en liten robotfarkost genom fartygets korridor. När jag säger, att jag styr den men mentalt är jag inne i farkosten. Det kändes som om jag var fysiskt närvarande inuti Titanics vrak. Och det var den mest overkliga sortens dejá-vu-upplevelse jag någonsin haft, därför att jag visste innan jag svängde runt ett hörn vad som skulle vara där innan ljuset från farkosten faktiskt visade det, darför att jag hade gått omkring på inspelningsplatsen i månader medans vi gjorde filmen. Och inspelningsplatsen var baserad på en exakt kopia av skisserna av fartyget.

Så det var den här absolut otroliga erfarenheten. Och det fick mig verkligen att inse att erfarenheten av fjärrnärvaro, att du faktiskt kan ha dessa robot-avatarer, sedan blir ditt medvetande injicerat i färdmedlet, in i denna andra form av existens. Det var en riktigt, riktigt djup insikt. Och det kanske är en liten glimt av vad som kanske kommer att hända några decennier från nu när vi börjar att ha cyborg-kroppar för utforskning eller för andra ändamål i många sorters posthumana framtider som jag kan föreställa mig som en science-fiction-fan.

Så, efter att ha gjort dessa expeditioner, och verkligen började uppskatta vad som fanns därnere, så som vid de hydrotermala öppningarna där vi hade dessa fantastiska, fantstiska djur. De är i princip utomjordingar rätt här på Jorden. De lever i en kemosyntesmiljö. De överlever inte med hjälp av det solljus- baserade systemet som vi gör. Och därför ser du djur som lever bredvid 500 grader varma vattenplymer. Du tror inte på att de kan existera.

Vid samma tidpunkt så började jag samtidigt bli väldigt intresserad av rymdforskning, igen så är det science fiction-influensen från barndomen. Och jag började bli involverad med rymdintressegemenskapen, verkligen involverad med NASA sittandes vid NASA:s rådgivande styrelse planerandes riktiga rymdexpeditioner åkte till Ryssland, gick på de för-kosmonautiska biomedicinska protokollen, och alla dessa saker, för att faktiskt flyga till den internationella rymdstationen med våra 3D-kamerasystem. Oct detta var fascinerande. Men vad jag slutligen gjorde var att ta rymdforskare med oss ner i djupet. Och tog med dem ner så de hade tillträde astrobiologer, planetforskare, folk som var intresserade av dessa extrema miljöer, tog ner dom till öppningarna och lät dem se och ta prover och testa instrument, och så vidare.

Så, här gjorde vi dokumentärfilmer, men egentligen gjorde vi forskning och egentligen gjorde vi rymdforskning. Jag hade totalt gått full cirkel mellan att vara en science fiction-fan du vet, som barn, och att göra de här grejerna på riktigt. Och du vet, längs vägen på den här resan, den här upptäcktsresan, så lärde jag mig mycket. Jag lärde mig mycket om vetenskap. Men jag lärde mig också mycket om ledarskap. Nu, du tror en regissör måste vara en ledare, ledare av, kapten på skutan, och liknande.

Jag lärde mig inte särskilt mycket om ledarskap innan jag gjorde dessa expeditioner. Därför att jag var tvungen att vid en viss punkt säga "Vad gör jag här ute? Varför gör jag detta? Vad får jag ut av det?" Vi tjänar inga pengar på dessa förbaskade program. Vi får det knappt att gå ihop. Det finns ingen berömmelse i det. Folk tror liksom att jag försvann mellan "Titanic" och "Avatar" och filade naglarna någonstans, medans jag satt på stranden. Gjorde alla dessa filmer, gjorde alla dessa dokumentärer, för en väldigt begränsad publik.

Ingen berömmelse, ingen ära, inga pengar. Vad håller du på med? Du gör det för uppgiften i sig själv, för utmaningen, och havet är den mest utmanande miljön som finns, för spänningen av att upptäcka, och för det konstiga band som skapas när en liten grupp av människor formar ett sammansvetsat team. Därför att vi gjorde dessa saker med 10-12 personer jobbandes åratal i sträck. Ibland till havs för 2-3 månader i sträck.

Och i det bandet så inser du att den viktigaste saken är den respekt som du har för dom och som dom har för dig, att du har gjort en uppgift som du inte kan förklara för någon annan. När du kommer tillbaka till stranden och du säger, "Vi var tvungna att göra detta, och fiberoptiken, och dämpningen, och det ena med det andra, alla tekniska aspekter, och svårigheten, den mänskliga prestationsaspekten av att jobba till havs, du kan inte förklara det för folk. Det är den där saken som kansker poliser har, eller folk i krigföring som har gått igenom något tillsammans och det vet att de aldrig kan förklara det. Skapar ett band, skapar ett band av respekt.

Så, när jag kom tillbaka för att göra min nästa film, vilken var "Avatar", försökte jag tillämpa samma princip av ledarskap vilket är att du respekterar ditt team, och du förtjänar deras respekt tillbaka. Och det ändrade verkligen dynamiken. Så, här var jag återigen med ett litet team, i outforskat område, gjorde "Avatar", och kom upp med ny teknologi som inte existerade förut. Otroligt spännande. Otroligt utmanande. Och vi blev en familj, under en fyra och ett halvt års period. Och det ändrade totalt hur jag gör filmer. Så, folk har kommenterat om hur, ja, du vet, du tog havsorganismerna tilbaka upp och satte dem på planeten på Pandora. För mig var det mer av ett fundamentalt sätt att göra affärer, processen i sig självt, som ändrades som ett resultat av detta.

Så, vad kan vi sammanställa av allt detta? du vet, vilka läxor har vi lärt oss? Tja, jag tycker att den viktigaste är nyfikenhet. Det är den mest kraftfulla sak du äger. Fantasi är en kraft som faktiskt kan manifestera en verklighet. Och respekten av ditt team är viktigare än alla lagerkransar i världen. Jag har unga filmskapare som kommer upp till mig och säger: "Ge mig några råd för att göra detta". Och jag säger, "Sätt inte gränser för dig själv. Andra människor kommer att göra det åt dig, gör det inte åt dig själv, satsa inte emot dig själv. Och ta risker".

NASA har den här frasen som de gillar: "Misslyckande är inte ett alternativ". Men misslyckande måste vara ett alternativ i konst och upptäcktsfärder, därför att det är att våga ta en chansning. Och ingen betydelsefull strävan som krävde nyskapande gjordes utan risk. Du måste vara beredd att ta dom riskerna. Så, det är den tanken jag vill lämna er med, är att oavsett vad du gör, så är misslyckande ett alternativ, men inte rädsla. Tack. (Applåder)