Tack så mycket. Det är väldigt läskigt att vara här bland de smartaste av de smarta. Jag är här för att berätta några historier om passion. Det finns ett judiskt talesätt som jag älskar. Vad är sannare än sanningen? Svaret: Berättelsen. Jag är en historieberättare. Jag vill framföra något som är sannare än sanningen om vår gemensamma mänsklighet. Alla berättelser intresserar mig och vissa hemsöker mig tills jag tillslut skriver ner dem. Vissa teman återkommer ofta: rättvisa, lojalitet, våld, död, politiska och social problem, frihet. Jag är medveten om mystiken runt omkring oss, jag skriver om slumper, föraningar, känslor, drömmar, naturens kraft, magi.
De senaste 20 åren har jag publicerat några böcker men jag har levt i anonymitet fram till februari 2006, när jag bar den olympiska flaggan i vinter OS i Italien. Det gjorde mig till en kändis. Nu känner folk igen mig på Macy’s och mina barnbarn tycker att jag är cool. (Skratt) Låt mig berätta om mina fyra minuter i rampljuset. En av arrangörerna av den olympiska ceremonin, av öppningsceremonin, ringde mig och sa att jag hade valts ut för att vara en av flaggbärarna. Jag svarade att de måste förväxlat mig med någon annan eftersom jag är så långt man kan komma ifrån att vara en atlet. Faktiskt så var inte ens säker på att jag kunde gå runt stadion utan en rullator. (Skratt) Jag blev tillsagd att detta inte var någonting att skratta åt. Detta skulle vara den första gången när endast kvinnor skulle bära de olympiska flaggorna. Fem kvinnor representerande fem kontinenter, och tre Olympiska guldmedaljörer. Min första fråga var, naturligtvis, vad skulle jag ha på mig? (Skratt) En uniform, sa hon och frågade efter mina mått. Mina mått! Jag såg framför mig en bild av mig själv i en fluffig anorak, som skulle få mig att likna en Michelingubbe. (Skratt)
I mitten av februari, befann jag mig i Turin, där en entusiastisk publik jublade så fort någon av de 80 Olympiska lagen gick förbi på gatan. Dessa idrottsmän hade offrat allt för att delta i tävlingen. De förtjänade alla att vinna, men så är det ju det där med tur, lite snö, en isfläck, vindstyrkan, kan påverka resultatet av ett lopp eller en gren. Hursomhelst, det som betyder mest -- mer än träning eller tur -- är hjärtat. Bara ett modigt och beslutsamt hjärta kan vinna guldmedalj. Allt handlar om passion. Turins gator var täcka av röda affischer med den olympiska sloganen:
Här bor passion. Är inte det alltid sant? Hjärta är det som driver oss och bestämmer vårt öde. Det är vad jag behöver i mina böckers karaktärer: ett passionerat hjärta. Jag behöver: ensamvargar, oliktänkande, äventyrare, ”outsiders” och rebeller, som ställer frågor, tänjer på gränser och tar risker. Personer som alla ni i det här rummet. Trevliga personer med sunt förnuft blir inga intressanta karaktärer. (Skratt) De blir bara bra föredetta makar. (Skratt) (Applåder)
I logen bakom arenan mötte jag de andra flaggbärarna: tre idrottsmän och skådespelerskorna Susan Surandon och Sophia Loren. Samt två kvinnor med passionerade hjärtan. Wangari Maathai, Nobelpristagaren från Kenya som planterat 30 miljoner träd och genom det har hon förändrat jorden, vädret, i vissa delar i Afrika, och såklart de ekonomiska förutsättningarna i många byar. Och Somaly Mam, en Kambodjansk aktivist som passionerat kämpar mot barnprostitution. När hon var 14 år gammal sålde hennes farfar henne till en bordell. Hon berättade för oss om små flickor, våldtagna av män som trodde att genom att ha sex med en väldigt ung oskuld kunde bota dem från AIDS. Och om bordeller där barn tvingas ta emot fem till femton kunder om dagen, och om de vägrar, torteras de med elektricitet. I logen fick jag min uniform. Det var inte den sortens utstyrsel jag normalt skulle ha tagit på mig, men den var långt ifrån Michelingubbe-dräkten som jag hade föreställt mig. Inte så illa, faktiskt. Jag såg ut som ett kylskåp. (Skratt) Men det gjorde de flesta av flaggbärarna, förutom Sophia Loren, unviversalsymbolen för skönhet och passion. Sophia är över 70 och hon ser väldigt bra ut. Hon är sexig, smal och lång, med en djup solbränna. Så, hur kan man ha en djup solbränna utan att ha rynkor? Jag vet inte. När man frågade i en TV- intervju: ”Hur kunde hon se så bra ut?” Svarade hon ”Hållning, min rygg är alltid rak, och jag gör inte pensionärsläten” (Skratt) Så där har ni några goda råd från en av världens vackraste kvinnor. Inget grymtande, inget hostande, inget väsande, inget pratande för sig själv, inget pruttande. (Skratt) Fast, hon sa inte exakt så. (Skratt)
Någon gång runt midnatt, blev vi inkallade till en av flyglarna av arenan, och högtalarna utropade den olympiska flaggan och musiken började, föresten, samma musik som börjar här, Aida-marchen. Sophia Loren var precis före mig, hon är en 30 cm längre än mig, utan att räkna in det puffiga håret. (Skratt) Hon gick elegant, som en giraff på den afrikanska savannen, med flaggan lutad mot axeln. Jag joggade bakom -- (Skratt) -- på tårna, gripandes flaggan med min uppsträckta arm så att mitt huvud faktiskt hamnade under den förbannade flaggan. (Skratt) Alla kameror var såklart riktade mot Sophia. Det var tur för mig, för i de flesta pressfoton syns jag också, fast oftast mellan Sophias ben. (Skratt) Ett ställe där de flesta män skulle älska att vara. (Skratt) (Applåder)
De bästa fyra minuterna i hela mitt liv var de på den olympiska arenan. Min man blir förolämpad när jag säger detta fastän jag har förklarat för honom att det vi gör privat oftast tar mindre än fyra minuter -- (Skratt) -- så han borde inte ta det personligt. Jag har alla pressklipp av dessa fyra fantastiska minuter, för att jag inte vill glömma dem när gammal ålder förstör mina hjärnceller.
Jag vill alltid bära med mig, i hjärtat, nyckelordet från olympiaden – passion. Så här är en berättelse om passion. Året är 1998, platsen ett fångläger för Tutsi flyktingar i Kongo. Förresten, 80 procent av alla flyktingar och tvångsförflyttade personer i världen är kvinnor och flickor. Vi kan kalla detta ställe i Kongo för ett dödsläger, för att de som inte dödas kommer att dö av sjukdom eller svält. Huvudpersonerna i denna historia är en ung kvinna, Rose Mapendo, och hennes barn. Hon är gravid och änka. Soldater har tvingat henne att se på medan hennes man torterats och dödats. På något sätt lyckas hon ändå hålla sina sju barn vid liv, och några månader senare föda två för tidigt födda tvillingar. Två små pojkar. Hon klipper navelsträngen med en pinne och knyter den till sitt eget hår. Hon namnger tvillingarna efter befälhavarna i lägret för att vinna deras gillande, och matar dem med svart te eftersom hennes bröstmjölk inte klarar att hålla dem vid liv. När soldaterna bryter sig in i hennes cell för att våldta hennes äldsta dotter, tar hon tag i henne och vägrar släppa taget, även när de håller en pistol mot hennes huvud. På något sätt lyckas familjen överleva i 16 månader och sen, av osedvanlig tur och det passionerade hjärtat tillhörande en ung amerikan, Sasha Charnoff, som lyckas få med henne på ett amerikanskt räddningsflygplan, tar sig Rose Mapendo och hennes nio barn till Phoenix, Arizona, där de nu lever och frodas.
Mapendo betyder stor kärlek på swahili. Huvudpersonerna i mina böcker är starka och passionerade kvinnor som Rose Mapendo. Jag hittar inte på dem. Det behövs inte. Jag ser mig omkring och jag ser dem överallt. Jag har jobbat med kvinnor och för kvinnor hela mitt liv. Jag känner dem väl. Jag föddes i den gamla tiden, vid världens ände i en patriarkal, katolsk och konservativ familj. Inte undra på att jag redan som femåring var en rasande arg feminist - fast det begreppet hade inte nått Chile än, så ingen visste vad tusan det var för fel på mig. (Skratt) Jag skulle snart upptäcka att det var ett högt pris att betala för min frihet, och för att ifrågasätta partriarkatet. Men jag betalade gladeligen, eftersom jag för varje slag jag fick, kunde jag ge två i retur. (Skratt) En gång, när min dotter Paula var i tjugoårsåldern, sa hon till mig att feminism var förbi, att jag borde gå vidare. Vi hade ett oförglömligt bråk. Är feminism förbi? Ja, för priviligerade kvinnor som min dotter och alla oss här i dag, inte för de flesta av våra medsystrar i resten av världen som fortfarande är tvingade till för tidiga äktenskap prostitution, tvångsarbete, som har barn de inte vill ha eller inte kan försörja. De har ingen kontroll över sina kroppar eller sina liv. De har ingen utbildning och ingen frihet. De är våldtagna, slagna och ibland dödade ostraffat. För de flesta av dagens unga västerländska kvinnor är att kallas en feminist en förolämpning. Feminism har aldrig varit sexigt, men jag kan försäkra er om att att det aldrig hindrat mig från att flirta och jag har sällan lidit i brist på män. (Skratt) Feminismen är inte död, inte alls, den har utvecklats. Om du inte gillar begreppet så ändra det då för guds skull. Kalla det Afrodite, eller Venus, eller bimbo eller vad du vill namnet spear ingen roll, så länge vi förstår vad det handlar om och stödjer det.
Så detta är en annan berättelser om passion och det är en ledsam sådan. Platsen är en liten kvinnoklinik i en by i Bangladesh. Året är 2005. Jenny är en ung amerikansk tandhygienist som har åkt till kliniken som volontär under sin tre veckors semester. Hon är förberedd på att rengöra tänder, men när hon kommer dit får hon veta att det inte finns några läkare, inga tandläkare och att kliniken bara är ett skjul fullt av flugor. Utanför finns en kö av kvinnor som har väntat flera timmar på behandling. Den första patienten känner fruktansvärd smärta eftersom hon har flera ruttna kindtänder. Jenny inser att den enda lösningen är att dra ut de dåliga tänderna. Hon har inte licens för att göra det och hon har aldrig gjort det förut. Hon riskerar mycket och hon är vettskrämd. Hon har inte ens rätt utrustning, men som tur är har hon tagit med lite Novocaine. Jenny har ett modigt och passionerat hjärta. Hon ber en tyst bön och drar igång operationen. I slutet kysser den lättade patienten hennes händer. Den dagen drar tandhygienisten ut många fler tänder. Nästa morgon när hon återkommer till den så kallade kliniken, väntar hennes första patient på henne med sin man. Kvinnans ansikte ser ut som en vattenmelon. Det är så svullet att man inte ens kan se ögonen. Mannen är rasande och hotar att döda amerikanen. Jenny är förskräckt över vad hon har gjort men sedan förklarar tolken att patientens tillstånd inte har något att göra med operationen. Dagen innan slog maken henne eftersom hon inte var hemma i tid för att laga hans middag.
Miljontals kvinnor lever såhär idag. De är de fattigaste av de fattiga. Fastän kvinnorna gör två tredjedelar av världens arbete äger de mindre än en procent av världens tillgångar. får mindre i lön än männen för samma jobb om de får lön överhuvudtaget, och de förblir sårbara eftersom de inte har någon ekonomisk självständighet, och de är konstant hotade av exploatering, våld och övergrepp. Det är ett faktum att genom att ge kvinnor utbildning, jobb, möjligheten att styra sin egen inkomst, ärva och äga egendom, gynnar samhället. Om en kvinna bara får möjligheter, kommer hennes barn och familj att klara sig bättre. Om familjerna blomstrar, blomstrar byarna, och så gör också tillslut hela landet.
Wangari Maathai går till en by i Kenya. Hon talar med kvinnorna och förklarar att jorden är ofruktbar eftersom de har huggit ner och sålt alla träd. Hon får kvinnorna att plantera nya träd och vattna dem, droppe för droppe. Efter fem eller sex år har de en skog, jorden är åter fruktsam och byn är räddad. De fattigaste och de mest outvecklade samhällen är alltid de som trycker ner kvinnor. Ändå är denna uppenbara sanning ignorerad av regeringar och också av välgörenhetsrörelser. För varje dollar som skänks till ett ”kvinnoprogram” skänks 20 dollar till ett ”mansprogram”. Kvinnor är 51 procent av mänskligheten. att ge dem möjligheter kommer att ändra på allt -- mer än teknologi och design och underhållning kan. Jag kan lova er att kvinnor som arbetar tillsammans -- förenade, välupplysta och utbildade kan bringa fred och välgång till denna förbannade planet. I varje krig idag, är de flesta av offren civila, mest kvinnor och barn. De ses som biskador. Män styr världen och titta vilken röra vi har!
Vilken sorts värld vill vi ha? Detta är en fundamental fråga de flesta av oss frågar. Är det logiskt att delta i den existerande värlsordningen? Vi vill ha en värld där liv är bevarade, och livskvaliteten är hög för alla, inte bara för de priviligerade. I januari såg jag en utställning med Fernando Boteros tavlor på "UC Berkeley" biblioteket. Inget museeum eller galleri i USA förrutom New York gallery visar Boteros verk, har vågat visa tavlorna på grund av att dess tema är Abu Ghraib fängelset. De är enorma tavlor föreställande tortyr och maktövergrepp, i Boteros volumiösa stil. Jag har inte lyckats få dessa bilder ur mitt huvud, eller mitt hjärta. Min största rädsla är strafflösheten, Jag fruktar maktmissbruk och makten att missbruka. I vårt släkte definerar alfahannen verkligheten och tvingar resten av gruppen att acceptera denna verklighet och följa reglerna. Reglerna förändras hela tiden men de gynnar alltid dem, och i detta fall kan den ”ner sipprande”- effekten, som inte fungerar i ekonomi, fungera perfekt. Maktmissbruk sipprar ner från toppen av stegen till botten. Kvinnor och barn, särskilt de fattiga är längst ner. Även de mest utfattiga av män har någon de kan hunsa, en kvinna eller ett barn. Jag är trött på makten några få utövar över många genom kön, inkomst, ras och klass.
Jag tror att tiden är mogen för fundamentala förändringar i vår civilisation. Men för riktiga förändringar behöver vi kvinnlig energi, i världens ledning. Vi behöver ett viktigt antal kvinnor i maktposition, och vi behöver göda den kvinnliga energin i män. Jag pratar om männen med unga sinnen, såklart. Gamla män är hopplösa, vi måste vänta tills dessa dör ut. (Skratt) Ja, jag skulle älska att ha Sophia Lorens långa ben och legendariska bröst. Men om jag fick valet skulle jag hellre ha en kämpes hjärta som Wangari Maathais, Somaly Mams, Jennys och Rose Mapendos. Jag vill göra den här världen bra. Inte bättre, utan göra den bra. Varför inte? Det är möjligt. Se er omkring i det här rummet -- rummet all denna kunskap, energi, talang och teknik. Låt oss att lyfta på våra rumpor, kavla upp ärmarna och börja jobba, passionerat, och skapa en nästintill perfekt värld. Tack.
You can share this video by copying this HTML to your clipboard and pasting into your blog or web page. This video will play with subtitles.
You either have JavaScript turned off or have an old version of the Adobe Flash Player. To view this rating widget you
need to get the latest Flash player.
If your browser allows only "trusted sites" to execute Javascript, you should add the "googleapis.com" domain to your whitelist to allow our Flash detection to work properly.
Got an idea, question, or debate inspired by this talk? Start a TED Conversation.
Författaren och aktivisten Isabel Allende diskuterar kvinnor, kreativitet, definitionen av feminism och självklart: passion i det här talet.
Novelist Isabel Allende writes stories of passion. Her novels and memoirs, including The House of the Spirits and Eva Luna, tell the stories of women and men who live with passionate commitment -- to love, to their world, to an ideal. Full bio »
Translated into Swedish by Petra Wahlgren
Reviewed by Antonia Widenstedt
Comments? Please email the translators above.
18:36 Posted: Jun 2006
Views 684,201 | Comments 165
13:45 Posted: Sep 2008
Views 527,494 | Comments 89
22:52 Posted: Apr 2008
Views 967,395 | Comments 117
Just follow the guidelines outlined under our Creative Commons license.
This comment will be attributed to . Not ? Sign Out.