Jackie Tabick: Empatins balansgång

En av mina favoritseriefigurer är Snobben. Jag älskar hur han sitter och ligger på sin hundkoja och begrundar livets stora frågor. Så när jag tänkte på empati, leddes tankarna direkt till en av serierna där han ligger på kojan, och han säger "Jag förstår och håller verkligen med om att man bör älska sin nästa som sig själv. Problemet är bara personerna i nästa dörr. Jag står inte ut med dem." Det här är, på sätt och vis, en av utmaningarna med hur man ska tolka en riktigt bra idé.

Jag är övertygad om att vi alla tror på empati. Om man studerar världsreligionerna, de största av alla världsreligioner, lär de alla ut någonting som berör empati. Inom judendomen säger man i Toran att man bör älska sin nästa som sig själv. Och i den judiska läran, den rabbinska läran, har vi Hillel som lärde ut att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och alla de stora religionerna har liknande läror. Ytterligare ett exempel från judendomen är läran om Gud som kallas den empatiska, Ha-rachaman. Hur skulle världen egentligen kunna existera om Gud inte vore empatisk? För att inte tala om oss, som Toran säger är gjorda till Guds avbilder, så vi måste också vara empatiska. Men vad innebär det? Hur påverkar det vårt vardagliga liv? Ibland kan empati såklart framkalla känslor inom oss som är svåra att kontrollera.

Det är många gånger jag har förättat en begravning, eller suttit med de sörjande eller människor som ligger för döden, och översköljts av sorgen, av svårigheterna, utmaningen som familjen, eller individen, står inför. Och jag har blivit rörd till tårar. Men om jag tillät mig själv att översköljas av dessa känslor skulle jag inte göra mitt jobb. För jag måste faktiskt finnas där för dem och se till att ritualerna genomförs, sköta allt det praktiska. Men om jag å andra sidan inte kände denna empati, så tycker jag att det vore dags att tacka för mig och sluta som rabbi.

Och dessa känslor är sådana vi alla upplever när vi möter verkligheten. Vem känner inte medlidande när vi ser de förskräckligheter som krigen orsakar, eller svält, jordbävningar, tsunamikatastrofer? Jag känner personer som säger "Det är så mycket som händer. Jag kan inte göra någonting. Det är ingen idé att ens försöka." Vissa som jobbar med välgörenhet kallar det för empatisk utmattning. Sedan finns det de som inte klarar av att konfrontera empati längre, så de stänger av teven och låter bli att titta. Men inom judendomen brukar vi alltid säga att det måste finnas en medelväg.

Man måste givetvis vara uppmärksam på andras behov, men uppmärksam på ett sådant sätt att man kan gå vidare med sitt eget liv och vara människor till hjälp. Så en del av empatin måste vara en förståelse för vad som driver människor. Och det kan man förstås inte ha om man inte känner sig själv.

Det finns en underbar rabbinsk tolkning av skapelsens begynnelse som säger att när Gud skapade världen tänkte Gud att det bästa vore att skapa den med enbart gudomlig rättvisa. För när allt kommer omkring är Gud rättvis. Därför borde det finnas rättvisa runtom i världen. Men sedan såg Gud in i framtiden och insåg att om världen endast skapades med rättvisa, så skulle den inte existera.

Så Gud tänkte, "Nej, jag ska skapa världen med enbart empati." Men sedan såg Gud in i framtiden och insåg att om världen bara var full av empati så skulle det faktiskt bara orsaka anarki och kaos. Det måste finnas begränsningar för allt. Rabbinerna jämför detta med en kung som har en vacker, skör glasskål. Om man häller i för kallt vatten, spricker den. Och om man häller i för varmt vatten, spricker den också. Så vad ska man göra? Man måste ha lite av båda två. Så Gud lät båda dessa möjligheter finnas i världen.

Men det måste även finna något mer där. Och det är överföringen av känslorna som vi har i samband med empati till världen, till handlingar. Vi kan inte bara ligga där som Snobben och tänka stort om våra grannar. Vi måste faktiskt göra någonting också. Därför finns det, inom judendomen, också en föreställning om kärlek och godhet som är väldigt viktig. Chesed.

Alla dessa tre saker måste sedan föras samman. Tanken om rättvisa som ger oss gränser i livet och hjälper oss att urskilja vad som är rätt, hur vi bör leva, vad vi bör göra, social rättvisa. Det måste finnas en vilja att utföra goda gärningar, men självklart inte på bekostnad av vår eget förstånd. Det finns inte en chans att man kan göra allt för en person om man går till överdrift. Att hålla allt på en jämn nivå, det är det som är empati. Och det måste finnas, om man så vill, i vår innersta kärna.

Vi har en föreställning om empati eftersom vi är gjorda till Guds avbild. Som till syvende och sist är den empatiska. Så vad innebär empati? Det innebär att man förstår andra personers sorg. Men ännu mer innebär det att man förstår sitt eget samband till hela skapelsen, förstår att man är en del av den skapelsen, att det finns en enhet som utgör grundvalen till allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner. Jag kallar den enheten Gud. Och att den enheten är något som binder samman hela skapelsen.

Och, i dagens värld med alla miljöförändringar, blir vi förstås ännu mer medvetna om sakers samband. Att något jag gör här faktiskt spelar roll i Afrika, att det verkar som om vi orsakar torka i Central- och Östafrika om vi släpper ut mer koldioxid än tillåtet. Så det finns ett samband. Och jag måste förstå det som en del av skapelsen, som en del av att jag är gjord till Guds avbild. Och jag måste förstå att mina behov ibland måste sublimeras till andras behov.

De här 18-minuterssysslorna tycker jag är ganska fascinerande. För inom judendomen står ordet, numret 18 skrivet på hebreiska, för liv, ordet liv. Så på sätt och vis utmanar dessa 18 minuter mig att i livet säga det är det här som är viktigt när det gäller empati, men också något annat. 18 minuter är faktiskt viktiga. För under Pesach, när vi måste äta osyrat bröd, frågar rabbiner vad skillnaden är mellan deg som bli bröd och deg som blir osyrat bröd, matzah. Och svaret är 18 minuter. För det är så lång tid de säger att det tar för degen att bli till surdeg. Vad innebär det, att degen blir surdeg? Det innebär att den fylls med varm luft. Vad är matzah? Vad är osyrat bröd? Det kan man inte få.

Vad rabbinerna symboliskt sett säger vid Pesach är att vi måste försöka göra oss av med vår varma luft, vår stolthet, känslan av att vi är de viktigaste människorna i hela världen och att allting bör kretsa kring oss. Så vi försöker göra oss av med det och därmed göra oss av med vanorna, känslorna, tankarna som underkuvar oss, som får oss att blunda, ger oss tunnelseende så att vi inte ser andras behov, och befriar oss själva från allt detta. Och det är också en grundförutsättning för att känna empati, för att förstå vår plats här på jorden.

Det finns en fantastiskt berättelse inom judendomen om en rik man som satt i synagogan en dag. Och, liksom många personer gör, slumrade han till under predikan. Och medan han slumrade lästes det ur Leviticus i Toran. Och där sades det att prästerna i Jerusalems tempel under antiken brukade ha bröd som de lade på ett speciellt bord i templet. Mannen sov, men han hörde orden bröd, tempel, Gud, och han vaknade. Han sa: "Gud vill ha bröd. Det är allt. Gud vill ha bröd. Jag vet vad Gud vill ha."

Och han rusade hem. Efter sabbaten skar han 12 skivor bröd, tog med sig dem till synagogan, gick in i synagogan, öppnade arken och sa: "Gud, jag vet inte varför du vill ha brödet, men varsågod." Och han lade det i arken tillsamman med Torarullarna. Sedan gick han hem.

En städaren kom in i synagogan. "Herre Gud, jag har det så besvärligt. Jag har munnar att mätta. Min fru är sjuk. Jag har inga pengar. Vad ska jag göra.?" Han går in i synagogan. "Gud, jag ber om din hjälp Å, vilken härlig doft." Han går fram till arken. Han öppnar arken. "Bröd! Gud, du har besvarat min bön. Du har besvarat mina frågor." Han tar brödet och går hem.

Under tiden tänker den rike mannen för sig själv: "Jag är en idiot. Skulle Gud vilja ha bröd? Skulle Gud, som bestämmer över hela universum, vilja ha mitt bröd?" Han springer till synagogan. "Jag ska ta bort det ur arken innan någon hittar det." Han går in dit och brödet är borta. Och han säger: "Gud, du ville verkligen ha det. Du ville ha mitt bröd. Nästa vecka blir det med russin."

Detta pågick under flera år. Varje vecka tog mannen med sig russinbröd med alla slags läckerheter, och lade det i arken. Varje vecka kom städaren. "Gud du har besvarat min bön igen." Han tog brödet. Tog hem det.

Detta pågick tills en ny rabbi kom. Rabbiner förstör alltid saker. Rabbin kom in och såg vad som pågick. Och han sa åt dem båda att komma till hans rum. Och han förklarade för dem vad som pågick.

Den rike mannen, kära nån, var nedslagen. "Menar du att Gud inte vill ha mitt bröd?"

Och den fattige mannan sa: "Menar du att Gud inte besvarade mina böner?"

Och rabbin sa: "Ni har missförstått mig." "Ni har missförstått helt", sa han. "Vad du gör", sa han till den rike mannen, "är att besvara Guds bön att vi bör vara emptiska." "Och Gud", sa han till den fattige mannen, "besvarar din bön om att människor bör vara empatiska och givmilda." Han såg på den rike mannen. Han höll den rike mannens hand i sin och sa: "Förstår du inte?" sa han, "detta är Guds händer."

Det är så jag känner, att jag bara kan försöka närma mig föreställningen om att vara empatisk, om att förstå att det finns ett samband, att det finns en enhet i denna värld, att jag vill försöka tjäna den enheten. Och att jag kan försöka göra det genom att förstå, hoppas jag, försöka förstå andras smärtor, men förstå att det finns gränser, att folk måste ta sitt eget ansvar för en del av sina problem och att jag måste förstå att det finns begränsningar för min energi, för hur mycket jag kan ge. Jag måste bedöma dem på nytt, försöka särskilja det materiella om mina känslor som har underkuvat mig, så att jag kan se klart på världen.

Och sedan måste jag försöka se hur jag kan göra dessa till Guds händer. Och på det sättet försöka väcka empatin till liv här i världen.